Observera. Jag är inte redo att konstruera eller debattera konkreta teorier kring det här. Jag vill bara fundera lite, och kanske diskutera behov och möjligheter.
Det jag funderar kring är, som trådens titel kanske kan ge en ledtråd till, spelvärldar.
Mer specifikt, hur spelvärldar kan skrivas/konstrueras för att stödja en specifik agenda. Eller, skit i ordet agenda, eftersom jag inte exklusivt vänder mig till folk som gillar forgeteori: Låt oss kalla det, med ett mer traddigt ord, för spelstilar.
Jag slogs idag av tanken på det här med spelvärldens ofta sekundära roll i forgespel. Att man fokuserar på systemet, och låter världen mest vara nånting som finns implicit eller bara ganska vagt. Jag fick plötsligt för mig att det kan vara en spegelvänd motsvarighet till min egen syn på regelsystem; där jag i egenskap av djupimmersionist egentligen ser regelsystem som nåt som, som bäst, inte är ivägen, så kanske forgetyperna ser världen som något som, som bäst, inte är i vägen för de berättelser man skapar?
Kan det vara så? Och isåfall, kan det vara läge att, liksom jag försöker omvärdera mitt synsätt på regler och istället funderar kring regler som stödjer min spelstil, fundera kring vilken typ av världsbeskrivning som bäst underlättar/stödjer den narrativistiska agendan?
Och vidare, hur skriver man en värld som bäst underlättar problemlösarspelande? Kampanjspelande (alltså där den övergripande storyn är viktigare än rollpersonerna, som jag diskuterar i en annan tråd)? Speligt spelande?
Jag upplever att det finns gabnska mycket teori kring systembyggande vid det här laget, och att världsbyggarteoretiserandet är ganska eftersatt. Mitt förra försök att skapa en teori kring världsbyggande gick inte så bra, men skam den som ger sig.
Det jag funderar kring är, som trådens titel kanske kan ge en ledtråd till, spelvärldar.
Mer specifikt, hur spelvärldar kan skrivas/konstrueras för att stödja en specifik agenda. Eller, skit i ordet agenda, eftersom jag inte exklusivt vänder mig till folk som gillar forgeteori: Låt oss kalla det, med ett mer traddigt ord, för spelstilar.
Jag slogs idag av tanken på det här med spelvärldens ofta sekundära roll i forgespel. Att man fokuserar på systemet, och låter världen mest vara nånting som finns implicit eller bara ganska vagt. Jag fick plötsligt för mig att det kan vara en spegelvänd motsvarighet till min egen syn på regelsystem; där jag i egenskap av djupimmersionist egentligen ser regelsystem som nåt som, som bäst, inte är ivägen, så kanske forgetyperna ser världen som något som, som bäst, inte är i vägen för de berättelser man skapar?
Kan det vara så? Och isåfall, kan det vara läge att, liksom jag försöker omvärdera mitt synsätt på regler och istället funderar kring regler som stödjer min spelstil, fundera kring vilken typ av världsbeskrivning som bäst underlättar/stödjer den narrativistiska agendan?
Och vidare, hur skriver man en värld som bäst underlättar problemlösarspelande? Kampanjspelande (alltså där den övergripande storyn är viktigare än rollpersonerna, som jag diskuterar i en annan tråd)? Speligt spelande?
Jag upplever att det finns gabnska mycket teori kring systembyggande vid det här laget, och att världsbyggarteoretiserandet är ganska eftersatt. Mitt förra försök att skapa en teori kring världsbyggande gick inte så bra, men skam den som ger sig.