Funderar på att lägga till ännu en ras till världen Pao (se tråden "Lotusballaderna" nedan för mer information om Pao). Denna ras, urcherna, är egentligen inspirerad av ett Star-Trek-Voyager avsnitt men naturligtvis är det också ett försök från min sida att både använda och vända på (kanske till och med satirisera) den typiska fantasy-orchen på samma sätt som jag har gjort med alverna. Jag vet dock inte riktigt om de passar in och om de tillför något till världen, om de känns alltför tillgjorda/icke-trovärdiga eller om de helt enkelt är byggda på en värdelös idé. All kritik, brainstorming och eventuellt starka punkter mottages med yttersta tacksamhet.
Okej: grundidén än så länge:
Någonstans ute på havet i väster ligger de paradisiska, tropiska öarna som kallas för Drömmarnas Öar. Dessa vackra länder är hem till urcherna, en ras av magiker, poeter och skulptörer som har förvridits till troll och illvättar av sin egen magi. Urchernas magi förser dem med allt de behöver och låter dem ägna alla sin tid åt själslig kontemplation, kroppslig njutning och konst. Magin dras ur uråldriga maskiner som någon annan, utdöd ras - kanske pangolinerna? - uppfört i urtiden (tänk snarare på stenansiktena på påskön än på "typiska" maskiner). Problemet är bara att dessa maskiner, belägna djupt nere under marken, lämnar stora mängder av det magiska "avfall" som sedan länge förvandlat urchernas yttre till odjur och som nu långsamt svämmar över Drömmarnas öar och förvandlar också urchernas hem till ogästvänliga, döda klippor täckta av svavel och aska.
Den enda räddning som finns för Drömmarnas Öar ligger i händerna på så kallade Vandrare, urcher som överger det paradisiska livet på Drömmarnas Öar och färdas över havet och tar med skepp fulla av magiskt avfall som de dumpar i havet (och kanske händer det då något med livet på havsbottnen?). Den enda haken är denna: den som en gång lämnat Drömmarnas Öar kan aldrig emr återvända dit (de hittar inte tillbaka).
Urcher som har offrat sig för resten av sitt folk och blivit Vandrare har bara ett val och det är att gå i land på fastlandet och leva bland alverna och människorna. Eftersom urchernas estetik är helt annorlunda än alvers och människors har de ingen nytta av sina konstnärliga talanger. Istället tvingas de flesta att dra nytta av sina ohyggliga kroppsliga tillgångar och bli legosoldater hos alver eller människor eller kringstrykande äventyrare.
Urcher bär alltid med sig Drömmarnas Öars skönhet och trolska lugn i sina hjärtan och de är, sina yttren till trots, de kanske mest hedervärda av Paos innevånare (ungefär, men bara ungefär, som samurajer eller krigarmunkar). Som ensamma, vemodiga krigarpoeter vandrar de över världen, evigt sorgsna över att aldrig mer få se sitt hem vars skönhet enligt dem själva överträffar även det mest magnifika som alverna eller människorna kan åstadkomma.
Det är det möjlig för urcherna att skaffa barn med mänskliga kvinnor. Resultatet blir då så kallade uruk-jin, halvurcher som till det yttre liknar urcherna men som helt saknar minnet av Drömmarnas Öar för att lugna och trösta sina själar. Istället bär de på ett hat mot världen och dess övriga raser, till och med mot de renrasiga urcherna. Uruk-jin blir ibland bönder eller djurtämjare som lever bland människorna men oftare drivs de av människornas och alvernas förakt och oförstående ut i vildmarken där de blir stråtrövare och banditer. Ibland slår de sig ihop med hundklanerna. Uruk-jin är sterila och därför ganska fåtaliga.
Det faktum att urcherna kan skaffa barn med människor antyder att de är släkt med människorna och att de kanske, någon gång i urtiden varit människor. Alverna behandlar dem ungefär som människor medan människorna oftast bär på väldiga fördomar mot dem.
*
tack för att du tragglade dig igenom det här. tack igen för eventuell feedback, den uppskattas
/sinisa
Okej: grundidén än så länge:
Någonstans ute på havet i väster ligger de paradisiska, tropiska öarna som kallas för Drömmarnas Öar. Dessa vackra länder är hem till urcherna, en ras av magiker, poeter och skulptörer som har förvridits till troll och illvättar av sin egen magi. Urchernas magi förser dem med allt de behöver och låter dem ägna alla sin tid åt själslig kontemplation, kroppslig njutning och konst. Magin dras ur uråldriga maskiner som någon annan, utdöd ras - kanske pangolinerna? - uppfört i urtiden (tänk snarare på stenansiktena på påskön än på "typiska" maskiner). Problemet är bara att dessa maskiner, belägna djupt nere under marken, lämnar stora mängder av det magiska "avfall" som sedan länge förvandlat urchernas yttre till odjur och som nu långsamt svämmar över Drömmarnas öar och förvandlar också urchernas hem till ogästvänliga, döda klippor täckta av svavel och aska.
Den enda räddning som finns för Drömmarnas Öar ligger i händerna på så kallade Vandrare, urcher som överger det paradisiska livet på Drömmarnas Öar och färdas över havet och tar med skepp fulla av magiskt avfall som de dumpar i havet (och kanske händer det då något med livet på havsbottnen?). Den enda haken är denna: den som en gång lämnat Drömmarnas Öar kan aldrig emr återvända dit (de hittar inte tillbaka).
Urcher som har offrat sig för resten av sitt folk och blivit Vandrare har bara ett val och det är att gå i land på fastlandet och leva bland alverna och människorna. Eftersom urchernas estetik är helt annorlunda än alvers och människors har de ingen nytta av sina konstnärliga talanger. Istället tvingas de flesta att dra nytta av sina ohyggliga kroppsliga tillgångar och bli legosoldater hos alver eller människor eller kringstrykande äventyrare.
Urcher bär alltid med sig Drömmarnas Öars skönhet och trolska lugn i sina hjärtan och de är, sina yttren till trots, de kanske mest hedervärda av Paos innevånare (ungefär, men bara ungefär, som samurajer eller krigarmunkar). Som ensamma, vemodiga krigarpoeter vandrar de över världen, evigt sorgsna över att aldrig mer få se sitt hem vars skönhet enligt dem själva överträffar även det mest magnifika som alverna eller människorna kan åstadkomma.
Det är det möjlig för urcherna att skaffa barn med mänskliga kvinnor. Resultatet blir då så kallade uruk-jin, halvurcher som till det yttre liknar urcherna men som helt saknar minnet av Drömmarnas Öar för att lugna och trösta sina själar. Istället bär de på ett hat mot världen och dess övriga raser, till och med mot de renrasiga urcherna. Uruk-jin blir ibland bönder eller djurtämjare som lever bland människorna men oftare drivs de av människornas och alvernas förakt och oförstående ut i vildmarken där de blir stråtrövare och banditer. Ibland slår de sig ihop med hundklanerna. Uruk-jin är sterila och därför ganska fåtaliga.
Det faktum att urcherna kan skaffa barn med människor antyder att de är släkt med människorna och att de kanske, någon gång i urtiden varit människor. Alverna behandlar dem ungefär som människor medan människorna oftast bär på väldiga fördomar mot dem.
*
tack för att du tragglade dig igenom det här. tack igen för eventuell feedback, den uppskattas
/sinisa
Jag passar på att kommentera dokumentet du la upp för ett litet tag sedan också:Allt ser ju mysigt ut, ungefär som förut.. Inga nya kommenterar, men jag är positiv!Om solen är ett nyckelhål, är kaos lysande då? Det skulle vara rätt läckert att vandra i dom där öknarna med någon stor röd-orange lysande rymd omkring sig.. 
Svårt att beskriva, men jag tänkte mig röd-orangeskiftande bakgrund.. Flytande liksom.. Som eld.. Med gula streck och prickar som glider runt i den..