Rickard
Urverk speldesign
Det kommer att komma tre inlägg som är en reflektion som jag fick när jag snackade rollspel med en kompis. Diskussionen handlade om hur man ska få spelarna att omfamna en genre men ju mer jag började filosofera, desto mer bredde ämnet ut sig över flera områden. Skriv gärna ned tankar som du får när du läser vidare, exempelvis om du ser en situation framför dig där det jag skriver om kan inträffa, om du får idéer till en regel eller om du direkt börjar tänka på ett rollspel som handlar om just det jag tar upp. Jag är intresserad av alla sorts tankar som denna text genererar. Dock undanbeder jag argument varför metaspel är dåligt då sådana tankar inte tillför någonting.
Att metaspel är dåligt är någonting som vi många från barnsben blir matade med. Metaspel i rollspel är att göra någonting utifrån ett perspektiv som rollpersonen aldrig kan ha upplevt. Det kan vara saker som att passa sig för en fälla då spelaren har hört att en tidigare rollperson har fastnat i den, det kan vara att spelaren använder sig av färdigheter från sitt riktiga liv eller gör beslut baserat på vetskapen att spelledaren aldrig dödar rollpersoner.
Jag tänker inte argumentera över huruvida metaspel är bra eller dåligt. Det jag vill visa upp är hur metaspel används beroende på hur man spelar rollspel. Att tänka sig meta som dåligt är vanligt i grupper där karaktärsgestaltandet är i fokus. På den andra sidan av "skalan" har vi vissa indiespel* som istället fokuserar på berättelsen. Dessa spel kräver att spelaren alltid är meta och tänker utifrån ett perspektiv och tar beslut för att göra en så bra historia som möjligt, istället för att utgå från vad rollpersonen skulle ha gjort. Med andra ord är deltagarna regissörerna istället för att vara huvudpersonerna i berättelsen. Detta är något som man måste acceptera för att kunna njuta av dessa typer av spel.
* Zombie Cinema, Det sjätte inseglet, Berättelser från Staden, Primetime Adventures, Solar System. Med andra ord, spel som är spelledarlösa eller som åtminstone låter spelarna sätta scener.
/Han som inte har spelat eller ens läst de två sista spelen så han chansar lite där
BakgrundBrian Jamison »Gamemastering« said:Metagaming is what happens when players use personal knowledge in a game that their characters would never know. Metagaming is something to be avoided. Forcing players to crack a code is another form of metagaming, or playing outside the game. It has no place in roleplaying.
Att metaspel är dåligt är någonting som vi många från barnsben blir matade med. Metaspel i rollspel är att göra någonting utifrån ett perspektiv som rollpersonen aldrig kan ha upplevt. Det kan vara saker som att passa sig för en fälla då spelaren har hört att en tidigare rollperson har fastnat i den, det kan vara att spelaren använder sig av färdigheter från sitt riktiga liv eller gör beslut baserat på vetskapen att spelledaren aldrig dödar rollpersoner.
Jag tänker inte argumentera över huruvida metaspel är bra eller dåligt. Det jag vill visa upp är hur metaspel används beroende på hur man spelar rollspel. Att tänka sig meta som dåligt är vanligt i grupper där karaktärsgestaltandet är i fokus. På den andra sidan av "skalan" har vi vissa indiespel* som istället fokuserar på berättelsen. Dessa spel kräver att spelaren alltid är meta och tänker utifrån ett perspektiv och tar beslut för att göra en så bra historia som möjligt, istället för att utgå från vad rollpersonen skulle ha gjort. Med andra ord är deltagarna regissörerna istället för att vara huvudpersonerna i berättelsen. Detta är något som man måste acceptera för att kunna njuta av dessa typer av spel.
* Zombie Cinema, Det sjätte inseglet, Berättelser från Staden, Primetime Adventures, Solar System. Med andra ord, spel som är spelledarlösa eller som åtminstone låter spelarna sätta scener.
/Han som inte har spelat eller ens läst de två sista spelen så han chansar lite där