[MERP: De mörka åren] Speltillfälle 2
8/6
Det är soldag, Folith, dvs söndag.
Det är varmt och uppehållsväder. Hettan ligger tryckande över den lilla byn och flugorna surrar i gränderna.
Seinadis vaknar upp efter en hård natt och drar resolut kudden över huvudet. Sällskapet ska stanna ännu någon dag på den här platsen så det finns ingen anledning att gå upp bara för att solen gör det, må det vara Folith eller ej.
Asgar gör sina vanliga morgon rutiner.
Brahir och Uner samtalar, de är oroade av den senaste tidens utveckling och är eniga om att en ytterligare utökning av ressällskapet vore det bästa. Det pratas också om riskfördelning, taktik vid eventuella rövaröverfall och annat köpmannamässigt.
När det börjar slamras med grötfaten nere på bottenvåningen masar sig Seinadis med tungt huvud upp ur sin säng. Hon gäspar och inser att till och med hon själv reagerar på sin inandningsluft. Det är med andra ord definitivt dags för ett bad, men först frukost. Hon tar på sig sitt tunnelseende, går ner för trappan och banar väg fram till grötkaret. Hon lavar upp gröt på sin tallrik och skäms inte för att ta för sig. Sedan hugger hon en träslev, lutar ryggen mot bardisken och låter blicken glida över rummet samtidigt som hon med ljudlig njutning slevar i sig av den varma och välgörande morgonmaten. Hennes blick stannar till vid ett obekant ansikte. Det sitter en man vid ett av borden. Han är stor och välväxt, men ser märkbart sliten ut. Hans hår är svart och i det solbrända ansiktet lyser två rödkantade blåa ögon, Seinadis noterar vinbägaren vid mannens bord. Han är klädd i mörka kläder, med Gondors vita träd broderat på sin klädnad. Det är vackra plagg han bär, men liksom honom själv är de slitna och borde ses över av en skräddare. Seinadis sänker ner grötsleven och ropar till hälsning. Hennes stämma ljuder rakt över rummet. Hon pekar på vinet och ger honom en uppmuntrande gest. Nykomlingen ger henne en ilsken blick och vänder sig sedan bort. Seinadis slår sig ner bredvid Asgar, ger honom en vänlig dunk i ryggen och kommenterar:
”Han påminner om dig, en pratglad och uttåtriktad typ” hon skattar med munnen full av gröt. Asgar rester sig och går; Seinadis tänker att så illa som hon torde lukta vid det här laget är det kanske inte så konstigt. På vägen ut sätter Asgar sin smutsiga tallrik på Taragirs bord. Seinadis vänder sig nu till Uner som sitter vid samma bord.
”Ja ha, har jag missat något?” säger hon och smaskar vidare. Uner bemödar sig inte att svara.
Främlingen pratar med värdshusvärden. Av det lilla som de övriga kan snappa upp av samtalet kan de sluta sig till att det hela rör mannens syster. Efter att ha avslutat konversationen beställs det in ännu ett glas vin. Uner berättar nu för Seinadis att mannen heter Taragir och ska följa med sällskapet vidare mot Romenost.
Efter frukost tar Seinadis ett bad. Hon finner Asgar i full färd med att skrubba sina kläder. Han är så upptagen av sitt göromål att han inte märker hur hon smyger upp bakom honom och lägger sina egna solkiga reskläder i Asgars hög med smutstvätt. Hon lämnar därefter tyst platsen bara för att precis innan hon försvinner iväg ropa ett ”tack för hjälpen” över axeln.
Under dagen rullar några vagnar in från Romenost. Uner hör sig för om nyheter längs med handelsvägen och det tycks vara lugnande besked han får. De som rest vägen från Romenost och hit rapporterar inte att några olyckor skulle ha drabbat dem under de sju dagar som de färdats.
Dag 9
Det är fortfarande varmt, men det blåser en sydlig bris och det fläktar skönt.
Seinadis vaknar pigg och nybadad.
Alla äter frukost tillsammans och bekantar sig närmare med varandra. Efter frukosten beger sig sällskapet iväg.
Taragir är även han vid gott mod den här morgonen. Han och Seinadis pratar på om än det ena än det andra. Han ger hennes kläder komplimanger, vilket gör henne märkbart glad. Tillföljd av hans visade intresse berättar hon ingående om konsten att arbete med läder och skinn. I sammanhanget nämner hon givetvis sin far som är en nästintill onaturligt skicklig hantverkare. När Taragir frågar lite mer om hennes hem och var hon kommer ifrån tappar samtalet fart. Hon slingrar sig lite och försöker mest skämta bort det hela för att avsluta med att hon nu är på väg hem igen. Slutligen inflikar hon att det kommer att bli jätte bra, hur bra som helst faktiskt, att komma hem igen. Sanning och säga försöker hon nog mer övertyga sig själv än Taragir om att hemkomsten till Agarstat är någon att se fram emot.
Hur som helst är Seinadis glad över att hon hittat en riktig samtalspartner. Ùner är oerhört språkligt begåvad, men han har inte direkt varit snacksalig. Asgar säger inte mycket alls och de övriga är det lite si och så med. Hon är så glad för sin nyvunne pratkamrat att hon nästan pratar öronen av honom hela dagen. Taragir får veta allt och lite till om både det ena och andra (och hon bättrar på en del av historierna något för att göra dem mer lyssnarvänliga). Han uppdateras snabbt i vad som skett under de senaste dagarna som sällskapet rest tillsammans.
Seinadis har ytterligare en anledning att vara på gott humör den här dagen. Numera delar Uner och Taragir på ansvaret att köra Uners vagn så Seinadis kan tillbringa sin tid på hästryggen och slipper träsmak i baken.
Vägen kantas till en början av övergivna hus och gårdar, men det dröjer inte länge förrän vildmarken tar vid. Asgar håller sig som vanligt på avstånd från gruppen under färden. Till vänster om sällskapet tornar klippor upp sig längs vägen. Till höger breder slättlandskapet ut sig. Asgar tar sig upp bland klipporna för att få bättre möjlighet till att spana ut över landskapet efter rövare och annat otyg. Det dröjer inte länge förrän han lägger märke till skocken med förvildade getter som betar uppe bland klipporna. Hela förmiddagen ägnar Asgar åt att jaga, men det går inte vägen. Han är glad över att ingen i gruppen bevittnade hans misslyckade försök och hans efterföljande raseriutbrott.
Taragir och Seinadis får syn på siluetten av en slaghök som med beundransvärd precision slårs ner mot sitt byte. Det visar sig att de båda har ett gemensamt intresse i nöjesjakt, skillnaden är dock att Taragir ingått i ett jaktlag, medan Seinadis ridit ut tillsammans med ett jaktlag. Taragir föredrar storviltsjakt. Seinadis kan utan tvekan uppskatta den formen av jakt, men framför allt har hon förälskat sig i tanken på en egen jaktfalk. Hennes erfarenhet är dock att de är svåra att få tag på en omsorgsfullt tränad rovfågel av den bästa kalibern. Taragir menar dock att det inte alls är så svårt som Seinadis vill påstå. Hans inställning gör både Seinadis imponerad och förvånad. Imponerad därför att hon sedan sin tid i Tharbad blivit mer än måttligt förtjust i det hon fått uppleva av överklasslivet, förvånad över vad en sådan man som verkar ha kunnat tillbringa sina hela dagar med att fördriva tiden på ett förstaklassigt sätt nu kör vagn åt en köpman från Gondor. Hur som helst är hon glad att de funnit åter et samtalsämne som de kan prata varmt om ända fram till det är dags för lunchpaus.
Man slår sig ner vid en av kullarna i landskapet. Uner lagar till en läcker måltid av den medhavda maten. Runt de övergivna bostäderna de passerat tidigare under dagen har de sett getter som gått och betat. Av allt att döma har de lämnats åt sitt öde när markerna övergavs av människorna. Getterna har funnit sig till rätta och antagligen är de numera ett permanent inslag i landskapsbilden.
Någon i sällskapet noterar ett par vildhundar. En av dem ger plötsligt skall när de får syn på handelskaravanen. Några ytterligare hundar sluter sig då till den förste och tillsammans flyr de in i en klyfta. Förmodligen har de blivit förvildade efter de att de övergivits av sina ägare då dessa lämnade hus och hem. Nu klara de sig själva bäst de kan, precis som traktens vilda getter.
På dagen möts sällskapet av två vandrare som kommer från motsatt håll. Vandrarna verkar rätt så slitna och är utrustade med läderharnesk och spjut. De påstår att de är utsända för att jaga en brottsling som heter Argir och frågar sällskapet om vad som hänt söderut. Under pratstunden noterar någon i sällskapet att de två vandrarna spanar in vagnslasten. När vandrarna ger sig av ber Uner Asgar att följa efter dem, då de inte verkade ha rent mjöl i påsen. Asgar ger sig återigen upp bland klipporna och följer efter de skumma vandrarna. I början försvinner vandrarna från Asgars synfält och han börjar tro att han tappat bort dem. Plötsligt hör han röster precis i närheten och duckar snabbt ned bakom ett klippblock. Vandrarna passerar förbi mycket nära Asgars gömställe i rask takt. Resten av dagen håller sig Asgar på tryggt avstånd från de båda männen och följer efter dem tills de korsar gränsen mot de bruna länderna. Vid det här laget anser Asgar att de inte längre kan utgöra något större hot mot karavanen, så han lämnar dem och tar sig tillbaka mot sällskapet.
Asgar kommer tillbaka till sällskapet som nu slagit läger för natten. Han hinner precis ställa ifrån sig spjut och båge för att ta i tu med uppgiften att laga till en god sås, vilket räddar middagen då Uners matlagning knappast nått några kulinariska höjder den här gången. Efter måltiden spelar Uner glada melodier på harpan, vilket påminner Asgar om den muntliga berättartraditionen bland sina dunlänningafränder. Solen går ned och ett vaktschema dras upp för natten. Asgar väcks av Taragir som påpekar att det verkar vara något djur i närheten ute på slätten. Asgar och Taragir bestämmer sig för att undersöka det hela närmare. I nattmörkret konfronteras de av ett stort vildsvin. Djuret tar sikte på Asgar som i sin tur gör sig redo genom att rikta spjutet mot besten. Tyvärr misslyckas strategin fullständigt, då vildsvinet träffar Asgars ben istället för spjutet. Taragir som dragit sitt svärd fäller besten med ett enda imponerande hugg mot djurets nacke. Detta oväntade nattliga jakttillfälle kommer att förse gruppen med kött under en tid.
Dag 10
De sovande vaknar till doften av nygrillat vildsvin. Efter en bastant frukost bryter sällskapet upp nattlägret och påbörjar sin färd. Asgar åker på vagnen, eftersom han behöver vila efter kollisionen med vildsvinet.
Seinadis vill omedelbart höra jakthistorien. Asgar tar skydd undan Seinadis bombardemang av frågor, men Taragir håller lugnet och återger kortfattat hur det hela gick till. Seinadis tycker Taragir är allt för blygsam i sitt berättande. Hade hon dödat ett vildsvin med ett ända mäktigt hugg från sitt svärd då, då hade hon minsann bjudit på en mycket mustigare skildring!
Seinadis får i uppgift att rida i förtrupp och hålla koll på klipporna till vänster om vägen.
Taragir oroar sig för ormar. Här i Rhovanion finns egilsorm. Den är inte så giftig, men tämligen vanligt förekommande. Många blir därför bitna och följden har blivit att egilsormen är ett fruktat djur.
Det blåser och vädret är på väg att bli sämre.
På seneftermiddagen kommer sällskapet fram till en ruinby längs vägen. Uner hade blivit tipsad om att den här byn skulle vara lämplig för övernattning. Husen är gondoritiska korsvirkeshus med halmtak. Ungefär hälften av dem har totalt rasat samman, men här finns en brunn och några av husen är alltjämt fullt beboliga.
Det diskuteras huruvida sällskapet ska stanna här för natten. Vädret oroar köpmännen och slår det om till storm skulle de här husen erbjuda ett gott skydd för väder och vind. Asgar orkar inte höra på. Han menar att de ska slå läger trots att det bara är eftermiddag och den åsikten uttrycker han genom handling. Han börjar resolut lasta av sina saker från vagnen.
Sällskapet gör sig hemmastadda i det övergivna boningshuset. Golvet är ett trampat jordgolv, men här finns en fint murad eldstad som det fortfarande går utmärkt att elda i. Seinadis tänker inte lämna Hamingjór utan skydd för det eventuella ovädret utan leder in hästen under tak. Taragir vill erbjuda henne den lilla avskilda kammaren som finna i huset, men det vill hon inte veta av och hon total ignorerar hans motreaktion.
Ett vaktschema görs upp i vanlig ordning och Asgar tar första passet.
Asgar väcker Seinadis för avlösning och hon och Oladeth tar över vakten. Vinden viner kring knutarna och Seinadis tycker om att lyssna på den ihärdiga blåsten. Hon och Oladeth samtalar. Han berättar bland annat att han kommer från ett område vid Vita Bergen i öst och att hans far var repslagare. Vidare berättar han vad han vet om digerdödens skoningslösa frammarsch och att pesten slagit mycket hårt i Gondor, värre än i Tharbard sägs det.
Plötsligt märker Seinadis att de är iakttagna. Hon kan urskilja två personer ute i nattmörkret, sen ytterligare några. De tycks närma sig på bred front. Hon hojtar till, dels för att kanske göra någon av de sovande i huset uppmärksamma på att de fått besök och dels för att den närmande hopen ska veta att hon lagt märke till dem. Ännu så länge upplever hon inte de anonyma besökarna som direkt hotfulla. Hon gör en omedelbar omvärdering situationen när en pil avfyras som svar på hennes hälsning. Hon är nära att bli träffad, men som tur är träffar pilen i kuskbocken på en av vagnarna. Nu råder hon inte längre några tvivel om att det hela rör sig om ett regelrätt överfall. Hon rusar in i stugan och slår larm.
På natten kommer Seinadis in och väcker de sovande genom att påpeka att sällskapet har fått ”gäster”. Dessa så kallade gäster hade försökt skjuta henne. Det visar sig att stråtrövare har omringat lägret och verkar vara ute efter vagnarnas dyrbara last.
Efter det att Seinadis gjort de övriga uppmärksamma på att de står i begrepp att bli angripna av ett rövarband försvinner hon ut igen för att möta angreppet sida vid sida med sin vaktkamrat Oladeth.
Asgar skyndar sig yrvaket ur huset och tar skydd mellan huset och vagnarna. Han spanar ut i natten för att försöka få en skymt av stråtrövarna. Det tar ett tag innan hans ögon vant sig vid nattljuset och det dröjer innan han får syn på rövarnas skepnader längre bort. Han avfyrar sin pilbåge mot rövarna. Pilarna träffar sina mål, men han kan inte avgöra vilken skada de åstadkommit.
Seinadis glider upp vid sidan av Oladeth och viskar frågande hur planen nu ser ut. Hon vet att Uner och Brahir pratat en del strategi vid ett eventuellt överfall, men hon har aldrig brytt sig om att lyssna på vad de slutligen kom fram till. Oladeth säger att han kommer att stanna vid vagnarna och skydda den dyrbara lasten. Seinadis tycker väl den idén e så god som någon och följer hans exempel. De spanar ut i nattens dunkel och lägger märke till två gärningsmän har gömt sig bakom brunnen och ytterligare två har tagit skydd i husruinerna strax till vänster om det hus där sällskapet valt att övernatta.
Uner siktar och träffar en av de två som försökt dölja sig bland ruinerna varpå Seinadis och Oladeth rusar fram och tar närstrid. Seinadis är så uppspelt att hon har svårt att koncentrera sig och inledningsvis går det inte så bra. Hon missar upprepade gånger, fäktar vilt omkring sig och blir träffad av sin motståndares klubba. Slutligen lyckas hon döda honom med ett välmåttat hugg av sitt svärd. Därefter rusar hon flåsande fram till Oladeth för att undsätta honom, bara för att inse att hon vid det här laget helt håller på att tappa andan. Seinadis får finna sig i att hon måste ge sig själv lite tid att hämta luft innan hon tar upp striden med någon ytterligare av banditerna.
När Asgar inser att några stråtrövare är på väg emot honom, så kastar han ut sina fotanglar på marken mellan sig själv och rövarna. Förhoppningsvis kommer någon av de framstörtande rövarna att få en obehaglig överraskning när han trampar på ett av dessa vassa metallföremål. Han avfyrar sin pilbåge en sista gång mot den rövare som har oturen att trampa på en av fotanglarna. Asgar använder spjutet för att lägga krokben för den första rövaren, som snubblar och faller till marken. Asgar tar tillfället i akt och sticker spjutet i rövarens ryggrad. Efter en kort och intensiv strid faller även den andre rövaren för Asgars spjut.
Då ljuder en kraftig horn stöt och som svar på den signalen börjar den anfallande att retirera. Seinadis kämpar med att få kontroll över sin andning samtidigt som hon stapplar in i huset och hämtar ut sin häst. Hon klamrar sig upp på Hamingjórs rygg och manar honom framåt. Väl på hästryggen känner hon hur krafterna kommer tillbaka och hon stridslusten återvänder. Tyvärr verkar det vid det laget redan vara för sent för stordåd. Rövarpacket flyr upp i bergen och försvinner bland klipporna. Lite småfrustrerat rider hon runt på slätten nedanför. Hon gör en improviserad ryttaruppvisning för att avslutningsvis luta sig ner och drar en imaginär linje med sitt svärd i gräset som en varning: ”hit, men inte längre”. Vilken effekt detta försök till avskräckande manöver i realiteten har förblir okänt. Nöjd med sig själv rider Seinadis tillbaka till ruinbyn och återförenas med de övriga. Stämningen i lägret är tryckt och folk är tysta. Någon egentlig segeranda är det inte tal om.
Dag 11
Det blåser en lätt bris från söder och mörka moln drar in. Det håller på att bli kallare och det är regn i luften.
En av rövarna som var med i anfallet har hittats sårad och det visar sig vara en av de män som sällskapet mött längs med sin resväg. Ingen tror längre på historien om att de varit utsända på jakt efter en ökänd brottsling. Mannen, Farastat heter han, förhörs. Därefter binds han och tas med i en av vagnarna. I den andra vagnen ligger Taragir som ännu inte vaknat upp ur sin medvetslöshet.
Slutligen viker vägen av bort från de förrädiska bergen bara för att några hundra meter längre fram åter svänga av in och närma sig klipporna.
Asgar får syn på några män uppe på ett krön, men de håller sig på behörigt avstånd från handelskaravanen och sällskapet blir inte märkbart alarmerade även om vaksamheten efter nattens händelser alltjämt är stor.
Framåt kvällen blir det åter igen dags att slå läger, men det är svårt att hitta en optimal läger plats där inget otyg obemärkt skulle kunna smyga sig på till skydd av stenbumlingar och sly. Sällskapet väljer att färdas fyra timmar extra för att dels hitta en bättre lägerplats och dels för att öka avståndet mellan karavanen och rövarna. Tillsist hittar man en mer öppen yta som även de mer aktsamma kan finna lämplig. Asgar lägger ut sina fotanglar och sätter upp ett sorts elementärt alarmsystem med hjälp av knastertorra kvistar.
Det mörknar. I fjärran ser man hur värmen lyser ut i natten, förmodligen ljuset från en by. Avståndet är inte längre än att sällskapet kan räkna med att nå fram dit under kommande förmiddag.
Vindskyddet spänns ännu en gång mellan vagnarna till skydd för de sovande.
När Asgar väcker Seinadis vid vaktavlösningen den här natten har precis regnet börjat falla.
Dag 12
Vinden har nu avtagit helt och det finns föga hopp om att ovädret kommer att dra vidare. Hela dagen faller ett stadigt regn.
Under förmiddagen kommer sällskapet som förväntat fram till en by. Farastat förhörs av Taragir som nu återfått medvetandet. Det framkommer bland annat att ledaren för rövarbandet heter Handar. Taragir läxar sedan upp den utmattade fången, som sedan Taragirs uppvaknande har förvisats från sin plats inne i en av vagnarna och istället tvingats släpa efter vagnen fastbunden i ett rep. Efter förhöret och den hårdföra tillrättavisningen lämnas Farastat över till byns ordningsmakt.
Byn består av trettio hus och har två tavernor. Sällskapet tar in på en av tavernorna. Utanför står ett flertal vagnar parkerade. Vagnarna visar sig tillhöra andra handelsresanden. Två av vagnarna ska till marknaden i Tiranduin.
Uner tar sig för att hitta ytterligare resesällskap som skulle vara intresserade av att slå sig samman för att bättre kunna skydda sig mot överfall. Han lyckas hitta 4 köpmän och en av dem, Vilurik verkar nappa på idén. Han och Uner samtalar.
Seindis låter blicken svepa över den lilla folkhopen som samlats inne på tavernan. De fyra köpmännen har liksom Brahir lejt karavansvakter och några av dem ser ut att kunna vara typen som gärna anta en utmaning. På bara några minuter har hon lyckats anordna en armbrytningsturnering. De är totalt sex personer som deltar. Alla deltagarna satsar ett silverstycke. Alla bryter sedan arm med varandra och de två som gör bäst ifrån sig gör upp om äretiteln. Det skrålas och skålas, peppas och psykas om vart annat. Stämningen är hög och högljudd. Seindis lyckas bryta ner fyra av sina motståndare som hon oblygt hånar och skändar. En av de andra busarna tar hem alla fem av sina matcher. Till sist återstår bara en avgörande dunst mellan Seinadis och storvinnaren. Det blir en hyfsat jämn kamp, men Seinadis hamnar i underläge och lyckas inte vända situationen till sin fördel utan förlorar finalen. Hon gratulerar hjärtligt sin medtävlande som är mycket upprymd och glatt bjuder hela sällskapet på öl och vin för de silver han vunnit.
Asgar lämnar tavernan tidigt för att se till Seinadis häst ute i stallet.
Efter att ha hävt några bägare med sina nyvunna vänner återvänder hon till bordet med de gamla resekamraterna. Taragir bjuder på vin och Seinadis dricker girigt ur. Hon torkar munnen med handens baksida och dra en förnöjsam suck. Hennes blick glider över de övriga gästerna inne på tavernan. Av värden har hon fått veta att de finare rummen redan ockuperats av de köpmän vars vagnar stod parkerade utanför tavernan när hennes ressällskap anlände. Efter en natt av överfall och ytterligare en under pressening i spöregn har hon inte lust att dela sovsal med att överförfriskat gäng karlar som luktar illa av gammal fylla och därtill troligen snarkar som ett storskaligt sågverk.
Hon glider upp för trapporna in på rummet där hennes packning ligger slängd i ett hörn. Hon rotar fram en av de blå klänningarna hon haft med sig i packningen ändå från Tharbad. Hon låter fingrarna glida över det sidenlena tyget och håller det upp mot ansiktet för att dra in den behagfulla doften som alltjämt sitter kvar i klädedräkten. Hon drar av sig paltorna och kränger på sig klänningen, släpper ut den långa blonda kalufsen och drar fingrarna igenom hårlockarna för att reda ut några av tovorna.
Plötsligt hör hon hur några av golvplankorna knarrar precis utanför dörren och snabba fotsteg som leder bort och ner för trappan. Utan att lägga ner mer möda på sin transformering slänger Seinadis upp dörren och följer efter bara för att se glimten av Yvians högröda ansikte. Hon kan inte låta bli att skratta. Hon har fortfarande svårt att förstå att hennes utseende som aldrig lovordats hemma i Agarstat i den bortre delen av världen kommit att uppskattas för sina exotiska drag. Lika bra att njuta av det medan det varar tänker hon för väl hemma igen kan hon inte räkna med den typen att kurtiserande.
Hon glider ner för trappan och lägger viss möda på sin entré. Hon märker att omvandlingen ger henne den önskade responsen. Hon slår sig ner vid Vilorik och en annan köpman som sitter vid ett av borden. Hon vet sedan tidigare att de båda lagt beslag på tavernans två singelrum. Nu gäller det för henne att muta in sig i någon av dessa sängkammare, allt för att få sova i en välstoppad säng. Det bästa hade varit om hon lyckas supa någon av dem totalt under bordet. Sedan är det bara för henne att baxa upp honom på rummet där han total däckar innan hon behöver hantera den uppkomna situationen. Hon ler sitt mest förtjusande leende och det dröjer inte länge förrän vinet flödar och hela resten av kvällen sponsras hennes grundliga drickande av Vilorik. De blir båda ordentligt fulla och somnar nöjda sida vid sida.
13/6
Nästa dag vaknar Seinadis upp bara för att tvingas lugna Vilorik som oroar sig för vilka konsekvenser nattens händelser kan komma att få. Seinadis kan inte hålla sig för skratt, han verkar uppriktigt orolig. Hon försäkrar honom om att ingen av dem varit i stånd att genomföra någon kompliceras sexualakt efter så mycket vin som de druckit och hon har definitivt inga planer på tvångsgifte! Medan hon klär på sig tänker hon på livet i Agarstat, hur annorlunda hennes liv kommer att bli där. Far hade skämts ögonen ur sig om han sett henne nu, men det han inte vet har han inget ont av! Dessutom har hon lovat sig själv att hennes nuvarande livsstil kom mer att gå i graven så snart hon kommer hem till byn igen. Så måste det bli.
Seinadis går ner för att möta upp med de övriga som samlats kring frukostgröten.
Hon ser att alla sitter på plats intar sin frukost gröt.
”God morgon allesamman! Vilken underbar dag att resa på”, säger Seinadis glatt när hon kommer ner till samlingen. De flesta svarar henne, även om det inte blir mer än ett nickande och ett grymtande från vissa, men Taragir ger henne endast en nedlåtande blick och fortsätter därefter sin måltid. Seinadis ser detta, men tänker inte låta det förstöra denna underbara morgon. Istället frågar hon glatt hur natten varit och om de övriga sovit gott? Ingen har något att klaga på, men Taragir svarar med ett otäckt flin att hon inte ser ut att sovit mycket under natten. Seinadis uppfattar piken och himlar med ögonen, samtidigt som hon svarar att något aldrig hänt. Hon hade endast delat rum med karlen hon nappat upp, inget annat.
”Det är endast din fantasi som spelar med dig Taragir” svarar hon och ger sin allra oskyldigaste min…Seinadis för sedan fram sin åsikt om att hon var smart som lät en av de andra gästerna betala rummet medan hon endast passade på att sova i samma rum.
- En Liknande förklaring fick Taragir höra av en prostituerad han hade ihop det med nere i Osgilliath för några år sedan, när han frågade henne om varför man någonsin kunde sälja sin kropp för några kopparmynt.. Han trodde såklart aldrig på henne, men tankebanan är den samma; ”Vid överlevnad finns ingen lag”, berättade hon. ”Ingen moral och Ingen etik, Ingen heder. De är endast förhinder… Inget av det spelar roll, bara man klarar sig.”. De som lever efter detta mönster är inte bättre än de rövare som härjar längs vägarna !!, tänkte Taragir då.
Och när Seinadis nämnt sin oskuldsfulla mening så kom minnesbilden tillbaks. Hon skulle minsann passa fint bland skök-hopen vid västra porten! Tydligen hade den sista tanken avslöjats mer än det var menat. Inte endast med ett hånfullt leende utan dessvärre även med ord.. ajdå!
Det blixtrade till och Seinadis glada min försvann som om hon fått en spann kallt vatten över sig! Taragir bet sig i tungan och under det korta ögonblick som hans ögon var slutna av smärtan, så hade Seinadis tagit upp sin grötskål och satt den upp och ner över hans huvud. Skålen var nästan full och det varma, klibbiga innehållet rann sakta nerför hans öron och kinder. Det blev plötsligt tyst i salen…de få sekunder som utspelade sig här kändes som minuter. Seinadis, såg först själv förvånad ut, men sedan föll hon i skratt och flera av de andra i salen gjorde likaså. ” Den lilla…” tänkte Taragir och innan han fått rätt på det sista ordet så hade han vänt sin egen grötskål över hennes huvud! Ha!
Seinadis skratt avbröts i ett gällt skrik, inte för att gröten var särkilt varm, utan för att hon inte väntat sig att bli behandlad så av en man. ”Precis vad hon behövde” tänkte Taragir.
Hon ser verkligen rolig ut i den där! Både Taragir och Seinadis började skratta och Gröt striden var över. Vem som vann har aldrig diskuterats.
Efter frukost lämnar sällskapet byn bakom sig. Karavanen består nu sammanlagt av tjugo personer och fyra vagnar. Asgar uppskattar inte att karavanen har blivit större och håller sig på behörigt avstånd. Till råga på allt börjar landskapet bli mer och mer uppodlat och byarna ligger mycket tätare nu. Asgars humör sjunker i takt med att landskapet visar mer och mer tecken på civilisation och mänsklig påverkan.
14/6
Taragir är sur och börjar dricka tidigt på dagen.
Asgars humör som blivit allt sämre och fortsätter stadigt nedåt, han anar oråd. Asgars värsta farhågor besannas när sällskapet ser tinnar och torn i horisonten. Seinadis reaktion är av det motsatta slaget, äntligen en stor stad här kan hon se fram emot lite förstklassig underhållning!
Sällskapet har nu kommit fram till Tiranduin. Staden med tillhörande borg har ca 3000 invånare och är under gondoritiskt flagg. Den är uppbyggd längs med båda sidorna av en bred flod som flyter fram rakt genom staden.
Taragir har vid det här laget blivit mer än måttligt förfriskad och smädar både Asgar och Seinadis inför tullvakterna. Han har tydligen ännu inte kunnat smälta Seinadis oblygsamma beteende kvällen innan utan insinuerar diverse grovheter med anspelning på hennes täckta men enligt hans mening befläckade kön.
I den ringlande kön upp mot stadsporten får Asgar ett kraftigt raseriutbrott. Asgar blir så ursinnig att han skäller ut Taragir efter noter. De flesta i sällskapet, som blivit vana vid Asgars fåordiga sätt, blir mycket förvånade över hans plötsliga vältalighet. Den som blir mest förvånad är emellertid Asgar själv, vilket leder till att han plötsligt tystnar. Åter mållös lämnar han gruppen och söker ensamhet.
När Seinadis kommer fram till tullvakterna, ler och urskuldar Taragirs brist på etikett. Hon ber tullarna ursäkta hans tölpaktiga beteende, men potensproblem reda i så tidig ålder tar dessvärre sällan fram det bästa i en mans karaktär,
Uner tvingas betala en dyr tull för sina tyger, men priser är det samma som för de övriga handelsresande så efter en misslyckad förhandling väljer han att bita i det sura äpplet och betala. Han ger sig därefter av till stadens marknad för att försöka att sälja sina tyger. Han ber Taragir att ordna med ett rum, för att spara pengar kommer det överens om att dela ett dubbelrum.
En gång i vecka, varje vecka är det stormarknad i Tiranduin. Tyvärr har den stora marknadsdagen nyss varit så Uner får nöja sig med att sköta sin försäljning på den något mindre torgmarknaden som alltid är öppen för handel.
Seinadis tar tillfället i akt att botanisera runt bland marknadsstånden på jakt efter en syndabot till sin mor och en överraskning till far. Efter mycket letande hittar hon ett hårspänne i guld med hjortmotiv som hon tror ska passa modern. Till fadern väljer hon ut en förstaklassig gondoritisk sadel. Vardera present kostar henne två guldstycken, men hon känner att det är det minsta den förlorade dottern kan ge sina föräldrar i försoningsgåva.
När Uner kommer till värdshuset visar det sig att Taragir inte ordnat med ett delat rum utan istället valt att låsa in sig på det rum han hyrt till enbart sin egen person,
15-17/6
Sällskapet stannar ett par dagar i staden.
Efter att ha varit ute ur bilden ett tag dyker Taragir upp igen och är nu hövligheten själv. Han ber till och med Seinadis och Asgar om ursäkt. Asgar kan inte hantera situationen utan mumlar något halvt obegripligt med bortvänt huvud. Seinadis ger Taragir bara en vänlig dunk i ryggen och säger att är man som hon, uppväxt med sju bröder, så lär man sig tåla det mesta. Det Taragir bjudit på är bara en bråkdel av den förnedring som springer fram ur syskonkärlekens källa.
Asgar trivs inte alls i Tiranduin och bosätter sig efter första natten i värdshusets stall. Han tillbringar så mycket tid i stallet att stallpojken börjar bli rädd att Asgar är ute efter hans jobb och det hela leder till slagsmål.
Efter att Asgar har fångat en ficktjuv som var ute efter hans börs får han nog. Han bestämmer sig för att vänta in det övriga sällskapet utanför stadsportarna.
De övriga i sällskapet väljer att ta en av de flatbottnade pråmarna över till den andra sidan av floden.
Seinadis hittar en kikare som hon inte kan låta bli att köpa. Pengarna tycks rinna genom fingrarna på henne. Hon spendera dem på björnhetsning, hazardspel, mat, dryck och allsköns nöjen.
Seinadis vandrar omkring på värdshusen och krogarna på den nordöstra sidan av den väldiga Anduin. Besöken går från 'Anduins bädd' via ölhaket 'Anûs krog' och värdshusen 'Rhovanions Port' samt 'Vägfararens Vila' till de mindre väl sedda ställena såsom 'Nimilzirik', ett skumt dryckesställe vid stranden som främst begagnas av flottarna som arbetar på floden. Hon roar dig kungligt, och snart har du ett smärre koppel av törstiga unga män (och några skökor av det sorgligare slaget) i släptåg. Hon beskådar en vadslagning som rör två ihoptotade tuppar med visst nöje, en brottningskamp (som hon inte deltar i) och diverse barder som berättar om
ting som var.
Sent på kvällen, på ovan nämnda Nimilzirik (ett namn som Seinadis är övertygad om betyder något på Gondoriternas språk, kanske en svordom), träder ur röken, mörkret och ölstanken en man fram som är helt malplacerad - en högrest (huvudet högre än Seinadis), välbyggd, uppenbarligen välbärgad och framför allt rasande grann person. Hon håller upp i ditt svepande av ytterligare en jungfru dålig sprit och stirrar på honom. Så upptäcker hon att han, den tjusige, närmar sig. Han tränger sig fram genom hopen av motiverade drickare och ända fram till hennes bord.
Seinadis lyckas stänga sin vid öppna mun och klämmer ur sig ett inte helt otvunget "Hej", varefter hon drunknar i hans djupblå ögon.
"Var hälsad, väna hästmö", han har en känsla för det högtravande, tänker
Seinadis och inser med ens sin ordvits med ett nervöst skratt. Hon hör själv hur total fjollig hon låter och känner att hon behöver mer karaktärsstärkande vin, en säck eller två. "Kanske kan jag få bjuda på ett glas vin på ett mer, passande, ställe" fortsätter den mörke främlingen, och ser sig omkring.
I hörnen och de mörka vrårna dricks hejdlöst. Seinadis ser plötsligt stället med hans ögon - en sorglig hoper är det verkligen som samlats här, snarast att betrakta som spillror. Hon gå utan ytterligare tvekan med på hans förslag och lämnar Nimilzirik. Tillsammans går de till Anduins bädd, där Seinadis kväll började, och hon får ett glas förstaklassigt vin. Han betraktar dig med en outgrundlig min innan han tar till orda på nytt:
"Jag heter Ammûnabar, jag bor här i Tir Anduin sedan många år tillbaka. När jag var ung...", han suckar en aning och något blänker till i hans ögon, " Låt oss säga att jag inte är säker på varför jag hamnade här. Jag sysslar med vetenskap, förstår du, jag skriver om olika, ska vi säga esoteriska, egenskaper hos metaller. Mitt arbete har faktiskt ständigt försvårats av att jag inte har tillgång till biblioteken i Osgilliath. Men nu är jag nära mitt mål, endast en svårighet kvarstår innan jag kan avsluta mitt verk och dessutom börja njuta frukterna av mina studier.
Jag måste genomföra en rad experiment, och för deras skull måste jag ha vissa föremål och vätskor. Och först nu har jag förstått varför jag ödet förde mig hit, till det fjärran östern- jag måste helt enkelt tacka Eru för hans försyn. En man i Bar-en-Tiren har nämligen efter långt sökande erbjudit mig att få köpa de flesta av de vätskor och föremål jag behöver!", ett kort stopp för att väta strupen med vinet, " men till saken hör att jag inte fick det budet förrän igår, och handelsmannen reser om endast ett par dagar tillbaka till fjärran östern."
Seinadis som bara lyssnat med ett halvt öra på den invecklade berättelsen väcks plötsligt ur sitt dagdrömmeri. Asch, tänker hon, han vill bara hyra in mig… och jag som kunde tänka mig
både en och två andra saker som vi skulle kunna göra tillsammans...
" Har du en häst?"
" Ja, den snabbaste i staden", hon känner ett starkt behov av imponera och ta sig ur sitt emotionella underläge.
"Mannen heter Hafar och kommer från Illanin efter vad jag har hört, han är österlänning, det är sant, men han är ju också handelsman, och jag kan inte tänka mig att österländska handelsmän är mindre måna om affärerna än andra. De föremål jag traktar är ett finmaskigt nät av en vit, silverlik metall, samt fyra flaskor. När du får dem ska du fråga om de innehåller Nelluin, Zabasu, Eregiol och Estamare." En ny liten klunk, "är du intresserad?"
Efter en stund kommer Ammûnabar överens om priset för tjänsten han vill hon ska utföra, fem silver. När Seindis lämnar Ammûnabar där, sittandes med sitt halvfulla glas, känner hon
sig smått vimmelkantig. Endast det svala regnet mot hennes ansikte väcker upp dig ur hans förtrollning...