Nekromanti Men djuren då?

[Muggas]

Jag funderade över en sak... Hur många av er har egentligen utvecklat "personligheter" i rollspel för de djur som rollpersonerna/spelledarpersonerna äger/har någon relation till? I verkligheten har vi ju för det mesta väldigt starka relationer till exempelvis våra husdjur. Många gånger är djuret "en del av familjen".

I vårt rollspelande har t ex hästar nästan aldrig utgjorts av något annat än en hög med siffror och mycket kortfattade beskrivningar. Familiarii däremot har ofta haft excentriska personligheter som utmärkt sig rejält (bl a en macho-uggla). Iofs ligger det kanske i övernaturliga/magiska väsens natur att utmärka sig mer. Har ni någon gång i rollspel räknat ett djur som "en gruppmedlem"? Har era rollpersoner kastat sig framför ett dödligt hugg riktat mot er hund eller häst? Har ni svurit att hämnas Brunte, att jaga hans baneman till världens ände? Har ni i rollspelet sörjt ett djurs bortgång, och ordnat med en begravning åt det, där dess ägare hållt minnestal?

 

[neowyn]

Nopp
Det har hänt att en häst fått en stor roll men alldrig så att den motsvarar en rollperson. Likadant har det varit för urminnes tider med en hund.
Djur som tillåts ta lite mer plats kan ofta vara en bra inledning i små oväntade äventyr tycker jag vilket gör att jag gärna ser att spelarna har en lite djupare relation till sitt/sina husdjur.

 

[Guest]

Jag hade en riddare i en skinande rustning till en DoD kampanj någon gång i tiden... Han hade den vackraste häst man kunde tänka sig... Då blev det faktiskt en god relation och hästen blev "ett" med min riddare... Dom fungerade perfekt ihop och hade varit tillsammans så länge, så länge... En dag dog hästen och riddaren var ledsen en lång tid... Spelledaren vars fantasi då inte var särskilt hög gav riddaren en ny häst. En brun sådan vars namn var "bruno"... Där slutade det hela... "Bruno" var inte desamma... Jag fick heller inte döpa om namnet till något coolt (läs nördigt)...

 

[Gurgeh]

Bortglömda djur

Djur har alltid varit ett problem för mig när jag varit spelledare. Det har visat sig vara fruktansvärt lätt att glömma bort vad djuret för tillfället har för sig. Efter en stunds spelande brukar vi lista ut att vi har glömt bort det stackars djuret igen och vi måste fundera på vart det har tagit vägen. Därför rekommenderar jag katter som husdjur för spelares rollpersoner. Man kan anta att katten finns i närheten, att den hittar sin egen mat och att den dyker upp med jämna mellanrum när den vill bli klappad.

/tobias

 

[Feuflux]

Re: Bortglömda djur

Det har visat sig vara fruktansvärt lätt att glömma bort vad djuret för tillfället har för sig. Efter en stunds spelande brukar vi lista ut att vi har glömt bort det stackars djuret igen och vi måste fundera på vart det har tagit vägen.

Haha, jäklar vilken nostalgikick jag fick nu då. I gamla DoD4-pass med kusingänget hände det här nonstop.
"Vart ställde vi hästarna?"
"Har ni hästar?"
"Ja vi köpte ju nya för att kunna rida till den där byn."
"Jaha, men ni gick väl genom träsket?"
"Hmm, ja."
"Då står väl hästarna på andra sidan träsket då."
"Fan."

För extremt länge sedan så hade jag en rollperson som hade en talande häst, han var lite speciell (hästen alltså, inte rollpersonen, jo förresten, de var speciella båda två). Annars är det djurbrist när jag spelar, bara lite tråkiga ridhästar till och från.

 

[Johan K]

Lvl. 20 familare...

Naeee, ha väll inte haft nån direkt jättefin rellation till djuren.. Inte mer än att de har varit lite av en skugga i spelet, tyvärr....
De gågner som folk har brytt sig är om deras familare, som de skyddat med liv & lust...

 

[Faehrengaust]

Har skrivit en kort artikel i ämnet.

Det helt klart svåraste med djur är att alltid komma ihåg att de finns. Ett sätt att hjälpa minnet är att sätta upp en figur eller bild på en synlig plats på spelbordet.

 

[DODswe4]

Ärligt talat så har jag itne gjort så mycker mer än dom där siffrorna och en kort beskrivning. Men frågan är vilka rollpersoner gör sådana saker, förmodligen mest magiker och känslobaserade äventyrare

 

[Dilandau]

Jag spelade en gång i en D&D kampanj där en spelare döpte sin ridhäst till "Druiden" och sin packåsna till "Häxmästaren".

Spelledaren kunde givetvis inte hålla sig, så under kampanjens gång visade det sig att "Druiden" var en druid som fastnat i sin WildShape och "Häxmästaren" en flicka som förvandlats till åsna av en ond häxmästare.

Apropå ingenting.

 

[Baron]

Djur är bra. Ingenting kan få en spelare som ballar ur (inom sin karaktär till skillnad från utom sin karaktär) att skärpa sig som om man säger: Din häst tittar på dig.

Då påminns dem om värdighet och ansvar. Annars har vi en rufsig ponny som heter Trottir och är en av kampanjens personligheter. Våra andra hästar blev uppätna av en svältande by men t.o.m. dem insåg att Trottir vore för seg. Är det någon som alltid är surare, motvilligare, argare och bitskare så är det Trottir. En riktig stöttepelare. Sams Bill är inget att hänga i julgranen i jämförelse.
Katter är enkla. Hundar har jag inte prövat i någon större utsträckning. Fåglar är värst. Hur sjutton hanterar man en magiker med hök-familiarus?

 

[Troberg]

Katter är enkla. Hundar har jag inte prövat i någon större utsträckning. Fåglar är värst. Hur sjutton hanterar man en magiker med hök-familiarus?

Tycker du det är något så prova att spela med spelare som blir griniga om de inte får något i stil med en gorillafamiliar, tigerfamiliar, noshörningsfamiliar, grizzlyfamiliar eller liknande. Nästa gång någon vill ha ett farligt djur som familiar ska jag låta dem slå ett slag på "Tabellen över farliga familiarer" som jag inte har på ett papper jag inte visar och oavsett vad de slår så ska de få en stor jäkla vithaj. De kommer i alla fall inte att ha någon brist på sushi...