Nekromanti Mer variation i SLP:ers utseende?

[krank]

Vi hade för ett tag sedan en tråd om det här med att man som spelare ibland tenderar att skapa samma rollperson i olika skepnader.

Jag har funderat lite av och till på det här med SLP:er. Jag vet att jag ibland kan vara lite tråkig när jag hittar på SLP:er. Många kallt, proffsiga och föraktfulla kvinnor blir det. Många personer av framför allt hankön som pratar långsamt och med mörk röst. I princip alla är av medellängd, "normala".

Men tittar man sig omkring i vilken tunnelbanevagn som helst så är ju folk knappast "normala". Jag tycker mig sällan se två personer som liknar varandra; de flesta människor är fascinerande unika, uppvisar en rik variation. Det är bara i hollywoodfilmer folk är sådär tråkigt enhetliga till kroppsform och hy och även för all del kroppshållning, etc.

Vilka är era knep för att skapa variation bland era SLP:er? De man förbereder kan man såklart anstränga sig för att skilja åt och så, men de ni ska improvisera?

Jag gillar ju, vilket Möller påpekat nån gång, att ge ganska "kompletta" utseenden även på snabbt ihoprafsade SLP:er. Någonstans har jag fått för mig att det levandegör. Jag har börjat fundera på om jag borde samla på mig skilda personlighetsdrag och ha redo att plocka från när behovet dyker upp. Skulle det kunna vara något? Hårfärg och ögonfärg är ju triviala att variera, men att få in lite fler hängiga, släpiga, hålögda människor. Slappa, feta, anorektiska, gamla, barnsliga, ryckiga, rynkiga. Med kopp-ärr och hudsjukdomar och tunnt hår och påkostade kläder som passar uppenbart dåligt med den förfallna kroppen som bär dem. Och så vidare. Fler människor som är... "fula", eller snarare intressanta, sådär som folk är mest.

 

[DeBracy]

Vilka är era knep för att skapa variation bland era SLP:er? De man förbereder kan man såklart anstränga sig för att skilja åt och så, men de ni ska improvisera?

*med lätt sjungande röst* Tabeller~

 

[Bassejr]

Du nämner själv tunnelbanan. Sitt någonstans där det går och sitter mycket folk. Kring spottkoppen på stockholms central är min personliga favorit, men i princip vilket lokalt centrum eller öppen allmän plats som helst, eller restauranger och caf´eer för den delen, fungerar. Iakta människor, och fundera, i huvudet eller på papper, eller i bilder med dem som figurer i din rollspels setting, på hur du skulle beskriva dem och det som gör dem unika för dina spelare vid spelbordet.

Samma princip som att om man vill lära sig vara kreativ i sitt berättande ska man lyssna på berättelse och läsa böcker. Man lär sig förvånandsärt mycket av att bara iakta.

EDIT: I övrigt anser jag att en SLP beskrivs bäst med personlighet. Det är viktigt att skådespela en trovärdig SLP. Utseendemässigt bör man lägga vikt vid de dragen som gör personen unik, och de drag som kommer att dra till sig spelarnas uppmärksamhet. Ovanligt stora, gröna ögon. Krokig, grön näsa över en bred mun som inte riktigt kan hålla huggtänderna. Röd päls över hela kroppen, med undantag för det snövita ansiktet och den bläcksvarta nosen. Spetsiga öron och håret i en lustigt konstnärligt uppsättning av band och pärlor.
Jag tycker egentligen inte om att ge för stora utseendemässiga beskrivningar. Får mig att känna som att jag sölar ner spelet. Så är nog inte fallet om man gör det i rätt mängd, till skillnad från mig som ibland inte gör det alls utöver allmänna beskrivningsord som "Skallig" eller "Ung".

 

[krank]

*med lätt sjungande röst* Tabeller~

Ja, jag är inte det minsta emot tabeller i det här fallet. Var hittar man bra tabeller för det här? I Eon? Neotech?

 

[krank]

Du nämner själv tunnelbanan. Sitt någonstans där det går och sitter mycket folk. Kring spottkoppen på stockholms central är min personliga favorit, men i princip vilket lokalt centrum eller öppen allmän plats som helst, eller restauranger och caf´eer för den delen, fungerar. Iakta människor, och fundera, i huvudet eller på papper, eller i bilder med dem som figurer i din rollspels setting, på hur du skulle beskriva dem och det som gör dem unika för dina spelare vid spelbordet.

Det här har jag börjat med; noterar folks utseenden i en liten Evernote-notebook... Med baktanken att vid något tillfälle hitta ett sätt att omvandla det till något som kan improviseras kring vid spelbordet...

 

[Bassejr]

Du nämner själv tunnelbanan. Sitt någonstans där det går och sitter mycket folk. Kring spottkoppen på stockholms central är min personliga favorit, men i princip vilket lokalt centrum eller öppen allmän plats som helst, eller restauranger och caf´eer för den delen, fungerar. Iakta människor, och fundera, i huvudet eller på papper, eller i bilder med dem som figurer i din rollspels setting, på hur du skulle beskriva dem och det som gör dem unika för dina spelare vid spelbordet.

Det här har jag börjat med; noterar folks utseenden i en liten Evernote-notebook... Med baktanken att vid något tillfälle hitta ett sätt att omvandla det till något som kan improviseras kring vid spelbordet...

Kör med beskrivningsord. En lista med Adjektiv, och skaffa dig en klar upfattning om vad du tycker att det här adjektivet betyder. Om du ser en Skallig man, exakt hur skallig tänker du dig att han är? Måttligt skallig, Ytterst skallig, Lätt skallig, osv. Och på så vis kan du med de adjektiven pussla ihop ett ansikte genom ditt ordföråd. Behöver inte vara en lista med tiotusen ord, bara så många du känner att du behöver.

Sen har jag alltid känt att det är lättare att improvisera fram bakgrunder än det är att improvisera fram utseenden, så typ "En man som ser ut att ha blivit överkörd av ett tåg", snarare än "En man med groteskt förvridet ansikte, tilplattad näsa, ärrad hy, och osymetriska ansiktsdrag". "en högtravande kvinna med frisyr som ser ut att ha varit försiktigt skulpterad av en arme av frisörer och tjänstefolk så till den grad att den skulle klassa för att ställas ut i en glasmonter på ett museeum.".
På så vis har du en chans att låta dina spelare få en bild av personen utan att den är färgad av vad dina fördommar om vad ord som "Skallig", "Högtravande", eller "Museeum" betyder.

 

[Ymir]

Det som egentligen skiljer människor åt utseendemässigt är ibland saker som är lite svårare att beskriva i ord. En övning man kan göra för att träna sig på detta är att ta en film eller en bunte skådisar eller nåt från en kultur där spektrat av hårtyper och hårfärger med mera är mycket mer begränsat än i Sverige, och sen försöka beskriva dessa så att de fortfarande ser olika ut. Ta Kina tex; beskriv Zhou Xun och Zhang Ziyi, men du måste lyckas beskriva hur de -inte- ser likadana ut. Misslyckas du behöver du mer övning i att beskriva människor.

Saker man kan ta fasta på här är tex ansiktsform, hur brett folk har mellan ögonen, om munnen är smal eller bred, näsan smal eller bred, läpparna tunna eller fylliga, om pannan är hög eller låg, om kinderna är fluffiga eller insjunka, om kindbenen är markerade, etc.

Nu kommer vi till det stora problemet, dock: spelare tenderar att övertolka. Beskriver du att någon har 'smalt ansikte' kommer de tänka sig ett extremt smalt ansikte, beskriver du att någon har 'låg panna' kommer de föreställa sig ett mikrocefaliskt freak. Detta gör det tyvärr något vanskligt i många fall att försöka beskriva SLP:er bortom hårfärg och kroppstyp, och är, som sagt ovan, särskilt problematiskt i kontexten av kulturer där folk har väldigt snarlik hårtyp, hårfärg, hudton etc. För mig har det lett till att jag, om spelarna inte specifikt frågar om detaljer i någons utseende, brukar koncentrera mig på att beskriva SLP:er i mer abstrakta men evokativa termer, typ 'sval skönhet', 'mörk blick', 'docksöt', 'sävlig uppenbarelse', 'ärrad grobian', 'stelt leende', etc.

 

[Bassejr]

Also, titta på franska filmer. inte alls samma besatthet i att skådespelarna ska vara stereotypt snygga, trots att de kan vara fotogena i att de har tydliga karakteristiska ansiktsdrag eller kroppsformer.

 

[Möller]

Utseende är svårt att relatera till när man sitter vid spelbordet. Man bör som spelledare, tycker jag, se till att informationen man förmedlar är intressant och värdefull. Som alltid alltså.

Något generellt om kroppsform, ålder och kanske hårfärg kan alltid vara bra. Det är såpass grundläggande. Sen däremot så bör beskrivningarna vara viktiga.

Det viktiga med en spelledarperson är ju hur rollpersonerna bör hantera den. I ett spel med inslag av undersökningar så kan utseendet ska ge en fingervisning om vilken taktik som spelarna ska anlägga vid en utfrågning; kommer ömt tröstande, insmickrande leenden eller kanske fysiska hot som gäller. Även detaljer rörande civilstånd, yrke etc. blir ju snabbt viktiga i en utredning.

Men att förmedla hur en person verkar i rollpersonernas ögon är knepigt. Informationsmängden kring spelbordet är ju väldigt, väldigt begränsad. Alltid. Så det kan vara bra att gå rakt på sak, säga hur rollpersonerna uppfattar personen snarare än att försöka plantera idén subtilt hos spelarna.

»Kontakten ni anvisats visar sig vara en ung man med retirerande hårlinje. Med bombarjackan försöker han se tuff ut, men ni anar att det bara är en fasad.«

 

[Ögat]

Jag försöker att bara beskriva det som inte är normalt. Då blir det heller inte så långrandigt.

Sen tror jag det beror på vilket spel man kör. I agent-action är det till exempel svårare att beskriva folks unika utseenden, eftersom det ligger i genrens natur att anta homogenitet i utseende och beteende.

I SF/Fantasy är det lättare, eftersom man kan kombinera vilka två ord som helst och få ett rimligt utseende. Typ "Lila, glosögd".

 

[Faehrengaust]

Jag försöker generellt att jobba med spelarnas fantasi och inte emot den. Därför ger jag väldigt korta beskrivningar med bara en eller två utmärkande drag (extremt stor näsa, buskiga ögonbryn, kritvit hy, etc.) och kanske någon form av generell bild (gammal man, bedårande skönhet, lång yngling, etc). Sedan fyller spelarnas fantasi i resten och på det sättet är spelarna mer aktiva.

Att ha något speciellt drag sätter fart på fantasin och ger någonting att minnas om personen. Långa beskrivningar kommer ingen ihåg.

 

[Rymdhamster]

Jag håller med om det här. Ju mer spelledaren beskriver, desto svårare har jag ofta att få ihop bilden av SLPn i huvudet.

När jag kör brukar jag just köra på att beskriva några enstaka drag. Problemet är att det just ofta bli "väldigt stor näsa" eller "puckelrygg". Jag behöver jobba på det Arvidos pratar om, att kunna beskriva skillnaden mellan två "vanliga" ansikten.

 

[krank]

Jag håller med om det här. Ju mer spelledaren beskriver, desto svårare har jag ofta att få ihop bilden av SLPn i huvudet.

När jag kör brukar jag just köra på att beskriva några enstaka drag. Problemet är att det just ofta bli "väldigt stor näsa" eller "puckelrygg". Jag behöver jobba på det Arvidos pratar om, att kunna beskriva skillnaden mellan två "vanliga" ansikten.

En grej jag tänker ibland är att jag ogärna vill använda värdeomdömen när jag beskriver människor, eller lägga in alltför mycket av den tolkning jag tycker att spelarna borde få göra. I någon mån blir det väl alltid så, men så snart man beskriver någon som till exempel "ful", "snygg" eller "nervös" så har man tagit en del av världsupplevandet från spelaren.

I någon mån handlar det väl om att välja andra ord - den nervöse kanske snarare är "ryckig" eller så - men när det gäller en del grejer blir det svårt att beskriva det man har i tanken utan att varken lägga in värdeomdömen eller bli långrandig. Tycker jag.

Det här brukar vara mina mål, typ:
- Personen ska kännas som en riktig person, inte bara en statist/kuliss.
- Spelarna ska kunna skaffa sig en egen uppfattning om spelledarpersonen; en uppfattning som inte dikteras av spelledaren. Det är roligt att försöka "läsa" folk.
- Spelarna ska kunna få olika intryck av spelledarpersonen, utan att spelledaren dikterar det ("Du tycker han verkar nervös, men du tycker mer han verkar drogpåverkad").

Jag förväntar mig inte att mina spelare ska minnas en hel beskrivning, men min förhoppning är att de utifrån beskrivningen ska ha fått ett intryck - ett som de format själva, lite som du eller jag skaffar oss mer eller mindre exakta intryck efter att ha träffat en människa. Vi minns inte alla detaljer i dess utseende...

Är det här begripligt? Tänker jag helt snett?

 

[Rymdhamster]

En grej jag tänker ibland är att jag ogärna vill använda värdeomdömen när jag beskriver människor, eller lägga in alltför mycket av den tolkning jag tycker att spelarna borde få göra. I någon mån blir det väl alltid så, men så snart man beskriver någon som till exempel "ful", "snygg" eller "nervös" så har man tagit en del av världsupplevandet från spelaren.

Jag tänker snarare precis tvärt om. Genom att försöka beskriva en person jag tänkt som ful så kommer jag ge spelarna helt olika intryck beroende på deras personliga smaker. Jag föredrar i så fall att inte beskriva personen alls utöver ful, möjligen med något ytterligare utmärkande drag typ "fult ansikte med en stor röd kalufs" eller "Vacker med väldigt markerad haka".

Just för att ge folk ett intryck av personen, snarare än en detaljerad bild.

 

[krank]

Jag föredrar i så fall att inte beskriva personen alls utöver ful, möjligen med något ytterligare utmärkande drag typ "fult ansikte med en stor röd kalufs" eller "Vacker med väldigt markerad haka".

Men då bestämmer du ju å andra sidan vad rollpersonerna tycker är snyggt resp. fult...

Fast det är klart: Att bestämma rollpersonernas smak på det viset är ju inget universellt dåligt. Det är bara något jag brukar känna att jag vill undvika...

 

[Rymdhamster]

Ja och nej. Jag bestämmer att de tycker personen är ful, men jag har på intet sätt bestämt vad det är som de uppfattar som fult. Eller vackert för den delen.

Det innebär att spelarna är fria att själva tillskriva SLPn VAD det är som gör denne ful, vilket kan vara individuellt för varje rollperson.

 

[krank]

Ja och nej. Jag bestämmer att de tycker personen är ful, men jag har på intet sätt bestämt vad det är som de uppfattar som fult. Eller vackert för den delen.

Det innebär att spelarna är fria att själva tillskriva SLPn VAD det är som gör denne ful, vilket kan vara individuellt för varje rollperson.

Hmmm... Jag tror att jag förstår hur du menar. Det blir lite bakvänt för mig eftersom jag då upplever SLP:n som mindre "på riktigt" (hens utseende finns inte, och är antagligen helt olika i spelarnas huvuden).

 

[Rymdhamster]

Jo, jag håller med om att man så att säga tar det baklänges, och att SLPn ser olika ut för olika spelare är näst intill garanterat.

För mig är dock inte SLPns utseende särskilt viktigt alls, normalt sett, annat än för att särskilja SLPn från andra SLPer. Och för att göra det så snabbt och effektivt som möjligt, med minimal ansträngning för mig själv, tar jag gärna genvägen genom att etablera intrycket av SLPn direkt snarare än att ta "omvägen" via utseendet och istället riskera att spelarna får olika intryck av samma utseende.

Jag har dock full förståelse för att det inte är ett sätt som funkar för alla, och det är lite "fuskigt" det är jag beredd att erkänna själv också =) Men det brukar funka rätt bra eftersom mina äventyr oftast liknar sagor mer än romaner, om den kopplingen är begriplig för någon annan än mig själv?

 

[krank]

För mig är dock inte SLPns utseende särskilt viktigt alls, normalt sett, annat än för att särskilja SLPn från andra SLPer. Och för att göra det så snabbt och effektivt som möjligt, med minimal ansträngning för mig själv, tar jag gärna genvägen genom att etablera intrycket av SLPn direkt snarare än att ta "omvägen" via utseendet och istället riskera att spelarna får olika intryck av samma utseende.

Jag undrar om min känsla kring det här kan ha att göra med att jag oftast ser mina äventyr som mer besläktade med CSI och Agatha Christie än med folksagor eller liknande =)

Alltså, min tanke är nog alltid mer roman än saga; och mer exakt deckarroman. Där är utseenden "signalement"; och att man kan skaffa sig helt olika intryck av en och samma person (som kanske, eller kanske inte, är misstänkt) känns ganska viktigt...

 

[Möller]

Ett »knep« jag försöker använda är att skjuta in beskrivningar av en person (eller för den delen en miljö, ett föremål etc.) allt eftersom scenen utspelas, istället för bara i början. Jag sätter citattecken på knep, för det är ganska svårt och alltså ingen genväg.

En beskrivning från SLs sida, oavsett av vad, kan bli ganska lång. Staplar man dessutom flera beskrivningar på varandra (rollpersonerna reser genom en stad, kommer in på ett värdshus och möter två personer: fyra beskrivningar på raken!) så förlorar nog de flesta spelare snabbt koncentrationen.

Så, det jag försöker göra är att ta det viktigaste när personen introduceras. Sen börjar vi snacka, såsom man gör. När det blir SLPns tur igen att öppna munnen så har jag en möjlighet att beskriva en detalj hos personen innan jag tar personens röst.

»Såhär på lite närmare håll ser ni att kostymen hennes är av äldre modell och ganska sliten«

»Han kliar sig i sitt gråa helskägg, hostar lite i en blodig näsduk och säger: ...« Gärna då ackompanjerat med att jag själv kliar mig på hakan och hostar lite (dessa två grejer hade jag ju kunnat rollspela utan att säga att jag gör det, men såhär undviker jag risken att spelarna tror att det är jag själv, inte SLPn, som gör det).