Nekromanti [MERP: De mörka åren] Introduktion

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Vi har sedan ett tag spelat denna kampanj och spelarna har fört nogsam bok över förloppen. Därför har vi beslutat oss för att posta speljournalerna här till allas beskådan och trevnad.

Om kampanjen
Året är 1638TÅ, pesten har för mindre än två år sedan dragit fram över nord västra Midgård och lämnat ett högst sargat land efter sig. Rollpersonerna har alla varit med om, och drabbats av, pestens hemska effekter. Av olika anledningar söker de sig mot de stora vildmarkerna, Rhovanion. De möts söder därom dock, och första etappen i kampanjen tar oss på en resa mot Tir Anduin, den Gondoritiska stad som är belägen vid de södra vaden över Anduin.
Jag ska ännu inte avslöja något om kampanjens huvudmål, då spelarna inte känner till det än. Men de nuvarande delmålen är som följer:
<ul type="square">
[*]Handel: Rollpersonerna försöker på detta sätt tjäna ihop sitt levebröd. Dessutom (för de av rollpersonerna som tänker på sånt) är handel ett bra sätt att få igång regionen och att undvika osämja mellan t.ex. Gondoriter och Eothraim från stammen Anthar.
[*]Finna försvunnen syster: En av rollspersonerna, Taragir, har blivit av med sin syster under peståren. Deras fädernesgård i södra Ithilien anfölls av rövare medan han tjänstgjorde i Osgilliath. Samtliga övriga familjemedlemmar dog, men han har indikationer på att systern lyckades fly norrut med familjeklenoderna.
[*]Återvända till byn Agarstat: Seinadis, en ung Eothraimsk kvinna, önskar återvända hem efter att han rymt söderut åren innan pesten. Hon tillbringade peståren som konkurbin i Tharbad och önskar nu återse sin familj och sina vänner.
[*]Finna översättningen till ett mystiskt gammalt pergament: Uner, en skrivare från Belfalas, har genom diverse omständigheter kommit över ett mystiskt pergament vars innehåll gör att han är jagad av missgärningsmän. Han har hört ryken om alver i Rhovanion, och önskar träffa dem för att få dokumentet översatt (han misstänker att det är skrivet på Quenya).
[*]Allmän flykt: Flera av rollpersonerna flyr undan sina tidigare liv, kanske främst Asgar, en Dunländsk man med svåra humörproblem. Dessa ledde honom till att olyckligt skända ett tempel (det är vad han säger i vilket fall) i sina hemtrakter, och nu flyr han undan sin klans vrede.
[/list]

Rollpersonerna
Taragir : En dunedainsk, adlig spejare, tidigare i den Gondoritiska armen, bl.a. arbetat i Osgilliath och vakten över Mordor. Fädernesgård i södra Ithilien där vinframställning är familjens huvudnäring. Han är stor och ståtlig, liksom de flesta dunedain, och något av västerns gamla herrar skymtar i hans ögon. Dock drabbas han understundom av depressioner och hänger sig då åt ett övermått av drickande och beter sig som en slusk.
Asgar Asgar är en Dunländsk spejare, kort men bred som en ladugårdsdörr. Hans röda hår står på ända, och hans två främsta karaktärsdrag är de svårkontrollerade rasierutbrotten och hans stora känsla av missanpassning i städer och för all del byar också. För att kontrollera sin ilska försöker han leva ett mycket strikt, inrutat liv, något som inte är helt lätt när man är på resande fot.
Seinadis En Eothraimsk krigare från Agarstat i Mörkmårdens sydöstra bryn. Hon tillhör Antharstammen. Hon är extremt utåtriktad och pratig, framför allt när hon är nervös. Ju närmare Agarstat sällskapet kommer, desto nervösare blir hon.
Uner Gondoritisk skrivare och bard från Belfalas. Hans släkt har i generationer tjänat prinsarna i Belegost, i Uners fall Belethos III, som dog under mystiska omständigheter 1635TÅ. Det var i detta sammanhang Uner erhöll de mystiska dokumenten. Hans liv krossades till stora delar under pesten, och allt sedan dess har han levt mindre moraliskt än han annars borde gjort. Han är en duglig handelsman, och slug i förhandlingar såväl som annars.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 1

1638 TÅ 1/6

Det hela börjar vid Entevad, ett vadställe vid Enteälv.

Det är en varm och regnig eftermiddag.

Uner är där med en last av sidentyger som han ämnar frakta med sig till Anduin. Seinadis är på väg hem. Hon är på väg åt samma håll som Uner, med Agarstat som slutgiltigt mål. Asgar färdas sedan tidigare tillsammans med Seinadis.

Uner kommer med förslaget att sällskapet ska slå följe. Rykten om oroligheter och rövare som härjar längs med färdvägarna i trakten gör att det finns en poäng med att samla sig i lite större resekaravander. Han bjuder på vin vilket alltid går hem hos den levnadsglada Seinadis.

Man kommer överens om att man ska resa i samlad trupp i gryningen.

I karavanen ingår även den handelsresande Brahir från Arnor med sin vagn lastad med glasföremål. Vagnsföraren heter Ordim och är en yrkesman. Till det här sällskapet hör också fyra karavansvakter som leds av Reinar, en nordman från Tharbard. De övriga heter Nurin, Oladeth och Yvian.

Asgar tycker nu att gruppen blivit för stor och stökig. Han bestämmer sig för att ta en kvällspromenad, svalka av sig lite. Efter att ha vandrat runt stadens kvarter kommer han till stallet och finner det lämpligt att titta till Seinadis häst. Han ska precis till att öppna stalldörren när han hör en främmande röst som ställer frågor om Uner. Asgar stannar upp och lyssnar intensivt. Mannen inne i stallet fortsätter att ställa frågor om Uner till stallpojken som i sin tur svarar att han inte har sett personen ifråga. Den frågvisa mannen lämnar stallet utan att ha fått några svar. Asgar har dragit sig undan runt stallhörnet och iakttar när mannen går ut i regnet. Asgar noterar att mannens ansiktsdrag och hudfärg påminner om människorna längre söderut. Mannen har även en kraftig höknäsa och en grön mantel. Asgar skyndar sig tillbaka till värdshuset och möter Uner utomhus, i färd med att tömma ut kvällens tidigare öl. Han tvekar inte utan konfronterar Uner med sin berättelse om vad han hört och sett.

Uner berättar att samme man följde efter honom ett par dagar tidigare. Anledningen, enligt Uner var att mannen sannolikt hade råkat uppfatta att Uner bar på en större summa pengar. Uner kände sig ganska hotad och valde att köpa upp varor (tygerna i vagnen) något tidigare än beäknat. Egentligen ämnade han söka sig till gränshandel och där köpa upp varor från öst och föra dessa ner till Osgiliath och Minas Anor. Eftersom han hade omsatt guldet i varor trodde Uner att risken var mindre. När mannen med höknäsa han ifatt honom igen vid Enteälv fann Uner det säkrast att slå följe med Asgar och Seinadis. Blott Orome vet om hans val var gott eller ej.

På kvällen dricks det mycket vin. Seinadis flirtar med Yvian och förolämpar Nurin. Ett mer eller mindre vänskapligt barslagsmål avslutar kvällen.

Efter att ha konstaterat att Yvians rum inte har några bekvämlighetsmässiga fördelar jämtemot hennes eget väljer hon efter moget övervägande att sova i sin egen säng. Hon somnar med kläderna på och ett leende på läpparna. Så roligt som hon haft ikväll har hon inte haft på länge.

Dag 2

Det är fortfarande blött efter gårdagens regn, men himmelen är blå.

Seinadis är fortfarande lätt berusad sedan gårdagen.

Uner kör sin vagn med stor skicklighet över Enteälv. Efter det tar Seinadis över tyglarna. Som Eothraim har hon god hand med hästar. Någon erfaren vagnsförare är hon inte, men hon har sagt ja till Uners förslag om att de ska turas om att köra vagnen.

Sällskapet har färdats närmare 2 mil och det närmar sig middagstid. Seinadis kommer på att det är just den här dagen som dagen är som längst. Hemma firas sommarsolståndet och Frathing, som här på slätterna är den största händelsen på året! Samtliga Eothraims 6 klaner samlas i Gadraughts klanområde på kullen Merasferd och så är det fest i dagarna 3. Seinadis berättar för de övriga om firandet av hjortkulten (som är speciell för Antar), hingstkulten och Växandets kult. Uner känner till Växandets kult. Han pratar även om en del annat som i Seinadis öron mest låter som vilda fantasier, men som för honom är religion. Hon berättar mer om firandet av Frathing: den intensiva kommersen, spelen, lekarna och tvistetinget. De handelsresande i sällskapet verkar i alla fall intresserade av det förstnämnda.

Ansgar rör sig till fots och spejar runt om karavanen. Han tycker att det är skönt att vara för sig själv ute i naturen. Trots avståndet till de andra i gruppen stör han sig på den unge Yvian, som genom sitt tölpiga uppträdande, yviga gester och blotta närvaro gör Ansgar mycket irriterad.

Framåt kvällen får någon syn på en handelskaravan som färdas i motsatt riktning och är på väg att komma dem till mötes. Karavanen visar sig vara från Tir Anduin och några unga eothraim från den sydliga Antarklanen berättar för Seinadis att Gisluf förhandlat fram mansbot (Wuiprik) för alla de eothraim som stupat under gondoritisk flagga under pesten. Gisluf har blivit rik på kuppen och relationerna med den gondoritiske ståthållaren Vagaig är mycket goda.

Karavanen kommer till en gård och efter lite köpslående, så bestäms det att stallet blir den lilla gruppens lägerplats för denna kväll. När maten är klar tränger sig Yvian före i kön, vilket innebär att Ansgar (som irriterat sig mer och mer på Yvian under dagens gång) exploderar och släpar ut Yvian i nackskinnet och skäller ut honom. Därefter lämnar Ansgar stallbyggnaden och lugnar ned sig genom en rask promenad i det natursköna området. När han kommer tillbaka ber han på sitt egna fåordiga sätt om ursäkt till Yvian:
”Ja… du vet…ja” varpå Asgar vänder den lätt skrämde och oförstående Yvian ryggen.

På kvällen envisas Seinadis med att fira. Uner spelar på sin lyra och Reinar och Seindis dansar.

Dag 3

Sol, vindstilla och mycket varmt. Det dröjer inte länge förens svetten börjar rinna.

Sällskapet packar ihop fortsätter mot Tir Anduin.

Seinadis som ännu inte nyktrat till fumlar med vagnen. Uner tar över med någon välavvägd kommentar.

Asgar har gillrat fällor och lyckats fånga några kaniner som han tillagar med lite av Uners vin och honung som Seinadis köpt av den förbipasserande handelskaravanen från Tir Anduin.

Någon får åter igen syn på mannen till häst. Han tycks iaktta karavanen och vänder sedan om och rider iväg utom synhåll. Det pratas en del om vem den mystiske ryttaren kan vara, om han är något som sällskapet bör oroa sig över eller ej. Efter att ha resonerat kring det hela så sluter man sig till att han förmodligen bara kommit på villovägar eller att han är en spejare, precis som Nurin, för någon annan karavan med handelsresanden.

Uners vagn går sönder när det närmar sig kväll. Seinadis är glad över att det inte var hon som satt med tyglarna på kuskbocken när det hände. Ordim som är en van vagnskarl försöker göra någon sorts provisorisk lösning med hjälp att det extra material som finns medtaget. Sällskapet konstaterar dock att det blir till att kampa ute den här natten och därför börjar de övriga att sätta upp läger. En pressening spänns upp mellan Brahirs och Uners vagn och där inunder gör man i ordning inför natten.

Ùner dricker te till kvällsvarden och Seinaids som provat på en del spännande dekokter under sin tid i Tharbad lyckat tigga till sig en slurk. Följden blir att ingen av dem somnar den kvällen. De övriga gör upp ett vaktschema.

Seinadis tar en promenad i omnejden och kanske är upprymdheten delvis kemisk efter att hon fått smaka på Uners kvällste, men inte bara. Hon tycker det känns skönt att vara ute på slätterna igen och för första gången känner hon innerligt att hon ser fram emot att komma hem igen. Så hörs plötsligt ljudet av lite oväntat tumult borta vid kampplatsen. Seinadis går nyfiket dit för att se vad som är på gång, kanske har någon av karlarna börjat bråka över tärningar eller kort och sådan underhållning vill hon ju inte missa. När hon kommer fram finner hon Uner liggandes i en hög på marken, lite lätt kvidande. Hon hör att någon springer från platsen, så ljudet av en häst och klappret av hovar. Plötsligt känner hon hur hjärtat börjar slå fortare i bröstet.

”Är du okey?” frågar hon Uner
Han ger någon spydig kommentar tillbaka. Han verkar ha ork nog att bli irriterad så hon sluter sig till att han inte är direkt döende så Seinadis hojtar till för att väcka de övriga i sällskapet och kastar sig sedan upp på Hamingjór. Hon rider barbacka och hon känner att Hamingjór välkomnar tillfället att få sträcka ut. De senaste dagarna av att lunka på i sakta mak efter Uners vagn har gjort hingsten uttråkad och nu tar han igen de gångna dagarnas tama saktmod. Vinden viner och Seinadis känner hur hon kickar igång och jakten är ett faktum. Hon kan inte nöja sig med att hinna ifatt förövaren utan passerar honom och försöker genskjuta honom, en förflyttning som misslyckas den första gången men andra varvet lyckas hon. Hennes manöver tvingar den okände våldsmannen att hålla in sin häst, som stegrar sig i den tvära inbromsningen.

Mannen är mörk och iklädd en grön mantel. Seinadis noterar att hästen är av vagnsdragarmodell, stor och klumpig. Kanske något övermodig och med blodad tand konfronterar hon mannen trots dennes hot om ond bråd död. Vid första drabbningen får Seinadis ett sår som blöder oroväckande kraftigt, men hon är för uppspelt för att bry sig. Kämparna dansar runt varandra och med en kombination av tur och skicklighet lyckas Seinadis få mannen att trilla av sin häst. Hon börjar bli yr av blodsbristen, men från sin position på hästryggen känner hon sig överlägsen om störtar fram. Med ett hugg av sitt svärd klyver hon sin motståndares ryggrad och han faller död ner. Hög av segerruset, men märkbart matt av blodsförlusten lyckas hon ända lägga den dödes kropp över ryggen på hans häst. Hon hittar hans penningpung och ser det som belöningen för att hon sin vedergällning (”till och med en skurk har ett wuiprik”, tänker hon). När hon väl kommer tillbaka till de övriga sällskapet har hon förlorat så mycket blod att hon känner sig mer död än levande. Det kommer sannolikt ta en fem-sex dar att komma i form igen, men det var det värt.

Dag 4

Tryckande hetta och åska i luften.

Pilen som mannen sköt Uner med har visat sig vara förgiftad så de följande dagarna är båda han och Seinadis ute ur leken och ligger mest och vilar medan Asgar får i uppgift att köra den tillfälligtvis lagade vagnen packad med sidentyger. Uner verkar mer orolig för att Seinadis sår ska börja blöda igen och förstöra de vackra tygerna än sin egen hälsa.

Den här dagen kommer sällskapet fram till en mindre stad där de finner både, rum, mat och dryck. Seinadis firar sin triumf genom att bjuda alla sina resekamrater och övriga på det lilla värdshuset på vin och mjöd, alltsammans betalas med pengarna som hon vittjat ur fickorna på mannen hon dödat. Mannens häst ger hon Asgar i uppgift att sälja. Han lyckas få det önskade priset på 30 silver och som uppmuntran och belöning för trogen tjänst ger Seinadis honom 6 silver för besväret.

Dag 5

Vädret bjuder på regn och rusk.

Sällskapet reser vidare mot nordöst. I väster och norr kan man ana berg, eller i vart fall stora kullar som tornar upp sig i det annars platta landskapet och vägen de färdas på tycks gå i en stadig uppförsbacke. De kommer ända fram till utkanten av de bruna länderna.

Uner har feber. Asgar letar efter någon sorts febernedsättandeväxt. Enligt Uner skall det finnas en sorts mossa som heter Atanar som växer vid vattendrag. Han lyckas hitta mossan och gör i ordning ett förband.

Dag 6

Det är mycket varmt, men med en behaglig bris som tycks komma från höjderna i norr.

Sällskapet kommer snart fram till en by som enligt invånarna är den sista bosättningen de kommer att stöta på längs vägen på mycket länge. Sällskapet enas därför om att man ska stanna någon extra dag i den här byn, vila upp sig och proviantera innan resan går vidare.

Seinadis berättar om Entiskorna som en gång i tiden vårdade det som idag kallas bruna länderna. Då växte här vackra trädgårdar, idag täcks den vindpinade marken av mossa och ljung i en färgskala som har gett områdets dess namn. Det sägs att det fortfarande existerar Enter som alltjämt letar efter sina kvinnliga motsvarigheter, men liksom de vackra trädgårdarna som en gång fanns här tycks Entiskorna vara evigt försvunna.

En dag i civilisationen inbjuder till nöjen och Seinaids spelar hasard, vilket slutar med att hon lyckas vinna några tennstycken, och dricker sig full och glad.

Från samtal med byborna framkommer att vargarna har blivit fler och hungrigare, något som bönderna bittert fått erfara då hungern gjort vargarna djärva nog att döda tamboskap. Det ryktas också att trollpacka ligger bakom de ljus som skymtats ute på ljunghedarna, men ingen vet säkert. Som om det inte var nog med det så har rövare och banditer börjat härja vilt i området. Flera karavaner har blivit överfallna och det var inte längesedan några handelsresande dök upp utan för ringvallen. Med nöd och näppe hade de undkommit med livet i behåll, men det var också allt.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 2

8/6

Det är soldag, Folith, dvs söndag.

Det är varmt och uppehållsväder. Hettan ligger tryckande över den lilla byn och flugorna surrar i gränderna.

Seinadis vaknar upp efter en hård natt och drar resolut kudden över huvudet. Sällskapet ska stanna ännu någon dag på den här platsen så det finns ingen anledning att gå upp bara för att solen gör det, må det vara Folith eller ej.

Asgar gör sina vanliga morgon rutiner.

Brahir och Uner samtalar, de är oroade av den senaste tidens utveckling och är eniga om att en ytterligare utökning av ressällskapet vore det bästa. Det pratas också om riskfördelning, taktik vid eventuella rövaröverfall och annat köpmannamässigt.

När det börjar slamras med grötfaten nere på bottenvåningen masar sig Seinadis med tungt huvud upp ur sin säng. Hon gäspar och inser att till och med hon själv reagerar på sin inandningsluft. Det är med andra ord definitivt dags för ett bad, men först frukost. Hon tar på sig sitt tunnelseende, går ner för trappan och banar väg fram till grötkaret. Hon lavar upp gröt på sin tallrik och skäms inte för att ta för sig. Sedan hugger hon en träslev, lutar ryggen mot bardisken och låter blicken glida över rummet samtidigt som hon med ljudlig njutning slevar i sig av den varma och välgörande morgonmaten. Hennes blick stannar till vid ett obekant ansikte. Det sitter en man vid ett av borden. Han är stor och välväxt, men ser märkbart sliten ut. Hans hår är svart och i det solbrända ansiktet lyser två rödkantade blåa ögon, Seinadis noterar vinbägaren vid mannens bord. Han är klädd i mörka kläder, med Gondors vita träd broderat på sin klädnad. Det är vackra plagg han bär, men liksom honom själv är de slitna och borde ses över av en skräddare. Seinadis sänker ner grötsleven och ropar till hälsning. Hennes stämma ljuder rakt över rummet. Hon pekar på vinet och ger honom en uppmuntrande gest. Nykomlingen ger henne en ilsken blick och vänder sig sedan bort. Seinadis slår sig ner bredvid Asgar, ger honom en vänlig dunk i ryggen och kommenterar:
”Han påminner om dig, en pratglad och uttåtriktad typ” hon skattar med munnen full av gröt. Asgar rester sig och går; Seinadis tänker att så illa som hon torde lukta vid det här laget är det kanske inte så konstigt. På vägen ut sätter Asgar sin smutsiga tallrik på Taragirs bord. Seinadis vänder sig nu till Uner som sitter vid samma bord.
”Ja ha, har jag missat något?” säger hon och smaskar vidare. Uner bemödar sig inte att svara.

Främlingen pratar med värdshusvärden. Av det lilla som de övriga kan snappa upp av samtalet kan de sluta sig till att det hela rör mannens syster. Efter att ha avslutat konversationen beställs det in ännu ett glas vin. Uner berättar nu för Seinadis att mannen heter Taragir och ska följa med sällskapet vidare mot Romenost.

Efter frukost tar Seinadis ett bad. Hon finner Asgar i full färd med att skrubba sina kläder. Han är så upptagen av sitt göromål att han inte märker hur hon smyger upp bakom honom och lägger sina egna solkiga reskläder i Asgars hög med smutstvätt. Hon lämnar därefter tyst platsen bara för att precis innan hon försvinner iväg ropa ett ”tack för hjälpen” över axeln.

Under dagen rullar några vagnar in från Romenost. Uner hör sig för om nyheter längs med handelsvägen och det tycks vara lugnande besked han får. De som rest vägen från Romenost och hit rapporterar inte att några olyckor skulle ha drabbat dem under de sju dagar som de färdats.

Dag 9

Det är fortfarande varmt, men det blåser en sydlig bris och det fläktar skönt.

Seinadis vaknar pigg och nybadad.

Alla äter frukost tillsammans och bekantar sig närmare med varandra. Efter frukosten beger sig sällskapet iväg.

Taragir är även han vid gott mod den här morgonen. Han och Seinadis pratar på om än det ena än det andra. Han ger hennes kläder komplimanger, vilket gör henne märkbart glad. Tillföljd av hans visade intresse berättar hon ingående om konsten att arbete med läder och skinn. I sammanhanget nämner hon givetvis sin far som är en nästintill onaturligt skicklig hantverkare. När Taragir frågar lite mer om hennes hem och var hon kommer ifrån tappar samtalet fart. Hon slingrar sig lite och försöker mest skämta bort det hela för att avsluta med att hon nu är på väg hem igen. Slutligen inflikar hon att det kommer att bli jätte bra, hur bra som helst faktiskt, att komma hem igen. Sanning och säga försöker hon nog mer övertyga sig själv än Taragir om att hemkomsten till Agarstat är någon att se fram emot.

Hur som helst är Seinadis glad över att hon hittat en riktig samtalspartner. Ùner är oerhört språkligt begåvad, men han har inte direkt varit snacksalig. Asgar säger inte mycket alls och de övriga är det lite si och så med. Hon är så glad för sin nyvunne pratkamrat att hon nästan pratar öronen av honom hela dagen. Taragir får veta allt och lite till om både det ena och andra (och hon bättrar på en del av historierna något för att göra dem mer lyssnarvänliga). Han uppdateras snabbt i vad som skett under de senaste dagarna som sällskapet rest tillsammans.

Seinadis har ytterligare en anledning att vara på gott humör den här dagen. Numera delar Uner och Taragir på ansvaret att köra Uners vagn så Seinadis kan tillbringa sin tid på hästryggen och slipper träsmak i baken.

Vägen kantas till en början av övergivna hus och gårdar, men det dröjer inte länge förrän vildmarken tar vid. Asgar håller sig som vanligt på avstånd från gruppen under färden. Till vänster om sällskapet tornar klippor upp sig längs vägen. Till höger breder slättlandskapet ut sig. Asgar tar sig upp bland klipporna för att få bättre möjlighet till att spana ut över landskapet efter rövare och annat otyg. Det dröjer inte länge förrän han lägger märke till skocken med förvildade getter som betar uppe bland klipporna. Hela förmiddagen ägnar Asgar åt att jaga, men det går inte vägen. Han är glad över att ingen i gruppen bevittnade hans misslyckade försök och hans efterföljande raseriutbrott.

Taragir och Seinadis får syn på siluetten av en slaghök som med beundransvärd precision slårs ner mot sitt byte. Det visar sig att de båda har ett gemensamt intresse i nöjesjakt, skillnaden är dock att Taragir ingått i ett jaktlag, medan Seinadis ridit ut tillsammans med ett jaktlag. Taragir föredrar storviltsjakt. Seinadis kan utan tvekan uppskatta den formen av jakt, men framför allt har hon förälskat sig i tanken på en egen jaktfalk. Hennes erfarenhet är dock att de är svåra att få tag på en omsorgsfullt tränad rovfågel av den bästa kalibern. Taragir menar dock att det inte alls är så svårt som Seinadis vill påstå. Hans inställning gör både Seinadis imponerad och förvånad. Imponerad därför att hon sedan sin tid i Tharbad blivit mer än måttligt förtjust i det hon fått uppleva av överklasslivet, förvånad över vad en sådan man som verkar ha kunnat tillbringa sina hela dagar med att fördriva tiden på ett förstaklassigt sätt nu kör vagn åt en köpman från Gondor. Hur som helst är hon glad att de funnit åter et samtalsämne som de kan prata varmt om ända fram till det är dags för lunchpaus.

Man slår sig ner vid en av kullarna i landskapet. Uner lagar till en läcker måltid av den medhavda maten. Runt de övergivna bostäderna de passerat tidigare under dagen har de sett getter som gått och betat. Av allt att döma har de lämnats åt sitt öde när markerna övergavs av människorna. Getterna har funnit sig till rätta och antagligen är de numera ett permanent inslag i landskapsbilden.

Någon i sällskapet noterar ett par vildhundar. En av dem ger plötsligt skall när de får syn på handelskaravanen. Några ytterligare hundar sluter sig då till den förste och tillsammans flyr de in i en klyfta. Förmodligen har de blivit förvildade efter de att de övergivits av sina ägare då dessa lämnade hus och hem. Nu klara de sig själva bäst de kan, precis som traktens vilda getter.

På dagen möts sällskapet av två vandrare som kommer från motsatt håll. Vandrarna verkar rätt så slitna och är utrustade med läderharnesk och spjut. De påstår att de är utsända för att jaga en brottsling som heter Argir och frågar sällskapet om vad som hänt söderut. Under pratstunden noterar någon i sällskapet att de två vandrarna spanar in vagnslasten. När vandrarna ger sig av ber Uner Asgar att följa efter dem, då de inte verkade ha rent mjöl i påsen. Asgar ger sig återigen upp bland klipporna och följer efter de skumma vandrarna. I början försvinner vandrarna från Asgars synfält och han börjar tro att han tappat bort dem. Plötsligt hör han röster precis i närheten och duckar snabbt ned bakom ett klippblock. Vandrarna passerar förbi mycket nära Asgars gömställe i rask takt. Resten av dagen håller sig Asgar på tryggt avstånd från de båda männen och följer efter dem tills de korsar gränsen mot de bruna länderna. Vid det här laget anser Asgar att de inte längre kan utgöra något större hot mot karavanen, så han lämnar dem och tar sig tillbaka mot sällskapet.

Asgar kommer tillbaka till sällskapet som nu slagit läger för natten. Han hinner precis ställa ifrån sig spjut och båge för att ta i tu med uppgiften att laga till en god sås, vilket räddar middagen då Uners matlagning knappast nått några kulinariska höjder den här gången. Efter måltiden spelar Uner glada melodier på harpan, vilket påminner Asgar om den muntliga berättartraditionen bland sina dunlänningafränder. Solen går ned och ett vaktschema dras upp för natten. Asgar väcks av Taragir som påpekar att det verkar vara något djur i närheten ute på slätten. Asgar och Taragir bestämmer sig för att undersöka det hela närmare. I nattmörkret konfronteras de av ett stort vildsvin. Djuret tar sikte på Asgar som i sin tur gör sig redo genom att rikta spjutet mot besten. Tyvärr misslyckas strategin fullständigt, då vildsvinet träffar Asgars ben istället för spjutet. Taragir som dragit sitt svärd fäller besten med ett enda imponerande hugg mot djurets nacke. Detta oväntade nattliga jakttillfälle kommer att förse gruppen med kött under en tid.

Dag 10

De sovande vaknar till doften av nygrillat vildsvin. Efter en bastant frukost bryter sällskapet upp nattlägret och påbörjar sin färd. Asgar åker på vagnen, eftersom han behöver vila efter kollisionen med vildsvinet.

Seinadis vill omedelbart höra jakthistorien. Asgar tar skydd undan Seinadis bombardemang av frågor, men Taragir håller lugnet och återger kortfattat hur det hela gick till. Seinadis tycker Taragir är allt för blygsam i sitt berättande. Hade hon dödat ett vildsvin med ett ända mäktigt hugg från sitt svärd då, då hade hon minsann bjudit på en mycket mustigare skildring!

Seinadis får i uppgift att rida i förtrupp och hålla koll på klipporna till vänster om vägen.

Taragir oroar sig för ormar. Här i Rhovanion finns egilsorm. Den är inte så giftig, men tämligen vanligt förekommande. Många blir därför bitna och följden har blivit att egilsormen är ett fruktat djur.

Det blåser och vädret är på väg att bli sämre.

På seneftermiddagen kommer sällskapet fram till en ruinby längs vägen. Uner hade blivit tipsad om att den här byn skulle vara lämplig för övernattning. Husen är gondoritiska korsvirkeshus med halmtak. Ungefär hälften av dem har totalt rasat samman, men här finns en brunn och några av husen är alltjämt fullt beboliga.

Det diskuteras huruvida sällskapet ska stanna här för natten. Vädret oroar köpmännen och slår det om till storm skulle de här husen erbjuda ett gott skydd för väder och vind. Asgar orkar inte höra på. Han menar att de ska slå läger trots att det bara är eftermiddag och den åsikten uttrycker han genom handling. Han börjar resolut lasta av sina saker från vagnen.

Sällskapet gör sig hemmastadda i det övergivna boningshuset. Golvet är ett trampat jordgolv, men här finns en fint murad eldstad som det fortfarande går utmärkt att elda i. Seinadis tänker inte lämna Hamingjór utan skydd för det eventuella ovädret utan leder in hästen under tak. Taragir vill erbjuda henne den lilla avskilda kammaren som finna i huset, men det vill hon inte veta av och hon total ignorerar hans motreaktion.

Ett vaktschema görs upp i vanlig ordning och Asgar tar första passet.

Asgar väcker Seinadis för avlösning och hon och Oladeth tar över vakten. Vinden viner kring knutarna och Seinadis tycker om att lyssna på den ihärdiga blåsten. Hon och Oladeth samtalar. Han berättar bland annat att han kommer från ett område vid Vita Bergen i öst och att hans far var repslagare. Vidare berättar han vad han vet om digerdödens skoningslösa frammarsch och att pesten slagit mycket hårt i Gondor, värre än i Tharbard sägs det.

Plötsligt märker Seinadis att de är iakttagna. Hon kan urskilja två personer ute i nattmörkret, sen ytterligare några. De tycks närma sig på bred front. Hon hojtar till, dels för att kanske göra någon av de sovande i huset uppmärksamma på att de fått besök och dels för att den närmande hopen ska veta att hon lagt märke till dem. Ännu så länge upplever hon inte de anonyma besökarna som direkt hotfulla. Hon gör en omedelbar omvärdering situationen när en pil avfyras som svar på hennes hälsning. Hon är nära att bli träffad, men som tur är träffar pilen i kuskbocken på en av vagnarna. Nu råder hon inte längre några tvivel om att det hela rör sig om ett regelrätt överfall. Hon rusar in i stugan och slår larm.

På natten kommer Seinadis in och väcker de sovande genom att påpeka att sällskapet har fått ”gäster”. Dessa så kallade gäster hade försökt skjuta henne. Det visar sig att stråtrövare har omringat lägret och verkar vara ute efter vagnarnas dyrbara last.

Efter det att Seinadis gjort de övriga uppmärksamma på att de står i begrepp att bli angripna av ett rövarband försvinner hon ut igen för att möta angreppet sida vid sida med sin vaktkamrat Oladeth.

Asgar skyndar sig yrvaket ur huset och tar skydd mellan huset och vagnarna. Han spanar ut i natten för att försöka få en skymt av stråtrövarna. Det tar ett tag innan hans ögon vant sig vid nattljuset och det dröjer innan han får syn på rövarnas skepnader längre bort. Han avfyrar sin pilbåge mot rövarna. Pilarna träffar sina mål, men han kan inte avgöra vilken skada de åstadkommit.

Seinadis glider upp vid sidan av Oladeth och viskar frågande hur planen nu ser ut. Hon vet att Uner och Brahir pratat en del strategi vid ett eventuellt överfall, men hon har aldrig brytt sig om att lyssna på vad de slutligen kom fram till. Oladeth säger att han kommer att stanna vid vagnarna och skydda den dyrbara lasten. Seinadis tycker väl den idén e så god som någon och följer hans exempel. De spanar ut i nattens dunkel och lägger märke till två gärningsmän har gömt sig bakom brunnen och ytterligare två har tagit skydd i husruinerna strax till vänster om det hus där sällskapet valt att övernatta.

Uner siktar och träffar en av de två som försökt dölja sig bland ruinerna varpå Seinadis och Oladeth rusar fram och tar närstrid. Seinadis är så uppspelt att hon har svårt att koncentrera sig och inledningsvis går det inte så bra. Hon missar upprepade gånger, fäktar vilt omkring sig och blir träffad av sin motståndares klubba. Slutligen lyckas hon döda honom med ett välmåttat hugg av sitt svärd. Därefter rusar hon flåsande fram till Oladeth för att undsätta honom, bara för att inse att hon vid det här laget helt håller på att tappa andan. Seinadis får finna sig i att hon måste ge sig själv lite tid att hämta luft innan hon tar upp striden med någon ytterligare av banditerna.

När Asgar inser att några stråtrövare är på väg emot honom, så kastar han ut sina fotanglar på marken mellan sig själv och rövarna. Förhoppningsvis kommer någon av de framstörtande rövarna att få en obehaglig överraskning när han trampar på ett av dessa vassa metallföremål. Han avfyrar sin pilbåge en sista gång mot den rövare som har oturen att trampa på en av fotanglarna. Asgar använder spjutet för att lägga krokben för den första rövaren, som snubblar och faller till marken. Asgar tar tillfället i akt och sticker spjutet i rövarens ryggrad. Efter en kort och intensiv strid faller även den andre rövaren för Asgars spjut.

Då ljuder en kraftig horn stöt och som svar på den signalen börjar den anfallande att retirera. Seinadis kämpar med att få kontroll över sin andning samtidigt som hon stapplar in i huset och hämtar ut sin häst. Hon klamrar sig upp på Hamingjórs rygg och manar honom framåt. Väl på hästryggen känner hon hur krafterna kommer tillbaka och hon stridslusten återvänder. Tyvärr verkar det vid det laget redan vara för sent för stordåd. Rövarpacket flyr upp i bergen och försvinner bland klipporna. Lite småfrustrerat rider hon runt på slätten nedanför. Hon gör en improviserad ryttaruppvisning för att avslutningsvis luta sig ner och drar en imaginär linje med sitt svärd i gräset som en varning: ”hit, men inte längre”. Vilken effekt detta försök till avskräckande manöver i realiteten har förblir okänt. Nöjd med sig själv rider Seinadis tillbaka till ruinbyn och återförenas med de övriga. Stämningen i lägret är tryckt och folk är tysta. Någon egentlig segeranda är det inte tal om.

Dag 11

Det blåser en lätt bris från söder och mörka moln drar in. Det håller på att bli kallare och det är regn i luften.

En av rövarna som var med i anfallet har hittats sårad och det visar sig vara en av de män som sällskapet mött längs med sin resväg. Ingen tror längre på historien om att de varit utsända på jakt efter en ökänd brottsling. Mannen, Farastat heter han, förhörs. Därefter binds han och tas med i en av vagnarna. I den andra vagnen ligger Taragir som ännu inte vaknat upp ur sin medvetslöshet.

Slutligen viker vägen av bort från de förrädiska bergen bara för att några hundra meter längre fram åter svänga av in och närma sig klipporna.

Asgar får syn på några män uppe på ett krön, men de håller sig på behörigt avstånd från handelskaravanen och sällskapet blir inte märkbart alarmerade även om vaksamheten efter nattens händelser alltjämt är stor.

Framåt kvällen blir det åter igen dags att slå läger, men det är svårt att hitta en optimal läger plats där inget otyg obemärkt skulle kunna smyga sig på till skydd av stenbumlingar och sly. Sällskapet väljer att färdas fyra timmar extra för att dels hitta en bättre lägerplats och dels för att öka avståndet mellan karavanen och rövarna. Tillsist hittar man en mer öppen yta som även de mer aktsamma kan finna lämplig. Asgar lägger ut sina fotanglar och sätter upp ett sorts elementärt alarmsystem med hjälp av knastertorra kvistar.

Det mörknar. I fjärran ser man hur värmen lyser ut i natten, förmodligen ljuset från en by. Avståndet är inte längre än att sällskapet kan räkna med att nå fram dit under kommande förmiddag.

Vindskyddet spänns ännu en gång mellan vagnarna till skydd för de sovande.

När Asgar väcker Seinadis vid vaktavlösningen den här natten har precis regnet börjat falla.

Dag 12

Vinden har nu avtagit helt och det finns föga hopp om att ovädret kommer att dra vidare. Hela dagen faller ett stadigt regn.

Under förmiddagen kommer sällskapet som förväntat fram till en by. Farastat förhörs av Taragir som nu återfått medvetandet. Det framkommer bland annat att ledaren för rövarbandet heter Handar. Taragir läxar sedan upp den utmattade fången, som sedan Taragirs uppvaknande har förvisats från sin plats inne i en av vagnarna och istället tvingats släpa efter vagnen fastbunden i ett rep. Efter förhöret och den hårdföra tillrättavisningen lämnas Farastat över till byns ordningsmakt.

Byn består av trettio hus och har två tavernor. Sällskapet tar in på en av tavernorna. Utanför står ett flertal vagnar parkerade. Vagnarna visar sig tillhöra andra handelsresanden. Två av vagnarna ska till marknaden i Tiranduin.

Uner tar sig för att hitta ytterligare resesällskap som skulle vara intresserade av att slå sig samman för att bättre kunna skydda sig mot överfall. Han lyckas hitta 4 köpmän och en av dem, Vilurik verkar nappa på idén. Han och Uner samtalar.

Seindis låter blicken svepa över den lilla folkhopen som samlats inne på tavernan. De fyra köpmännen har liksom Brahir lejt karavansvakter och några av dem ser ut att kunna vara typen som gärna anta en utmaning. På bara några minuter har hon lyckats anordna en armbrytningsturnering. De är totalt sex personer som deltar. Alla deltagarna satsar ett silverstycke. Alla bryter sedan arm med varandra och de två som gör bäst ifrån sig gör upp om äretiteln. Det skrålas och skålas, peppas och psykas om vart annat. Stämningen är hög och högljudd. Seindis lyckas bryta ner fyra av sina motståndare som hon oblygt hånar och skändar. En av de andra busarna tar hem alla fem av sina matcher. Till sist återstår bara en avgörande dunst mellan Seinadis och storvinnaren. Det blir en hyfsat jämn kamp, men Seinadis hamnar i underläge och lyckas inte vända situationen till sin fördel utan förlorar finalen. Hon gratulerar hjärtligt sin medtävlande som är mycket upprymd och glatt bjuder hela sällskapet på öl och vin för de silver han vunnit.

Asgar lämnar tavernan tidigt för att se till Seinadis häst ute i stallet.

Efter att ha hävt några bägare med sina nyvunna vänner återvänder hon till bordet med de gamla resekamraterna. Taragir bjuder på vin och Seinadis dricker girigt ur. Hon torkar munnen med handens baksida och dra en förnöjsam suck. Hennes blick glider över de övriga gästerna inne på tavernan. Av värden har hon fått veta att de finare rummen redan ockuperats av de köpmän vars vagnar stod parkerade utanför tavernan när hennes ressällskap anlände. Efter en natt av överfall och ytterligare en under pressening i spöregn har hon inte lust att dela sovsal med att överförfriskat gäng karlar som luktar illa av gammal fylla och därtill troligen snarkar som ett storskaligt sågverk.

Hon glider upp för trapporna in på rummet där hennes packning ligger slängd i ett hörn. Hon rotar fram en av de blå klänningarna hon haft med sig i packningen ändå från Tharbad. Hon låter fingrarna glida över det sidenlena tyget och håller det upp mot ansiktet för att dra in den behagfulla doften som alltjämt sitter kvar i klädedräkten. Hon drar av sig paltorna och kränger på sig klänningen, släpper ut den långa blonda kalufsen och drar fingrarna igenom hårlockarna för att reda ut några av tovorna.

Plötsligt hör hon hur några av golvplankorna knarrar precis utanför dörren och snabba fotsteg som leder bort och ner för trappan. Utan att lägga ner mer möda på sin transformering slänger Seinadis upp dörren och följer efter bara för att se glimten av Yvians högröda ansikte. Hon kan inte låta bli att skratta. Hon har fortfarande svårt att förstå att hennes utseende som aldrig lovordats hemma i Agarstat i den bortre delen av världen kommit att uppskattas för sina exotiska drag. Lika bra att njuta av det medan det varar tänker hon för väl hemma igen kan hon inte räkna med den typen att kurtiserande.

Hon glider ner för trappan och lägger viss möda på sin entré. Hon märker att omvandlingen ger henne den önskade responsen. Hon slår sig ner vid Vilorik och en annan köpman som sitter vid ett av borden. Hon vet sedan tidigare att de båda lagt beslag på tavernans två singelrum. Nu gäller det för henne att muta in sig i någon av dessa sängkammare, allt för att få sova i en välstoppad säng. Det bästa hade varit om hon lyckas supa någon av dem totalt under bordet. Sedan är det bara för henne att baxa upp honom på rummet där han total däckar innan hon behöver hantera den uppkomna situationen. Hon ler sitt mest förtjusande leende och det dröjer inte länge förrän vinet flödar och hela resten av kvällen sponsras hennes grundliga drickande av Vilorik. De blir båda ordentligt fulla och somnar nöjda sida vid sida.

13/6

Nästa dag vaknar Seinadis upp bara för att tvingas lugna Vilorik som oroar sig för vilka konsekvenser nattens händelser kan komma att få. Seinadis kan inte hålla sig för skratt, han verkar uppriktigt orolig. Hon försäkrar honom om att ingen av dem varit i stånd att genomföra någon kompliceras sexualakt efter så mycket vin som de druckit och hon har definitivt inga planer på tvångsgifte! Medan hon klär på sig tänker hon på livet i Agarstat, hur annorlunda hennes liv kommer att bli där. Far hade skämts ögonen ur sig om han sett henne nu, men det han inte vet har han inget ont av! Dessutom har hon lovat sig själv att hennes nuvarande livsstil kom mer att gå i graven så snart hon kommer hem till byn igen. Så måste det bli.

Seinadis går ner för att möta upp med de övriga som samlats kring frukostgröten.
Hon ser att alla sitter på plats intar sin frukost gröt.
”God morgon allesamman! Vilken underbar dag att resa på”, säger Seinadis glatt när hon kommer ner till samlingen. De flesta svarar henne, även om det inte blir mer än ett nickande och ett grymtande från vissa, men Taragir ger henne endast en nedlåtande blick och fortsätter därefter sin måltid. Seinadis ser detta, men tänker inte låta det förstöra denna underbara morgon. Istället frågar hon glatt hur natten varit och om de övriga sovit gott? Ingen har något att klaga på, men Taragir svarar med ett otäckt flin att hon inte ser ut att sovit mycket under natten. Seinadis uppfattar piken och himlar med ögonen, samtidigt som hon svarar att något aldrig hänt. Hon hade endast delat rum med karlen hon nappat upp, inget annat.
”Det är endast din fantasi som spelar med dig Taragir” svarar hon och ger sin allra oskyldigaste min…Seinadis för sedan fram sin åsikt om att hon var smart som lät en av de andra gästerna betala rummet medan hon endast passade på att sova i samma rum.
- En Liknande förklaring fick Taragir höra av en prostituerad han hade ihop det med nere i Osgilliath för några år sedan, när han frågade henne om varför man någonsin kunde sälja sin kropp för några kopparmynt.. Han trodde såklart aldrig på henne, men tankebanan är den samma; ”Vid överlevnad finns ingen lag”, berättade hon. ”Ingen moral och Ingen etik, Ingen heder. De är endast förhinder… Inget av det spelar roll, bara man klarar sig.”. De som lever efter detta mönster är inte bättre än de rövare som härjar längs vägarna !!, tänkte Taragir då.
Och när Seinadis nämnt sin oskuldsfulla mening så kom minnesbilden tillbaks. Hon skulle minsann passa fint bland skök-hopen vid västra porten! Tydligen hade den sista tanken avslöjats mer än det var menat. Inte endast med ett hånfullt leende utan dessvärre även med ord.. ajdå!
Det blixtrade till och Seinadis glada min försvann som om hon fått en spann kallt vatten över sig! Taragir bet sig i tungan och under det korta ögonblick som hans ögon var slutna av smärtan, så hade Seinadis tagit upp sin grötskål och satt den upp och ner över hans huvud. Skålen var nästan full och det varma, klibbiga innehållet rann sakta nerför hans öron och kinder. Det blev plötsligt tyst i salen…de få sekunder som utspelade sig här kändes som minuter. Seinadis, såg först själv förvånad ut, men sedan föll hon i skratt och flera av de andra i salen gjorde likaså. ” Den lilla…” tänkte Taragir och innan han fått rätt på det sista ordet så hade han vänt sin egen grötskål över hennes huvud! Ha!
Seinadis skratt avbröts i ett gällt skrik, inte för att gröten var särkilt varm, utan för att hon inte väntat sig att bli behandlad så av en man. ”Precis vad hon behövde” tänkte Taragir.
Hon ser verkligen rolig ut i den där! Både Taragir och Seinadis började skratta och Gröt striden var över. Vem som vann har aldrig diskuterats.

Efter frukost lämnar sällskapet byn bakom sig. Karavanen består nu sammanlagt av tjugo personer och fyra vagnar. Asgar uppskattar inte att karavanen har blivit större och håller sig på behörigt avstånd. Till råga på allt börjar landskapet bli mer och mer uppodlat och byarna ligger mycket tätare nu. Asgars humör sjunker i takt med att landskapet visar mer och mer tecken på civilisation och mänsklig påverkan.

14/6

Taragir är sur och börjar dricka tidigt på dagen.

Asgars humör som blivit allt sämre och fortsätter stadigt nedåt, han anar oråd. Asgars värsta farhågor besannas när sällskapet ser tinnar och torn i horisonten. Seinadis reaktion är av det motsatta slaget, äntligen en stor stad här kan hon se fram emot lite förstklassig underhållning!

Sällskapet har nu kommit fram till Tiranduin. Staden med tillhörande borg har ca 3000 invånare och är under gondoritiskt flagg. Den är uppbyggd längs med båda sidorna av en bred flod som flyter fram rakt genom staden.

Taragir har vid det här laget blivit mer än måttligt förfriskad och smädar både Asgar och Seinadis inför tullvakterna. Han har tydligen ännu inte kunnat smälta Seinadis oblygsamma beteende kvällen innan utan insinuerar diverse grovheter med anspelning på hennes täckta men enligt hans mening befläckade kön.

I den ringlande kön upp mot stadsporten får Asgar ett kraftigt raseriutbrott. Asgar blir så ursinnig att han skäller ut Taragir efter noter. De flesta i sällskapet, som blivit vana vid Asgars fåordiga sätt, blir mycket förvånade över hans plötsliga vältalighet. Den som blir mest förvånad är emellertid Asgar själv, vilket leder till att han plötsligt tystnar. Åter mållös lämnar han gruppen och söker ensamhet.

När Seinadis kommer fram till tullvakterna, ler och urskuldar Taragirs brist på etikett. Hon ber tullarna ursäkta hans tölpaktiga beteende, men potensproblem reda i så tidig ålder tar dessvärre sällan fram det bästa i en mans karaktär,

Uner tvingas betala en dyr tull för sina tyger, men priser är det samma som för de övriga handelsresande så efter en misslyckad förhandling väljer han att bita i det sura äpplet och betala. Han ger sig därefter av till stadens marknad för att försöka att sälja sina tyger. Han ber Taragir att ordna med ett rum, för att spara pengar kommer det överens om att dela ett dubbelrum.

En gång i vecka, varje vecka är det stormarknad i Tiranduin. Tyvärr har den stora marknadsdagen nyss varit så Uner får nöja sig med att sköta sin försäljning på den något mindre torgmarknaden som alltid är öppen för handel.

Seinadis tar tillfället i akt att botanisera runt bland marknadsstånden på jakt efter en syndabot till sin mor och en överraskning till far. Efter mycket letande hittar hon ett hårspänne i guld med hjortmotiv som hon tror ska passa modern. Till fadern väljer hon ut en förstaklassig gondoritisk sadel. Vardera present kostar henne två guldstycken, men hon känner att det är det minsta den förlorade dottern kan ge sina föräldrar i försoningsgåva.

När Uner kommer till värdshuset visar det sig att Taragir inte ordnat med ett delat rum utan istället valt att låsa in sig på det rum han hyrt till enbart sin egen person,

15-17/6

Sällskapet stannar ett par dagar i staden.

Efter att ha varit ute ur bilden ett tag dyker Taragir upp igen och är nu hövligheten själv. Han ber till och med Seinadis och Asgar om ursäkt. Asgar kan inte hantera situationen utan mumlar något halvt obegripligt med bortvänt huvud. Seinadis ger Taragir bara en vänlig dunk i ryggen och säger att är man som hon, uppväxt med sju bröder, så lär man sig tåla det mesta. Det Taragir bjudit på är bara en bråkdel av den förnedring som springer fram ur syskonkärlekens källa.

Asgar trivs inte alls i Tiranduin och bosätter sig efter första natten i värdshusets stall. Han tillbringar så mycket tid i stallet att stallpojken börjar bli rädd att Asgar är ute efter hans jobb och det hela leder till slagsmål.

Efter att Asgar har fångat en ficktjuv som var ute efter hans börs får han nog. Han bestämmer sig för att vänta in det övriga sällskapet utanför stadsportarna.

De övriga i sällskapet väljer att ta en av de flatbottnade pråmarna över till den andra sidan av floden.

Seinadis hittar en kikare som hon inte kan låta bli att köpa. Pengarna tycks rinna genom fingrarna på henne. Hon spendera dem på björnhetsning, hazardspel, mat, dryck och allsköns nöjen.

Seinadis vandrar omkring på värdshusen och krogarna på den nordöstra sidan av den väldiga Anduin. Besöken går från 'Anduins bädd' via ölhaket 'Anûs krog' och värdshusen 'Rhovanions Port' samt 'Vägfararens Vila' till de mindre väl sedda ställena såsom 'Nimilzirik', ett skumt dryckesställe vid stranden som främst begagnas av flottarna som arbetar på floden. Hon roar dig kungligt, och snart har du ett smärre koppel av törstiga unga män (och några skökor av det sorgligare slaget) i släptåg. Hon beskådar en vadslagning som rör två ihoptotade tuppar med visst nöje, en brottningskamp (som hon inte deltar i) och diverse barder som berättar om
ting som var.

Sent på kvällen, på ovan nämnda Nimilzirik (ett namn som Seinadis är övertygad om betyder något på Gondoriternas språk, kanske en svordom), träder ur röken, mörkret och ölstanken en man fram som är helt malplacerad - en högrest (huvudet högre än Seinadis), välbyggd, uppenbarligen välbärgad och framför allt rasande grann person. Hon håller upp i ditt svepande av ytterligare en jungfru dålig sprit och stirrar på honom. Så upptäcker hon att han, den tjusige, närmar sig. Han tränger sig fram genom hopen av motiverade drickare och ända fram till hennes bord.
Seinadis lyckas stänga sin vid öppna mun och klämmer ur sig ett inte helt otvunget "Hej", varefter hon drunknar i hans djupblå ögon.
"Var hälsad, väna hästmö", han har en känsla för det högtravande, tänker
Seinadis och inser med ens sin ordvits med ett nervöst skratt. Hon hör själv hur total fjollig hon låter och känner att hon behöver mer karaktärsstärkande vin, en säck eller två. "Kanske kan jag få bjuda på ett glas vin på ett mer, passande, ställe" fortsätter den mörke främlingen, och ser sig omkring.

I hörnen och de mörka vrårna dricks hejdlöst. Seinadis ser plötsligt stället med hans ögon - en sorglig hoper är det verkligen som samlats här, snarast att betrakta som spillror. Hon gå utan ytterligare tvekan med på hans förslag och lämnar Nimilzirik. Tillsammans går de till Anduins bädd, där Seinadis kväll började, och hon får ett glas förstaklassigt vin. Han betraktar dig med en outgrundlig min innan han tar till orda på nytt:
"Jag heter Ammûnabar, jag bor här i Tir Anduin sedan många år tillbaka. När jag var ung...", han suckar en aning och något blänker till i hans ögon, " Låt oss säga att jag inte är säker på varför jag hamnade här. Jag sysslar med vetenskap, förstår du, jag skriver om olika, ska vi säga esoteriska, egenskaper hos metaller. Mitt arbete har faktiskt ständigt försvårats av att jag inte har tillgång till biblioteken i Osgilliath. Men nu är jag nära mitt mål, endast en svårighet kvarstår innan jag kan avsluta mitt verk och dessutom börja njuta frukterna av mina studier.
Jag måste genomföra en rad experiment, och för deras skull måste jag ha vissa föremål och vätskor. Och först nu har jag förstått varför jag ödet förde mig hit, till det fjärran östern- jag måste helt enkelt tacka Eru för hans försyn. En man i Bar-en-Tiren har nämligen efter långt sökande erbjudit mig att få köpa de flesta av de vätskor och föremål jag behöver!", ett kort stopp för att väta strupen med vinet, " men till saken hör att jag inte fick det budet förrän igår, och handelsmannen reser om endast ett par dagar tillbaka till fjärran östern."
Seinadis som bara lyssnat med ett halvt öra på den invecklade berättelsen väcks plötsligt ur sitt dagdrömmeri. Asch, tänker hon, han vill bara hyra in mig… och jag som kunde tänka mig
både en och två andra saker som vi skulle kunna göra tillsammans...
" Har du en häst?"
" Ja, den snabbaste i staden", hon känner ett starkt behov av imponera och ta sig ur sitt emotionella underläge.
"Mannen heter Hafar och kommer från Illanin efter vad jag har hört, han är österlänning, det är sant, men han är ju också handelsman, och jag kan inte tänka mig att österländska handelsmän är mindre måna om affärerna än andra. De föremål jag traktar är ett finmaskigt nät av en vit, silverlik metall, samt fyra flaskor. När du får dem ska du fråga om de innehåller Nelluin, Zabasu, Eregiol och Estamare." En ny liten klunk, "är du intresserad?"

Efter en stund kommer Ammûnabar överens om priset för tjänsten han vill hon ska utföra, fem silver. När Seindis lämnar Ammûnabar där, sittandes med sitt halvfulla glas, känner hon
sig smått vimmelkantig. Endast det svala regnet mot hennes ansikte väcker upp dig ur hans förtrollning...
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 3

18–24/6
Taragir dyker upp och verkar märkbart upprörd. Han söker upp sina reskamrater med en förfrågan.

Taragirs plötsliga vänlighet hade inte med en mer ödmjuk konsumtion av vin att göra. Istället visade det sig att han tydligen behövde hjälp med att jaga upp de rövare som plågar hederliga handelsmän som söker sig längs vägen söder om bruna länderna. Uner anser det något märkligt då Taragir enbart ett par dagar tidigare var väldigt mån om att söka upp sin syster. Å andra sidan är det naturligtvis en god gärning av honom. Det är aldrig för sent att göra bot.

Taragir väljer att berättaren annan version för Seinadis. Till henne säger han att saken rör hans syster. Seinadis känner sig något splittrad. Å ena sidan så kan hon ju fatta att det är viktigt, jag menar om det var någon i hennes familj! Hon spöade själv upp några stycken som gett sig på hennes lille bror en gång, det är nog ända gången so Seindis känt riktigt blint raseri. Hon var sexton de var fjorton. Seinadis ler inombords när hon tänker närmare på det. En ganska skoj historia egentligen. Det hela hade kunnat stå henne dyrt med tanke på att några av dem fick vissa bestående skador, bruten näsa och utslagna tänder bland annat. Fast själva slagsmålet skedde i skogen så ingen såg förutom de inblandade och hennes motståndare skämdes så mycket över att ha fått stryk av en tjej att de vägrade berätta för sina föräldrar vad som skett. Så hon kom undan!

Samtidigt så har hon ju lovat honom, Ammûnabar, att rida fortare än vinden till Bar-en-Tiren. Därför säger hon till Taragir att om han bara kan vänta två dagar, eller högst tre, så är hon definitivt motiverad att åka med upp i bergen och bjuda det där rövarbandet på en närstudie i eothraimsk svärdsuppvisning. Just nu är hon dessvärre upptagen med annat. Taragir verkar inte nöjd med svaret, men ödslar inte mer tid på att försöka övertyga henne utan drar vidare på egen hand.

Asgar har slagit läger utanför stadsmurarna. Han blir faktiskt glad när han får syn på ett bekant ansikte. Taragir dyker upp och vill att Asgar ska följa med honom upp i bergen på jakt efter rövarna som överföll deras handelskaravan. Asgar har ju lovat Seinadis att han skulle vänta på henne och mumlar något som Taragir förstår inte är ett jakande svar på hans förfrågan. Taragir rider då ensam vidare fast besluten att fullfölja sitt uppdrag på egenhand om så är.

Seinadis kommer ridande i full galopp. Kanske är det äntligen tid att lämna den här gudsförgätna hålan tänker Asgar, men tyvärr gör Seinadis honom besviken. Hon håller in hästen och gör ett snabbt stopp innan hon försvinner vidare längs landsvägen och lämnar Asgar vid lägerelden att vänta på hennes återkomst. Enligt henne skulle det ta uppe emot 3 dagar. Asgar börjar tvivla på om beslutet han gjorde var det rätta. Tredagar är en lång tid och tanken på att få återvända till vildmarken uppe i bergen är oerhört lockande.

Seinadis rider i sporrsträck längs med Romen. Det är mycket folk ute på vägarna och själv känner hon sig märkligt upprymd, det måste vara det fina vädret tänker hon. Hon låter Hammingjór sträcka ut och redan samma kväll kommer hon fram till det som kallas Bar-en-Tiren. Det är en större by, eller mindre stad om man så vill, omgiven av en gräsbevuxen jordvall. Seinadis spiller ingen tid utan rider omedelbart fram till närmaste värdshus och hör sig för om mannen hon söker. Hon har tur och hittar Hafar nästan omedelbart. Det visar sig vara en kortväxt liten man med gulfärgad hud. Fortare än kvickt har hon gjort upp affärerna med den lille österlänningen. Det vackra lilla nätet väcker kleptomanen inom henne, men hon skakar det av sig och tänker istället på Ammûnabar och vilka gentjänster som kan komma ifråga om hon fullbordar sitt uppdrag utan dröjsmål eller svinn. Helst hade hon viljat rida ut redan ikväll, men inser att det vore förivrat. Det blir istället att betala för en bädd på den lilla
tavernan.

Nästa dag regnar det oupphörligen. Vägen förvandlas till lervälling och resan drar ut på tiden. När hon väl kommit fram till Tir-Anduins murar igen stannar hon till hos Asgar som gjort upp ett litet halvpermanent läger i en dunge mellan åkerlapparna. Han ger henne torra kläder och ett varmt mål mat. Seinadis snyggar till sig och gör sig redo att överlämna varorna till sin nästintill onaturligt tilldragande uppdragsgivare.

Seinadis rider till Ammûnabars hus, nybyggt i Tharbadisk stil. Hon kliver innanför dörrarna och omsluts av husets atmosfär. Här inne finns inget som påminner om Tharbad. Ombonat, smakfullt och samtidigt skäligt exklusivt. Ammûnabars utstrålning är magnetisk och inverkan på Seinadis är inte obetydlig. Hon försöker dra ut på tiden så länge hon bara kan och till sist är det han som vänligt men bestämt följer henne till dörren.

Handelsmannen Brahir ämnar söka sig vidare i riktning mot Romenost. Uner kunde dock inte färdas vidare med honom eftersom örtinköpen drog ut på tiden. En dag senare är emellertid dessa äntligen avklarade. Åter i värdshuset funderar Uner på framtiden då ett par vakter söderifrån anländer. De kan bland annat berätta att Taragir inte bara åter färdats längs landsvägen utan nu även sökt sig in i de bruna länderna. Må Orome stå honom bi.

Seinadis kommer tillbaka till värdshuset och Uner berättar vad han hört om Taragirs fortsatta äventyr. Han är på jakt efter rövarnas ledare Handar och av allt att döma ser det inte ljust ut för den slitne, något försupne ädlingen från Gondor. Seinadis svär över Taragirs om inte döda så säkerligen lemlästade kropp. Hon beställer in vin och börjar tampas med sin ansvarskänsla. Vinet tvättar snart rent hennes befläckade samvete och när Uner säger att ”detta är något som Taragir bör klara själv” låter hon sig förföras av den tanken och snart lyckats hon intala sig själv att Uner givetvis har rätt. Hon lägger istället krutet på att övertyga Uner om att han ska följa med henne hem till Agarstat och där köpa på sig första klassens ridhästar och arbeten i skinn. Uner verkar intresserad vilket gläder Seinadis mycket. Lyckas hon knyta nya handelskontakter och därmed bidra till att trygga familjens ekonomi så skulle hon vinna anseende inte minst hos den hulda modern, Marhgulđ.

Seinadis vaknar mitt i natten. Det tar några sekunder innan hon förstår att det är en kvinnas vettslagna skrik hon hört. Det kommer från gränden precis nedan för Seinadis halvöppna fönster. Utan att ägna saken någon ytterligare tanke griper hon tag i sitt svärd och tar ett skutt ut genom fönstret. Det hela går mindre smidigt och hon landar med ett brak. Hon springer runt hörnet och fram till kvinnan som ligger livlös. Det står en man lutad över henne. Seinadis lyckas fånga en glimt av förövaren innan han tar till flykten. En kall ilning går genom kroppen, hon kan inte ha tagit miste; det var Ammûnabar.

Samma natt väcks Uner av ett isande skri. Han smyger sig ned till gränden bakom värdshuset varifrån skriket kom. Väl där möter han Seinadis som står böjd över en kvinnokropp. Tjänsteflickan från handelsboden intill värdshuset visar sig dock vara vid liv om än något blåslagen. Till Uners stora förvåning verkar Seinadis veta vem förövaren är, en Dunedainsk ädling vid namn Ammûnabar. En nattlig promenad leder dem till ett större stenhus i stadens hjärta. Porten är olåst och huset visar sig vara övergivet. Tydligen bor Seinadis ”vän” i ensamhet. Lika barn leka bäst som matmor brukade säga.

Seinadis drar med sig Uner till Ammûnabars hus utan att delge honom några överflödiga detaljer kring hur det kommer sig att hon känner till så mycket om denne mörke främling. Hon biter ihop käkarna och förbannar den dagen hon först fick se honom. Hela tiden frågar hon sig själv vad hon håller på med, varför hon inte gör som hon brukar och lämnar det här sjunkande skeppet? Nej, det här är högst olikt henne. Hon känner inte igen sig själv och förstår inte varför det känns så angeläget att leta rätt på Ammûnabar, att inte förlora honom. Förvirringen förbyts snart i frustration och hennes hjärna jobbar febrilt med att finna en förklaring till hennes irrationella beteende. Så går det plötsligt upp för henne. Hon är givetvis arg! Hon känner sig lurad såklart, det är så det är. Lurad och indragen i just sådant otillbörligt och säkerligen olagligt som hon lämnade Tharbad för att undkomma.
”Detta är tacken!” tänker hon samtidigt som hon låter sin ilska gå ut över Ammûnabars port. ”Tacken för att man utför ett hederligt jobb. Och detta utan att stjäla så mycket som ett tennstycke ur den överfulla penningpungen han gav mig för betalning för allt det där skräpet han ville jag skulle köpa åt honom”.

Seinadis gapar och skriker. Någon sömndrucken granne tittar ut och undrar vad som står på. Seinadis sparkar på dörren till Ammûnabars hus och porten glider upp. Det verkar inte vara någon hemma. Seinadis far fram som en tornado genom huset, men hittar inte Ammûnabar.

Seinadis känner sig vetrådig och när Uner tycker att de ska gå tillbaka till kvinnan de funnit nedslagen i gränden säger hon inte emot. Med hängande huvud och surmulen blick lunkar hon efter. Nattsärken har blivit genomblöt av nattregnet och smiter åt runt hennes kropp, hennes mor skulle dö av skam, men Seinadis orkar inte bry sig. ”Detta är inte Tharbad, detta är… ingenting.” tänker hon och kramar svärdshjaltet.

Uner och Seinadis kommer fram till platsen där de lämnade den livlösa kvinnan för att ta upp jakten på förövaren. Stadsvakten har nu kommit till platsen.

Uner förvinner utomsynhåll för Seinadis som konfronteras av vakterna som mest tycks bestörta över hennes osedliga klädsel och prompt vill att hon ska klä på sig. De ställer frågor som Seinadis slingrar sig för att svara på och när Uner plötsligt dyker upp igen dirigerar hon stadsvakterna till honom, varefter hon meddelar att hon nu ämnar gå och klä på sig. Hon har precis lämnat den växande folkhopen bakom sig när Uner sluter upp vid hennes sida med det ödmjuka förslaget att de ska återvända till värdshuset.

Hon går upp till sitt rum och byter ut de genomdränkta paltorna. Hon är arg som ett bi. Ammûnabar har lurat henne, han utnyttjade hennes oskuldsfulla lilla person! Ja, eller någonting ditåt i alla fall; hur som helst, hur kommer det sig att hon alltid blir indragen i den här sortens affärer? Hon vankar av och an inne på sitt rum och känner sig som ett djur i bur. Hon sticker ut huvudet genom dörren och kikar ner på nedanvåningen. Uner sitter där nere med en stor bägare kryddat vin. Hon påkallar hans uppmärksamhet och säger åt honom att ta med sig vinet han har i handen.

Sedan berättar hon upprört sin historia för Uner, som visar sig vara en mycket uppmärksam lyssnare (i alla fall när hon nämner ordet mithril, metallen som Ammûnabar köpte av Hafar). Ju mer vin Uner häller i henne desto mer berättar hon om både det ena och andra.

Som sagt, eftersom det vore olyckligt att dra på sig alltför mycket uppmärksamhet återvänder Uner och Seinadis till värdshuset. Uner ser till att hon går och lägger sig ordentligt. För att vara på säkra sidan ser han till att hon får med sig en butelj portvin i sängen. Själv stärker sig Uner med ett par krossade midnattsfrön och ger sig åter ut i mörkret. Obemärkt tar han sig åter till stenhuset. Väl där finner han ting som väcker hans nyfikenhet.

Dagen därpå finner Seinadis och Uner med Asgars hjälp reda på att hennes vän inhandlat diverse alkemiska preparat av en något besynnerlig och skum karaktär. Spåren leder sällskapet ut från staden i riktning mot mörkmården.

I Bar-en-Tiren finner de Hafar och frågar ut honom om de varor som Seinadis köpt å Ammûnabars vägnar. Den lille österlänningen säger att han själv inte hade vetskap om vad han handlade med. Han hade fått vätskorna och det lilla glänsande silvernätet av en gårdsfaruhandlare vid namn Rema. Rema sade sedan åt Hafar att vänta i Bar-en-Tiren på en köpare. Det verkar inte omöjligt att det varit Rema som informerat Ammûnabar var han kunde finna det han länge sökt efter. Det hela är en smula underligt. Varför valde inte Rema att sälja varorna direkt till Ammûnabar istället för att välja ut en mellanhand, vilket ju alltid kostar extra. När sällskapet hör sig för hos portvakten så får det bara vaga indikationer på att Rema är mer ökänd än känd bland ortsborna. Detta av anledningar som vakten inte vill gå in på. Av honom får de också veta att Ammûnabar ridit den här vägen bara någon dag tidigare och av allt att döma verkar Rema vara på väg efter honom.

Seinadis känner en växande oro i bröstet. Hon blir allt otåligare ju mer de knappar inn på Ammûnabar. På en av de gårdar som sällskapet passerat har det inhandlats två hästar som de ovana ryttarna Uner och Asgar skumpar fram på. Det går fortare att ta sig fram nu, men inte i närheten av hur fort det skulle kunna gå om Hammingjór fick bestämma takten. Natten börjar falla och tillsist tar otåligheten över och hon bestämmer sig för att rida i förväg. Hon hör Uner säga några förmanande ord, men gör ingen större notis om vad det rör sig om. Hon manar på sin häst som omedelbart svarar på hennes signaler. Stigen leder genom kullar och buskage fram till öppen hedmark. Seinadis blickar ut i mörket. I fjärran ser hon ett ljus Hon tar sikte och rider rakt in i Ammûnabars läger

Hon konfronterar honom. De är båda upprörda och vilket resulterar i en total god-dag-yxskaft-dialog som slutar med handgemäng när Seinadis försöker brotta ner den totalt paranoide Ammûnabar. Då hörs ljudet av en pil som avlossas. Pilen träffar Seinadis rygg. Hon faller till marken. Ammûnabar flyr till fots ut i det skyddande mörkret.

Seinadis förblindas. Hon lyckas ta sig upp på sin häst och sätter hälarna i hingstens sidor. Hammingjór flyger fram i fullfart. Seinadis förlorar helt sin syn och får förlita sig på sin häst. Hingsten gör sig värdig sitt namn räddar sin ryttare undan faran och för henne tillbaka till Uner och Asgar som tar hand om den skadeskjutna.

En dagsritt ut på fälten finner sällskapet färska spår efter deras villebråd. På natten försinkas emellertid jakten av ett överfall. Förgiftade pilar viner i luften. När striden är över ligger en död man vid Asgars fötter. Märkvärdigt är att han till synes valde att ända sitt liv på egen hand. Sällskapet tvingas slå läger då den dödes pilar tillfälligt förblindat både Asgar och Seinadis.

Dagen därpå följer åter sällskapet de spår som Ammûnabar lämnat efter sig. Senare på dagen hinner Uner och de andra ifatt honom, han visar sig vara både febrig och förvirrad. Obönhörligt söker han sig i riktning mot mörkmården för att söka befrielse från de plågor som hemsöker honom. Eftersom han är i ett försvagat skick lyckas sällskapet med lätthet stoppa honom. Uner undersöker honom och finner ut att han lider av en svår metallförgiftning. Tydligen han har lekt med sällsynta preparat och lyckats framställa en ring med synnerligen dåliga egenskaper.

Seinadis lägger märke till hur den utmattade och mentalt instabile Ammûnabar hela tiden söker gömma sin vänsterhand innanför rocken. Hon tvekar inte utan tvingar honom att visa handen och bryter med tvång upp hans krampaktiga grep. Han bär en slät vit metallring på sitt finger.

På Seinadis önskemål tar Uner av ringen från hans finger varpå han genast faller i medvetslöshetens töcken. Efter en natt under midgårds stjärnbeströdda himmel och en välbehövlig åderlåtning kommer han dock till sans och kan berätta vad som skett. Uner ser till att ingen annan kan skadas av ringen. Det finns många magiska ringar i midgårds riken. De flesta är av ringa kraft. Ingen av dem bör dock hanteras vårdslöst. Efter en enkel måltid skiljs sällskapet från Ammûnabar, som söker sig tillbaka till staden. I nordost väntar Seinadis hemmarker.

Seinadis är inte förtjust i tanken på att Ammûnabar ska återvända till Tir Anduin för att rentvå sitt namn och sona sitt brott. Något säger henne att hans plats är vid hennes sida. Den här gången tillåter hon sig dock inte några brottargrepp, knopar eller annan typ av frihetsberövande. Hon låter sig lugnas av att han trots allt tycks inkludera henne i sina framtida planer. Han verkar se fram emot att få träffa henne igen och de kommer överens om att Seinadis ska återvända till Tir Anduin när hon är klar med sina åtaganden. Seinadis är inte överförtjust i den här planen, men kanske är det bäst så här ändå. Hon har ju lovat visa Uner sin hemby med alla de exklusiva varor som hennes far kan erbjuda en handelsresanden. Ska hon sälja in idéen med en svärson från Osgiliath hos föräldrarna är det bäst att hon sköter sina kort väl. För något giftermål utan fars välsignelse är det alls inte tal om!

25/6

Sällskapet når fram till Baren Path. Mitt ute på slätten ligger den här staden, den är vidsträkt och utan befästning.

Seinadis ser till att försäljningen av den döde mannens häst går rätt till och för pengarna inhandlas ett nytt riddjur som det inte finns risk att någon känner igen.

Sällskapet passerar genom den flackt belägna och stora staden Bar-en-Parth (Staden på slätten). Staden sjuder av aktivitet, i ett stadigt, lågt men obevekligt tempo kör bönder in sina vagnar med mat och i samma tempo forslas delar av denna tillsammans med varor från norr söderut till Tir Anduin. Inget stör nattsömnen på det oansenliga värdshuset "Pipan" någonstans vid den norra utfarten från staden.

26/6
Dagen därpå fortsätter er färd mot Rommenost (Östfort). Vägen är stenlagt även fortsatt, och bred nog att låta två vagnar passera varandra. Varje fjärdingsväg står en sten med gamla tecken på Adunaiska. De anger avstånd till Anduin. Landskapet är vackert böljande och till en början nästan helt uppodlat. Åt norr höjer sig landskapet sakta men åt söder sluttar det lika sakta neråt. Mellan byarna och deras tegar ligger områden av ljus ek- och bokskog.

27/6
Andra dagen på resande fot kommer ni till den lilla staden Farocumb, och efter denna tunnas antalet byar ut gradvis. Nu börjar ni stöta på ruiner oftare än tidigare och landskapets tidigare så gemytliga stämning förbyts också den gradvis till en mer tryckt sådan. Landet blir lite vildare för varje steg ni tar...

28-29/6
Natten mellan den fjärde och femte resdagen sover ni i en halvt nerbränd och helt övergiven by, Seinadis vaknar från sin oroliga sömn och tycker sig ha hört djuriska skrik från slätten norr om byn, men ni upptäcker ingen källa till ljuden. Det åskar fram på småtimmarna och ni vaknar till regnets droppande när det tränger in genom det murkna taket.

30/6
Femte dagens resa blir den jobbigaste - det regnar och blåser och de tidigare så böljande höjdförändingarna blir skarpare. Alla är mycket glada när ni om kvällen når ytterligare en liten stad, Thelasbar. Thelasbar visar sig ha en ganska blandad beolkning - ungefär var tredje person ni möter är av nordländskt urprung, många kommer från Seinadis stam (men
inte från hennes klan). Staden livnär sig mestadels på handel, dels med mat (som också härifrån skickas söderut till de stora städerna Tir Anduin och Bar-en-Parth, men också på pälshandel. I staden finns fler beväpnade personer än sällskapet stött på tidigare (förutom alla soldater i Tir Anduin), vilka verkar ta jobb som karavanvakter i olika sammanhang.

1/7
Nästa dag fortsätter resan, allt medan molnen skingrar sig och solen tittar fram. Ganska många byar passeras nu åter förbi längs med vägen, även om byarna nu ligger längre från varandra än vid städerna i söder. Många av dem är nordmannabyggen, och befolkas också av nordmän. De som inte sett dem tidigare får nu stiftar bekantskap med långhusen, det nordliga sättet att bygga, som utmärker sig genom att stall och boningshus är ett och samma, att husen är långa och låga (de är delvis nedgrävda i marken), och har sovloft vid taket och matdel och umgängesdel vid eldar på bottenvåningen. Ofta syns jägare och vildmarksmän som tar någon av stigarna norrut för att finna byte. Den natten sover sällskapet i en nordmannaby som heter Neldfaerd.

2/7
Nästa dags vandring, den sjunde i ordningen, tar de resande sig så slutligen fram till staden Rohic Tallan (ryttarnas kullar), som ligger vid den övre delen av en hög och brant förkastning som verkar sträcka sig så långt ni kan se åt norr och söder. Vägen slingrar sig ner och sällskapet inser att om de haft vagn med er här så skulle det varit svårt att få ner den i helt skick. Det finns personer i staden som livnär sig på att ta ner vagnar för slänten. Staden har en slående utsikt åt öster. Man kan se ut över ett ändlöst landskap som hela tiden sänker sig längre ner. Strax nedanför förkastningen breder två stora skogspartier ut sig, och bortom dem skymtas ett torn med den Gondoritiska flaggan högt i topp. Ännu längre bort syns böljande, gräsbeväxta kullar som avbryts av stora gårdar med vidsträckta odlingar, till och med vindruvor verkar förekomma. Sällskapet sover på värdshuset Mertallan (Hästkullen), och dagen därpå gör man sig redo för den sista dagens färd till Rommenost...
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 4

3/7
Sällskapet befinner sig i staden Rohic Tallan. Ett mycket kraftigt regnväder har dragit in över staden och sällskapet har sökt skydd inne på värdshuset. Plötsligt gör en dyblöt Taragir entré till sällskapets stora förvåning. Seinadis hälsar honom överdrivet energiskt och det dröjer inte länge förrän hela sällskapet sitter samlade i värmen från den öppna spisen och berättar om vad som hänt sedan de sågs sist. Under kvällen tar Uner fram sin harpa och spelar. Asgar upprörs av att vissa i publiken totalt tycks sakna respekt för skaldekonsten. Under Uners framträdande sitter de och samtalar, inte lågmält vilket hade varit nog så illa utan klandervärdigt högt! Asgar, som blivit mer och mer irriterad under kvällens lopp, skäller ut publiken och stormar sedan ut från värdshuset.

4/7
Tidigt på morgonen lämnar sällskapet staden för att färdas den sista sträckan mot Romenost. Efter gårdagens kraftiga regn är förkastningen utanför Rohic Tallan mycket blöt och förrädisk, vilket gör det extra svårt för sällskapet att ta sig nedför sluttningen. Därefter färdas sällskapet i snabb takt mot Romenost. Det visar sig att det finns två handelsstationer i staden. Det finns också en grovsmed, en vapensmed och en bågmakare. Först tar sällskapet in på värdshuset ”Soldatens vila” och sedan beger de sig in i borgen. Uner ska sälja sina örter och Taragir ska träffa ståthållaren i Romenost, om detta har han varit mycket angelägen. Asgar passar på att komplettera och laga sin utrustning. Asgar som egentligen ogillar städer ägnar sedan resten av dagen att vandra runt i staden för att vänja sig vid trängseln och larmet. Han ser det som en prövning, en av livets många och ständiga prövningar, ”det som inte dödar härdar” tänker han. Förvånansvärt nog får han inget raseriutbrott.

Seinadis känner ett uppdämt behov av att få åtnjuta lite kvalitetsunderhållning och den här staden ha en utmärkt potential, över allt strövar soldater omkring i stadens som egentligen mer är en befästning än en stad. Unga raska män som inte skulle säga nej till en hederlig kraftmätning, följt av ögonblickets ära och kamraternas erkännande och respekt.
”Vad som behövs här är en moralfrämjande och mansstärkande stockbrottarturnéring”, tänker hon och hör sig för och blir hänvisad till kaptenen vars beslut i sin tur beror på överhetens vilja, det vill säga ståthållarens. Seinadis tänker att om det är ståthållaren som ska smörjas så är Taragir rätt man. Detta är ett uppdrag av synnerlig gonodoritisk karaktär och Taragir har ju hela tiden haft för avsikt att söka audiens hos denne befälhavare - så oerhört passande!

Det visar sig att Taragir fått en inbjudan till ståthållaren Vagaig och att alla i sällskapet är inkluderade i inbjudan.

Det är vanligt att unga män inom Anthars stam tar värvning som legosoldater i Gondors armé. Till följd av pesten har många av dem mist livet, så många att Antharstammen nu är kraftigt försvagad. Vagaig har dock varit mycket tillmötesgående mot Eothraims huityn Gisulf och förhandlingarna har givit Gisulf vuiprik för alla de eothraim som dött. Hela mansboten var en inte oansenlig mängd pengar, en mindre skatt i alla tänkbara valörer. Vagaig fokuserar nu på sina anagonister Astriagerna som enligt vad som sägs dödade ståthållarens son. Närmast planerar han att undsätta Palanruk som är i stort behov av förstärkning.

5/7
På morgonen förbereder sig sällskapet för att träffa ståthållaren. Seinadis klär upp sig till tänderna. Härligt med lite flärd som omväxling till resdammet och de unkna kroppsodörerna från otvättade reskamrater.

Vagaigs borg är gjord för att i första hand tjänstgöra som en försvarsfästning. Sällskapet blir visade till ett mottagningsrum, där Vagaig hälsar dem vänligt.
Taragir inleder samtalet med en förfrågan om att jaga och fånga in ett rövarband, som på något sätt har att göra med hans systers försvinnande att göra. Vagaig ger honom rådet att söka upp skrivaren Vargilum i Burh Widu. Han arbetar numera hos Vagaigs sändebud – diplomaten Arviler.

Vagaig föreslår att sällskapet ska försöka starta upp handelsförbindelser med Gisulf i Anthanferd. Vagaig är intresserad av pälsar av olika slag som kan hålla soldaterna varma under den kommande vintern medan Gisulf är i stort behov av spannmål för att inte hans folk ska lida nöd. Uner och Taragir börjar genast att planera hur spannmålen ska inköpas och transporteras.

Seinadis är tvehågsen över Vagaigs förslag. Hon skulle ju färdas hemåt, men å andra sidan skulle hennes föräldrar vara stolta över henne om affären med Gisulf gick igenom.

Asgar sitter tyst och observerar de övriga. Han har redan bestämt sig att följa med – ännu en prövning för hans (näst intill obefintliga) självbehärskning. Mot slutet av mötet tar Asgar förvånansvärt vältaligt till orda och inflikar att Vagaig borde avsätta soldater till vakthållningen av vagnarna.

Taragir som tidigare visat intresse för Seinadis planerade brottarturnéring har blivit helt uppslukad av Vagaigs prat om handelsleder till och från Romenost. Seinadis låter sig inte nedslås utan ansöker då själv om ståthållarens godkännande. Vagaig hänvisar till sin kapten och ser det för gott att låta denne avgöra frågan. Seinadis gläds åt beskedet, men förundras över den gondoritiska byråkratin, som för henne mest tycks vara ett slöseri med tid.

Efter mötet med Vagaig blivit avklarat går Asgar ut och hugger ned en stock för Seinadis stora stockbrottningsturnering.

6-11/7
Uner och Taragir börjar ilsket diskutera med varandra angående vagnarna som ska användas för att transportera varorna till Gisulf. Asgar står lite avsides och lyssnar intensivt. Diskussionen blir mycket hätsk, men ingen av dem tar till våld. När diskussionen är avklarad har det gått upp ett ljus för Asgar. Han vänder sig till Seinadis och säger: ”De kommunicerar, därför tappar de inte besinningen!” Seinadis mumlar något om att det varit bättre om de bara pucklat på varandra i stället för att pladdra värre än de tandlösa tvättkärringarna i Tharbad. I sådant fall hade affärsuppgörelsen varit klar för länge sedan. Hon kan inte begripa det köpmannamässiga med att försöka dra fördel av varenda lilla tänkbara vinst marginal. Det är inte annat än att hon blir irriterad när Taragir och Uner vill sparar på utgifterna och helst ser att hon och Asgar utan betalning följer med vagnslasterna och förväntas ställa sitt svärd och spjut till förfogande vid eventuella drabbningar med tjuvar och rövarpack. Hade det inte varit för att handeln även gynnar stamfränder hade hon kunnat tänka sig att lämna dessa oförmögna gondoritiska utbölingar till att på egen hand söka klara sig bäst de kan på Eothraimsk mark.

Stockbrottningen blir enligt Seinadis egen mening en succé. Faktum är att det gör henne på så glatt humör att hon helt bortser från Taragir och Uners omanliga tjafsande om sädesinsamling, vagnsinhyrning, personalrekrytering och alla de övriga bestyren som det ska ordnas och donas med. När det väl börjar bli tid för avresa känner hon sig oerhört entusiastisk inför att möta Gisulf i egen hög person och få visa sina okunniga resekamrater att Gondor långtifrån är den enda stora civilisationen på denna sidan om Dimmiga Bergen…

12/7
Sällskapet lämnar Romenost och beger sig först mot Rohic Tallan och sedan vidare mot Neldeferd.

13/7
Det är brittsommar. Det är svettigt och varmt. Någon i sällskapet hittar den mindre vägen vid vägskälet som Vagaig pratat om. Hela karavanen svänger av, lämnar den stenlagda handelsleden och färdas vidare längs med en upptrampade vandringsstigen. Det hörs rykten om att Gisulf istället för att distribuera ut pengarna han fått av Vagaig i wuiprik skulle ha lagt dem i egen ficka. De här trakterna har inte varit drabbade så som Anthar och inte heller är människorna här i något större behov av hjälp för överlevnad. Regnet oroar dock bönderna. Oron tillsammans med ovetskapen om vad som skett efter det att Gisulf och Vagaig kom överens om summan som skulle utbetalas i mansbot gör att elaka rykten snabbt formas och sprider sig. Seinadis störs inte av skvallret. Detta är trygga marker och befolkat av hederligt folk av eothraimsk härkomst, en åsikt som inte alla i sällskapet tycks vara lika övertygade om.

14/7
Sällskapet kommer fram till Neldeferd och tar in på tavernan. Värdshusvärden Ruthrand hälsar dem välkomna, erbjuder dem rum och serverar dem att äta. Ingen kan undgå den reslige nordmannen i bar överkropp som likt en älgtjur under brunsten som brölar och manar de ändra till drabbning. Han heter Tolfrir säger han och är av Merasgilds stam och han vill bryta arm med vem det än må vara som vågar mäta sig med hans övermänskliga styrka!

Tollfirs buffliga uppförande får Taragir att tappa besinningen. Han och Tollfir slåss. Seinadis hejar på. Efter ett antal utdelade mer eller mindre välplacerade slag är det dags att bryta förtrollningen och Seinadis, som bett Ruthrand förse henne med en stor spann kallt vatten, tömmer hinken över de båda kämparna och båda tycks tappa fattningen.

Seinadis som omedelbart fattat tycke för Tollfir - Han påminner henne ganska mycket om en av hennes yngre bröder, Mikilsnjorð. Fast Mikilsnjorð är fräknig och har ärvt sin mors rödblonda hår och isblåögon – hugger tag i den uppeldade slagskämpen från Merasgild och avleder hans uppmärksamhet. Taragir försvinner iväg, blöt och surmulen.

Seinadis kan inte låta bli utan antar Tollfirs tidigare utmaning. Han verkar till en början bli lite förvirrad när den enda som vill mäta sig med honom är en kvinna. När han tycks tveka hetsar Seinadis honom och hintar att han är rädd för att förlora. Tollfir låter sig provoceras och snart är armbrytningen igång. Seinadis får honom att gå med på att slå vad om ett silverstycke pengar som hon förlorar, men sedan får honom att spendera på dryck åt henne och övriga. När kvällen närmar sig sitt slut är Tollfir så full att Seinadis får mer eller mindre bära ut honom till stallet där han tydligen tillbringar sina nätter.

15/7
Sällskapet äter sin morgongröt och går därefter till byäldsten Akon. Hos honom får de den information de behöver.

Dol Guldur, här håller en ondskefull besvärjare till. Detta berg har synnerligen dåligt rykte och Anthar skyller i stort sett alla större olyckor som drabbar på berget och dess herre.

Längre norrut är landskapet mer kuperat. Gårdarna är allt oftare övergivna.

Sällskapet kommer fram till Gisulfs boning, Antanferd. Här finns flera långhus, bortemot femton stycken . Byn är omgiven av en kraftig häck. Häcken som är både hög och tät omgärdar hela byn. Innanför finns förutom boningshusen fyra större betesmarket och ett stort samlingshus. I sydöst finns den ända öppningen i häcken. I insläppet sitter en grindvakt. Han är lite till åren kommen, men ser stark och kapabel ut. Av honom få de veta att personen de ska uppsöka heter Wen. Namnet Wen är inte eothraimskt och det visar sig att mannen är av annat ursprung. Han är från Dorwinion där vagnsfolket tog honom tillfånga. Som träl kom han till Gisulf och blivit hans trogne underhuggare och rådgivare. Han har nu tjänat sin herre i åtta år seden lär att efter ytterligare tre år så är träldomen över.

Sällskapet lägger märke till den uppenbara bristen på unga män i stridsduglig ålder. Med tanke på hur många långhus här finns så känns byn tämligen ödslig. Asgar är den i sällskapet som mest välkomnar folktomheten.

Wen möter dem i dörren till Gisulfs sal. Han berättar för dem att Gisulf känt sig nödgad att lämna Antanferd efter att han fått rapporter om vättar skymtats i skogsbrynet inte långt borta. Vätte, förklara Seinadis är det lokala ordet för orch. Gisluft och hans män har givit sig av med förhoppningen att kunna tillintetgöra medparten av dem och driva de övriga tillbaka längre norrut där de hör hemma.

Seinadis känner vördnad när hon träder in i Gisulfs hall. Den synes henne ha majestätiska mått med tre eldstäder och långbord som kan dukas för flera hundra man (nåja, säkert hundra i alla fall). Det är högt i tak, närmare fyra meter och uppe på loftet finns sovalkover. Längst in skymtar hon en dörr som troligen leder till huitynens privata gemak.

Det är mycket tyst här. Bara ett tiotal personer som tittar upp från sitt arbete när besökarna träder in i salen, men strak återgår man till sina sysslor. Här finns Gisulfs gamla mor och så även hans tioåriga dotter Nargul. De övriga i Gisulfs familj har som så många andra fallit offer för pesten.

De dricker vin utblandat med vatten och sötat med honung. Det pratas hästar. Eodar är dem som har de bästa hästarna sägs det, men Gisulfs egen uppfödning är givetvis även den förstaklassig. Seinadis propsar på att följande dag få en guidad tur genom stall och hagmarker, vilket Wen lovar henne. Även Uner verkar intresserad, även om han intresse för djurens långa och komplicerad familjeträd, som återges med alla önskvärda detaljer, kanske inte fångar hans intresse lika mycket som det gör Seinadis. Hon känner hur en längtan växer i bröstet, en längtan efter att få berätta all detta för fadern.

När kvällen kommer tar sällskapet plats under takåsarna och lägger sig att sova i sina bäddar.

Nattsömnen får dock ett abrupt avbrott. Snabba steg och oförsiktigt vapenslammer väcker de sovande. Någon försöker ta sig in i Gislufs hall.

Seinadis är en av dem som först är på fötter. Hon drar på sig stövlarna och greppar sitt svärd. Hon smyger sig fram till räcket och tittar ner i den i stort mörklagda salen nedanför. Hon skymtar några personer, de bär vapen och tycks av allt att döma ha ont uppsåt. Seinadis känner till den Eothraimska byggtekniken och vet att ovanför ingången till större långhus brukar det finnas en lucka i loftgången. Hon skyndar dit. Precis som hon förutsett står här en stor korg fylld med stenar vid sidan om luckan. Hon plockar upp en av stenarna och gör sig beredd på att öppna luckan och kasta stenen i huvudet på någon av gärningsmännen. Med lite tur kan hon krossa en skalle med ett kast. Så hör hon röster precis under luckan. Hon väger stenen i sin hand, ”Gudarna belönar den dristige” tänker hon. Hon slänger så upp luckan och slungar iväg sin sten. Det är ingen perfekt träff, men hennes plötsliga attack skapar förvirring och utan att tänka sig för griper hon sitt svärd och hoppar ner genom luckan. Överraskningsmomentet är inte helt fruktlöst, men den fladdrande nattsärken förvirrar inte bara motståndarna utan ställer också till det för Seinadis. I och för sig landar hon på fötter men lyckas inte dra någon större nytta av sitt initiativ utan vevar mest med svärdet i luften. Dessutom, vilket är betydligt värre, så visar sig motståndaren vara oerhört skicklig och turen står inte Seinadis bi. Hon träffas av ett mäktigt hugg, blodet sprutar och för sent inser hon sitt misstag. Innan hon svimmar av hinner hon skymta sin motståndares anletsdrag och kalla kårar går längs hela hennes ryggrad när hon inser det ofattbara, han är av Anthars stam! Hur kan det vara möjligt. Hon fylls av raseri, ”Förrädare!” vrålar hon och försöker fåfängt hugga efter sin fiende och stamfrände, men ramlar istället ihop i en hög på marken. Blodsförlusten är för stor och det är med nöd och näppe hon lyckas påkalla Asgars uppmärksamhet innan hon förlorar medvetandet.

Här följer diverse slagsmål i en utdragen och svårbemästrad strid. Sammanfattningsvis involveras Asgar och Uner i en skyttegravsliknande batalj när de ömsom skjuter och ömsom blir beskjutna av sina fiender. Taragir försöker ta sig till den norra delen av huset och ta sig ner för stegen till bottenplan. Där hittar han en fiende samt Wen, brutalt sönderhuggen. Taragir försöker försvara den dörr vilken missdådarna verkar vilja bryta sig in genom, men blir även han nerhuggen till slut. Asgar lyckas rädda Seinadis och ska just ge sig ut för att hämta hjälp när han får en ondsint och skrämmande känsla i maggropen. Han anar att något hemskt väntar utanför och väljer att gömma sig själv och Seinadis i korntråget vid ingången istället.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 5

16/7
Gisulfs skatt, mansboten, är stulen. Seinadis kan inte svälja att en av hennes egen stam är inblandad i dådet. Det är ett slag i ansiktet, inte bara mot Gisulf utan mot alla Anthar. Ju mer hon tänker på det känner hon att handlingen måste vedergälldas. ”Far skulle aldrig låta något sådant låta bero, nej han skulle ta det personligt!” tänker hon.

Hon får ett ganska bryskt tillvaknande. Det är Narwui som häller ner en brännande dryck i hennes torra mun och tvingar henne att svälja, men drycken har en sällsam kraft och det dröjer inte länge förrän Seinadis känner hur krafterna återvänder. Så snart Seinadis slår upp ögonen berättar Narwui helt kort att de övriga ridit efter förövarna och e nu på jakt efter dem. Hon kan peka Seinadis i rätt riktning om hon önskar följa efter. Seinadis låter blicken glida över salen, det ligger både döda och sårade här. Hon får syn på Taragir som ligger till synes livlös på en brits lite längre bort, men hon fylls av en oanad lättnad när hon noterar att mannens bröstkorg alltjämt häver sig. Den gamle slagskämpen är inte död, bara förlorad i djup läkesömn. Narwui dröjer inte kvar vid Seinadis sida. Hon skyndar vidare för att försöka hjälpa farmodern som av vad Seinadis lyckas snappa upp tydligen greps av panik när Antanferd anfölls och tjuvarna satte en pil i henne för att få tyst på kärringen.
”Gisulf måste meddelas vad som hänt” tänker Seinadis ”Han är en vis man och kommer veta vad som utan dröjsmål behövs göras”. För detta är inte bara vilket rövarpack som helst, det inser hon. Det är inte vem som helst som stjäl av självaste huitynen!

Narwui pekar Seinadis i rätt riktning och så pressar hon Hamingjór till det yttersta för att budet ska nå huitynen utan onödigt dröjsmål. Hon rider mot nordväst, mot burhen. Burhen är en eotraimsk borg. Det dröjer inte länge förens hon kan se den avteckna sig mot himlen. Runt omkring finns fina betesmarker, här växer frodigt gräs så högt att det vajar i vinden. En mindre använd ridstig leder mot kullen som burhen är belägen på. Väl framme får hon kontakt med vakten som har uppgiften att hålla ordning på stället i väntan på att Gisulf skall återvända. Av vakten får hon veta att Gisulf och hans män är på väg norrut och framför sig drivet de ett pack av vättar. Vakten tror det rör sig om ett par dagars ritt i sporrsträck. Frustrerad och kluven bestämmer Seinadis slutligen för att ge vakten lägesrapporten så att han så snart Gisulf återvänt från sin vättejakt kan få vetskap om vad som skett. Sedan vänder hon Hamingjór mot Nordöst.

I kikaren som hon köpte i Tir Anduin kan Seinadis skönja patrullen från Antanferd som jagar efter de laglösa. Det dröjer dock inte länge förrän hon förlorar dem ur sikte då de försvinner utom synhåll i den kuperade terrängen. Hon låter sig emellertid inte nedslås utan tar sikte på den punkt där hon senast skymtade gruppen av redbara ryttare. Hon sätter fart.

Hon kommer till en plats där en strid uppenbarligen ägt rum. Här ligger de döda utsprida över slagfältet. De flesta av dem är obekanta ansikten, fienden. Här ligger också några av Gisulfs män, men deras rutinerade skicklighet har med råge kompenserat för det dessa män saknat i ungdomlig förmåga. Apropå duglighet, Seinadis ser sig om efter Uner och Asgar. Hon kan inte se dem någonstans. En av karlarna som är i färd med att bygga ett större likbål av de slagna gör en paus i arbetet och ger henne den information hon behöver. Två av förbrytarna kom undan och de fick kistan med skatten med sig. Uner och Asgar följde efter dem, norrut.

Seinadis rider vidare norrut. Inom kort har hon hunnit ifatt de två ovana ryttarna som skumpar fram i sakta mak. ”Har Uner inte vett att begripa de eothraimska hästarna oöverträfflighet vid det här laget så vet jag inte vad jag ska tro”, tänker Seinadis. För faktum är att den lille gondoritiske barden ser nästan avspänd ut till hästrygg och det kan ju omöjligt vara på grund av hans naturliga fallenhet för ridning.

Hon rider fram till dem och ger dem en kort hälsning. De tycks förvånade över att se henne i ett sådant kapabelt tillstånd så snart efter det att hon oskadliggjorts av sin motståndare vid striden på Antanferd.

Tjuvarna som flytt undan bataljen med Gislufs män rider nu med skattkistan mellan sig. Även skickliga ryttare blir sinkade av att tvingas rida i bredd genom landskapet och hästarna bär på en avsevärd tyngd. Detta har gjort att de inte färdats fortare än att Asgar och Uner kunnat hålla jämna steg med förbrytarna och till och med knappat in lite på dem.

Uner har en plan. Han föreslår att Seinadis ska rida i fatt de laglösa och distrahera dem kanske till och med tvinga dem att hålla in hästarna helt. I alla fall stoppa upp dem tillräckligt för Uner och Asgar att hinna fram och tillsammans med Seinadis försöka återbärga Gisulfs skatt. Innan planen sätts i verket har emellertid tjuvarna hunnit fram till en större skogsdunge och tagit sin tillflykt in bland träden. Av allt att döma tänker de kampera där inne och inte ta strid ute i den öppna terrängen.

Seinadis tar på sig att patrullera runt dungen för att försäkra sig om att ingen obemärkt smiter undan och undkommer sitt straff. Asgar och Uner binder sina hästar vi ett träd lite längre bort och smyger istället in i dungen för att där ta upp kampen med sina motståndare.

Seinadis spanar in i mellan träden. För det mesta ser hon inget annat än grönt bladverk och snåriga buskar som tittar fram bland trädens stammar. Så får hon syn Asgar som smyger sig fram genom buskagen. Plötsligt avfyras en pil rakt mot den plats där Seindais nyss skymtat Asgar. Utan att veta om pilen träffat sitt utsatta mål eller ej sätter hon hälarna i Hamingjórs sidor och sporrar honom att rusa rakt in ibland träden. Kanske kan en plötslig anstormning skapa förutsättningar för Asgar att klara sig ur situationen. Precis när hon brakar in i skogen ser hon honom, förrädaren av Anthars stam. Vreden blossar upp och hon höjer utan tvekan sitt svärd. Det är tid för vedergällning. Den orättfärdige får sitt rättmätiga straff. Seinadis hugg är så kraftigt att det nästan klyver honom. Ryggraden knäcks och hans innanmäten flyter ut när buken sprättas upp. Olyckligtvis tränger inte klingan igenom kotpelaren utan fastnar och slits ur Seinadis grepp om hjaltet. Seinadis hinner inte reflektera märkbart över detta då hon precis efter det att hon fällt sin motståndare till marken i ögonvrån skymtar en manskropp i gräset några meter längre fram. Det är Uner. Seinadis förspiller inte någon tid. Hon har bilden av Taragir i klart minne och tänker att inte heller detta skall bli en dag då hon förlorar en medkämpe. Ännu finns det tid. Hon tvingar fram Hamingjór som plöjer sig genom grenverket och fram till den fallne. Lättnaden sköljer in över Seinadis när hon inte kan se något tecken på blodsförlust. Att lägga om sår är hon förbannat dålig på, det är sådant man har Asgar till. Uners arm har dock en högst onaturlig vinkel. Sannolikt kommer han att skrika som en stucken gris när han vaknar, men han kommer att vakna och det är huvudsaken.

Det är nog tur för Uner att han är avsvimmad. Seinadis slänger utan ödslad varsamhet upp honom på hästryggen, hon vill inte stanna längre inne bland träden än absolut nödvändigt. Man vet aldrig vad som kan lura i bakhåll här inne. Bättre är det att komma ut på slätten igen.

I samma ögonblick som pilen avlossas mot Asgar börjar han springa mot tjuvarnas hästar. Väl framme lösgör han hästarna och med ett par välvalda ord skrämmer han iväg dem. Bärselen, som de båda tjuvarna använt för att transportera kistan, ligger kvar på marken. Asgar tar upp selen och springer vidare in i skogen. Han kastar in selen i ett buskage och inser först efteråt att det inte är det bästa av gömställen. Oroliga gnäggningar från de egna hästarna avbryter hans funderingar om ett bättre gömställe. Det tar inte lång stund för Asgar att ta sig till det ställe där han och Uner hade bundit sina hästar. Hästarna är nu inte kvar och en ryttare försvinner i horisonten.

Seinadis passar på att samla in de två av fiendens hästarna som Asgar frigjort. Hon lämnar den avdånade Uner tillsammans med hästarna vi det ställe där Asgar och Uner tidigare bundit sina hästar. Deras hästar är emellertid inte kvar vis platsen. En av dem går och betar i gräset lite längre bort och Seinadis misstänker att den andra hästen just nu är i händerna på den siste av gärningsmännen. Hon plockar upp sin kikare och mycket riktigt. Längre bort i fjärran kan hon tydligt se den undflyende. Han är ensam och rider i sporrsträck. Utan att tänka närmare på saken sätter hon efter honom. Det sprätter kring hovarna på Hamingjór när hästen och hans stridslystna ryttare jagar fram. Seinadis greppar efter sitt svärd och kommer plötsligt ihåg att hennes vapen fortfarande sitter fasthugget i benstommen på den andre av tjuvarna. Det är för sent att vända om. Ännu är det flera hundra meter mellan henne och den hon jagar. Det finns gott om tid att komma på en alternativ plan.

Jakten fortsätter. Mannen Seinadis förföljer har ett högst anmärkningsvärt utseende. Han är mycket mörk med nästan blåsvart hår och ögonen förefaller i det närmaste ha en elds falnande röda glöd. Seinadis närmar sig den omänsklige drar hon sin dolk och gör sig beredd att sluta upp tätt bakom honom. Hon lyckas styra in Hamingjór tätt intill mannens häst och med en snabb handrörelse skär hon av hans sadelgjord. Den svarthyade mannen seglar med genom luften. Han sköld krossas under honom i fallet, men han kommer snabbt på fötter och alltjämt svärdet i sin hand. Seinadis manar på Hamingjór och försöker få honom att krossa fienden med sina tunga hovar, men hingsten tvekar och motståndaren hinner ta sin tillflykt upp bland klipporna. Till och med Seinadis inser det lönlösa och lätt ödesdigra i att försöka ta upp jakten på den förrymde inne bland klipporna. Hon skulle tvingas sitta av sin häst och beväpnad med kniv har hon mycket lite att sätta emot en skicklig svärdsman. Hon väljer att vända om och återvända till den plats där hon lämnade Uner.

Asgar har med en kombination av tur och skicklighet hittat den undangömda skatten och släpat ut den från dungen och bort till den plats där hästarna står bundna.

Den dödes kropp länsas. Förutom en trasig ringbrynja och ett par gondoritiska benskenor så har han en påse odefinierbara örter och en del pengar på sig. Seinadis delar raskt upp pengarna sig och Asgar emellan och tänker att Uner kan få de torkade växtdelarna, han verkar ju vara förtjust i den typen av apoteksvaror.

Det blir att kampera här ute i natt. Seinadis gissar att Uner inte har något emot att hon tar en munfull av hans ”pigg-och-vaken-te” som han brukar göra. Hon tvivlar på att den svarte mannen med de röda ögonen kommer att återvända, men för säkerhetsskull är det nog bra att någon håller vakt hela natten. Uner ser knappast ut att vara i form för att ta sitt vanliga hundskift den här gången så Seinadis tar på sig att ta vakta natten igenom.

18/7
Regnet strilar ner och i Antanferd är det liv och rörelse.

I porten möter sällskapet Gisulf. Han lever onekligen upp till Seinadis bild av en riktig huityn. Han är en stor och kraftfull person med en stadig blick. Han prisar deras insatser och belönar dem med hedersbetygelser. Seinadis som är orolig för att folket i byn där hemma inte ska tro på hennes ord när hon berättar om sina äventyr och det ärofyllda besöket i Gisulfs hall ber honom om något som skulle få även den störste av tvivlare att ta hennes ord för sanning. Gisulf beviljar hennes önskan och räcker över ett stycke vackert i hopvikt rött tyg. När Seinadis vecklar ut det ser hon att det är Anthars fälttecken.
”Fast jag behöver nog ett spjut om jag ska kunna bli någon vidare fanbärare” säger hon och ler mot huitynen, som omedelbart ombesörjer att hon blir den stolte ägaren av ett vackert eothraimskt spjut. Gisluf vänder sig sedan till Uner och Asgar och frågar dem om inte också de har något att önska av honom som belöning för sin bragd. Innan de hunnit svara erbjuder han dem varsin häst från hans egen stolta uppfödning. Seindais tappar nästan hakan. En häst, en häst från Gisulfs stall! Hade hon vetat det hade hon aldrig nöjt sig med en fana och ett futtigt spjut. ”Jag vill ju också ha en häst”, plötsligt inser hon att hon tänkt högt och ler avväpnande mot huitynen. Lyckligtvis tar han inte det minsta illa upp utan erbjuder henne då att i utbyta mot hennes egen fåle få en av hans. Seinadis tvekar, Hamingjór är ju trots allt fars häst. Gisulf läger märke till att hon tvekar och säger att en hingst som visat sådana prov på tapperhet som Hamingjór gjort skulle vara ett välkommet bidrag till den framtida aveln på Antanferd. Seinadis lyser upp. Att knyta blodsbanden mellan faderns och Gisulfs stolta springare, det skulle onekligen bli en fjäder i hatten. Hon går med på Gislufs förslag underförutsättning att hon redan nu kan tinga ett av fölen efter Hamingjór.

Hästen som Seinadis får i utbyte heter Hanfjod och är en ståtlig mörkbrun hingst. Asgars häst heter Atar, en stabil fux med lugna ögon. Uner väljer ut en skimmel vid namn Gaurdimer.

Efter att ha dryftat de inträffade händelserna kommer sällskapet och Gisulf samt hans män fram till att den av Seinadis avdagatagne troligen var en man vid namn Valimar, en släkting till en Thyn över en av de nordvästliga klanerna. Gisulf säger att dessa drabbats hårt av pesten och av vättarna och att de är missnöjda med den hjälp de fått av Gisulf. Men att de skulle ta till sådana här metoder trodde han inte. Ofelbart är det den undkomne mörkehyade mannen som uppviglat dem och med fagert tal om rikedom förblindat dem! Gisulf för sin del säger sig försöka hjälpa så gott han kan, men att det på många håll är så få dugliga män kvar i nord-väst att hans guld näppeligen skulle göra varken till eller från.

Sedan är det stor fest i Gisulfs hall - en fest väl värd namnet! Seinadis och Gisulf pratar hästar och går noga igenom kamparnas släktled och bravader. Uner verkar också han vara intresserad och Asgar har öra för de skildringar som berättas kring de lovsjungna springarnas levnadsöden. Mellan öldrickandet går Asgar till vattentunnan för att dricka vatten. Hans måttfullhet med de starka dryckerna väcker till skratt bland de festande eothraim. Stämningen är dock så god att han faktiskt inte tar illa vid sig. Asgar, som bittert har fått erfara hur alkoholen kan påverka hans humör, ler lite för sig själv när han inser att han bidrar till festens goda stämning på mer än ett sätt. Seinadis ber att få följa med ut på inspektionen av markerna följande dag och även få en rundtur i stallarna. Gisulf utlovar detta och gör klart att de två följande dagarna ska ägnas åt en gemensam jakt till häst. Därefter står det sällskapet ritt att lämna Antanferd, eller stanna kvar ytterligare om de så behagar.

19/7
Dagen efter festen vilar sällskapet upp sig. Medan Uner förhandlar med Gisulf, så får Asgar sina första lektioner i ridandets ädla konst. Asgar anstränger sig mycket för att tillgodogöra sig så mycket av lektionen som möjligt. Detta hindrar dock inte hans ständigt återkommande raseriutbrott som riktar sig mot läraren, den stackars hästen, honom skälv och hans egen klumpighet samt alla andra som råkar vara i närheten (inom stadsgränsen).

20-22/7
Tillsammans med Gisulf och tjugo av hans huskrigare lämnar sällskapet staden för att ge sig ut på, den sedan tidigare bestämda, jakten. Det jagas vildsvin, hare och kanin. På kvällen firas det vidare i tältlägret runt den öppna elden. Man tillbringar natten i det för Eothraim så typiska runda flermannatälten i vars mitt det finns eldningsmöjligheter vilket gör det varmt och skönt inne under tältduken.

På den följande dagens hjortjakt har jägarsällskapet inte lyckan med sig, men alla verkar ändå nöjda med utdelningen. Den kvällen börjar avresan planeras och rutten går via Nelferd tillbaka till Rommenost, längs med Men Romen mot norr för att sedan vika av mot Agarstat.

Dagen därpå lämnar sällskapet Antanferd.

23/7
Det händer mycket lite den här dagen från sett att det regnar. Det fullkomligt öser ner, hela 30mm nederbörd blir det den dagen. Alla blir fullständigt genomsura och känner sig till följd av det ganska miserabla.

24/7
Regnet faller stadigt ner. Vädret har tvingat sällskapet dra ner på tempot och resan har dragit ut på tiden. På kvällen har regnet slutat falla och ersatts av en tjock dimma. Det har redan hunnit bli sent när de når Nelferds statsgräns och det bestäms att man ska ta in på tavernan över natten.

Det hörs upprörda röster inne från värdshuset och när det blöta sällskapet stiger in i lokalen lägger de snabbt märke till Tollfir. Han har som vanligt inga kläder på överkroppen och verkar vara mer än måttligt förfriskad. Seinadis har i och för sig inget emot att en karl tar sig ett par stop öl när tillfället finns, men har man dåligt ölsinne bör man rätta sig där efter och kanske nöja sig med ett par liter, inte mer. Av allt att döma har Tollfir inte anammat denna princip. För den store mannen är högröd i ansiktet och utan tvekan rosenrasande. Det tar ett ögonblick innan Seinadis har kunnat lista ut vad eller vem som är föremål för hans vrede, men det klarnar i samma ögonblick som Tollfir rycker tag i en i förhållandevis tanig herre av Anthars stam. Denne försöker utan framgång ta sig ur Tollfirs järngrepp. Tollfir är nu helt utom sig och skriker så att alla hör: ”Du ljuger din eländiga råtta, du ljuger”. Sedan går allting mycket fort, men innan någon hunnit ingripa så ligger mannen död på tavernans golv. Tollfir själv tycks plötsligt vakna upp ur sitt blinda raseri och när han inser vad han gjort rusar han ut ur värdshuset. Seinadis är inte sen att springa efter.

Hon finner honom, som hon annat, i stallet. Den gigantiske slagskämpen sitter ihopsjunken på en stor höbal och tvår sina händer. Seinadis går med bestämda steg fram till honom och ställer sig bredbent med armarna i kors och stirrar på honom med ohuld blick. Tollfir tittar upp och hon ser tårar i hans ögon. ”Ska vi nu visar våra sanna känslor för varandra så”, tänker Seinadis och måttar så ett kraftigt slag rakt i ansiktet på den gråtande bråkmakaren. ”Om han verkligen är en mördare”, tänker Seinadis ”så finns får jag snart klara besked i den frågan”. Tollfir sitter bara kvar där han sitter, men han har slutat jämra sig. Seinadis fortsätter sin konfrontation:
”Du borde veta bättre än att slösa dina fulla krafter på en odugling. Du kunde nöjt dig med att prygla honom, men nu är han död och det är ditt fel! ”. Då tar Tollfir till orda:
” Jag är Tolfir, son till Aetli, sonson till Merasgild, jag har ridit många hästar, men Dernmuri var den främste av dem. Jag har en bror, Eitok, och han är som ormen, kall och slug. För… snart ett år sedan hamnade jag i onåd hos min far, det var Eitoks förtjänst, men precis hur det gick till vill jag inte säga. Jag blev förskjuten från min klan efter det, det är vad som räknas, och även om många tvivlade på de anklagelser som bragtes mot mig så blev det min fars ord. Så kom jag hit, och här har jag levt utan själ och heder sedan dess, för vilken själ har man om man inte har sitt folk, och vad ska man med heder till när den så lätt kan tas ifrån en? Nu fick jag veta av min klanfrände Astlof att min far har dött och min bror har tagit hans plats. Men min far var inte gammal, så hur dog han? Jag är en spillra av mig själv, för i min druckenhet syntes mig Astlofs ord falska som min brors, och i vredesmod dräpte jag honom därför. Men nu ser jag att det måste vara detta min bror hela tiden haft i sikte, att få bort mig, mörda min far och ta hans plats, och min, för innan min förvisning skulle klanen utan tvekan ha valt mig framför min bror. ”
Nu tystnar Tolfir åter och sjunker ihop. Han ser ut som en bruten man. ”Vad ska jag ta mig till? Min far mördad, min bror skyldig och jag? En fredlös som dödat igen. Merasgildas, min klan, kommer att falla under Eitoks dårskaper!”
Tollfirs bedrift verkar på kort tid ha blivit allmän kännedom och nu dyker statsvakten upp. De sätter fängsel på Tollfir, som inte gör något motstånd, och för bort honom. Innan han förs bort lägger han till:
”Lyssna, jag ber om er hjälp. Denna sak är inte endast min utan hela min klans. Akons, byäldstens, män kommer för att hämta mig nu, och jag ska inte göra motstånd eller fly. Men imorgon när jag talar med honom ska jag säga att min önskan är att stå inför tinget i Wegfaerd och där dömas. Han vet att det inte är möjligt, och därför vill han döma mig här, men jag ska säga honom att det är möjligt, om jag har Merasgilds hjälm. Han känner till historien om min farfars öde, det kanske ni också gör? Kanske låter han mig gå för att återta hjälmen, kanske håller han mig här och då ska jag säga honom att jag åtminstone måste få skicka någon för att hämta hjälmen, om det är möjligt. Kan jag nämna er?”

Seinadis står kvar ett ögonblick och väger från den ena foten till den andra. Hon känner för Tollfir, han påminner henne på sitt sätt om henne själv. Någonting säger henne att han talar sanning. Varför skulle han inte göra det? Och om det nu är som han säger, att han är den rättmätige ledaren av Merasgith då skulle det finnas mycket ära i att hjälpa honom få sin upprättelse. Dessutom är det ju aldrig fel att ha en thyns tacksamhet. Hon bestämmer sig för att ta upp saken med Uner. Allt Tollfirs prat om någon konstig hjälm lämnar henne oförstående. Uner brukar ju å andra sidan ha huvudet fullt av en massa halvmytiska och triviala fakta. Det är inte omöjligt att han kan ge henne mer klarhet i vad saken gäller.

25/7
Det är småregnigt och höst i luften.

Uner visar sig ha mycket lite att tillföra och han ställer sig avig till Seinadis blinda tilltro till den här barbaren hon gått och blivit bundis med. Asgar säger inte mycket alls. Innan man hunnit komma någon vart med sitt inbördes samtal dyker emellertid några utsända upp. Det är byäldsten Akon som skickat dem och han skickar bud till dem att infinna sig hos honom. Så blir det också.

Inne hos Akon är belysningen dämpad. Den gamle gråhårige mannen är just i färd med att dricka sitt morgon öl. Tollfir är också där. Han sitter fjättrad vid en vägg inne bland skuggorna. Akon uppmanar honom att stiga fram och berätta för de församlade om hans farfaders mytomspunna hjälm. Tollfir reser sig och börjar berätta sin historia:
”Merasgild var en stor Thyn, han ledde folket dådkraftigt under många invasioner från vättar under sin levnad, han grundade Wegfaerd som än i dag är min klans buhr. I krig hade han en hjälm, en gåva sades det, från skogsfolket till Merasgilds fars far, och symbolen för vår klans thyn. Med den hjälmen i strid kunde ingen skada drabba den rättmätige thynen, och hans order blev snart åtlydda och man kände respekt inför den rättmätige bäraren.
Men när Wegfaerd stod klart, med höga vallar och starka portar, så anföll vättarna under en månlös natt Merasgilds läger och dräpte där hans fru, Hildir och hans äldste son, min fars bror, Hrold. Merasgilds vrede mot vättarna för detta dåd och sorgen tärde på honom. Han såg hur de kom, alltid från öster över kullarna, de brände byar som låg där bland kullarna, och även om många vättar dog för Marasgilds spjut så var där alltid fler. Så en natt när min far var tretton år gammal red han ensam ut och in bland kullarna, och ingen såg honom i livet igen, men hans häst, Thardimmer, kom skräckslagen tillbaka på morgonen hans man var tjockt av svart vätteblod, men i hans bringa var många svartfjädrade pilar. Han dog senare, men hans föls föl lever än, och ett av dem är Dernmuri som jag ridit.
Min far, som blev vald till Thyn på stående fot, skickade ut ryttare för att finna spår efter Merasgild, och man fann en plats bland kullarna där strider stått, och många döda vättar var där, men inget spår efter min fars far. Där byggde man en gravkulle och satte på den en kluven sten för att på det sättet påminna vättarna om vårt folk och ingjuta fruktan i dem, den kullen kallas än idag för Standyn, Stenkullen. Och sedan dess har inga vättar öppet vågat angripa oss utan de smyger om nätterna och längs dolda vägar.”

Akon lämnar så över ansvaret för Tollfir till Uner, Taragir och de övriga med följande ord:

”Om han inte dyker upp till tinget så är ni lika skyldiga som han är, och då ska ni också stå inför tinget!”

Uner är inte direkt överförtjust. Seinadis däremot tar utan att oroa sig för följderna mer än gärna det större ansvaret för den förslavade bjässen. Hon är uppenbart förtjust över att ha en annan eothraim i sällskapet och det första hon gör är att beordra honom att svar på alla Asgars banala och ständigt återkommande frågor om hästar och ridning. Det andra är att förbjuda honom från att nyttja större kvantiteter starkvara. Tollfir säger inte emot utan försöker finna sig i situationen bäst han kan.

Det visar sig att Tollfir och Asgar kommer förvånansvärt väl överens. Asgars obehärskade vredesutbrott får inte Tollfir att rygga en tum och detta tycks märkligt nog få dunlänningen att slappna av. I ärlighetens namn har Seindais aldrig förstått varför Asgar kämpar så envetet med sin självbehärskning. Hon har dock inte brytt sig om att göra någon stor sak av det, det är hans ensak. Personligen föredrar hon rättframma och ärliga människor som har handen på hjärtat. De båda gondoriterna, Uner och Taragir, har hon betydligt svårare att komma underfund med, ”men man ska inte skåda given häst i mun”, tänker Seinadis och låter därmed saken bero.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 6

25/7–3/8
Uner är verkligen inte tillfreds med den senaste händelseutvecklingen. Tollfir var och är en dråpare. Allting hade sett så ljust ut. Traden var åtminstone inledningsvis säkrad då inte bara Vagaig i Romenost utan nu även Gisulf har välsignat handeln med spannmål och skinn längs Men Romen. Eftersom Taragir hade legat i sjuksäng hade Uner ensam fått möjlighet att förhandla med Gisulf. Då Gisulf garanterade handeln mot en mindre ersättning så kunde Uner, Taragir och de andra i sällskapet äntligen färdas norrut. Först till Seinadis by och därefter vidare norrut. Kanske skulle skogsfolket där kunna berätta om Taragirs systers öde. Visserligen hade sällskapet sannolikt behövt söka sig åter söderut när spannmålsleveranserna börjar sina för att säkra att skinn och annat gods fortsätter transporteras till Romenost. Men det var innan Seinadis tog på sig ansvaret för Tollfirs dårskaper. Hade Tollfir varit den goda ledare han påstår sig vara hade han aldrig försatt sig i den här knipan. Men så var det också den fantastiska historien om Merasgilds hjälm. Enligt vad Uner har fått berättat för sig var det
skogsfolket som skänkt hjälmen i gåva till ryttarfolket.

Taragir berättar för de övriga om Variagerna som styrs av sin prästinnor.

Dagen därpå färdas sällskapet nu med Tollfir som följeslagare sydväst längs Men Romen. Efter en dag eller två längs vägen skulle de enligt den nya vägvisaren vika av söderut i riktning mot Wefaerd. En mindre rovfågel, sannolikt en stenfalk, cirklar i himmeln över dem och Seinadis tänker att det är ett tecken som bådar gott. Lite eller inget händer den här dagen.

Precis när sällskapet börjat vänja sig vid lugnet händer det.

Det har blivit kväll och Uner skickar Seinadis i förväg för att undersöka in en ruinby som skymtar längre fram längs vägen. Seinadis gör som hon blir tillsagd men kan hända har de gånga dagarnas lugn fått henne att bli lite mer än lämpligt ouppmärksam. Hon finner inget fel med den tilltänkta lägerplatsen, men när Taragir och Asgar ser sig om lite närmare finner de spår av vad som inte helt omöjligt kan vara troll eller annat svartfolk. Taragir muttrar något om kvinnors allmänna oförmåga, Seinadis orkar inte höra på. Faktum är att hon börjar vänja sig vid Taragirs periodvis stupida uppträdande, men den här gången osar det inte gammal fylla om munnen på honom så kanske kunde det vara värt att lyssna på den gamle olyckskorpens kraxande. Trots Taragir och Asgars fynd bestämmer man sig dock för att slå läger i en av de övergivna byggnaderna.

Uner berättar: ”Ulvarna ylar i mörkret. Skepnader rusar förbi ute i dunklet. Vårt lilla läger beläget bland ett par ruiner på en kulle med utsikt över Men Romen omringades under natten av en vargflock. Bestarna cirklade runt lägret i vad som kändes som en evighet när plötsligt vargarna var över oss. Trots att vi lyckades nergöra ett par av dem fortsatte de att ansätta oss. Därefter mörker.”

När Uner vaknar befinner han sig tillsammans med de andra i en gondoritisk bosättning ett par mil bortom kullen. Seinadis och Tollfir hade till sist lyckats mota bort vargarna. Hästarna har även de klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Nu väntar ett par dagars vila
innan sällskapets medlemmar är så pass kuranta att resan kunde återupptas.

En dagsresa söder om Men Romen nalkas sällskapet en befäst by i närheten av de kullar där Merasgilds sista strid stod. Byn ligger på bekvämt avstånd från Wegfaerd. Även om Tollfir gärna hade rest direkt till klanens buhr och stått öga mot öga med sin bror så finner Uner det säkrare att först undersöka kullarna. Men när de resande närmar sig byn Askuldun så ser de hur rökpelare söker sig mot himlen. Framme vid byn berättar byäldsten Ruiolf att vättarna blott ett par timmar tidigare bränt ned ett par av gårdarna bortom byn. Sällskapet erbjuder
sig då att söka av området dagen därpå medan Ruiolf kallar samman ryttarna i området.

Strax innan soluppgången rider sällskapet ut genom porten. Asgar ser sammanbiten ut men uppenbart lättad över att lämna bosättningen bakom sig. Taragir ser inte lika bekymrad ut längre. Den gondoritiske spejaren inom honom vädrade morgonluft (se bild). Seinadis sätter genast av i galopp uppför den närmaste höjden för att välkomna den gryende dagen. Sist rider stigfinnaren och trälen Tollfir, fortfarande besvärad över att inte kunna stå öga mot öga med sin bror. Vem vet, när solen går ned denna dag så kan kanske de sista stroferna om Merasgilds sista ritt till sist sjungas.

Speltillfälle 7
3/8-
Det dröjer inte länge förrän någon får syn på en samling vättar. Besvärade av dagsljuset vandrar de på vad som syns vara en vättestig genom en liten dalgång som leder bort mot en ravin. Troligtvis är de på väg hem till sin grotta efter en ihärdig natt av härjande. Taragir signalerar efter männen från Askaldyn och spejargruppen splittrats sedan upp i två. Taragir, Uner och Asgar har givit sig av för att söka finna ingången till vättegrottan där Mersasgilds hjälm kan hållas gömd. Seinadis och Tollfir som utan tvekan är sällskapets mest kapabla ryttare har lämnats på utkiksposten. De inväntar förstärkningen och ska ge dem besked om var vättarna befinner sig.

Så dyker plötsligt ännu en liten patrull av vättar upp. De marscherar mer eller mindre målmedvetet mot sin hemstad och Seinadis inser att Taragir och de övriga kommer att få en obehaglig överraskning när de upptäcker att de hamnat i en rävsax mitt emellan den vättegrupp de följer efter och den nu skymtande eftertruppen. Hon vänder blicken mot Askaldyn, männen är på väg men de kommer omöjligt att vara här i tid för att förhindra att planen går i baklås. Hon vänder sig mot Tollfir. Han säger:
”Vad tycker du vi ska göra?” Seinadis hajar till, allt för van vid att låta Uner eller Taragir ta befälet - och att höra en eothaimsk man fråga en kvinna frågor som rör stridskonsten hör definitiv inte till vanligheterna. Hon ser en glöd i hans blåa ögon och ännu en gång blir hon påmind om hur mycket han liknar en av hennes bröder. Hon ler inombords.
”Ja, det är ju du som är blivande thyn, du borde väl veta.”
”För mig är det ganska uppenbart!”
Hon nickar till svar, nog är det allt bra uppenbart, och utan ytterligare diskussion sporrar hon Hantjod.

Hon känner hur hingstens kraft exploderar under henne och i samma stund manar Tollfir sin springare framåt och på äkta eothaimskt maner anfaller de vättarna i en ryttarshock. På grund av slarv förlorar en del av överraskningsmomentet, men Tollfir lyckas icke desto mindre på kort tid döda en av vättarna. Seinadis, som siktats in sig på en stor vätte med kroksabel stöter på problem redan från start. Han är den av vättarna som synes minst förvirrad i all uppståndelsen och han tycks vara ledaren för den lilla gruppen. Han väser något obegripligt som skulle kunna vara en order, eller en förolämpning, och gör sig sedan redo till anfall. Seinadis får in ett hugg mot sin motståndare, men han är lika skicklig som han är motbjudande och snart rinner blodet också ur Seinadis sår. Hon lyckas slå honom medvetslös, men sedan sviker turen henne och hon lyckas inte dra nytta av sitt tillfälliga övertag. Vätten som strax vaknar upp ur diset ser sin chans och med ett svepande hugg träffar hans sabel Seinadis överben. Seinadis faller handlöst ur sadeln och blir liggande på marken med blodet rinnande ur sina öppna sår.

När hon vaknar upp har Tollfir lyckts döda ännu en vätte och de övriga två har flytt till skogs undan sin baneman. Uner och de övriga är där. Örterna Uner givit Seinadis ger henne precis tillräckligt med kraft för att kunna prata med Ruiolf som nu anlänt med sitt band av ryttare. Han ger henne några torkade frukter att tugga och deras inneboende kraft får henne att kvickna till märkbart.

Det görs upp en plan som kort består i att en grupp rider längs vättevägen mot bort ravinen där vägen slutar och den andra gruppen rider i motsats riktning in mot skogen. Uner och Taragir erbjuder sig att tillsammans med Tollfir, Agar och den nu ganska pigga Seinadis fortsätta i riktning mot ravinen och Ruiolf ska rensa upp i skogsmarken för att sedan återförenas med de andra i sökande efter vättenästet i ravinen. Under samtalet har Asgar redan gjort i ordning facklor inför genomsökandet av grottan. Förhoppningen är stor att hjälmen står att finna inne i grottan och sällskapet vill helst vara först på plats om det besannas.

Uner hittar efter ganska mycket letande ingången till grottan. Det är något onaturligt över den nästan osynliga grottmyningen. Sällskapet trotsar dock de övernaturliga elementen och tar sig en efter en in genom skrevan. Luften är mycket fuktig här inne och en oerhörd stank slår emot dem när de kommer in i grottan. Sedan bryter helvetet löst. Asgar dödar på kort tid två vättar. Uner spanar in i mörkret och får syn på ytterligare något som rör sig där inne i dunklet. Överfallet fortsätter och det dröjer inte länge förrän Taragir och Uner ligger hjälplösa på marken. Asgar är allvarligt sårad, men står fortfarande på benen och kämpar tappert. Seinais beordrar Tollfir att förbinda Uners skada innan han förlorar allt för mycket blod. Tollfir gör som han blir tillsagd och fortsätter sedan kämpa sida vid sida med Seinadis som känner hur krafterna börjar svika henne.

Längre in öppnar grottan upp sig och här inne sprider en brinnande eld i grottans mitt ett flammande sken. En ramp leder upp till en dörrmynning som tycks leda upp ur grottan. Under striden försvinner några av vättarna den vägen. Längre in i grottan skymtas ytterligare en passage, vart den leder går inte att förutse. Kanske tar grottan slut här, kanske sträcker den sig ändlöst in i berget i en labyrint av tunnlar fylld av oförutsägbara faror. Å ena sidan kan det vara så, å andra sidan kan Merasgilds hjälm vara precis runt hörnet.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Angående tiden

ICEmodulerna utspelar sig ju oftast runt denna tid. Jag ville lägga handlingen så nära pesten som möjligt - i t.ex. Mirkwood är tiden istället 1640, och som det beskrivs där har Rhovanion börjat hämta sig från pesten. Så vill vi ju inte ha det :gremwink: Jag vill att det ska märkas tydligt att landet inte är vad det en gång var - det ska finnas gott om folk som blivit av med allt och rollpersonernas minnen av pesten ska framför allt vara högst tydliga!
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Karta

Bifogar en kraftigt pixlig variant av kartan vi använder. Man kan se åtminstone de större platserna... Så att ni kan hänga med! :gremwink:
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: [MERP: De mörka åren] Introduktion (ANT)

1½ årtusende före LotR.

Gondor har kung, Arnor finns fortfarande men är på dekis, Rohan finns ännu inte. Fylke håller på att grundas, Sauron är dold, Khazad-Dûm är ett dvärgrike i full fart.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Speltillfälle 8

Speltillfälle 8
-4/8
Seinadis, Tollfir och Asgar håller ställningarna uppe på rampen. Taragir och Uner kollar vad som finns innanför den andra grottmynningen. Innan de ska till att gå in kallar Taragir till sig Seinadis för förstärkning, men hans tillförsikt är obefogad. Här inne finns ingenting. Golvet är täckt med solkig halm och här och var ligger benrester och exkrementer. Det tycks vara någon slags osanitär sovsal, gissningsvis finns det uppemot femton bäddar här inne. De återvänder in i grottsalen där Tollfir och Asgar alltjämt håller vakt. Ljudet av stöveltramp kan höras utanför grottan, men ännu har inga vättar dykt upp.

Taragir tar befälet och gruppen mobiliserar sig. Uner följer Tollfir och Asgar upp för rampen. Seinadis och Taragir bildar eftertruppen med uppsikt bakåt. Rampen leder upp genom en öppning in i ytterligare en grottsal. Det är lägre i tak här inne och här finns inte heller någon eld som ger ljus åt dem som inte gudarna välsignat med mörkerseende. Strax till vänster finns en dörr. Porten känns som ett något udda inslag och matchar inte fullt ut vättegrottans övriga interiör.

Uner gör en snabb bedömning av läget. Förutom porten finns här ytterligare två utgångar. Golvet sluttar här inne och vid den öppning som ligger högstplacerad kan han känna en fläkt av frisk luft!

Asgar höjer blicken och får syn på en hjälmprydd skalle som sitter uppe ovanför den snidade porten. Tollfir känner genast igen den, det är Merasgilths hjälm! Han sliter omedelbart ner den från väggen. När han lufter ner hjälmen följer skallen med, den visar sig vara fastspikad. Vättar hörs nu närma sig och det finns inte tid att separera hjälmen från det halvt bortruttnade, halvt torkade avhuggna huvudet.

Taragir är inte sen att inse det strategiska överläget som sällskapet kan utnyttja. Vättarna är tvungna att ta sig upp för rampen och sedan genom dörrmynningen för att kunna möta sina mänskliga inkräktare i öppen strid. Just nu talar situationen till äventyrarnas klara fördel. Dessvärre går det inte att förutsäga om vättar inom kort kan komma att välla in från alla andra håll. Sällskapet kan välja att stanna och slåss, eller försöka fly.

Åtta stycken vättar är redan på väg upp för rampen och ännu hörs inga ljud som tecken på att de är på väg att ta sig in från någon av de övriga grottöppningarna.

Kampen börjar. Taragir och Seinadis utnyttjar sina positioner medan Asgar och Uner tar tid på sig att lägga pilar på sina bågsträngar. Det går bra för Seinadis. Hennes första hugg blir en fullträff i överarmen på en av vättarna. Tollfir har inte samma tur och missar sin motståndare. Asgar avfyrar en pil, men den är långt ifrån att träffa sitt mål. Taragirs svärd träffar en av vättarna i skallen och slår sin fiende tillfälligt medvetslös. Seinadis möter nästa motståndare som visar sig vara svår att besegra, men gudarna står henne bi. Hon siktar in sig på vättens ena lår och måttar hugg på hugg. Hennes andra hugg lämnar vätten kraftigt blödande. Uner lyckas fälla en av vättarna med sin pil. Seindais lägger märke till ytterligare två vättar som är på väg in i grottan. Asgar bestämmer sig nu för att kasta ut sina fotanglar för att hindra deras framfart. Tollfir och Taragir tar nu upp kampen med två nya motståndare medan Seinadis alltjämt kämpar med den jättelike vättekrigaren som hon lyckats sarga men ännu inte fälla. Hennes svärd skär igen in i vättens lår varefter den blödande vätten hugger efter henne, men missar. Nästa omgång lyckas ingen av dem få in en träff, men blodsförlusten har nu blivit för mycket för vätten som slutligen faller ihop för att aldrig resa sig igen.

Asgars fotanglar ställer till problem för vättarna som är på väg upp för rampen. Det ger sällskapet tid att handla. Uner och Asgar avfyrar varsin pil och de övriga tar tillfället i akt att dra sig undan. Uner visar vägen mot gången han sniffat rätt på. Det är trångt och de tvingar springa på led. Det lutar stadigt nedåt och gången tycks leda ner mot den ingång som först ledde in till grottan. Det är med nöd och näppe att de lyckas undgå att hamna mellan de efterföljande vättarna och dem som vänt om och rusat mot mynningen för att försöka hindra inkräktarna från att fly. Sällskapet rusar fram och tränger sig mer eller mindre ut ur grottan. Asgar faller ihop i en hög i gräset utanför, men Seinadis vet hur hon ska motivera den rödhårige dunlänningen. Några väl valda förolämpningar får den hetlevrade krigaren på benen. Ilskan får honom att för ett ögonblick glömma smärtan och han lyckas hålla jämna steg med de övriga som kämpar sig upp för ravinens brant. Väl där möter dem tre av Askulduns ryttare. Männen sitter till häst med sina spjut reda för anfall.

Tollfir har lyckats lösgöra hjälmen från det vittrande kraniet och har tagit det legendariska huvudskyddet på sig. Han adresserar de ridande männen som omedelbart rättar sig efter hans vilja. De återvänder till Merasgildhs kulle där de återförenas med de övriga krigarna från Askuldun. De kan rapportera om ytterligare fyra vättar som de lyckats döda.

Taragir undrar vad mer som kan dölja sig nere i vättegrottans dunkla vrår och han leker med tanken på vad finns innanför den snidade porten. Helst hade han återvänt dit nu när vättestammen är försvagad och innan vättarnas förstärkning anländer i skydd av mörkret, men hans kropp är för sargad och han är inte den ende som behöver lappas och lagas. Med Tollfir i täten återvänder de till Askuldun där folket varmt välkomnar dem åter och Tollfir hyllas som den rättmätige thynen. Folket här har länge känt att Eitock åsidosatt sitt ansvar och inte skickat dem den hjälp de så väl behövt för att kunna freda sig mot vättarnas frammarsch. Tollfir däremot har visat prov på sin tapperhet och tagit strid med svartfolket. När det är dags för honom att konfrontera sin bror så kommer han att en icke oansenlig grupp stridsvilliga allierade från Askuldun.

Uner tittar ut över nejden. Vegferd, där den ädle mördrarbarbaren ska ställas inför rätta är bara dryga två mil härifrån. Snart är det dags för ting och då kommer Uner själv och de övriga att frigöras från detta tunga ansvar vid namn Tollfir.

5/8
Sällskapet sover ut.

6/8
Det är varmt, blåsigt och regnigt.

Taragir är rastlös. Han samtalar med Tollfir om vad som bör göras åt situationen med vättenästet nere i ravinen. Tollfir vill avvakta, men tycker att det vore en god idé att skicka ut en spejarstyrka som kan hålla lite koll på vad som sker. Seinadis, som är lite besviken över att firandet av Merasgildhs rätte tronföljare låter vänta på sig, tycker att en utflykt ut i mörkret och regnet är att föredra framför vardaglig trisstes och anmäler sig frivilligt. Taragir är inte sen att sluta upp och det hela slutar med att hela sällskapet ger sig ut i natten på spaningsuppdrag.

Sällskapet slår läger uppe på sin utkikskulle. De delar upp vaktpasset så att två åt gången håller vakt. Det är Asgar som får syn på den mörka skepnaden som smyger sig längs med den lilla stigen nere i dalgången. Seinadis säger åt Asgar att väcka de övriga. Hon tänker ta Hantjod och rida i en kringgående manöver så att hon kan genskjuta den mörke vandraren i natten, om så skulle behövas. Hon har precis svingat sig upp på hingstens rygg när hon blir upptäckt av mannen nere i dalen. Han flyr in i det närliggande skogsbrynet. Seinadis reagerar instinktivt och sporrar Hantjod ned för slänten på jakt efter den undflyende. Hon tar sig lätt och ledigt ner för kullen. Väl nere i dalgången sinkas hon av nattmörkret som gör hennes sikt oerhört begränsad. Plötsligt avfyras en pil. Det verkar inte som om mörkret besvärar skytten för pilen träffar sitt mål och Seinadis skadas svårt av pilens fullträff. Seinadis biter ihop, nu har hon i alla fall en indikation på i vilken riktning hon kan finna sin illasinnade vän. Hon driver Hantjod in i skogens mörkrer. Ska hon ha en chans måste hon komma mycket närmare sin motståndare, på håll är hon bara en levande måltavla. Hon har knappt hunnit tänka den tanken förrän ytterligare en pil avfyras och tränger in rakt i hennes vapenarm. Hon hör hur benet i hennes underarm bryts och smärtan är outhärdlig. Det svartnar för ögonen på henne, hon förlorar greppet och trillar avsvimmad av hästryggen.

Merasgild sista ritt till blev även Uners. I mörkret hade han försökt kringgå skepnaden i skydd av en kulle då han plötsligt hörde Hantjord gnägga. Vilken dårskap att ensam störta iväg i natten efter vad som lika gärna kunde ha varit ett djur. Han skyndade på stegen för att hinna skära av nattvandrarens flyktväg. Mellan två hjärtslag uppfattade han med ens ett vinande ljud samtidigt som han kände en stöt i ena benet. Han förde handen till låret. Hans handske blev genast genomblöt av varmt blod. Ett hjärtslag senare bar inte hans ben honom längre. Sedan fullkomlig stillhet...

Taragir ser ner på sin livlöse vän, som nu ligger kall på ett bord i den stora hallen. Hans bleka lemmar ser mer ut som avbarkade grenar från en björk än att vara av mänskligt kött. Men ansiktet har ändå stelnat i ett uttryck av ro. Döden kom inte i direkt anslutning till skadan, då hade det hela sett annorlunda ut.
”Han blödde inte alltför kraftigt, varför kunde jag inte stoppa det?” Tankarna går till den mörkklädde mannen som han skymtat som hastigast, ”Vem var det? Något svartfolk var han då inte!” Tankarna fortsätter medan han samtidigt börjar ta bort bälten, vapen och annan utrustning som satt inpå kroppen, för att därefter även ta av de smutsiga blöta kläderna som han släpper i en ojämn hög på golvet.

Han synar Uners kropp en sista gång, och tittar på de tecken på identifiering som kan komma att behövas. Ett örhänge, Sigillringen från Belfalas, och en mycket vacker ring av Guld och…silver? i en billig halskedja är vad som finns kvar. Han tar av dessa förmål och lägger dem på bordet vid sidan av.

Taragir drar därefter en filt över kroppen och tittar upp på alla de ögon som nyfiket tittat på.
”Uner kom från samma släkte som mig själv. Våra vanor säger oss att vi måste hjälpa honom med hans resa västerness. Helst hade jag velat bygga en hög till honom, dit hans släkt även kunnat ta sig. Men tiden till detta saknar vi och därför ska vi anordna ett stort gravbål på innergården under morgondagen. Kan vi ordna med så att kroppen blir tvagad och klädd i linne tills imorgon när solen står som högst?” Ett par äldre damer tar på sig uppgiften och går igenom rutinerna med Taragir. När detta är över så har en viss stillhet har lagt sig över byn, och Taragir passar på att plocka upp Uners föremål för att inspektera dem lite noggrannare. Det är svårt att se alla detaljer i det flackande skenet från facklorna, men örhänget tycks vara mycket gammalt, kan vara en släkt klenod. Det är gjort av en silvertråd, som bildar en korg vari en liten rödfärgad sten ligger. Ser ut som en rubin, eller nåt. Den borde vara äkta, tror i vart fall Taragir. Ringen, en guldring där en kedja av silver är inlagd. Vänta lite… den glänser lite väl mycket för att vara silver, Ingen oxidering trots att den burits i ur och skur nära kroppen? Han synar ringen, det kan vara… måste vara…ÄR! Dvärgasilver! Mithril! Han kommer på sin hastiga iver, och tittar sig runt för att se om någon sett honom, men det verkar inte vara någon som gjort det. Han lägger ringen vid de andra föremålen och börjar gå igenom Uners mindre förmögenhet. Seinadis och Asgar hörs av då och då. Seinadis är mest förtretad över att Taragir redan går igenom Uners personliga saker och anser att allt ska brännas med honom. Efter en stunds övertalning inser hon att metallföremålen och pengarna inte kan brännas och ska därför delas i 3 lika högar. Uners häst tillfaller Seinadis, och Taragir förstår det som att den ska sättas i avel så snart tillfälle ges. Praktisk kvinna det där. Även ett antal örter delas upp, då de gör mer nytta obrända. Taragir har beslutat sig för att åtmindståne försöka leta rätt på Uners släkt. Under granskningen av Uners tillhörigheter, så pratar Taragir och Seinadis en del om vad hon vet om Uner och förmålen. Guldringen, ska enligt henne, ha gjort en man galen och drivit honom till skogs. Hon varnar därför för att sätta ringen på fingret, och säger att det är bäst att ha den runt halsen, eller allra helst att göra sig av med den.
Föremålen som ska brännas med Uner är bland annat hans ypperliga båge. Den läggs därför åt sidan med resten av tillhörigheterna som ska med västerut. Kvällen förflyter och Taragir är inte klar med alla förberedelser förrän strax innan gryningen. Ett par timmar senare står de samlade utanför på den öppna ytan utanför hallen. Vinden blåser åt sydväst och Seinadis fana visar den väg som röken kommer att fara.
”Mot Numenor.” tänker Taragir, ”Det blir bra. Han kommer att ta vägen förbi Belfalas”. Bålet med Uner tänds och elden tar snabbt fart i den klara vinden. Taragir talar en dikt som hans släkt brukat i många år. Folket kring honom lystrar intresserat och vissa nickar även instämmande, även om de inte förstår ett ord av vad han säger. Ty han talar Adunaiska. Uners och Taragirs gemensamma modersmål.

7/8
Seinadis är inte riktigt sig själv. Tankarna kring Uners död tynger henne. Hon hämtar öl, den beska sötman stillar tillfälligt hennes upproriska inre. Efter lite velande väljer hon att ta sin tillflykt till stallet. Hon sätter sig i golvhalmen mitt emellan Uners skimmel, den magnifika Gaurdimer och hennes egen Hantjod. Det är ganska mörkt här inne, men det strilar in tillräckligt med ledljus för att hon ska kunna orientera sig. Hon fokuserar blicken på Gaurdimers grå skepnad. Taragir hade velat sälja hingsten, men Seinadis hade vägrat. Hingsten, en gåva från den store huitynen Gisulf, var blåblodigare än vad den där suputen Tharagir och nu ville han sälja den ädla fålen som om det rörde sig om ett simpelt kreatur! Så för åtta guldstycken hade han lått henne ta över ägandeskapet, hon hade gett honom tio, ja till och med tolv om han så krävt det. Just då spelade pengarna ingen roll och hon hade aldrig varit vidare ekonomiskt lagd.

Hon sträcker sig efter Gaurdimers ena framben, det som är inom räckhåll där hon sitter. Med van hand börjar hon sedan känna sig för efter eventuella skråmor och blessyrer. Hon reser sig sedan och fortsätter genomgången tills varje tum av den grå hingsten är kollad. När hon är klart fortsätter hon att med samma fingertoppskänsla ge Hantjod samma behandling. Hon borde göra det här oftare, tänker hon. Hon kan fortfarande minnas den dag så Fendimer, hennes far gav henne ansvaret för unghästen Hamingjór:

Seinadis familj försörjde sig på sin produktion av skinnplagg. Trots detta hade hennes far valt att hålla igång jordbruket i liten skala och de hade fortfarande kvar hästarna. Blodslinjen som förvaltats i generation efter generation var fadern mån om att bevara, så varje år fölade någon av gårdens märrar. Med pengarna som han tjänade på sitt hantverk hade han kunnat investera i den lilla avel som alltjämt bedrevs på gården och trots sin ringa storlek hade det lilla stuteriet gott rykte. En vår nedkom det äldsta sto i stallet med sitt sista föl, ett hingstföl som gavs namnet Hamingjór. Hästen var rödbrun till färgen med en stor vit bläs som i det närmaste täckte hela det breda ansiktet. För Seinadis var det kärlek vid första ögonkastet och fadern visade sig inte helt ovillig att låta henne ha hand om hästen med lite lustiga utseendet. Han såg hur banden mellan häst och flicka växte sig allt starkare. När hingsten överlevt sin femte vinter beslutade Fendimer sig att ge Seinadis honom i gåva, men innan han lämnade över tyglarna till dottern tittade han på henne med stadig blick och sa.
”En bra häst går genom eld för dig, ja in i döden om du ber det av honom. Gör dig värdig den blinda tillit han visar dig.”

Ja, tänker Seinadis, bandet mellan häst och ryttare är starkt, i vissa fall till och med starkare än blodband. När Seinadis tittar in i Gaurdimers mörka ögon tycks hon sig se speglingen av Uners ande som ännu dröjer kvar där inne, eller så är det bara den ofantliga mängden öl hon lyckats häva i sig.

Seinadis lyfter sejdeln till munnen, men där ryms bara några ynkliga droppar som finner sin väg ner i hennes ännu törstande strupe. Hon slits ett tag mellan två viljor, just nu vill hon egentligen inte ha med folk att göra, men hon beslutar sig till sist för att ge sig ut på jakt efter mer öl. När hon kommer ut ur stallet får hon syn på Tollfir. Vakterna ropar och strax befinner sig Tollfir uppe på pallisaden och riktar blicken ut över nejden. Med ett halvt öra lyckas hon snappa upp att en grupp på drygt femtio stridsföra män har slagit läger nere vid Merasgildhs kulle och Eitock skall vara ibland dem. Tollfir verkar vara på stridsstigen, men hela scenariot intresserar Seinadis föga. Hon känner ingen stridslust. Hon finner vad hon letar efter och återvänder med en mindre öltunna till Hantjod och Gaurdimer. Efter ytterligare kopiösa mängder öl tar tröttheten över och hon somnar.

8/8
Seinadis vaknar. Hämtar mer öl. Har ett samtal med Tollfir som rör huruvida brodersdråp kan vara rättfärdigat i Eitocks fall, vilket de enas om. Sedan återvänder hon till stallet och berusar sig.

Samma dag utmanar Tollfir Eitock i envig. Tollfir, som bär Merasgildhs hjälm, står som den slutgiltige segraren och de som tidigare svurit Eitock sin trohet sluter nu upp bakom Tollfir.

X/8
Besöker tinget i Wegfaerd. Tollfir frias och installeras som thyn.

Seinadis samtalar med Tollfir. De kommer överens om att när tiden är mogen kommer han att skicka bud efter henne och de övriga så att de kan vara med den dagen då Merasguildhs huityn rensar ut och fördriver svartfolket från markerna kring Askuldun. Då skall Uners död vedergällas. Till dess kommer sällskapet att bida sin tid.

15/8-29/8
Avresa från Askaldun.

Det är uppehållsväder.

Passerar Nelferd, Romenost och kommer slutligen fram till den lilla staden Barforod.

30/8
Träffar Skare, Kaneg eller Ranasraldil som han också kallas. Skare visar sig vara en rödbrusig, finlemmad man från norr – fulsnygg på något vis. Han är jägare och blir snabbt en del i sällskapet när han visar sitt kunnande på detta område. Mer om Skare senare.

31/8
Desto närmare sällskapet kommer Agarstat desto nervösare blir Seinadis. Hon pratar mer, fortare än vanligt och framför allt nästintill oupphörligen. Taragir börjar se märkbart plågad ut. Skare som ännu inte hört alla dessa otaliga versioner av Seinadis levnadshistoria blir kanske det största föremålet för hennes verbala offensiv.

Hon berättar för honom att hon tillhör en av de Eothraimska stammarna, Anthar och att deras Huithyn heter Gisulf (som ju Seinadis själv numera är bekant med). Huvudnäringen vid sidan av hästarna är jakt och pälsbearbetning samt sömnandet av finfina rockar och andra skinnföremål; Anthars folk lever nära mörkmården och har ofta närkontakt med oknytt från skogen. Hennes egen klan heter Fillaras (N. Skinnfolket) och den lilla byn hon kommer ifrån heter Agarstat och bestod av 10 till 15 långhus med totalt ungefär 150 invånare.

Skare berättar att han sökt sig till markerna här därför att det i regionen är tillåtet att jaga utan förbehåll. Seinadis blir eld och lågor när hon hör om Skares målsättning inför vintern.
”Min fadern är erkänd handskmakare.” kvittrar Seindais. Taragir och Asgar har hört hela historien förut och lyssnar bara med ett halvt öra. Hon ignorerar dem och fortsätter uppdatera Skare i eothraimsk nutida historia i allmänhet och om hennes egen i synnerhet.
”Min far har alltid arbetade mycket hårt och producerar vackra hantverk som resande handelsmän köper upp för att sedan säljer vidare med en icke obetydlig vinst.” fortsätter Seinadis. Hon är övertygad om att hennes far och moder kommer att kunna erbjuda Skare härbärge i utbyte om finare skin till att fålla och kanta med.

Seinadis berättar vidareom sin far, Fendimer. En lång och slank karl med en kraftigt framskjuten haka, modern Marhgulđ och deras barn. Seinadis har en normal stor familj: sju bröder och en syster. Seinadis är den näst, näst yngsta i barnaskaran. Hennes tre äldsta bröder heter Marhdimer, Huindimer och Théobalth och är slående lika både till utseende och temperament. De är oerhört sammansvetsade. De äldre kvinnorna brukade skämta med de yngre att den unga mö som hade siktet inställt på en av de förstfödda sönerna av Fendimer son av Njorđandimer skulle få tre till priset av en. Efter Marhdimer, Huindimer och Théobalth som alla var resliga och bredaxlade karlar med mörkblont hår och ärft faderns karaktäristiska haka, föddes Fenbalth. Fenbalth var ett mycket fullt barn och även om han växte till sig så blev han aldrig så ståtlig som någon av bröder. Hans brister i fägring vägdes emellertid upp av hans vinnande personlighet. Det fanns många töser i Barforod som pratats omkull av den silvertungade unge mannen med det kraftiga underbettet som gav honom en lätt läspande röst. Han är den kortaste i familjen men bred över axlarna. Hans livliga isblå ögon har han ärvt av mor sin och så också det rödblonda håret. Fengel var den som sedan kom till familjen. I en familj där männen överlag fick hålla in armbågarna och sitta tätt axel vid axel för att kunna få plats på bänkarna så var Fengel den finlemmade, inte klen, nej nej, men spenslig. Dessutom är han den ljusaste av dem och flickorna kunde drunkna i hans vackra klarblå ögon. Det är han tillsammans med den sex år yngre brodern Ulfslahan som alltid varit damernas favoriter. Ulfslahan är en spegling av sin mor, så när som på att hans lockar är gyllenblonda istället för eldigt röda. Den yngste av bröderna heter Mikilsnjorđ. Han är kanske den mest älskade av syskonen, inte bara av sin egen familj utan av alla i byn. Han var liten och ynklig när han föddes, men var stor i maten och växte sig snart stor och stark. När Seinadis lämnade sin hembygd var han ännu bara en liten spoling, men redan kraftfull och kunde ge de äldre bröderna ett rejäl motstånd i både stockbrottning och yxkastning. Undrar så hur han ser ut idag, tänker Seinadis. När hon första gången mötte Tollfir fick han henne att tänka på sin lille bror hemma i Argastat. Kanske är det så han artat sig, det skulle i så fall inte vara så illa. Hon ler och fortsätter ivrigt sitt berättande för Skare som artigt visar intresse.

I förbifarten nämner Seinadis också sin syster Marhgilth, dygdig, behaglig, vacker som en dag och äckligt fullkomlig.

Seinadis pladrar vidare om hur hon alltid haft svårt att relatera till sin mor, som hon inte alls förstår sig på, och sin äldre syster som på alla sätt tycktes vara den perfekta dottern. Istället har det alltid varit fadern som varit den centrala personen i hennes unga liv. Hon skämtar glatt om att moderns brist på tålamod kanske är den största anledningen till att Seinadis inte utvecklat sina husliga färdigheter. När modern slutligen gav upp hoppet om sin omöjliga dotter som varken tycktes ha fallenhet för exklusivt broderi eller vacker sömnad, som smyckade faderns olika läderarbetena, var det vid fadern sida Seinadis slutligen hittade sin plats.

När Seinadis blev av mogen ålder, förväntades hon gifta sig, något hon var föga intresserad av. Hennes oförstående mor visade inga tecken på medkänsla, men fadern lade fram det andra alternativet som i så fall stod till buds: att flickan helt enkelt förblev ogift och istället ägnade sitt livs dagar åt att hjälpa sina åldrande föräldrar.

Varför Seinadis valde att lämna Argastat har hon egentligen inget vettigt svar på. Kanske var det ungdomens rastlöshet och drömmar om den spännande världen utanför som var orsaken till att hon lämnade Agarstat. Kanske var det den obotliga känslan av att vara ”familjens svarta får” som fick henne att ge sig av, sedan gjorde det kanske inte något att handelsmannens unge medhjälpare väckte heta känslor hos den unga fröken. Hur som helst såg hon sin chans en dag när en gondoritisk handelsman kom till byn.

”Ja sedan tillbringade jag en del tid i Tharbad, men det tänker jag inte tråka ut dig med att berätta om och nu. Nu är jag hemma igen.” Seinadis har precis avrundat sin historia när sällskapet kommer fram till det som är Argastat. Hon känner inte riktigt igen sig, men nog är det hemma alltid. Sällskapet rider i karavan genom den lilla byn med Seinadis i täten. Det dröjer inte länge förens de kommer fram till ett större långhus. Seinadis håller in hästen och de övriga stannar upp bakom henne. Uppe på taket håller en man på att arbeta med att lägga om taket. Seindais känner nästan omedelbart igen honom som brodern Ulfslahan. Hon ropar och vinkar för att påkalla hans uppmärksamhet, men han reaktion förvånar Seinadis. Hon hade räknat med att han skulle skynda sig ner från hustaket och komma henne tillmötes och de skulle omfamna varandra i en varm återförening, eller åtminståne lite kärvänlig brottning två syskon emellan, men Ulfslahan gör ingendera. Vid åsynen av henne blir han vit i synen, han kastar sig ner för stegen och försvinner sedan utan ett ord in genom dörren in i boningshuset.

Seinadis vet inte vad hon ska tro. Taragir och Asgar sitter tysta kvar uppe på sina hästar. Skare tittar förbryllat på scenen som just spelats upp. Seinadis sitter av. Precis när hon ska till att gå in efter sin broder öppnas dörren på nytt och en kvinna stiger ut i dagsljuset.
”Jag heter Veija och är gift med Ulfslahan. Jag vet vem du är och du är inte välkommen in hit.”

Seinadis tränger sig in innanför dörren. Där inne är det mörkt och tomt. En gammal hopskrumpen gumma sitter i en gungstol. Hon stirrar hålögt framför sig. Längre in och i det närmaste dold i mörker kan Seinadis skymta sin bror. Hon kan inte se hans ansikte men kan ändå känna kylan i hans blick. Hon hör en kvinnoröst, det är Veija Seinadis har svårt att ta till sig allt hon säger, men hon uppfattar att gumman vid härden är den en gång så vackra och majestätiska Marhgulđ.
”När pesten kom och tog ett efter ett av hennes barn förlorade hon till sist också förståndet” hör Seinadis Veija säga. ”Ulfslahan är den ende som än idag är vid liv, men sorgen har inte heller lämnat honom oförändrad. Du måste förstå, han har länge levt i tron att även du varit död.”
Plötsligt kastar sig Ulfslahan över Seinadis. Hon blir totalt överraskad och faller omedelbart till marken. Ulfslahan utdelar därefter slag på slag. Seinadis gör knappast ens ett halvhjärtat försök att värja sig. Hon ser in i ansiktet på sin yngre broder, det är förvridet av sorg och ilska. Hon hinner notera att håret vid hans tinningar har vitnat innan hans knytnävslag spräcker hennes ögonbryn och blodet förblindar henne.
”Hur kunde du” tjuter Ulfslahan ”du lämnade oss alla bara här, lämnade oss att dö!”
Så slutar han plötsligt slå. Sekunderna efter är han borta. Seinadis ligger kvar som en urvriden trasa på golvet. Hon han inte andas, inte tänka, hon kan ingenting, hon är ingenting. Veija kommer fram för att hjälpa henne på fötter.
”Det är kanske bäst att du går nu” den vassa tonen i hennes röst är borta.
Seinadis lyfter blicken och ser gumman, alltjämt sittandes i det flammande skenet av hemmets härd. Hennes blick är tom, trots det som hänt har hon inte rört sig en tum. Seinadis kan inte längre hålla. Hon börjar gråta, inte naturligt som ett litet barn, inte avväpnande eller näpet som en lättrörd ungmö utan högljutt och oförfinat. Det är den onaturliga gråten från en hårdhudad slagskämpe. Hon hulkar och väser, snörvlar och rosslar. Veija försöker lugnande lägga armen om henne och för en stund verkar det fungera. Sedan bryker Seinadis sig ur den välmenade omfamningen och stapplar bort till den förtvinade modern som sitter nästan odöd och stirrar in i intigheten.
”Mor, kära mor. Jag är hemma nu” piper Seinadis. När modern inte ger några tecken på att reagera sjunker den slagne krigaren ihop. Hon lägger huvudet i sin mors kalla knä och mellan tårarna berättar hon osammanhängande om allt det fantastiska hon varit med om, allt storslaget och beundransvärt.
Slutligen kommer Veija fram.
”Du kan sova uppe på loftet”, säger hon.

Veija bäddar ner den apatiska Seinadis i en enkel men mjuk säng i ett avskilt hörn uppe på långhusets loft. Några gånger om dagen erbjuds vatten och något enklare att äta, men Seinadis visar inget intresse för det jordiska.

X/8
Seinadis vaknar upp ur sitt kommaliknande tillstånd av att någon skakar henne. Det är Asgar. Som om han befann sig långt borta kan hon urskilja enstaka ord i det han försöker säga henne. Det är något om Taragir. Det är något om Amunabars ring, Uner gjorde sig aldrig av med den. Något om Mörkmården, Taragir är på väg mot mörkmården. Taragir har ringen. Den har gjort honom galen och nu är han på väg mot mörkmården.
”Vi är din familj nu, Seinadis” ryter Asgar. Orden sköljer in över Seinadis. Hon reser sig upp ur sängen och säger:
”Vi måste hitta honom.”

Seinadis har fortfarande på sig en av sina finare klänningar. Hon tog på sig den innan sällskapet nådde Argastat. Hon ville ju göra ett så imponerande intryck som möjligt. Klänningen är skrynklig efter att Seinadis har sovit i den ett par dagar, men hon bryr sig inte. Hon bryr sig inte ens om att byta om. Istället drar hon på sig stövlarna. Spänner på sig svärdsbältet och tar på sig rocken alltihopa utanpå den ljusblå med brodyr besmyckade linneklänningen.

Skare väntar på dem utanför. Han erbjuder sig att hämta hennes hästar. Seinadis säger att Gaurdimer stannar här. På något sätt känns det som det rätta. Hästen behöver en ny herre och Ulfslahan behöver en trogen vän och följeslagare. Så hon ber Skare hämta Hantjod, men säger att Gaurdimer engång Uners stolta springare ska lämnas kvar här i tjänst hos Ulfslahan son av Fendimer.

Så beger det något stukade sällskapet av. Uner är död, Taragir förryckt och försvunnen. Kvar finns en krossad Seinadis, en ovanligt stabil Asgar och nyförvärvet Skare.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Speltillfälle 9

Speltillfälle 9
4-5/9
Taragir har flytt till skogs och de övriga följer efter honom med förhoppningen att kunna sätta stop för hans galenskaper. Asgar och Skare spårar den förryckte adelsmannen.

Det decimerade sällskapet kommer så småningom fram till en ravin. De finner Burstling fritt strövandes och drar slutsatsen att Taragir fortsatt till fots genom den snåriga terrängen. Skare leder de övriga upp på en klippavsats som löper längs med ravinens ena sida. Här uppe ligger berget i öppen dag och det går att få viss överblick över sänkan, men det betyder också att de tvingas lämnas hästarna stående.

När dimman stundtals lättar så skymtas en sjö.

När de är dags att ta sig ner från avsatsen via en kraftigt slutande och lätt förrädisk liten stig lyckas Seinadis snubbla på klänningsfållen och det ställer till med en del slammer.

Ännu så länge syns Taragir inte till, men det finns gott om spår efter honom som går att följa. Vegetationen är kraftig och snårig med många stora och mörka träd, vilket hör till mörkmårdens karaktär. En enstaka fågel kan höras, men annars är det tyst… kanske till och med lite onaturligt tyst. Dimman är tät här nere.

Asgar ser sig om efter potentiella gömställen där en paranoid person (han minns fortfarande mycket väl hur ringen fick Ammûnabar i obalans) skulle kunna ta sin tillflykt. Här finns nästan ändlöst många kryp in och skrymslen. Taragir skulle i princip kunna vara var som helst.

Skare cirklar området och de övriga följer honom, även om Asgar gör det stundtals grymtandes. Det visar sig dock att den nya rekryten visar prov på ypperlig duglighet. Han finner återigen Taragairs spår och har genom sin manöver lyckats vinna dem tid. De har knappat in på den gondoritiske blådåren.

De hör ljudet av kluckande vatten och snart når sällskapet fram till stranden av en sjö. Ute i vattnet skymtar dimhöljda klippor. Det finns en stig som tycks gå runt hela sjön.

Asgar undersöker marken och konstaterar att Taragir följs stigen.

Seinadis förbereder sig mentalt på att klubba ner Taragir, låsa honom i ett fast brottargrepp och låta någon av de andra avlägsna ringen från hans finger.

Porlande hörs. Längre fram borde finnas ett vattendrag. Skare hör ljudet av ett mindre stenras, Taragir är sannolikt inte långt borta nu.

Skare frågar om Taragir är att betrakta som direkt farlig och seinadis ger honom en kortbeskrivning av hennes tidigare erfarenheter av män som är dumma nog att sätta magiska ringar på sitt finger.

De korsar bäcken och så småningom leder stigen dem fram till en cirkel av resta stenar. Seinadis mor, som var betydligt mer andlig person än de övriga i hennes familj, hysten en stark tro till Hjortkulten och Seinadis är inte sen att känna igen stencirkeln som en av Hjortkultens gamla helgedomar (Hårspännet som Seinadis köpt i Tiranduin till sin mor var med smide inspirerat av den nyväckta tron. Innan hon lämnade Argastat lämnade hon hårsmycket i knät på den kvinna som engång kallat sig hennes mor). Platsen väcker minnen från svunna dagar hos Seinadis, minnen som hon snabbt slår ifrån sig.

Asgar snubblar och halkar ner i diket vid sidan om stigen. Förutom att dra på sig en lätt stukning lyckas han bli biten två gånger av något som visar sig vara vita spindlar med en röd markering på ryggen. Skare konstaterar att det rör sig om engerlingar – en vanlig spindel i mörkmårdens trakter. Deras bett är inte dödliga, men de orsakar svullnad och en inte obetydligt ömmande smärt.

Jakten efter Taragir fortsätter. Det bär iväg uppför. Seinadis klänning börjar se riktigt sorglig ur. Allt klättrande, släpande och vadande har gjort att den en gång så tjusiga blå dräkten nu är sönderriven, lerig och solkig. Bäcken leder dem till ett vatten fall. Stigen fortsätter att ringla sig fram mellan större stenblock. Vattenfallet dånar och dränker en del av de omgivande ljuden. Här återfinns inga spår av Taragir.

Plötsligt hörs ett skrik. Seinadis rusar fram. Asgar är inte sen att följa efter henne. Skare tar det lite försiktigare och tar tid på sig att lägga en pil på bågen.

Seinadis och Asgar rusar rakt in i ett bakhåll. Skare avfyrar en pil, men missar. Orcherna som kastat sig över Seinadis är två stycken. Den ene av dem bär kniv, den andre klubba eller yxa. Överraskningsmomentet ger dem överhanden och de lyckas på kort till få in två träffar på Seinadis som rasande hugger efter sina motståndare. Hennes obesinning och den vattentyngda klänningen gör inte direkt livet lättare för den uppretade Seinadis och hon lyckas inte komma i närheten av att träffa någon av sina motståndare. Samtidigt så har Asgars motståndare fått in en förödande träff och den rödhårige dunlänningen singlar ner till marken. Skare försöker dra till sig uppmärksamheten för att ge Asgar en chans att överleva. Han avfyrar ännu en pil och den här gången står lyckan honom bi.

Seinadis har nu bitvis lyckats återfå självbehärskningen. Hon siktar in sig på Vätten med yxan och lyckas få in en träff. Efter det missar den ovärdige motståndaren henne med sin yxa, medan den andre vätten skär upp ett sår i hennes sida med sin smutsiga kniv. Seinadis vänder sig då mot honom, hennes svärd skär sönder hans svarta hjärta och han dör omedelbart. För ett ögonblick fastnar svärdet i vättens döda kött, men med ett ryck lyckas Seinadis få loss sitt vapen. I samma stund känner hon hur något varmt och kletigt. Svart vätteblod sprutar över hennes klänning och Seinadis ger slutligen upp hoppet om att den någonsin ska gå att rädda. Insikten får ilskan att välla upp inom henne och med ett ända mäktigt hugg skär hon av halsen på sin andre fiende. Hon ska precis till att vända sig om när hon träffas av ett slag i nacken och svimmar.

När Seinadis vaknar till känner hon sig totalt mörbultat, men vid liv. Hon lyckas ta sig upp på fötter och följer Skare in i den grottmynning han hittat och varifrån han hört rop på hjälp. Därinne finner de Taragir, liggandes på marken, kvidande och vridande sig i svåra plågor. Utan hänsyn till hans smärtor släpar Seinadis ut honom i dagsljuset.

Taragir yrar och hans oresonliga rapakalja leder till en dispyt mellan honom och Seinadis som slutar med att hon med enbart sin knutna näve krossar Taragirs sköld – vilket leder till viss uppståndelse. Han ska vara glad att det inte var hans skalle, tänker Seinadis. Efter hela historien med Tollfir borde han veta bättre än att driva med en eothraim om familjeangelägenheter. Vissa lär sig aldrig, konstaterar hon torrt.

Skare ger sig av för att några av hästarna.

Medan Skare är borta binder Seinadis Taragir och sätter munkavel på honom. Hans eviga tjat och förolämpningar förvandlas till ett dovt, men upprört mumlande för att till sist dö ut i tystnad. Efter en stund verkar han ha lugnat sig så pass att Seinadis, mot löfte om att han kommer uppföra sig, binder upp honom.

Skare kommer tillbaka och sällskapet utnyttjar dagens ljusa timmar åta att komma ut ur mörkmården. När kvällen väl börjar falla har de nått fram till skogsbrynet.

Efter mycket om och men beslutas om att retirera till Barforod och där skicka bud till Gisulf i Anthanfeard och Vagaig, ståthållaren i Romenost. Seinadis är också beredd att skicka bud till Ammûnabar i Tiranduin för att av honom få veta mer om ringen, men Taragir vill avakta. Seinadis som gärna skulle strunta i ringen helt och hållet – det är väl inte svårt att se att den inte för något gott med sig – lägger därför inte ner någon tid på att övertyga honom.

6/9
Följande dag lyckas Skare, med Taragirs hjälp, fälla två rådjur. Resultatet blir drygt 25 kilo kött.

7/9
Moln är på väg in. Vid middagstid börjar regnet falla. När det blir mörkt syns ljuset från Barforod och till kvällen kommer det fram till den lilla staden som är en blandning av nordmanna och gondoritiska bosättningra.

Seinadis köper en sköld till Taragir, ett vackert hantverk i eothraimsk stil.

De inkvarterar sig på värdshuset ”Nordens port”. Det är ett stort härbärge med två salar som rymmer mycket folk.

8/9
Ännu en grådaskig dag. De enskilda sköter sina göromlå. Enligt Skare kommer det ta uppemot två veckor att ta sig härifrån till Burvidu. Det skall finns en del bebyggelse längsvägen, men hans råd är att undvika den stad som kallas Beweldeles.

Skare färdas till fots, medan de övriga sitter till häst. Trots sina snabba fötter skulle han ha svårt att hänga med om tiden började bli knapp och de övriga skulle tvingas låta hästarna öka tempot. Seinadis väljer att köpa en lätt unghäst med gondoritiskr påbrå som hon namnger efter sin bror Huindimer. Hon låter hästen bli Skares ansvar och gör klart att hon ställer krav på god skötsel och omsorg.

Denna dag kommer Seinadis och Skare överrens. De ingår ett muntligt avtal vars huvudsakliga innehål omfattar att hon ska stå för hans omkostnader som rör mat och husrum, emedan han står till tjänst under resan norrut.

Kvällen tillbringas på värdshuset. Taragir bjuder på öl och det råder en anda av försoning runt bordet.

9/9
Det är höst och i år blir det ingen brittsommar. Det börjar bli kallt. Sällskapet lämnar Barforod och följer en bred och välberest väg. Marken är inte stenlagd och det blöta vädret har gjort vägen lerig. Precis som Skare sagt finns här gott om bebyggelse längs färdleden.

10-14/9
Allt fler av landsortsbefolkningen kommer från de tolv Garnusklanerna. Staden Suiwic tjänstgör som ett större centrum och centralort för dessa klaner.

Marcweg passeras. Härifrån delar sig vägen se de finns alternativa färdvägar. Sällskapet väljer att följa den sedantidigare utstakade resrutten.

Det sker en del hästsköttsel i regionen, men allt mer av boskapen är kor och här finns öven förrymda och förvildade sådanna.

15/9
Anwuning passeras och nu slår frosten till. Det är dags att ta fram vinterkläderna. Seinadis tar fram sin päls av viträv, ett fynd från Tharbad. På plats köper hon pälsmössa, vantar rejäla yllesockor att ha i stövlarna. Taragir rustar också han upp sin garderob och Asgar köper två fårskinn och Seinadis med van hand hjälper honom få fason på så att de kan tjänstgöra som en tunika att dra utanpå reskläderna.

Avresa mot Mercilanis, ochskå det en Granusby och stamcentrum för Gramus, växandets kult dyrkas här. Seinadis berättar vad hon vet om detta, vilket inte är mycket, men hon vet bland annat att blodsoffer förekommer.

På vägen in genom porten samlar sig en grupp tiggare kring de numera påpälsade resesällskapet. Tiggarna får lön för sin möda och erhåller ett tennstycke vardera. Tiggare är ett nytt inslag, tiderna torde ha varit hårda här upp åt norr ett tag nu.

De hittar ett värdshus, även om Taragir skulle vilja kalla det något annat. Det är ett långhus med hyrbara bäddar och här finns en del smått att äta till försäljning.

En Gondorit dyker upp på värdshuset. Han är klädd i ryttarkläder och verkar här i tjänsten. Taragir som gläds åt att se för en gångs skull få se en likvärdig i dessa trakter beordrar omedelbart värdshusvärden att betjäna den nyanlände mannen. Mannen växlar några ord med värdshusvärden och denne ropar sedan ut över folkhopen.
”Seinadis, finns här någon vid det namnet? Seinadis?”
Seinadis ser märkbart nöjd ut när hon glider upp förbi Taragir och fram till den gondoritiske ryttaren.

Det visar sig att Ammûnabar har skickat bud till henne. Seinadis kan knappt bärga sig, men hon är ovan vid att läsa och Ammûnabars handstil är onekligen vacker, men inte direkt lätt att uttyda. Det tra tid för henne att dechiffrera meddelandet och undertiden står budbäraren och väntar otåligt. Taragir som väl känner till de civiliserades seder och bruk ger mannen betalt för tjänsten. När seinadis i alla fall tror sig förstå medparten av textens innehåll beordrar hon snabbt fram en bit pergament och något att skriva med. Med ovan hand plitar hon ner ett kort svar till sin älskade vän och ber budbäraren ombesörja för att Ammûnabar får beskedet. Sedan ger hon ryttaren betalt och skuttar bort till bordet där de övriga väntar i undran.

Seinadis återger de principiella innehållet i brevet. Hon är lite oklar över exakt vad Ammûnabar ville ha sagt med alla sina högtravande ord, men hon kommer att ha gott om tid att läsa brevet många gånger så hon till fullo kan tillgodogöra sig dess innehåll. Det centrala i brevet rörde emellertid några skriftrullar som Ammûnabar ber henne införskaffa åt hans vägnar. Dessa ska sedan överlämnas till Ammûnabar, Vagaig eller munden i Buhr Widu.

Taragir är minst sagt skeptisk. Men han går icke desto mindre med på att hjälpa Seinadis genomföra uppdraget.

Den kvällen är Seinadis på så gott humör att hon bara inte kan gå och lägga sig. Istället håller hon Skare upp till tidiga morgontimman. Det dansas och dricks stora mängder öl. Slutligen somnar hon fullt påklädd liggandes på mage på sin tilldelade sovbrits.

16/9
Gårdagens händelser har fått Seinadis att se Taragir i en ny dager. Faktum är att han och Ammûnabar har en hel del gemensamt. De verkar båda vara omåttligt intresserade av Midmin Parsels diktning och der gondoritiska svårmodet verkar vara något genetiskt. Hon förhör Taragir om livet i Gondor och vill veta allt möjligt om de gondoritiska sederna och lärorna.

Hos Taragir infinner sig nu ibland känslan av att vara uttittad, när han ser sig om finner han Seinadis som ogenerat står och stirrar på honom. När han möter hans blick ler hon obekymrat och ibland följer någon fråga av allmän banal karaktär.

När det övriga äter lunch rider Skare ut efter att noterat något som han vill undersöka närmare. Det han finner är en blödande man. Han tycks vara en köpman som länsats och lämnats i tron att han var död. En bit bort står en tom kärra, hästen som en gång drog lasset är borta.

Taragir har precis börjat undra var Skare tagit vägen när denne återvänder och med sig har han den blåslagne köpmannen. Taragir går honom till mötes och låter sig presenteras. Den bestulne köpmannen säger att han heter Erdol, att han kommer från Buhr Valmar och att han blivit överfallen av ens tor grupp tiggare då han varit på väg till Buhr Vidu för at sälja sina varor och skaffa sin familj ett välkommer tillskott inför vintern.

Erdol bjuds att äta och han fortsätter att berätta om Buhr Vidu, eller ”Fortet” som det allmänt kallas i folkmun. Erdol berättar om ”Fort” och ”De nya markerna”. Det står också klart efter hans redogörelse att tiggarna är organiserade och farliga.

Erdol erbjuder sig att mot betalning visa dem runt i ”Fort”. Anbudet antas. Hans föreslår att övernattning sker i Weissenstede, e förstad till ”Fort”. Många tiggare och allmänt slödder håller till här, men Erold har en god vän som kan härbärgera hela sällskapet. Han säger att det rent allmänt är det bäst att vara på sin vakt när man vistas bland folk häromkring. Seinadis svarar att värre än Tharbad har hon svårt att tänka sig att det kan vara och Erold svarar att hon ser böstig nog ut för att säkert kunna ta vara på sig själv. Nej, Seinadis ser inte ett dugg bekymrad ut, men Taragir är däremot märkbart oroad.

Sällskapet kommer fram till en större gramus-länga, ett handelsmannahus. De hänger av sig i förstugan. En eld brinner och doften av mat når fram till de hungriga vandrarna. Husherren heter Rethol och är en korpulent man med ljust, lockigt hår. Folk presenterar sig och han bjuder dem att stanna över natten i hans hem.

Uppe på loftet finns ett antal tämligen bekväma sängar uppradade. Enklare skärmas står uppställda mellan sovplatserna i syfte att ge de sovande lite eget utrymme. Taragir som fortfarande visar vissa paranoida tendenser organiserar omedelbart en liten omflyttning. Sängarna flyttas samman och skärmarna ställs upp på ett sådant sätt att de bildar en slags mur kring sällskapets sovplats. Taragir verkar nöjd och ingen av de övriga opponerar sig.

Efter att ha hört sig för går det att sluta sig till att mannen de söker, han med skriftrullarna, torde vara bosatt i någon av de yttre stadsdelarna.

Randill (som Skare nu valt att presentera sig som för Rethol) erbjuder sig att liksom tidigare nätter ta den större delen av nattpasset. Seinadis är inte sen att anta det erbjudandet.

17/9
Alla vaknar. Taragir kan konstatera att alla ägodelar är i fortsatt behåll.

Sällskapet åker vidare österut.

Staden ”Fort” tycks ligga inklämd inne i en ravin, ett inte allt för ovanligt byggsätt för större städer i dessa trakter låter Seinadis meddela.

Sällskapet följer den slingrande stigen upp mot staden. Fullt med tält står uppställda här. En del av de här människorna är flyktingar. Bosättningen tycks vara av halvpermanent natur med tillhörande marknadsstånd och kokvrår. En å flyter fram genom ravinen. Över vattnet, innanför denna naturliga vallgrav, finns en mer fast etablerad marknadsplats. Här pågår handeln för fullt. Här finns också större hus. Husen är byggda längs med klippväggarna. Här och var skär den bara klippväggen in i staden som en jättelik stenkniv. Någonstans här i något av de större husen finns skriftsamlaren.

Någon noterar att det finns gondoriter bland flyktingarna.

Taragir kramar hjaltet och tänker att om någon av dessa trashankar och lagbrytare så mycket som tittar på honom med olustig blick så kommer han inte att tveka utan låta svärdet ge den orene syndaren svar på tal. Seinadis känner inte tillstymmelse till oro. Människorna hr påminner henne onekligen om hennes tid i Tharbad. Det är en miljö hon lärt sig överleva i. Dessutom noterar hon något som klart talar till Buhr Vidus fördel, människorna här är desperata och inhumana, men inte därtill höga och ner drogade. Tharbad är tämligen ökänt för den beroendeframkallande mättade stämning som ligger över staden. Träsket som tidigare angränsade till den lilla handelsmetropolen håller på att vinna mark och har till och med tagit sig innanför statsgränsen. Till följd härav ligger hälften av Tharbads byggnader i ruiner och stadens invånare har inte varit sena att utnyttja den uppsjö av ovanliga stimulantia som träsket fört med sig. Där pågår det en ständigt oavbruten handel med diverse centralstimulerande medel. Vad Seinadis kan se är så inte fallet här i ”Fort” och det ser hon som ett plus.

Den 17 september
Sällskapet anlände till Bhur Waeldes, även kallat Fort, i ett lätt regn. Skare svepte manteln omkring sig i den svala vinden. Osäker på om det är vinden eller staden som gör honom frusen såg sig Skare noga om när de red fram emot värdshuset Den arga hästen. Byggnaden omges av en stenmur förstärkt med en timrad palissad. Värden är en gondorit vid namn Iluith.Redan första aftonen gav sig Seinadis ut på stadens gator. Stegen leddehenne till Lyckans torg där hon och Skare som följt efter henne blottfann blod och galla.Det enda god tusen medförde var att Skare råkade på bokhandalrenMidwin Parsels gatuhus invid tidigare nämnda torg.Morgonen därpå tillkallades en örtmästare för att lindra Seinadisplågor medan Skare gjorde Taragir sällskap på en tidig morgonritt tillvagnsfolket på andra sidan strömmen.Sökandet efter Taragirs syster ledde dem till Siarnas torg. Midwin Parsel visade sig vara en vithårig men munter och frågvis äldre man. Skriftrullen ska avlämnas i Bhur Whido. Midwin kunde emellertid inte läsa Uners skriftrulle men berättade att den var författad på Quenya. Han kunde dock beretta att den verkar handla om några runor från Vesternes. Namnet Isildur omnämns ofta. Texten verkar även handla om en bok, en redogörelse för händelser där Isildur förekommer.

Den 19 september
Åter bar det av till vagnslägret. Denna gång i ett kraftigt höstregn.
Ledaren för vagnsfolket, Arkilla, välkomandes in i hans vagn. En kvinna från nordmark vid namn Berilla berättade blygt att hon kände Taragirs syster för en tid. Hon berättade att hon ofta var sorgsen. Systern försvann för tre månader tidigare. Berilla misstankar riktar sig mot en grupp hyrsvärd som tidigare besvärat systern. De bar alla ett vapen, en gyllene hök. De så kallade hökarna leds av en man av Antars stam. Sällskapet beslutade sig för att söka kunskap om stadens sanna natur. Osämja utbröt hur man bäst borde gå till väga varpå sällskapet skingrades för att på var sitt håll söka efter sanningen. (På Seinadis inrådan beger sig Targair till stadens horhus söka efter sin syster.) I staden besöker sällskapet även smeden Aalfrik, Iorik Aboristen, en innehavare av en kuriosabutik. Arkilla, en nordman samt sierskan Matron.

Rulfs frikämpar - Rulf är en dunlänning och ledare för trälarnas hyrsvärd. Deras banér är rött och vitt. Skare sökte upp Rulf som berättar med om slavhandeln som är något av en officiell hemlighet. Rulf hänvisade emellertid till tiggarnas hus som berättade att ledaren
för slavhandeln är en man från Harad – Marjar Puhr. Han och hans lakejer är mycket farliga. Rulf kan tänka sig att hyra ut en grupp män för en ringa penning om sällskapet behöver hjälp att hantera slavhandlarna.

Den 20 september
På morgonen gav sig Skare ut i ett snöfall för att besöka Parsel och hälsas vid dörren av den äldre mannens loja stora vita katt. Senare på dagen berättade en informatör att det var rövarnas klan som rövade bort Taragirs syster till slavhandlarna. Han berättade också att Marjar brukar husera på värdshuset Söndriga trapphuset.

Speltillfälle 11

20-21/9
Skriftrullen är säkrad. Seinadis har blivit rånad och jakten på Taragirs försvunna syster fortsätter.

Klockan är strax efter midnatt och det pågår en stor och högljutt rådslag om vad som ska och bör göras, eller inte göras. Seinadis är frustrerad hon oroas av att Taragir, med sitt gondoritiska tillvägagångssätt, saknar den insikt om stadens oskrivna regler som Seinadis tvingats ta del av under sin tid i Tharbad. Slutligen ger hon upp att försöka tala den ärbare och i hennes ögon lätt stupide Taragir till rätta. När Taragir och Skare ger sig av för att söka upp hyrsvärdet Rult i hans och hans frikämpars klanhall Fribandensrad så stannar Seinadis kvar på värdshuset och vilar sin sönderslitna sena, en liten souvenir från rånöverfallet kvällen innan.

Asgar gör sig redo att följa efter Taragir och Skare, men han okontrollerade utbrott tidigare på morgonen får Taragir att avstå från hans erbjudande om att ackompanjemang. Taragir lyckas får Rulfs stöd i att överfalla Marja Purh (mot utlovad betalning, om än till reducerat pris).

Seinadis besöker djurtränaren och blir mäkta imponerad. I sitt sexkantiga hus hyser Jorl, som djurtränaren heter, ett otal olika djurarter. Jorl är en medelålders man i läderjacka och bekväma yllebyxor. Han har inga jaktfåglar i sitt nuvarande utbud, men han säger att så här års finns de bon att vittja och om Seinadis skaffar fram en ungfågel så kan Jorl mot en smärre betalning på tre guldstycken skola in den. Seinadis blir mycket entusiastisk när hon får höra detta.

Som det ser ut nu så ser vistelsen i ”Fort” ut att dra på tiden, så Seinadis gör upp med Jorl om att han ska arbeta tillsammans med hennes häst Hantjod. Eftersom hon saknar pengar pantsätter hon sin kniv hos panthandlaren Rearic Breten. De två silverstycken som hon erhåller lämnar hon som betalning till Jorl och utlovar ytterligare två stycken silver när hon kommer för att hämta hästen.

Hos Rearic Breten arbetar Brendar, Arasur, Kul och Viskott.

När seinadis återvänder till värdshuset visar det sig att Asgar har låst in sig på Taragirs rum efter att ha lyckats göra sig ovän med både stallpojken och värdshusvärden. Taragir sliter sitt hår och ondgör sig över alla andras synbara oduglighet. Seinadis drar på mungiporna och tänker att Asgar klarat hålla lugnet förvånansvärt länge trots allt.

Det planeras kidnappning. Taragir ska prata med de klanlösa och inhämta information. Seinadis följer med Taragir till de klanlösas sal. Kolnul Uld heter klanledaren. Taragir avtalar om att få tillgång till Marja Purhs vardagliga vanor. Seinadis och Taragir återvänder därefter till värdshuset.

Ett tältläger har slagits upp söder Den Arga Hästen. Sarchargklanen heter den karavan av folk som kommit för att bruka handel och bunkra upp inför vintern. Slavhandeln pågår.

Seinadis som inser att hon inte kommer att kunna betala för varken sig eller Skares uppehälle på Den Arga Hästen gör en tyst överenskommelse med den tvålfagre värdshusvärden Ilnith.

Skare som varit ute på egna äventyr åtevänder till värdshuset och han uppsöker Targair. De två samtalar. Skare berättar att han misstänker att någon bevakar värdshuset och att det finns anledning att vara på sin vakt. Senare den natten undersöker han tillsammans med Taragir värdshusets taklucka och funderar över möjliga flyktvägar om något skulle gå snett och sällskapet skulle tvingas fly i all hast.

Asgar, som skämts över sitt beteende, har klättrat ut från Taragirs svit. Väl ute söker han upp värdshusvärden och stallpojken för att ställa saker till rätta. Asgar noterar att sex personer står i en gränd och verkar bevaka värdshuset. Fyra av dem lämnar sin post och Asgar är inte sen att följa efter dem. De fyra männen tar sig genom staden till rövarnas gille. När Asgar väl återvänder till värdshuset är det sent på natten. Han smiter in i Seinadis rum och lägger sig där. På morgonen upptäcker en mycket generad Asgar att Seinadis har haft manligt sällskap på rummet. Asgar skyndar sig ut ur rummet, högröd i ansiktet.

På morgonen rider Seinadis ut för att kontrollera vilken flyktväg ut ur staden som sällskapet ska använda sig av. Seinadis är arg på Taragir eftersom han har ifrågasatt gruppen och framförallt hennes lojalitet. Visserligen har hon tillbringat tid med sina egna sysslor sedan sällskapet kom till staden, men hon upplever inte att hon har nekat att hjälpa Taragir när han behövt assistans. När så Taragir ställde de övriga mot väggen och ville veta om han kunde räkna med dem så kändes som om att det mest naturliga för Seinadis att göra var att dra en direkt parallell med det Ulfslahan anklagat henne för: att inte finnas där när det gäller. Hon blev därför mycket upprörd och mer eller mindre krävde att Taragir skulle sluta tvivla på om hon var "true at heart" så att säga. Ett utalande som väl mer speglar hennes inre tvivel på sig själv. Skare anar den blonda krigarens känslor och försöker blidka henne genom att lova att skaffa fram en stenhök till henne.

Tidigt på eftermiddagen är Seinadis åter tillbaka i Fort. Hon är blöt och frusen och utanför värdshuset faller snöblandat regn. Under tiden har Asgar, Taragir och Skare kontrollerat möjligheten att ta sig in i Purhs hus. Ilnith lägger en varm filt om hennes axlar och serverar henne en kopp varmt kryddat vin. Hon slår sig ner bredvid Taragir och Skare som sitter framför brasan och samtalar lågmält.

Skare som tycks ha känt av den något spända stämningen i gruppen fullföljer sitt åtagande att införskaffa stenhöken till Seinadis. Det eothraimska temperamentet kan stundtals vara lättantändligt, men vanligtvis är hon lättblidkad. En muta fungerar nästan alltid. Han lyckas hitt ett näste och stoppar en av ungarna i en säck varpå han beger sig tillbaka till staden. Hökungen, en ruggig lite surmulen krabat, lämnas i Jorls omhändertagande händer. Jorl ger beskedet att rovfågeln sannolikt kommer att vara redo för avlämning inom några månaders tid.

Tidigt samma kväll beger sig sällskapet iväg för att fullfölja sitt räddningsuppdrag. Ett band rövare visar sig följa i deras spår. Taragir, medveten om fejden som råder mellan rövare och tiggare i staden, leder dem då bort mot tigarnas kvarter och in i deras festlokal. Han tar sedan initiativet till att hetsa tiggarna mot rövarna genom att högljutt postulera att rövare attackerat tiggarnas högborg. Det hela slutar med att en uppeldad folkhop stormar ut ur festlokalen och Taragir och de övriga lyckas smitta ut i skydd av folkvimlet.

En av de rövare som förföljt dem noterar dock att sällskapet försöker smita undan och rövaren kastar en dolk mot Taragir som träffar hans axel. Sällskapet lyckas dock till sist skaka av sig förföljarna. Nu råder ett spänt läge och några snabba beslut måste tas.

Taragir och Asgar beger sig till det folktomma huset i närheten av Purhs residens medan Skare och Seinadis håller en låg profil på ett närliggande värdshus. Asgar håller utkik medan Taragir dyrkar upp låset på dörren. Väl inne i det stora och exklusivt inredda huset tar de objudna gästerna god tid på sig att snoka igenom alla rummen. Det tar lång tid eftersom alla rummen är utrustade med lås av utomordentlig kvalitet. På översta våningen finner Asgar det som de letat efter, nämligen en taklucka. Taragir och Asgar kommer fram till att vägen in till Puhrs hus leder över taket. Det finns skorstenar som man kan fästa rep i för att kunna fira sig ned till fönsterna på andra våningen. En plan börjar ta form. Asgar hämtar sedan Seinadis och Skare vid värdshuset och tar med dem till det öde huset. Sällskapet bestämmer sig för att inte återvända till Den Arga Hästen utan kampera i huset under natten.

Planen är klar. Legoknektarna ska göra en skenmanöver vid Puhrs huvudingång medan sällskapet tar sig över taket och in via Puhrs balkong. Smeden och låsdyrkaren Altrik har anlitas för att dyrka upp dörren vid huvudingången. Puhr ska rökas ut ur sitt gömställe och en öltunna töms och fylls med brännolja.

23/9
Seinadis hämtar Hantjod hos Jorl. Eftersom Jorl begärt ytterligare två silver vid hämtningen av hästen har Seinadis fått två silverstycken av Taragir så att hon ska kunna lösa sin fåle. Jorl visar sig dock vara en hedersman och vill inte ta betalt för mer än han lyckats åstadkomma på den korta tid som han haft hästen hos sig, så Seinadis slipper betala. Hon lägger silverstyckena i sin pengapung och funderar över om hon ska glömma bort att lämna tillbaka dem till Taragir. Förutom att hämta ut sin springare så har Seinadis fått i uppdrag av de övriga att inför värdshusvärden ge skenet av att de ämnar återvända om någon dag och ber därför Ilnith hålla rummen åt dem. Ilnith säger inte nej till sin fresterska, men påpekar att han dessvärre är bunden att ta betalt för de dagar som sällskapet hittills bott på värdshuset. Värden måste stå till svars inför ägaren och därför begär han, och får fyra silverstycken av Seinadis. Efter det att pengarna bytt händer ser han lystmätet på henne och säger att det vore ju olyckligt om ett så fint rum som herr Taragir huserar i står helt oanvänt ända tills han återkommer. Seinadis är inte sen att fatta vinken och tillsamman förlustar de sig sedan mellan Targairs lakan.

Seinadis tillbringar på så sätt sin dag och bitar av kvällen (Ilnith måste ju jobba lite också) på värdshuset. Hennes uppgift är att vid en given signal infinna sig med hästarna redo för avfärd så att Taragir och de övriga kidnapparna med Marja Purh som fånge snabbt kan lämna staden bakom sig. Hon passa på att ta sig en kik ut genom badrumsfönstret och där nere i gränden står alltjämt någon på lur. Det verkar dock som om det är huvudentrén till värdshuset som står under bevakning. Med lite tur kan hon smita ut bakvägen utan att bli sedd.

Seinadis vaknar med ett ryck. Hon flämtar till. Hur länge har hon sovit egentligen. Lite lätt stressad beger hon sig ner till stallet och sadlar hästarna. Hon inser så sakteliga att klockan nog inte är så mycket, men stallet utgör en trivsam miljö för en eothraimsk ungmö (nåja, någorlunda ung är hon i alla fall) så hon bidar sin tid och tar istället god tid på sig att lasta riddjuren. När hon hör hur larmet stiger borta från Marjar Puhrs kvarter och den utlovade hornstöten stiger mot skyn vet hon att det är dags att bege sig. Hon lämnar Den Arga Hästen, sannolikt för sista gången, och beger sig till den plats som är avtalad.

Vapenslammer hörs och röken stiger mot skyn. Det spritter i varje lem hos Seinadis och hon inser att hon definitivt dragit det kortaste strået. Just nu kunde hon ha fullt upp med att banka skiten ur ett gäng råbarkade busar, men istället sitter hon spänt och väntar uppe på Hantjods rygg och väntar på den givna signalen.

Plötsligt hör hon hur Asgar ropar hennes namn, mer hinner hon inte uppfatta då hon omedelbart sporrar Hantjod som inte är sen att reagera på sin ryttarinnas befallning. Hovarna klappar mot stenläggningen och ritten bär iväg mot varifrån ropet kom. Hon hinner precis skymta hur en liten person i skydd av skuggorna flyr iväg längs med gatan. ”Jag får inte svika Taragir nu” tänker Seinadis och pressar Hantjod till det yttersta. Den här chansen kommer bara en gång och det vet hon. Marja Purh, en liten mörk man, är inte sen att reagera och strax viner en kniv genom luften och träffar med stor skicklighet sitt mål. Smärtan ilar genom kroppen, men ännu är Seinadis inte redo att ge upp. Med hästen inunder sig känner hon hur högmodet fyller henne och hon gör sitt bästa att fälla sitt offer till marken med hjälp av sitt svärd, men hon har otur och en rispa är allt hon lyckas åstadkomma. I nästa sekund kastas ytterligare en kniv och träffsäkerheten imponerande, snart rinner blodet från Seinadis sår och hon börjar tvivla på sin egen förmåga. Hon vägrar dock ge upp. Hon svimmar tillfälligt av och trillar av hästen, men så snart hon vaknar till tar hon åter upp jakten. Efter ett nästan misslyckat försök att komma upp i sadel igen återfår hon balansen och manar Hantjod framåt. Marja Purh försvinner in i en stallbyggnad. Targair som till fots följt efter den flyende har hunnit ifatt och Seinadis följer efter honom in i stallet. Det är mörkt här inne och för en stund ställs allting på sin spets innan Skare, som tillsammans med Asgar försökt genskjuta Marja Purh rusat runt byggnaden och blockerat den andra stallutgången, lyckas fälla knivkastaren med en pil. Seinadis är strax på plats och lägger svärdseggen mot Marja Purhs hals. Marja Purh ligger stilla och för en kort sekund är allt som hörs hans svaga kvidanden.

Asgar binder fången och går för att hämta de övriga hästarna som Seinadis lämnat bakom sig då hon red till undsättning. Fålarna står kvar, men sadelväskorna är vittjade. Sällskapet följer den planerade flyktvägen ut ur staden och upp på högplatån. Efter att sällskapet slagit läger och Skare har gått iväg för att speja av markerna så låter överväldigas Taragir av vrede och börjar tortera Puhr. Asgar kommer med några kreativa förslag.

Seinadis och Skare är inte helt nöjda med Taragirs hårdföra stil, men ingen lägger sig i hans förehavanden. Skare uppmanar sällskapet att var sak har sin tid och det dröjer inte länge förens Skare upptäcker ett drygt tiotal män som verkar följa deras spår upp för sluttningen och in i ravinen. Skare vädjar till Taragir att lyssna och låta sällskapet hasta. Skare får som han vill och sällskapet lämnar sitt tillfälliga gömställe för att försöka öka avståndet mellan sig och förföljarna. Skare leder de övriga längs okända vägar bort mot mörkmårdens skogsbryn.

Ett dygn senare har Taragir lyckats få Puhr att tala. Efter att Puhr yppade vem som köpt Taragirs syster så skar Seinadis halsen av den obeväpnade slavhandlaren.

Seinadis känner i nästa stund att hon fylls av en oerhörd tomhet. Det hon försökte göra var att befria Taragir från att fatta ett svårt beslut, ett beslut som skulle gå emot allt det som den ärbare mannen står för. Av någon anledning ville hon skydda honom från… skydda honom från själv så att säga och kanske viktigast allt - visa att han kan lita på henne. Sammanfattningsvis: Seinadis vill visa sig värdig tillit och i samma stund förlorar hon sin egen värdighet.

Asgar dumpar liket i en myrstack.

Innan Taragir och de andra återupptog misshandeln av Puhr så hade Skare lämnat sällskapet. För att kunna röra sig snabbare lämnar han sin läderustning med de andra och talar om för dem vilka stigar de ska följa medan han själv söker sig tillbaka samma väg som de kom ifrån för att söka upp de som förföljer dem. Ute på gräsmarkerna hade på långt håll sett facklor som likt en eldorm följde deras steg. Väl inne i Mörkmården är det emellertid tid att visa vem som är jägare och vem som är villebråd. Skare lade sig i balhåll och en stund senare hör han förföljarna närma sig. Han låter dem passera och räknar dem till ett drygt dussin, sist i raden rider en gondoritiskt klädd ryttare. Skare fattar en av tre pilar och drar upp spetsen ur myllan och låter strängen spela. Efter andra pilen tystnar eunuckens skrik samtidigt som panik utbryter i förföljarnas led och Skare smyger åter in i Mörkmårdens skuggrike. På väg tillbaka till de andra sällskapet hoppas Skare att han lyckats sinka förföljarna eller kanske till och med fått dem att vända tillbaka. På stigen en stund senare hittade han emellertid Puhrs kvarlevor. Frågan är om sällskapet snart kommer göra Puhr sällskap i Aman i Versternes eller om Seinadis handling säkrat dem en plats bland de levande för ytterligare en tid.

-Under tiden så sitter Taragir på en fallen trästam och tittar på sina händer, och sedan upp emot Seinadis. ”Varför blev det så här? Slavhandlaren hade visserligen yppat en del om sin kollega i Illanin, dit Liarin blivit såld. ”20 Guld”…var det allt? Jag hade varit beredd att ge det dubbla bara för att försäkra sig att inget hänt henne. När jag väl kommer fram till Illanin, så har väl redan Tar-Hos slunkit undan i säkerhet…eller, nej, om han blir förvarnad, så kommer han säkert att gillra en fälla för oss…Eller kanske försöker han även att sända ut folk efter oss. Hur det än blir så måste vi vara försiktiga..
Och först måste vi komma undan diverse uppretade kumpaner till Mardj Apour, och kanske även Rövarna. Mmm… kanske till och med den så kallade trollkarlen …eller vad han nu är.
Nåja,Vinden har vänt!
Jag har jagat min systers förövare i snart 4 Månader…Nu är det jag som är jagad av dem”. Så snart Skare återvänder måste vi skynda…
Skynda till Buhr Vidu!”
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Re: [MERP: De mörka åren] Speltillfälle 10

24-27/9

Dagen efter dråpet på slavhandlaren sökte sällskapet sig vidare norrut, osäkra på om förföljarna avbrutit jakten eller ej medan solljuset letade sig ned genom mörkmårdens blodröda löv. Planen var att först söka sig till Bhur Vidu sedan ut på de stora slätterna för att söka upp den slavhandlare som köpte Taragirs syster och förde henne till Ilanin, vagnsryttarnas säte.



Seinadis har lyckats dra på sig en otäck förkylning och lämnar ingen av de övriga ovetandes om hennes omåttliga plågor.



Skare upptäcker en bikupa i ett träd och försöker vittja den, men utan resultat. Asgar värkar ha dåliga erfarenhet av bin och väljer att hålla sig undan.



Trots ett häftigt åskväder går färden genom skogen raskt framåt då Skare anger riktningen medan Askar spårar av vägen framför dem. Stigen leder gruppen till en glänta med en mindre höjd i ett av hörnen. På krönet synes resterna av en låg byggnad.

Eftersom en flock vildhundar gjort färden farlig slå sällskapet läger en stund invid ruinen. I källaren hittar Askar ett dold utrymme under golvet. I ett av hörnen ligger en mindre hög med rostiga spjutspetsar med undantag för en som fortfarande ser märkvärdigt skarp ut.



Den skarpa och fräna stanken av vättar jagar snabbt ut gruppen åter i friska luften. Skare misstänker att ruinerna tjänar som regelbunden lägerplats för en grupp vättar varpå sällskapet snabbt återupptar färden nordväst genom skogen och mot Handen. I skymningen samma dag lämnar de skogen bakom sig och söker skydd i en nordmannagård inte långt från skogsbrynet.


Folket på gården tar emot sällskapet och erbjuder dem både mat och sovplats. Seinadis använder sin förkylning som förevändning för att roffar åt sig den sista sängplatsen inne i drängstugan. De övriga tar sängplats på stalloftet.



Ett par snöflingor har börjat falla och kylan är nu påtaglig.

Seinadis njuter av mat och dryck och somnar med en tömd ölsejdel under armen.


Natten är inledningsvis lugn. Seinadis vakar dock med ett ryck. Hennes säng står närmast en av utgångarna och någon är just påväg att smyga sig in i drängstugan. Vättar! En av dem griper tag i Seinadis i kopplar greppet om henne samtidigt som rep görs redo för att binda hennes händer. Vad vättarna dock inte räknade med när de bröt sig in i drängstugan var att stöta på en sköldmö från Agarstat. Seinadis lyckas bryta sig loss armbågar angriparen och drämmer med fullkraft ölstopet rakt i huvudet på den andre vätten. Han tappar fattningen och då passar Seinadis på att sträcka sig efter sitt svärd. Hon hugger sedan av handen på vätten. Efter mycket om och men lyckas drängarna barrikera dörren. Seinadis hör vapenslammer från andra sidan väggen och skyndar genom dörren som leder in i stallbyggnaden



Askar, Skare och Taragir sover sött, men störs emellertid i sin sömn redan efter ett par timmar av svaga knarrningar i golvplankorna.

"Vättar! Vättarna är över oss!" ropar någon. Strax därpå utbryter en häftig strid i det trånga utrymmet varpå ett par av varelserna dräps. En av dem genomborras av Askars nyfunna spjut, det skär genom köttet som en glödgad kniv skär genom nykärnat smör.



Samtidigt utanför lyckas vättegruppen föra bort ett par av gårdens drängar slagna i rep. Trots ett försök att sinka dem lyckas inte sällskapet hejda dem. Medan pilarna viner i luften slinker vättarna in i skogen. Efter att gårdsfolket samlat ihop sig och inser att ett par av dem saknas börjar diskussionen hur man nu ska agera. Det är bråttom, för varje minut som går närmar sig de bortrövade drängarna en gruvlig död.


Skare berättar att han misstänker att vättarna sannolikt sökt sig till kullen i skogen där sällskapet rastade dagen innan. Om gårdsborna hastar så kanske de skulle kunna hinna genskjuta dem innan de når fram och fångarnas öde beseglas. En kort stund senare påbörjas jakten efter skogens onaturliga bestar.

Solen har inte hunnit gå upp innan de når fram till kullen. Askar smyger fram och vinkade strax därpå fram de andra. De har hunnit före vättarna. Nu återstod bara att invänta deras ankomst. Hade Skare haft rätt? De hinner inte fundera särskilt länge. Plötsligt bryts tystnaden av det skarpa ljudet av en pisksnärt. Efter en mindre evighet närmar sig vättarna krönet på kullen där sällskapet och folket från gården ligger i bakhåll.

"För Ithilien!" skriker Taragir och rusade upp med draget svärd.

"Död!" ropade Askar och Seinadis när även de följde efter flankerade av de andra medan Skare låter den första pilen vina.

Vättarna sviktar men fattade strax mod och går till ett häftigt motangrepp. Skare låter pil efter pil flyga mot vättarnas ledare som tycks oberörd av deras bett. Inte mindre än fem pilar biter sig fast utan att besten faller.



Seinadis hugger på given signal mot vätten närmast och svärdklingan skär djupt in i vättens svarta kött. I början av striden går hon fram som en skogsbrand och många vättar möter döden vid spetsen av hennes svärd, men vättarna är många och gryningen dröjer. Hon får sköldarmen krossad och känner hur krafterna börjar svika henne. Hon ska just till att dra sig tillbaka när hon får syn på Skare som ligger medvetslös några meter längre bort. Två vättar är påväg att dra nytta av situationen och hon inser snabbt att den unge jägarens dagar kan vara räknade om hon inte ingriper. Utan att tänka närmare på konsekvenserna rusar hon fram och tar ett språng över Skare så att hon hamnar mellan honom och de anfallande vättarna. Hon är yr av smärta men är fast besluten om att inte låta de två bestarna komma i närheten av den tillfälligtvis försvarslöse ynglingen. Taktiken fungerar, i alla fall så till vida att vättarna vänder sin vrede mot Seinadis. Hennes sköldarm hänger livlös vid hennes sida och hennes kapacitet är svårt nedsatt. Hon vet detta och bestämmer sig för att söka parera den ena vättens hugg med sitt svärd, den andra… det sista hon hinner tänka är "lite stryk har man väl inte dött av", sedan slits hennes sen- och muskenfästet i svärdsarmen av.



När nordmännens linje håller på att brytas tvingar, som genom ett trollslag, Anors pilar vättarna till att fly in i skogens mörker. Medan gårdsfolket lättade inser att de hade lyckats befria fångarna samlar Skare in ett par av vättarnas pilar på samma vis som han gjorde i södra Mörkmården efter striden intill grottan, där Taragir förlorade sin ring. Kanske kan jägarna nordväst om Långa sjön berätta mer om de svarta fjädrarna.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Re: [MERP: De mörka åren] Speltillfälle 11

28/9
Tidigt på morgonen kommer sällskapet tillbaka till gården. De är allihop utmattade efter nattens hårda strid mot vättarna. Efter en snabb överläggning bestämmer sig sällskapet för att stanna kvar på gården under dagen för att få möjligheten att vila och se över sina skador.

29/9
Seinadis börjar dagen med ett par stora muggar öl. Hon intalar sig att om hon ska kunna rida med två obrukliga armar så kommer hon att behöva ta hjälp av mjöden för att glömma sina ömmande lemmarna.

Vid frukostbordet diskuteras det livligt vad gruppen ska göra härnäst. Alla verkar vara överens om att de ska lägga gården bakom sig så fort som möjligt. Det blir bestämt att de ska ta den lättare men farligare vägen längs med skogen upp mot Buhr Widu.

Sedan några av sadelväskorna blev vittjade i Fort har sällskapet varit i avsaknad av en presenning, innan de lämnar stormannens hus har de försett sig med en ny, där till några kortare rep som ska hjälpa Seinadis att hålla sig kvar i sadeln nu när hon inte kan ta bruk av sina båda armar och Skare ger också Seinadis en av sina dolkar då hon ju aldrig kom att hämta sin egen kniv hos pantlånaren i Fort.

Det är uppehållsväder och rätt så varmt. Sällskapet rider i det skuggiga området mellan skogen på ena sidan och kullarna på den andra.

Seinadis fortsätter att dövar smärtorna med medhavt öl. Hon är på ett strålande humör och tar djupa klunkar av maltdrycken som börjar stiga henne åt huvudet.

Vid middagstid kommer de till den första av två större byar längs med denna väg. Byn är av gondoritiskt snitt och består främst av tvåvåningshus med en omgivande jordvall. Sällskapet berättar om sitt möte med vättarna för byborna.

Färden går vidare och sällskapet möter en hästberiden trupp. Truppens röda vimpel med guld kant och gyllene ax fladdrar i vinden. Först är de beridna männen mycket misstänksamma mot sällskapet. Denna misstänksamhet försvinner ganska fort och sällskapet får reda på att truppen kommer från Buhr Widu.

En halvtimme efter skymningen kommer de till den andra byn. Denna by är lite mer befäst än den tidigare då denna har en trä palissad och en jordvall. Portvakten ska precis till att stänga då sällskapet anländer. Det finns lediga platser i sovsalen på byns taverna.

Asgar, som efter utbrottet i Fort nu återgått till sina ritualer, packar först frenetiskt i ordning sin utrustning och går sedan ut för att se till att hästarna tas om hand. Asgar känner sig alltmer tungsint. Tanken på att sällskapet nu är på väg mot en större stad gnager i honom och skapar olustkänslor. Visserligen har Asgar så smått börjat vänja sig vid de stökiga städerna; han kan härda ut, men han trivs alltjämt bäst ute på landsbygden.

Seinadis dricker ytterligare sex öl och somnar sedan sött.

30/9
Vädret har över natten blivit mycket kallare och lövtunn is täcker brunnen. Dock är det fortfarande uppehållsväder vilket underlättar gruppens resa. Det dröjer inte många timmar förrän sällskapet når Buhr Widu. Skare samtalar med portvakten och de blir insläppta i staden. På gatorna är det tätt med soldater och sällskapet noterar även mycket välklädda personer. Snön börjar precis falla när gruppen når fram till Mundens boning.

Sällskapet blir visade till ett rum där de får vänta på att Munden ska ta emot dem. De fördriver tiden med att småprata och dricka den utsökta konjaken som står framställd.

Asgar börjar bli trött på Taragirs eviga prat om Gondor - Gondor hit och Gondor dit! Varje gång som Taragir öppnar munnen tar Asgar ett djupt andetag i väntan på att nästa mening ska börja med "Gondor" eller "I Gondor" eller "Vi i Gondor" för att sedan avslutas med något utdraget pladder om hur "förträffligt civiliserat" och "märkvärdigt" Gondor är. Dessa utläggningar får Asgar att bli mörk i uppsynen, grimasera och småmuttra för sig själv. Det verkar som den gondoritiske ädlingen på senare tid har drabbats av en mycket svår hemlängtan, då han gång på gång måste ventilera Gondors förträfflighet inför sina medresenärer. Asgar befarar att Taragir kommer att prata om Gondor tills deras öron trillar av (vilket Asgar hoppas händer mycket snart).

Galador, Munden i Buhr Widu, träder in i rummet där sällskapet sitter. Han är runt 60-65 år gammal, lång och välbyggd och har börjat bli lätt gråhårig. Seinadis gör snabbt klart för Galador att hon är här därför att Ammûnabar bett henne lämna skriftrullen till Munden för att han sedan på lämplig väg ska kunna se till att Ammûnabar får den till handa. När Galador frågar vad skriftrullen innehåller blir svaret:
Seinadis "En dikt."
Taragir "En mycket vacker dikt!"
Seinadis "En mycket lång dikt!"

Seinadis fortsätter sedan ogenerat med att be Galador om möjlighet att övernatta inför vintern, och då skulle hon ju gärna något mer exklusivt boende. Taragir bryter då in i samtalet och försäkrar att även något enklare skulle definitivt vara mer än nog för denna grupp trötta vandrare. Seinadis vidhåller dock bestämt att hon gärna bor lite mer exklusivt. Munden verkar road av hela scenariot och intresserar sig för den unga damens annorlunda maner.

Därefter följer ett trevligt samtal med Munden. Då Seinadis än en gång börjar berätta sin livshistoria lyssnar Asgar med ett halvt öra (då han hört denna historia många gånger tidigare). Munden berättar i sin tur om att nyheter ofta når hans stad väldigt sent.

Galador tar på sig att ordna boende till sällskapet, ett rum till Seinadis och ett rum för de övriga att dela på. Deras hästar och utrustning tas om hand. På väg upp till rummen noterar sällskapet att Mundens hus är överdådigt lyxigt och flärdfullt. De blir meddelade att middagen serveras senare.

Väl på sina rum följer en grundlig genomgång av utrustning och kläder. Det finns också möjlighet till att bada, vilket alla i gruppen passar på att utnyttja. Seinadis tar tillfället i akt att be en av tjänsteflickorna att se över hennes finkläder. Den klänning som Seinadis har kvar, den ända som överlevt alla strapatser längs med vägen (den andra lämnande hon ju hängande på en gren i mörkmården efter att den slitits i trasor och mer eller mindre dränkts i dy och vätteblod), stramar nämligen hårt över hennes tilltagna axlar och överarmar och hon befarar att den lätt skulle spricka om hon dristade sig till att sträcka sig efter några av bordets läckerheter. Taragir lämnar sin kläder till tvätt och lagning. Till middagen lånar han kläder av Galador, en vacker grön sammetsrock, kantad med guld och till det eleganta små tofflor i mjukt skinn. Skare och Asgar kan inte annat än höja lite på ögonbrynen, de här gondoritiska må vara civiliserat, men det är lite fjompigt.

Middagen intas under kristallkronor och sköljs ned med ypperligt alviskt vin. Asgar är troligtvis den ende i gruppen som känner sig illa till mods. Asgar hade gladeligen bytt den överflödiga lyxen och den välsmakande maten mot ett vindskydd och gammal hederlig kaninstuvning.

Under middagen diskuteras Taragirs systers försvinnande. Munden verkar förvånad över den information slavhandlaren från Fort delgivit sällskapet. Asgars känsla av att vara på fel ställe övergår snabbt till irritation då Taragir återigen börjar tala om Gondor.

1/10
Morgonens snöfall, lätta bris och minusgrader hälsas av Asgars plingande klocka. Asgars morgonritual följs av frukost med de övriga i gruppen. Sällskapet tar sig sedan till en utkiksplats för att kunna blicka österut. Det är lätt att konstatera att det inte är säkert att färdas över slätterna. Troligtvis kommer sällskapet att få övervintra i den här stad.

På tillbakavägen passerar gruppen det torg där Huitynen Attagavias hus ligger - den gyllene hallen. När sällskapet träder in i salen noterar de direkt ett svärd av gammalt snitt som hänger på väggen.

Seinadis ser en högrest kvinna iförd ringbrynja och det dröjer inte länge förrän de båda pratar hjärtligt med varandra. Kvinnan heter Bronwyn, Attagavias dotter. Samtalet glider på kort tid in på metallsmide, legeringar och prisvärt stål. Bronwyn talar varmt om smeden i stan och Seindais beslutar sig för att snarast söka upp denne man och för se sig med en ringbrynja likt den Bronwyn bär.

Här möter sällskapet också en skrivare som heter Vagilung. Han berättar bland annat om Tar Hoss som är ättling till staden Ilanins grundare. Enligt vad Taragir funnit ut av Marj’a Puhr så skulle hans syster blivit köpt av Hoss. Detta påstående ger upphov till en mycket lång diskussion då Vaigilug ifrågasätter sanningshalten i den information Taragir fått del av.

Skare ställer ingående frågor om svärdet på väggen. Speciellt verkar han intresserad av den pilbåge som sägs komplettera svärdet.

Plötsligt öppnas dörren och en man eskorterad av fyra soldater kommer in i salen. Det dröjer inte länge förrän Huitynen Atagivia kommer ned för att möta dem.

Atagavia är en stor man, närmare två meter lång och synes väga väl över hundra kilo. Seinadis har ringa uppfattning om denna Huithyn, men vad hon hört har han börjar bli till åren kommen, närmare femtio, förlorade sin förra fru i pesten med gifte sedan om sig. Ett giftermål som sägs ha varit Atagavias räddningen då han lär ha tagit hustruns död så hårt att han närapå lade sig ner och självdog. Allt är givetvis bara hörsägen, men nog kan det stämma alltid tänker Seinadis. Nygiftet verkar onekligen ha satt fart på blodet i hans ådror för Atagavias steg är spänstiga och utstrålningen kraftfull. Hans hår är rött och Seinadis undrar om hans lynne är lika eldigt som hans hårman.

Det visar sig att den nyanlände mannen heter Awan och är dorwinsk diplomat. Han och Atagavia går lätt avsides. Sargatherna, berättas det har under ledning av Tros-klanen tagit kontroll över Ilianin. Tullar och handelshinder omringar numera Ilianin och länken mellan öst och väst är bruten. Medan sällskapet pratar med de nyanlända soldaterna som är i full gång med att berätta om drakar och sjöodjur, kommer Galador in i salen och skyndar sig fram till Huithynen och diplomaten. Asgar uppfattar bara bitar av samtalet: ryttare från öster, något om en livlös kropp och ordet "soldat" nämns åtminstone vid ett tillfälle under samtalet.

Det spelas upp till dans och Seinadis låter inte sina bandagerade armar hindra henne från att ta tillfället i akt och hon passar på att ta sig en sväng om tillsammans med en av öster-länningarna. De kämpar tappert med att få sina olika dansstilar att gå ihop. Vackert är det inte, men underhållningsfaktorn är tämligen stor. Många i hallen verkar ha kul åt spektaklet, lite för kul tycker Asgar som efter ett tag tröttnar på att ståhej och går ut i den kalla kvällen och vandrar runt i den folktomma staden. Han återvänder emellertid senare för att tillbringa det resterande av kvällen med de övriga i den gyllene hallen.

2/10
Nästa morgon vaknar sällskapet upp med ett ryck då en röst (tillhörande Atagivia) skriker "Spring tillbaka till skogen där din mästare bor!" Alla utom Asgar springer ut för att se vad som händer. Från Asgars rum hörs istället ett ljudligt pling då hans morgonritual påbörjas. Skare är snabbast på foten och upptäcker att skrivaren Vagilung är den person som flytt ur staden och bort från Huithynens vrede.

Vid frukost försöker sällskapet ta reda på vad som hänt genom att prata med tjänsteflickorna. Flickorna som själva är nyfikna och tänker lyssna till skvallret som redan är igång innanför murarna. Flickorna har precis gett sig av för att höra vad som sägs ute på gatan när Bronwyn i egen hög person stiger in. Hon har en intressant historia att berätta.

En spejare som skickats med bud till Atagavias son har hittats död. Det verkar som Huithynen tror att skrivaren är en spion som skulle ha något att göra med spejarens död. Bronwyn berättar att där skrivarens rum igenomsöktes hade man funnit en skriftrulle på det svarta språket skrivet med Vagilungs handstil och gömt i hans låsta kista. Bronwyn säger att hennes far är oresonlig och att hon är rädd för att han agerat allt för hastat när han i vredesmod gjorde skrivaren laglös, försköt honom och fick honom att fly till skogs.
"Den gamle mannen flydde i panik, klädd i bara hasorna. Han kommer inte överleva länge där ute i kylan." Bronwyn ser bekymrad ut.
"Jag ska försöka tala far till sans, men jag vill be om er hjälp att reda ut den här oredan. Jag har svårt att tro att Vagilung är den som förrått min far, men vem är det då som så obemärkt har kunnat slingra sig in i vårt läger så att han sedan som förklädd till en av våra förtrogna välkomnas vid hemmets härd och där tillåts sprida falskhet som förgiftat gammal frändskap så att trogen vän blir sedd som trätobror?"
Seinadis är inte sen att ställa sig till förfogande och även de övriga i sällskapet som kvällen innan umgåtts en hel del med skrivaren tycker att hela situationen känns fel. De bestämmer sig därför för att söka upp skrivaren. Bronwyn tar tacksamt emot deras erbjudande om hjälp och ber den följa med henne så att de med egna ögon kan söka igenom skrivarens rum och kanske där finna svar på en del av frågorna som ställts.

Asgar noterar att det finns små, små repor på Vagilungs kista där skriftrullen hittades. Dessa repor har troligtvis uppstått då någon har försökt att dyrka upp kistan. Alla i gruppen ser risporna som ett tecken på att skrivaren skulle kunna vara oskyldig och utsatt för en komplott.

Efter att ha tagit på sig varma kläder hämtar de sina hästar och rider ut ur staden för att finna skrivaren. De har även fått låna en bångstyrig spårhund som Seinadis försöker handskas med.

I början har Asgar svårt att tyda spåren men snart är sällskapet på rätt väg. Det dröjer inte länge förrän Asgar ser spår av en strid, blod. Det verkar som om skrivaren har blivit bortförd med våld från platsen. Vid närmare genomsökning av platsen kan Asgar sluta sig till att minst två personer stått gömda och tillsynes väntat på att skrivaren ska komma denna väg. Scenariot tycks tyda på att skrivaren kan vara ett oskyldigt offer för komplott.

Det dröjer inte länge förrän sällskapet skymtar två personer till häst framför sig i snöyran. Vagilung är avsvimmad och ligger uppkastad på ena hästryggen. De två kidnapparna lägger snabbt märke till sällskapet och manar på sina hästar ytterligare. Jakten är igång och sällskapet försöker ta sig ifatt ryttarna framför dem. Den ena av ryttarna lyckas fly undan medan den andre ryttarens häst är nedtyng, sinkad av den medvetslöse Vagilung och snart upphunnen. Flera pilar har avlossats och när jakten är över har kidnapparen är redan avsvimmat av de skadorna som Skare och Asgars pilar åsamkat honom.

Taragir och Seinadis tar sig tillbaka till Buhr Widu medan Skare och Asgar tar med skrivaren till en närliggande gård. Eftersom skrivaren blivit bannlyst av Huithynen är det inte säkert att ta in honom i staden. Väl där möter de Bronwyn som inte vill låta nöja sig med den historia och den bevis som Taragir lyfter fram. Det enda sättet att få Vagilung friad från alla misstankar, menar hon, är att finna den verklige bedragaren. Innan det är gjort vågar hon inte låta Vagilung återvända av rädsla för vilket öde som kan möta honom om han i nuläget skulle träda in i Atagavias hall.

Skare ger gårdsägaren ett silvermynt i utbyte mot att de utan vidare spörsmål ska få härbärge och mat. Väl inne i det varma stallet ser Skare och Asgar över Vagilungs skador och börjar ställa frågor till honom.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 12

Seinadis och Taragir slår sina kloka huvuden ihop. Vem ligger bakom komplotten och vilken eller vilka är dennes lakejer? Så den kanske viktigast av allt just nu, vem är spionen som gömmer sig bland Atagavias förtrogna. Någon som behärskar svarta språket och konsten att förfalska ett dokument, kanske… någon som har tillgång till Vagilungs kvarter och som vet hur man dyrkar ett lås, mycket troligt. Vad har varit syftet med att svartmåla Vagilung? Troligen är det någon som skulle vinna på att Atagavia mister sin högra hand, kan ju också vara någon som kidnappat hon för egen vinning eller någon som bara har ont till övers för den gamla skivaren och vill honom illa…

Taragir lägger pannan i djupa veck.
”Vi måste få veta vad Vagilung själv har att säga i de här frågorna. Där till ska fången grundligen förhöras, det ska jag själv se till.” Seinadis känner igen det svarta i Taragirs blick. Hon vänder sig till Bronwyn som alltjämt står bredvid dem.
”Finns det några nya ansikten bland Atagavias hovfolk, någon som det kanske finns skäl att misstänka?”
”Ingen mer än de Dorwinska diplomaterna och de är hederliga män. Annars ingen, utom två trälar som tillkommit hushållet.” Svarar Bronwyn. Seinadis är inte sen att reagera.
”Ta reda på allt du kan om de där nykomlingarna och så möts vi igen imorgon!”

Det beslutas att Seinadis ska möta upp med Bronwyn vid brunnen nästpåföljande dag. Taragir betonar vikten av att ordna så att deras möte för en utomstående ska uppfattas som en ren tillfällighet. I nuläget gäller det att inte låta den okända fienden få fördel av att veta vad som är i görningen, därför betona han för Seinadis vikten av att hålla en låg profil.

Timmen är sen och Taragir och Seinadis beslutar sig för att återvända till Galador och tillbringa natten i de väl stoppade sängarna.

Under natten tilltar vinden och det börjar snöa.

Väl inne i stallet har Asgar och Skare gjort sig hemmastadda. I det värmande skenet från eldstaden har de sett över skrivarens skador. Kidnapparen är fortfarande medvetslös men Asgar och Skare tar inga risker och binder honom med läderremmar.

Senare på natten börjar kidnapparen att vakna till liv. Skare vill avvakta med förhöret av fången. Asgar tror på ett mer direkt metod och häller en spann med vatten över kidnapparen och trycker sin vassa jaktkniv mot hans hals.
”Berätta allt du vet…” väser Asgar fram med låg röst.

Bakom Dunlänningens rygg himlar Skare med ögonen. Asgars förhörsmetod verkar dock fungera då kidnapparen berättar att han själv och ledaren Relthan för tolv veckor sedan i staden Fort fått i uppdrag att kidnappa skrivaren. De båda kumpanerna hade slagit läger och väntat utanför Buhr Vidu på att skrivaren skulle komma ur staden. Vidare hade de fått order om att skjuta ihjäl en spejare och ta hans pengar samt ett brev. Kidnapparen påstår också att Relthan är en halvorch och att han har kontakter med orcher i skogarna omkring. På beskrivningen kan Asgar och Skare sluta sig till att Relthan måste ha varit den kidnappare som kom undan.

3/10
Full snöstorm! Sön ligger i drivor kring husknutarna och det finns anledning att se upp så att man inte blir insnöad.

Seinadis besöker stadens yrkes män beträffande smide och läder. Hon köper skinn att vaddera och kanta ringbrynjan med. Det var längesedan hon gjorde bruk av sina kunskaper i hantverket så Seindais tänker att det kan vara på tiden att damma av det gamla kunnandet. Läderarbete kan vara en tidsödande syssla, men som vädret ser ut kan det komma att bli många långa, kalla och mörka kvällar då hon kan finna tiden att själv få arbetet utfört i enlighet med egna önskemål. Föresten så skulle far inte velat ha det annorlunda, är man av Fillaras klan och är man dotter till en av eothraims främsta handskmakarna som så är man.

Med ett ljudligt pling påbörjar Asgar sina morgonrutiner. Det har snöat mycket under natten. Asgar och Skare har svårt att öppna stalldörren på grund av all snö utanför.

Snöstormen fortsätter under dagen.

Asgar frågar Vagilung om hur knektarna gick tillväga när de genomsökte skrivarens rum. Försökte de dyrka upp skrivarens kista eller slog de sönder den direkt? Skrivaren tycker frågan är lite konstig men svarar att knektarna direkt hade slagit sönder kistan. Asgar ger Skare en menande blick. Märkena som Asgar upptäckte på kistans lås härrörde troligtvis från ett dyrkningsförsök. Det skrivaren nu delgett stärker teorin om att skrivaren är oskyldig.

Asgar kontrollerar de läderremmar som kidnapparen har blivit bunden med. Han upptäcker att fången försökt komma loss någon gång under natten. Asgar drar åt remmarna och viskar till honom att ”sluta upp med det där, annars kommer dina hälsenor att gå av och min kniv kommer att bli lite slöare… jag vill inte behöva slipa om min kniv… är det förstått?”

Taragir har ett långt samtal med Galador. Om Österlänningarna nu intagit Illanin och således på offensiven, är det då långsökt att tänka sig att de skulle gynnas av splittring mellan makten i Gondor och de eothraimska folken? Seinadis lyssnar bitvis på samtalet. Atagavia tenderar att skylla olyckor på ”onda berget”, vilket Seinadis inte tycker är så långsökt. Det är åtminstone en beprövad och klassisk förklaring, tänker hon och hjälper sig till ytterligare ett glas av Galadors förstklassiga drycker. Gondoriterna fortsätter att dividera. De är eniga om att det inte kan vara tal om att vättar, som av naturen är onda, på egen hand skulle kunna ligga bakom en sådan här djävulsk plan.

Taragir för söker skapa sig en överblick över situationen i stora drag. Här i Buhr Widu är alla nordmän invandrade. Folket från Dal kom först, sedan Waildungarna och folket från Sjöstad. Sjöstad är en bosättning som ligger norr ut på en ö i Långa Sjön. Folket där tillhör Waildunga klanen och därmed Atagavias klan. I staden Fort huserar i huvudsak Dolgurfolket och Sargatterna besöker staden.

Seinadis passar på att berättar för Galador om hur, vid besöket i Fort, Asgar varit nära att med sin en-manna-armé (bestående av honom själv) starta krig med sargatterna. Och om hur en stalldräng hindrat honom och att Asgar som tack för hjälpen givit drängen en fet smäll och en poetiskt framförd svordomsramsa.

Taragir grubblar. Han försöker föra samman det stora scenariot med det lilla. På något sätt hänger allt samman, det är han säker på.

Seinadis och Galador är rörande överens om att det vore det allra bästa om Fort blev bränt till grunden, om det nu inte var så att köpmännen i Fort var de som försåg Galador med alla dessa praktfyllda ägodelar. Varor som det är ytterst svårt att få tag i på annat håll.

Under dagen får kidnapparen mycket litet att äta. Däremot bjuder Asgar och Skare fången mera frikostigt av spriten så att han blir lite mindre flyktbenägen en tidigare.

Stormen bedarrar under natten.

4/10
Seinadis möter upp med Bronwyn. Hon berättar att Atagavia köp två skuldträlar från Fort. Aldulf som hamnat i skuld och Orwen som straffas för häststöld. Seinadis ber Bronwyn att ta reda på mer om dessa två nykomlingar. Vilka sysslor utför de? Har någon av dem haft tillträde till Vagilungs kammare?

Beslut fattas om att Seinadis och Bronwyn ska träffas igen redan följande dag. De bestämmer träff hos smeden då Seinadis ändå ämnar gå dit för att låta honom kontrollera måtten på brynjan.

5/10

Taragir och Seinadis rider ut för att möta upp med de övriga. De möts av en Skare som har fullt sjå med att skotta snö.

När Seinadis kommer in genom stalldörren ger Asgar henne kidnapparens ringbrynja.

Asgar ger en kort sammanfattning av vad som de fått reda på. Taragir låter sig inte nöjas utan tar sig an den fastbundne under hot om våld och ond bråd död. Förhöret är kort och mycket lite nytt framkommer.

Utbytet av information ger nya insikter. Relthan har fått hade av sin uppdragsgivare erhållit ett brev och detta kunde mycket väl vara samma brev som knektarna funnit i Vagilungs kista, en kista som av allt att döma blivit dyrkad. Det skulle förklara fyndet av skriftrullen med det svarta språket. Vidare verkar det som uppdragsgivaren sitter i Fort, en stad som besöks av sargatterna. Kanske är det som Taragir misstänkt att detta i grunden är ett försök till att söndra och försvaga alliansen mellan Gondor och folket i…... Dessutom har Bronwyn berättat att de slavar som Attagavia relativt nyligen införskaffat, varav en har tillgång till skrivarens kammare, var köpta i Fort. Kan denna träl vara inblandad, det är inte omöjligt.

Taragir vill gillra en fälla. Seinadis föreslår att de låter fången löpa och med lite tur kommer han att leda sin uppdragsgivare tillbaka till den plats där han hållits fången, förutsatt att det finns anledning att tro att skrivaren, med livet i behåll, befinner sig där. Uppdraget är ju ännu inte är slutfört. Kanske finns det fortfarande krafter verksamma som vill se till att Vagilung blir bringad av daga, i så fall lär de dyka upp och när så sker… då kan klingor komma att mötas.

Taragir nappar på idén och börjar fundera över vilken plats som kan vara lämplig. Det ska vara ett ställe som erbjuder klara fördelar för den som vill hålla stånd mot anfall. Dyker vedersakaren upp så är det omöjligt att avgöra hur stor styrka han kommer ha i sitt släptåg. Att vara föreberedd på allt betyder allt.

Taragir fortsätter att pressa fången på svar. Han får veta att de två förbrytarna träffats i Rövarnas hall i Fort. Relthan skulle enligt egen utsago ha talat med besvärjaren i Fort och av allt att döma är det därifrån orderna om att oskadliggöra Vagilung kommit. Det är vad nytt som framkommer ty sedan fortsätter fången med att berätta sådant han redan delgett. Taragir gör inget för att dölja sin irritation över upprepningarna. Fången blir vit i ansiktet. Han vet inget mer säger han, än detta. Taragirs kunskapstörst är emellertid ännu inte stillad och han drar sin kniv. Asgar, utan att ta sin granskande blick från sina spjutspetsar, säger med lugn röst: ”hästarna blir skrämda av blodslukten… ta ut honom utanför stallet”. Skare går då emellan, han kan inte längre bara se på när Taragir tar till obefogat våld. Taragir behärskar sig och stoppar tillbaka kniven i sin skida.

Seinadis återvänder till staden för att fortsätta dialogen med Bronwyn. Av henne får Seinadis förslag på lämpliga ställen att kampera. Ställen som skulle tjäna sitt syfte och ge sällskapet klara fördelar jämt emot en angripande vättehop. Det finns ett övergivet utkikstorn i närheten och lite längre bort en öde by. Taragir tar tacksamt emot informationen och på hans initiativ ger sig gruppen ut i skymningen för att utvärdera alternativen. Asgar hamnar som vanligt på efterkälken när sällskapet är till häst. När Skare bereder väg för sällskapet nedför ravinen har det börjat bli riktigt mörkt. Asgar förundras över att den snabbfotade jägaren kan se något i överhuvudtaget. Seinadis följer dem dock bara till utkikstornet, som för övrigt ser ut att hålla måttet enligt hennes bedömning, sedan väljer hon att ännu en gång återvända till staden. Det kan ännu finnas värdefulla upplysningar att inhämta, ingenting är ännu fast beslutat och alla är ense om att planen kan komma att ändras beroende på vad nytt som kommer henne till känna.

I tornet upptäcker Asgar att det finns en dold flyktväg genom tornets brunn.

Seindais lämnar Vagilung och fången i Taragir och Asgars händer. Skare som är märkbart upprörd över Taragirs barbariska beteende väljer att följa med henne in till bebyggelse och civilisation. Väl tillbaks i staden ser de till återlämna eden bångstyriga spårhunden till sin rättmätige ägare. Här passar de också på att köpa proviant. Seinadis lämnar in ringbrynjan som Asgar gav henne till stadens smed och han lovar de henne ett avdrag på tre hela guldstycken på den beställda brynja han är i färd med att färdigställa! När allt detta är gjort söker Skare och Seinadis upp Bronwyn för att ytterligare samtala om hur Vagilung ska kunna rentvås. Enligt Bronwyn är enda sättet att finna den sanne skyldige och i nuläget är den huvudmisstänkte Aldulf, husslaven från Fort, men det finns inga säkra bevis. Bronwyn säger att den här saken måste få sitt slut inom kort då hon inte vet hur mycket länge till fadern och Galador kommer kunna hålla sams utan hjälp av den diplomatiske Vagilung. Det råder ingen god anda i Attagavias hall, säger hon. Seindais skiner upp, en inte allt för utstuderad plan börjar ta form. Seinadis ber Bronwyn anordna en fest, det kan ju behövas för att liva upp stämningen lite och en fest innebär också en möjlighet att i folkvimlet springa in hushållsslaven, med lite tur pratar han bredvid mun. Skare verkar tveksam, kanske är det bättre att konfrontera slaven och därmed få honom att tala. Seinadis menar att villiga tungor ger betydligt mer frikostiga svar än dem som tvingas orda, men skulle Aldulf vissa sig sakna målföret så kan hon givetvis tänka om. Redan samma kväll ställs det till med kalas hos Atagavia.

Seinadis är på gott humör. Med lite tur kommer hon att kunna fråga Aldulf mer eller mindre rakt ut om han är kunnig nog att dyrka upp ett kistlås och Bronwyn har tagit på sig uppdraget att genomsöka slavens tillhörigheter för att se om hon kan finna något misstänkt, typ en uppsättning dyrkar. Om inget av detta ger resultat har Skare fått i uppdrag att utöva påtryckningar. På ett eller annat sätt så ska råttan gå i fällan, det är Seinadis tämligen övertygad om och ju fler öl hon häver desto mer övertygad blir hon.

Ölen flödar, men Aldulf dricker endast måttligt och verkar minst sagt ovillig att tala med den förfriskade Seinadis. Skare står vid sidan av och betraktar spektaklet. Bronwyn försvinner iväg för att föll följa sitt uppdrag.

Seinadis gör nu allt för att få Aldulf att dröja kvar så att Bronwyn inte riskerar att bli upptäckt snokandes. När den lätt pressade slaven mer eller mindre tycks fly undan den ostadiga Seinadis som försöker påtvinga honom en dans, finner hon inget bättre råd än att fälla honom. Han tappar balansen och Seinadis kastar sig då fram och hugger tag i den nu märkbart stressade Aldulf. Hon är dock alltjämt handikappad på grund av sina stukade armar och han lyckas utan större ansträngning vrida sig ur hennes grepp. Han hinner dock inte långt förens Skare ställer sig i vägen för honom.
”Är det ett korrekt sätt att uppför sig mot en dam, slav?” frågar han och spänner ögonen i Aldulf. Aldulf vet inte vad han ska säga eller göra, pärlor av svett har börjat bryta fram på hans panna.
Då återvänder Bronwyn, hon skakar lätt på huvudet. Tydligen har hon inte lyckats finna något av intresse. Det är nu upp till Skare att fortsätta sin skrämseltaktik. Han börjar med att se till att Aldulf ber den nu märkbart berusade Seinadis om ursäkt och ger sedan under hela resterande kvällen slaven onda ögat.

6/10
Skare och Seinadis fortsätter sedan att följa efter Aldulf var helst han går. Slaven sysselsätter sig med slavmässiga göromål: han går och handlar, städar, lagar mat och slevar uppstuvning till stalldrängarna.

Taragir och Asgar har börjat införa strikta dagliga rutiner i hanteringen av kidnapparen. Tanken är att kidnapparen så småningom ska få möjlighet att fly för att kunna leda sin kumpan till tornet. Rutinerna innefattar att fångens läderremmar kontrolleras och knyts en gång om dagen. Vidare lämnar både Asgar och Taragir tornet och lämnar kidnapparen ensam under ett par timmar per dag.

Under ett förhör bryter Taragir kidnapparens arm.

7/10
Dramat fortsätter. Den här dagen går Aldulf på en gångtur till norra sidan av stan. Han stannar där ett kortslag och samtalar med ett gäng stallskötare. Skare kan inte sluta sig till något annat än att det är en ren artighetsbesök. Resten av dagen förflyter utan att slaven lämnar boningshuset. Skare beslutar sig för att smyga sig på Aldulf och han finner honom sittandes på kammaren. Aldulf har ryggen mot dörren och Skare dröjer kvar i dörröppningen. Det går några minuter, sedan tycks Aldulf ana oråd och han vänder sig sakta om. Där står den orubblige jägaren. Han ser på slaven med kall blick och gör sedan en näst intill omärklig gest som dock får Aldulf att svälja hård. Skare vänder sedan och går sin väg, övertygad om att han uppnått önskad effekt.

Seinadis väcks av Skare som är i färd med att koka revk. Brygden visar sig vara till Aldulf som Skare fångat in då slaven från Fort enligt uppgift varit i färd med att fly. Skare hade dock hindrat honom och trälen är lätt tilltufsad. Skare sträcker över en dyrk till Seinadis, när hon frågar var han funnit den svarar han att han passade på att muddra Aldulf medan han låg avtuppad.
”Det verkar med andra ord som om vi funnit vår gärningsman.” säger Seinadis och Skare nickar instämmande.

När Aldulf kvicknar till visar han sig vara oerhört samarbetsvillig. Han inser att han kommit till en återvändsgränd och kapitulerar nu fullständigt. Det var spelskulder som gjorde att han hamnade i slaveri berättar han. Hans skulder hade varit så stora att indrivarna slutligen hade hotat hans familj och till sist tagit honom till fånga och fört honom till borgen där han fått träffa den fruktansvärde Lerdimot.
”Han informerade mig om att jag skulle säljas som skuldslav till Atagavia. Han skulle transportera mig till Buhr Widu och sätta mig i arbete. Väl innanför väggarna i Atagavias hall skulle jag spionera på honom. En av Lerdimots underhuggaren, en obehaglig stor man med röda ögon gav mig ett brev och en dyrk. Och den vägen fick jag instruktioner om vad jag skulle göra. Jag skäms så, Vagilung var en god man… men ni måste förstå att jag tvunget måste skydda min familj!”

Bronwyn informeras och Atagavia får möta Aldulf.

Skare kommer med nyheter till Asgar och Taragir i tornet. En av trälarna har erkänt i Buhr Vidu och skrivaren är benådad.

8/10
Det är nu dags att sätta planen i verket för att snärja kidnapparens kumpan. Asgar missar med vilje en av knutarna på kidnapparens läderremmar. Sällskapet lämnar därefter vakttornet och gömmer sig i skogen. Från sitt gömställe har de god uppsikt över tornet. En kvart senare ser sällskapet hur kidnapparen flyr ur sitt fängelse och hastar västerut.

Sällskapet har informerat Atagavia om planen att snärja kidnapparens kumpan. Atagavia har lovat att komma till undsättning när sällskapets fälla slår igen. När kidnapparna återvänder till tornet för att försöka ta tillbaka skrivaren ska sällskapet tända en eld i toppen av tornet och därigenom signalera till Atagavia och hans stridsklara män.
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 14 (!)

Var i förvirringen förra spelomgången tog vägen kan jag inte säga. Håll till godo i vilket fall...

Speltillfälle 14
Taragir hade tagit plats i vinkeln mellan de båda resterna av den forna byggnaden. Lägerplatsen var den bästa tänkbara och muren gav både insynsskydd från söder och väster, vindskydd emot den kyliga vinden och dessutom reflekterades eldens värme emot den. Han behövde värmen. Han hade känt sig frusen enda sedan han vaknat upp efter spindelbettet... ännu en orsak till att han valt platsen..."ryggen fri"..."ha alltid ryggen fri". Orden var gamla, men han kunde fortfarande se sin fars ansikte när han en gång försökt lära Taragir innebörden av den viktigaste av soldatens regler.

Taragirs bistra uppsyn kunde inte undgå någon, och eldens flackande sken förstärkte intrycket ytterligare. Han satt på sin skinnfäll och sökte sina svar i elden med en lång slank pinne. Elden spratt till. Det syntes tydligt att han inte kom från trakten. Även om det satt en Pälsjacka över den mörkblå Gondoritiska tunikan så talade hans byxor ändå sitt tydliga språk. Det var uppenbart att de svarta bomullsbyxorna inte direkt var anpassade till vädret här uppe. De låga mjuka läderstövlarna var även de av ett annat snitt än vad som är brukligt för de stränga vintrarna. Han hade tagit på sig ett par grova yllestrumpor ovanpå sina vanliga för att hålla den värsta kylan borta, men de hjälpte bara under dagarna. Taragirs solbrända hy var ytterligare ett tecken på att det var en man från den varmare södern som var på besök i en trakt han inte visste mycket om. Ett varmt bad och en god barberare hade gjort gott. Det en gång så välansade håret stack nu mera fram en aning under hjälmens kanter.

Elden spritter till igen. Asgar sitter på huk i snön intill den lilla lägerelden och lagar mat. I eldskenet ser hans spretiga kortklippta hår ändå rödare ut än vanligt. Det har samlats frost i hans flätade mustasch. Hans tjocka skinnhandskar och skinnmössa ligger en bit ifrån honom i snön. I Asgars väderbitna och kantiga ansikte går det att utläsa både trötthet och irritation. Medan han rör runt i grytan småmuttrar han tyst för sig själv. En bit bort under den uppspända presenningen ligger Asgars ryggsäck tillsammans med hans spjut, rundsköld och pilbåge.

”Här har ni det muntert värre ser jag”, Seinadis som under kvällen övar svärdsteknik iförd sin nya ringbrynja är högröd i ansiktet och hon torkar svetten från pannan med baksidan av sin hand. Vantar och mössa har åkt av, lika så vinterpälsen i viträv. De ligger i en hög nära elden. Ringbrynjan är ny och skinande blank. Under den skymtar läder. Håret har hon som vanligt flätar och stoppat ner innanför skinnkragen.
”Luktar gott, är det klart snart?”, säger hon och ler mot Asgar. Det är ett leende som tar upp nästan hela hennes ansikte, ett ansikte som annars karaktäriseras av en kraftig och något framskjuten haka samt en näsa med bred rot. Vacker är hon direkt inte, men det finns dom som uppfattar henne som exotisk med sitt blonda hår, lång och bredaxlad. Under dagarna i Buhr Widu har hon låtit sig väl smaka av Galadors dukade bord och vinterhullet har gjort henne lite rundare om kinderna. Annars är det en ganska kantig kropp som gömmer sig under lager på lager av plagg, lite av en benget har hon alltid varit.

Plötsligt flyger en snöboll genom luften och den träffar Taragirs axel och den hårt kramade isklumpen kan nog tänkas lämna ett mindre blåmärke. Seindais tjuter till av skratt. Taragir tittar upp och ger henne en mördande blick.
”Här finns gott om snö om damen behöver kyla ner sig” säger han i en överlägsen ton.
”Du menar så här”, säger Seinadis och kastar sig rakt ner i en snödriva och fnissar hysteriskt.
Asgar tänker att det kommer att vara ett evighetsjobb att göra brynjan ren och torr effer en sådan behandling. Taragir tycks kunna läsa hans tankar.
”Det…. är inte din uppgift.” säger han och fortsätter petar i elden. Asgar mummlar något obegripligt till svar.

Taragirs mörkblå blick är fäst vid den glöd som nu bildats på pinnen. "Vem vet vad som är under oss...eller bakom oss. Hur många fler av dom där spindlarna kan det finnas här? Hans blick fixeras nu totalt vid pinnens starka glöd. När den speglas i hans ögon ser det ut som om det är hans inre som glöder, samtidigt som skuggan av hans tunga stadiga kroppsbyggnad spelar emot stenmuren. Det är en talade bild. Den gör att de övriga i gruppen låter honom vara i fred...Och förutom Seinadis gälla skratt så var det lugnt i nejden. Ett sådant läte får honom slutligen att titta upp från elden ..."snart dags att fördela vakt scheman sa någon"...."dags att vänja blicken vid mörkret igen tänkte Taragir" varpå han lämnar sin skinnfäll och kliver ut i kylan…

Under kvällen upptäcker Skare en spindelgrotta som mynnar precis under dem, vid botten av kullen där en liten bäck flyter fram ur bergsprickan. Nästet kan mycket väl vara länkat till ruinens källarutrymme. Nedgången till källaren är dock raserad men allt som skulle krävas är lite kroppsarbete för att röja upp.

Taragir funderar över möjligheten att röka ut de åttabenta bestarna.

Röjningsarbetet kommer igång och källargången görs framkomlig. Här finns en gammal och ganska hårt åtgången spiraltrappa. Trappan är brant och smal, när Taragir lutar sig framåt för att spana ner i mörkret kan han känna ett lätt drag.

Ett flertal enbuskar huggs ner och släpas fram till källartrappen. Ett rökbål tänds nere i gången och högs upp över utgången spänns ett av näten upp om spindlar skulle försöka forcera sig igenom rökmassorna. Samtidigt placeras det andra nätet för öppningen nere vid bäcken. Här står också Seinadis och Asgar, beväpnade med spjut. Så snart elden tagit fart förflyttar sig Skare så han kan spana ut över klippkanten och hålla koll på vad som händer nedanför så väl som i skogen bakom Seinadis och Asgar.

Det dröjer och inget händer. Nervositeten växer och alla står på helspänn. Då ser Asgar den, i sprickan glittrar något blankt och sekunderna senare sträcker jättespindel ut sina långa svart ben ut ur klippskåran. Asgar låter inte vänta på sig utan går till angrepp, men han missar. Seinadis som nu också noterat odjuret och sticker sitt spjut in i den mörka obestämda massan som döljer sig där inne i klippan. Den drar sig snabbt tillbaka men bara för att ta sats och sedan anfalla de två spjutförsedda motståndarna. Seinadis tappar kontrollen när det onaturliga djuret kastar sig framåt mot henne. Hon halkar på de hala stenarna i bäcken och i fallet lyckat hon med konststycket att bryta sitt spjutskaft. Hon svär ljudligt och kämpar med att komma upp på fötter medan Asgar håller spindeln stången. Väl på alla fyra kan Seinadis märka vilken skillnad det gör att tvingas resa sig med de extra kilon som ringbrynjan innebär. Hon kämpar men blir liggandes, sprattlande i bäcken leriga strandkant. Medan Seindis kämpar med ringbrynjan dör spindeln för Asgars hand.

Skare återvänder till Taragir. Seinadis täpper till utgången, som i stort är uppfylld av spindelkadavret och sällar sig sedan till de övriga två.

Taragir har med viss hjälp av Skares pilar lyckats dräpa två spindlar som dykt upp ur skogen.

Spindelgrytet visar sig ha flera utgångar och Taragir hittar ytterligare en av dem. Även här görs det upp eld. Seinadis tycker att arbetet drar ut på tiden, men väljer att inte demonstrera utan släpar villigt fram fler enbuskar till Taragirs rökbål.

Sällskapet återvänder sedan till lägerplatsen. En stor brasa tänds och en vakthållning med två man vid varje skift organiseras.

22/10

Det är åter morgon. Nere vid bäcken ser allt oförändrat ut. Beslut fattas om att söka öppna upp och släpa ut den innestående röken så att det ska bli möjligt att ta sig ner och in i bohålan utan att drabbas av rökförgiftning. Liket efter jättespindeln släpas bort och när bergskrevan inte längre täpps igen av det döda köttet så tillåts vinden drar ut det mesta av röken.

Sällskapet förbereder sig för att gå ner för den halvt raserade källartrappan och ner i spindelgrytet.

Källarluften är tung att andas. Det syns rester av den mänskliga boningen. En dörr hänger på trekvarts, längre fram skymtar ett valv och det är förvånansvärt högt i tag här nere. Skare hittar en lucka som ännu är stängd och igenbommad. Seinadis tar sig an att föröka hugga sig igenom träet. Gångjärnen är sedan länge sönderrostade.

Medan Seinadis och de övriga fokuserar på att få upp den gamla träluckan för att ta reda på om de förtrollade vapnen kan finnas gömda innanför, så utforskar Taragir den närmaste omgivningen. Längre in i det något långsmala rummet har väggar och tak rasat och vill man ta sig vidare måste man klättra över stenröset. Taragir drabbas av en oerhörd nyfikenhet och helt skilt från hans karaktär och allt vad hans fader lärt honom om de grundläggande reglerna i soldatens överlevnadsstrategi klättrar han upp och börjar kravla sig in. Plötsligt hugger en jättespindel tag i honom och försöker dra in honom i sitt gap. Som tur är har Taragir bundit ett rep om sin fot och när han skriker till hinner Asgar reagerar. Blixtsnabbt hugger han tag i repet och håller emot. Skare sluter upp och de båda gör allt vad de kan för att hindra att Taragir försvinner för alltid. Seinadis som varit fullt upptagen med att hugga upp dörren höjer nu blicken och ser vad som är på färde. Hon svär tyst för sig själv och tar sedan ett stadigt tag i repet. ”Precis som dragkamperna hemma”, tänker hon ”fast med livet som insats… någon annans liv”. Hon sväljer och börjar skrika ut kommandon till de övriga två. ”Håll spjärn… vad ni gör så släpp inte efter och på given signal rycker vi till, alla på en gång. Nu!”. Seinadis spänner varje muskel i sin kropp och låter musklerna simultant explodera med ett ryck bakåt, ett perfekt drag. Seinadis prestation och de övrigas bidrag gör att spindel tappar greppet. Snabb och utan att tänka på att Taragirs kropp släpas över vassa och oslipade stenkanter dras gondoriten till tillfällig säkerhet.

Taragir är illa medfaren. Han är ingen vacker syn. Hans arm är söndertrasad och hans höft verkar ha tagit allvarliga krosskador. Därtill har hans skin skrapats blodig under färden över stenröset och spindelns bett har fått hans vävnad att svullna upp. Han ser ut lite som ett oaptitlig klump människokött insvept i Gondors emblem. ”Inte direkt någon vinnande propaganda för den gondoritiska överheten”, tänker Seinadis.

De lämnar tillfälligtvis Taragir till sitt öde, liggandes i en hög på golvet. Seinadis och Asgar håller vakt vid stenröset medan Skare ger sig på träluckan. Han lyckas slutligen bryta sig in, men här inne finns inte mycket att hämta. Marken är täckt av mull och bitar av söndervittrade tunnor. Resterna av ett skafferi av allt att döma. De bestämmer sig för att retirera och göra ett nytt försök nästkommande dag. Taragir plåstras om. Seinadis behöver rensa hjärnan, tanken på att hon kunde kommit att förlora Taragir och därmed mål och riktning skrämmer henne mer än hon vill erkänna. Seinadis har gjort Taragirs mål, att finna (Taragirs systers namn), till sitt eget. Det är det som betyder något nu, men då måste Taragir leva annars förlorar uppgiften mål och mening. Allt detta och mer där till flyger genom hennes huvud medan hon hugger och hugger i trädets stam tills svetten rinner och hjärnan är tom på tankar. Sedan släpar hon stocken fram till eldningsplatsen där hon sjunker ihop utmattad.

23/10
Vinden tilltar.

Sällskapet beger sig til den andra ingången för att se om de finner bättre lycka där. Taragir får bäras på bår. Han kan inte lyftas längre in i grottgången så på hans egen anmoda lämnas han vid mynningen i skydd av några bumlingar och lite ris. Nätet spänns upp för att hindra spindlarna från att rusa in i gången och Taragir utrustas med en fackla som han med en stor mått vilja skulle kunna vifta lite med och förhoppningsvis avvärja ett spindelanfall med, i alla fall teoretiskt.

De ger sig in i grottan. Gången är smal och det gå knappt att få in två man i bredd. Skare med sin skrapa blick gör först, med facklans hjälp bränner han av spindelväven som hänger i långa trådar från taket. Sedan följer Asgar som är redo att använda sitt spjut och sist med bredsvärd i hand går Seinadis. Hon sneglar med jämna mellanrum bakåt. Att bli fångna här inne hade inte varit ett direkt taktiskt drömläge. Asgar kan i skenet av facklan skymta mängder av spindelspår, detta är definitivt en ingång till monsterhålan. Han sväljer och kramar hårt om spjutskaftet.

Gången svänger av åt vänster och vägen sluttat nu något uppåt. En bekant doft kommer dem tillmötet. Allas nerver är på helspänn. Skare rycker till när han tror sig skymta något odefinierbart längre fram, men det visar sig inte vara mer än en reflektion från facklans sken då den fallit över några skellettrester alltjämt iklädda krigarmundering. I mullan efter de förmultnade kropparna hittar Asgar ett flertal mynt av olika valörer och även några ädelstenar av okänd sort.

Sällskapet fortsätter fram längs med grottgången. Gången slutar vid en trasig dörr och innanför ligger ett större grottvalv. Asgar hör ett ljud som får honom att hejda Skare från att stiga genom dörröppningen. Istället kastar han in sin fackla. Skare spanar in i mörkret och konstaterar att det finns minst tre spindlar här inne och en av dem, mammaspindel, är minst tre gånger så stor som de övriga.

Efter det att Skare pekat ut dem för henne kan även Seinadis ana sig till var i mörkret spindlarna befinner sig.
”Vi kan väl se om vi inte kan väcka björnmamman i spindelmor” viskar Seinadis och uppmana Skare att sikta sina pilar mot ett av de mindre spindeldjuren. ”Vi måste locka dem närmare, härifrån kan varken jag eller Asgar göra någon nytta” fortsätter hon.
Skare avfyrar sin pil och effekten blir att de små djuren attackerar. Spindlarna ohyggliga uppenbarelse gör det svårt för Asgar att veta vad han ska sikta med sitt spjut. Han tvekar en sekund för länge och det kostar honom bruket av hans spjut. Spjutskaftet knäcks och vapnet blir obrukbart. Seinadis har bättre lycka och lyckas hugga ett djupt sår i spindelns svarta kött, det krasar när svärdet skär genom spindelns pansar, den tycks tillfälligt tappa medvetandet. Den andra spindel går till anfall och vid andra försöket lyckas den sticka henne med sin gadd. Giftet börjar medelbart verka, men med en blandning av tur och skicklighet lyckas hon fälla besten. Hon försöker sedan falla tillbaka, men såras ännu en gång innan hon lyckas komma utom räckhåll för odjuren. Hon känner hur skadorna hämmar henne, men efter att ha hällt i sig serumet som hon förvarat i en liten flaska tätt intill kroppen börjar hon känna djärvheten återvända.

Skare fortsätter att skicka sina pilar genom luften, men projektilerna är illa riktade och göra bara en bråkdels skada. Situationen har kommit i lite av ett dödläge. Skare söker snabbt av den närmaste omgivningen och där skönjer han en dörr eller i alla fall än igenmurad öppning.
Seinadis känner fortfarande av reaktionerna som pågår i hennes kropp efter den kemiska cocktailen som bubblar och sjuder i hennes ådror, men med Asgars hjälp lyckas hon forcera sig igenom murverket. Samtidigt har Skare fullt sjå med att hålla stånd mot spindlarna. Den stora spindeln har nu lämnat sitt hörn och går till anfall.

Muren rasar i ett moln av damm. Inne i det lilla rummet står en sarkofag. Asgar och Seinadis spiller ingen tid utan går genast fram till gravkistan och använder sin råstyrka för att skjuta bort stenlocket. De lyckas och i graven finner de vad de sökt. Här finns ett svärd och en lansspets. Seinadis häver sig tveklöst över kanten och sträcker sig ner efter klenoderna. Lansspetsen som hon förts misstager för en spjutspets kastar hon upp till Asgar och själv greppar hon tag om hjaltet till bredsvärdet som ligger och slumrar bland dödsdammet.

Utanför tycks det stora spindelmonstret ligga lite på lur, redo att anfall när Seinadis och Asgar tar sig ut ur sidorummet. Seinadis vänder sig till Asgar. Hon tvekar en kort sekund.
”Ge Skare den hjälp han behöver. Jag stannar här. Följer odjuret efter er in i grottgången kan jag utnyttja tillfället och hugga henne i sidan. Om hon överhuvudtaget är kapabel att klämma sig in och följa efter er så kommer det inte finnas utrymme för ett så stort vidunder att värja sig.” Asgar nickar till svar.

Skare har kastat fram en fackla mitt framför jättespindeln och i ljuset av dess sken lyckas han få in en fullträff. Men ingenting tycks kunna hejda odjuret som börjar pressa sig in genom mynningen till grottgången. Skare kämpar med att hålla stånd mot sin gigantiska fiende. Det är då Asgar plötsligt kastar sig fram och kommer tillbaka ut ur gravkammaren. Med nöd och näppe lyckas han undvika att bli huggen av jättespindelns mandelibrar. Han mumlar något som får Skare att fatta att de ska dra sig bakåt och så sker också, samtidigt som pilar far genom luften. Planen verkar fungera. Spindeln hasar efter dem och verkar inte ägna någon tanke åt att någon alltjämt skulle kunna ligga på lur inne i gravkammaren. Precis då gaddar spindeln Skare och giftet paralyserar honom. Asgar har fullt sjå med att hålla spindeln på avstånd så han snabbt kan få i sin kamrat en dos av motgiftet. Sakta återvänder livet till Skares domnade lemmar.

Seinadis väger svärdet i sin hand. Vikten är välbalanserad. Spindeln har pressat sig in genom grottgången på jakt efter Asgar och Skare. Hondjurets mjukdelar klämmes åt mot grottvägen och just här, där ingången till gravkammaren nu blottats, buktar vad Seinadis tror är en bit av jättens bakkropp ut. Hela öppningen är fylld av denna jättelika köttmassa, iklätt gråblå pansarhud och täckt av något som liknar de grövsta borsten på en galt. Hon provsvingar svärdet en gång och ler inombords när hon tycker sig känna hur vapnet riktigt längtar efter att ännu en gång få utdela dödens välsignelse.

Seinadis sprättar upp sidan på spindel. En oidentifierbar inälvsmassa flyter ut. En blandning av olika mörka kroppsvätskor sprutar ut ur det öppna såret, Det hela får Seinadis att tappa fattningen något och lite förvirrat försöker hon desperat lista ut var hon bör hugga för att orsaka mest skada, men detta är en anatomi som är henne helt främmande. Sekunderna rinner iväg och tiden räcker inte riktigt till. Då spindeln upptäcker sitt misstag börjar den omedelbart försöka dra sig tillbaka i säkerheten inne i det större bergrummet. Seinadis hugger igen, men frågan är hur mycket nytta det gör. Hon svär tyst mellan hårt sammanbitna tänder. Varför tvekade hon?

När hon stiger ut ur gravkammaren finner hon Asgar.
”Hur illa där an är du?”, frågar hon i en viskning. Asgar svarar med att rycka lätt på axlarna.
”Det är värre med honom”, säger han och pekar längre in i grottgången där Seinadis kan förmoda att Skare befinner sig.
”Jag tror vi har en chans”, fortsätter Seinadis. ”Vi kan dra oss tillbaka och samla våra krafter, men då kommer också det här odjuret att få tid att återhämta sig. Jag säger att vi avslutar det här, en gång för alla. Är du med mig?”. Asgar nickar. Sekunden efter kastar sig Seinadis in i spindelns näste. Hon svingar sitt svärd, men spindeln är snabbare och innan den blonda krigaren hunnit slutför vad hon påbörjat hugger spindelns mandelibrar djupt i hennes kött. Hon tappar fattningen, världen snurrar framför ögonen på henne, hon vacklar och faller.

Ögonblicket efter kommer Asgar in i grottan. Han ser hur jättespindeln står över den fallne Seinadis. Asgar svär till och spänner sin båge samtidigt som spindeln tar sats för att kasta sig över den försvarslösa sköldmön. När pilen lämnar bågen inser Asgar, med isande skräck, att han nu står ensam mot detta åttabenade monster. Det var länge sedan Asgar använde sin båge, vilket tydligt visar sig då första pilen sätter sig i ett av odjurets ben. Pilen var avsedd för spindelns huvud och Asgar muttrar argt för sig själv. Tack och lov är monstret stort och därigenom svårt att missa helt, tänker Asgar. Pilen orsakar dock tillräckligt med smärta och odjuret vänder sin uppmärksamhet mot Asgar. Asgar drar sig än en gång strategiskt undan in i den trånga gången för att sakta ned spindeln så gott det går. Asgar siktar och skjuter. Siktar och skjuter. Han försöker desperat att få kontroll över sin egen andning för att kunna sikta bättre. Pilarna far genom luften med ett ödesmättat susande, när han sträcker sig efter den nästsista av sina pilar ber han en tyst bön för sig själv. Spindelmonstret närmade sig obönhörligen och Asgar släpper pilen. Redan innan pilen nått sitt mål vet Asgar att monstret redan är död. En sekund senare inser spindeln också detta, då pilen borrar sig djupt in i spindelns stora kropp. Odjuret sjunker ned till marken och förblir orörlig. Asgar känner hur benen viker sig under honom och det dröjer ett tag innan han kan ställa sig upp.

Asgar ser över sina vänners skador och ger motgift där det behövs. Sedan hjälper han Seinadis och Skare att ta sig till Taragir. De jättelika mandelibrarna skär Asgar av från monstret och tar dessa med sig. Så fort det går gör sig sällskapet redo för återresan söderut till Buhr Vidu. En bår byggs för att kunna transportera den skadade Taragir.

Väl framme blir det fest i staden då sällskapet återvänder efter en lyckad spindeljakt. Då flera i sällskapet är mycket skadade så bestämmer sig de att stanna en längre tid för att läka sina sår.

På sina respektive kammrar sitter så Seinadis och Taragir och putsar sina nu vackert glänsande dyrgripar till låns, Arodrapa och Irendwemmer.

Seinadis har låtit montera Arodrapa (”Kvickdödare”), lansspetsen smidd av Numenoritiska händer i urminnes tider och försedd med runor som endast Taragir kan tyda på deras underliga språk Adunaiska, på en nytillverkad lans i järnek . Runorna, har Taragir berättat, utläses ”Låt hästens hovar fly likt vinden, låt fienden fly likt löv i vinden, låt Arodrapa tala.” Seinadis beundrar hantverket, den tre decimeter långa hylsan som är gjord för en smal lans (som kräver en skicklig lansmakare). Runorna, säreget runda och vackra, är inristade runt hylsans bas och fortsätter upp mot spetsen där de övergår i geometriska mönster. Seinadis putsar och fejar, och längtar till våren…

Taragir, mellan ölklunkarna, stirrar hålögt på sitt svärd, Irendwemmer (”Runjärn”). Om än han haft ett svärd från Numenor! Om än sin faders svärd! Men detta nordliga smide verkar inte så dumt i alla fall, framför allt sedan han fått hjaltet reparerat och lindat med smidigt hjortläder och klingan slipad och lagad. Det verkar vara gammalt, av den typ som Seinadis berättat att Eothraimska smeder tillverkade i forna dagar, klumpigt och tungt. Ändå, när han svingar det, stapplande i sin druckenhet, känns det lätt och träffsäkert. Eggen är vass, mycket vass. Dvärgiska runor söker sig längs klingan. Vad betyder de? Enligt Vargilung, barden, sägs det att Vidugavias farbror (Vidugavia, storkonungen på 1200-talet, till vilken Atagavia är släkt i rakt nedstigande led) ägde svärdet, att det smiddes av hans smeder men förtrollades av dvärgarna i Khazad-Dum som en ynnest till den store nordmannahövdingen. Enligt de gamla historierna ska runorna betyda ”Må du vara en väktare mot vättar”, kort och koncist på typiskt dvärgiskt manér. Men man vet aldrig, dävrgarunor är det inte många som kan tyda rätt. Kanske har klingan ett hemligt namn på dvärgiska… Taragir faller ner på sängen och domnar bort. Nordmännen vet hur man gör starkt öl, det ska gudarna veta!

Medan gruppens två ”ledare” är helt förtrollande av sina nyvunna skatter sitter Asgar och Skare i Atagavias hall och diskuterar det uppdrag som gavs dem innan de gav sig av på spindeljakt. Asgar muttrar halvt för sig själv:
- Vi ska alltså fara över halva världen till en liten håla som knappast betyder något för någon annan än de barbarer som erövrat den, utan mycket motstånd kan jag tro, för att undersöka vilka trupper deras eländige banditledare Tros Hesnef har till sitt förfogande! Upprörande tramsigt om du frågar mig! Men ändå, vi slipper den här hästträcksstinkande hålan. Han tar en mun öl och spottar ut hälften.
Skare tittar roat på honom. Asgar verkar mest irriterad över att vara insnöad, det blir nog annat ljud i skällan när våren nalkas.
- Vi ska också ta reda på vilket skick fästningen, Crim, är i, påminner Skare medan han tvinnar tagel till ännu en ny bågsträng. –För att inte tala om att vi måste använda all vår kunskap om krigföring för att utröna om det finns några taktiskt vettiga möjligheter att ta fästet. Det är ett viktigt uppdrag, många mäns liv kommer att bero på vad vi kommer fram till!
- Jag kan då inget om krigföring, jag är den snällaste du kan tänka dig, muttrar Asgar och slår ner ölstopet så hårt att det går av på mitten. Ölen skummar ut över Asgars nyoljade läderrock och han far upp och skäller ut närmsta man, en olycklig dräng. Efter visst tumult lyckas Skare lugna ner sin kamrat.
- Taragir kan massor om sånt, tror jag, säger han. – Dessutom kan vi kanske inhämta hjälp från folket i Buhr Marling. De underställer sig Huithynen i Buhr Ailgras (Ailgarthas stam). Det första vi bör göra är att stanna till där, i Buhr Ailgras alltså, om inte annat för att Atagavia vill skicka bud till sin son, Aldoric.
- Där är en annan sak jag inte tycker om, det sägs att Aldoric inte är helt hel, som man säger, mummlar Asgar medan han maniskt torkar sin rock. Han sörjer fortfarande sin mor som dog i pesten. Det är därför han skickades iväg, säger man.
- Du ska inte lyssna på allt som sägs, Skare ser dock aningen oroad ut. – Hur som helst, vi ska också försöka skaffa oss färsk information i staden, kanske kan vi tala med Huithynen själv, Thuidimer. Sen bär det av österut, om jag får välja följer vi helt enkelt Men-in-Araw, ”ärans väg”, vars norra utlöpare leder från Buhr Ailgra direkt till Buhr Marling. Buhr Marling ligger i sin tur bara ungefär 10 mil norr om Illanin! Det är verkligen gränstrakter det där, har jag hört, mellan Sagatherna och Eothraim. Marlingas är den östligaste av Ailgras klaner och de av dem som oftast slåss mot Sagaterna. Skares ögon blänker till när han får tala om resvägar igen, och även Asgar ser lite gladare ut när han tänker på vägen, ensamheten och lugnet de ska uppleva där. – Vi ska också, enligt uppdraget, förmå Marlingas att hjälpa till i striden om Illanin. Det borde gå lätt om vi lyckas väl med att skaffa information.
- Men Atagavia vill inte bara ha information, säger han sen och ögonen mörknar. – Han vill även att vi ska försöka skapa oro bland Tros Hesnefs klaner och helst försöka få dem att strida sinsemellan. Det gör man inte i en handvändning, såvida de inte är lika kortsiktiga och snara till vrede som Dunländska klaner.
- Låt oss hoppas att de är det då, ler Skare och tar en klunk öl…
 
Top