Nekromanti Metaspelande som resurs och verktyg, men hur?

[Sömniga Isaac]

För det första, denna tråd är till för att diskutera metaspelande som resurs och inte som ett hinder så jag undanber helst kommentarer som handlar om hur dåligt det är att metaspela och ser hellre kommentarer som handlar om hur det kan tillföra saker till spelet. För det andra vart jag osäker på vart jag skulle lägga denna diskussion så om den har hamnat fel så skulle jag vara tacksam om ni lade in den på rätt plats.

Metaspel är som jag förståt det av ordets sammansättning något som kan förklaras som att spela spelet med åskådar kunskaper.

Exempel: En spelare som är verksam som officer vid stadsvakten kommer in till Greven som spelas av en annan spelare. Officeren har timmarna före mötet haft ett möte med fru Löwengrip där hon talade om sin misstro mot stadens Greve.

Officern: Jag kom så snabbt jag kunde efter dess att ni kallat mig, vad gäller ärendet?
Greven (metaspel): Jag hörde att ni hade haft ett samtal med fru Löwengrip, ett samtal där mitt namn både nämdes en och två gånger.
Officerna: Bäste herre jag förstår inte vad ni talar om, kan du förklara dig?
Greven: Ljuger du mig rätt upp i ansiktet! Idag rapporterade mina ögon och öron om ett möte ni haft med fru Löwengrip, ett möte som tydligen inkluderade mitt fall! (Spelaren har genom karaktären förklarar hur metakunskapen, vilken denna hämtade genom att se scenen med fru Löwengrip, kom in i scenen).

Personligen, om jag nu är på fel väg med vad metaspelande innebär så får ni rätta mig, så vet jag med mig att jag använder metaspelande ganska sällan trotts att det egentligen kan tillföra mer till spel en om det inte används. Så min fråga till er är hur metaspelande kan användas som ett verktyg i rollspel och i vilka former det kan förekomma för att skapa ett givande tillfälle under rollspelets gång? Vidare så önskar jag, även om jag har missförstått begreppet metaspelande, att fördjupa mina kunskaper i hur man gör när man metaspelar då jag själv är ganska oinsatt i det.

 

[Mogger]

Den enkla lösningen är att lösa det från fall till fall. Det räcker ju med att fråga "kan inte min rollperson känna till det?" eller något liknande. Ett annat sätt att säga att "om ni tycker att era rollpersoner bör veta något, så vet de det".

Vill du eftersträva det här i spel kan du som SL vara snabb med att påpeka att "det där vet din rollperson" eller att alltid svara ja på frågan om en RP känner till det.

Men eftersom det finns så många olika spelstilar och så många olika spel är det svårt att ge ett mer konkret svar.

 

[solvebring]

Metaspelande ses ofta som ett problem. Det är så jag stötte på begreppet för ett antal år sedan och det var så jag närmade mig begreppet.

Vad gäller tolkningen av vad det är så tänker jag mig att man tar kunskaper om spelandet och använder det i spelet. Ordet meta i sig handlar om ämnet i ämnet. Att spela ett dataspel som handlar om att spela ett dataspel är ett metadataspel. Att skriva en dikt och hur dikten är skriven är en metadikt. Att spela rollspel om att spela rollspel är att spela ett metarollspel. Att då använda kunskaper om något i detta något är därmed att "meta" - så att spela på kunskaper man har om spelet i spelet är att metaspela.

Men nå...

Trots att du undanber dig snack om att metaspel är dåligt måste jag ändå toucha det lite eftersom många anser att metaspel är dåligt. Min uppfattning, över flera år, var att metaspelande är dåligt spel. Att man utnyttjar det man vet om spelet för att uppnå saker i spelet; saker som ens rollperson inte vet, men som spelaren vet.

Med åren har jag dock fått upp ögonen för att det finns både bra och dåligt metaspelande. Vad det är beror väl ganska mycket på gruppen, men rent generellt brukar jag kväsa och undanbe mig egoistiskt eller storydödande metaspelande under mitt spelledarskap.

Jag vill helt enkelt inte att folk ska metaspela bara för att spelaren själv är girig på något sätt. Det mest tydliga exemplet av dåligt metaspel, som jag har så här direkt är: Det är strid, framför rollpersonerna står monster X. Spänningen stiger! Spelade A och C drar sig dock undan och lämnar de andra i sticket. Inte för att de spelar sina roller, utan för att de läst i monsterboken gällande monster X och vet att det kommer att kräva förluster för att besegra monstret.

Vad som däremot kan vara bra metaspel är att man helt enkelt undviker att blocka i så lång utsträckning man kan, till och med i fallen: "Jag använder mig av något min rollperson egentligen inte vet", för att utveckla berättelsen och driva den vidare.

Visst det där kan också vara dåligt eller för den delen komplicerat - svårt för alla att handskas med på rätt sätt. Så åter en gång; det kräver sitt spel och inte minst sin spelgrupp att ta sig den här friheten.

Så min fråga till er är hur metaspelande kan användas som ett verktyg i rollspel och i vilka former det kan förekomma för att skapa ett givande tillfälle under rollspelets gång?

Jag ser det främst som ett verktyg i de fallen man spelar samberättande eller spel som har liknande spelstrukturer - där spelet tjänar på allt som folk kan bidra med för att föra berättelsen vidare på intressanta sätt - även metaspelande.

Hur det kan användas är väl förslagsvis när man känner att det skulle vara kul att ställa till med exempelvis en konflikt. Ditt eget exempel är skitbra! B vet egentligen inte om att A och C snackat skit om henne. Fast det är inte så intressant. Vad som skulle vara intressant vore ett rejält bråk som kanske kan eskalera ultimatum, fler hemligheter, att obekväma sanningar uppdagas osv. B spelar därför på att hon vet vad A och C har sagt, och den här lilla grejen blir plötsligt en ganska stor sak och genererar flera scener och i sig själv en hel delberättelse om A, B och C:s relationer.
Fun, fun, fun!

Det är ju också en bra grej om ingenting händer och något måste nå triggerpointen och sätta saker i rullning. Exempelvis att sällskapet måste känna till ditten - the thing för att saker och ting ska börja hända. Ingen känner till ditten. Men spelare A vet att Datten har kunskap om ditten. Hennes rollperson vet inte detta men eftersom ingenting händer spelar hon på att hennes roll har en magkänsla eller ett ärende till Datten, vilket gör att de går och samtalar med denne. Vips så har de kommit förbi storyblockaden och scenariot sätts igång.

/solvebring som skrev mer än han tänkt och som förövrigt vill hålla med Måns.

 

[Sömniga Isaac]

Metaspelande ses ofta som ett problem. Det är så jag stötte på begreppet för ett antal år sedan och det var så jag närmade mig begreppet.

Vad gäller tolkningen av vad det är så tänker jag mig att man tar kunskaper om spelandet och använder det i spelet. Ordet meta i sig handlar om ämnet i ämnet. Att spela ett dataspel som handlar om att spela ett dataspel är ett metadataspel. Att skriva en dikt och hur dikten är skriven är en metadikt. Att spela rollspel om att spela rollspel är att spela ett metarollspel. Att då använda kunskaper om något i detta något är därmed att "meta" - så att spela på kunskaper man har om spelet ii spelet att metaspela

Jo precis, men då förstod jag rätt. Var lite detta jag försökte gestalta i exemplet. Greven var aldrig närvarande i den scenen, men spelaren var i rummet. Denne använder sig med andra ord av kunskaper om spelet i spel genom sin karaktär och väver in det på ett sätt så att det blir kunskaper som kunnat komma genom spelet. Med andra ord precis som du beskrev i ditt inlägg lite längre ner.

Jag använda meta som jag en gång fick det förklarat av mig när man talar inom vetenskapen. Med andra ord blir meta som du säger att tala om det som meta gäller eller att ställa sig som åskådare och använda kunskaper som egentligen inte finns för den som var i processen. Jag valde bara andra ord att förklar med men jag tror vi syftar till samma sak. Dock är jag tacksam över förklaring då jag känner att jag låg i närheten av innebörden samtidigt som du förtydligade innebörden ytterliggare.

Vidare, jag såg att i tidigare svar från Måns så talade denne om att det är svårt att tala mer specifikt då det finns så många olika stilar som man kan spela med. Här vill jag bara inflika att det gör inget som helst om ni utgår ifrån en specifik gren inom rollspel och förklarar hur det skulle kunna fungera utifrån den typen av rollspelande.

 

[Niklas73]

Men är detta metaspel?

Men är metaspel även följande?

Din RP spelar poker mit en SLP. Systemet går ut på att du slår ett visst antal tärningar och motståndaren slår ett visst antal tärningar - lägg ihop summan. Du får stoppa då du tror att du har mer än spelledaren och vice versa. Ni jämför era summor - högst vinner.

Har vi då ett metaspel? Det är inte poker som spelas och det är spelaren som bedömmer sitt resultat. Men istället för att ta upp en kortlek och låssas spela som sin rollperson som simuleras detta med att spelaren försöker vinna (vilket rollpersonen rimligen vill göra, annars försöker väl spelaren förlora?). Skickligheten i kortspelet simuleras i hur många tärningar man får slå. Ju bättre man är påspelet desto fler tärningar har man på hand.

Men är detta metaspel och är det dåligt?

 

[Mogger]

Det enklaste sättet att lösa det på är att låta alla speldeltagare göra bedömningen själva. Det tråkiga alternativet är att visa ut spelare ur rummet. Så fort man slutar med det så löser det sig av sig självt.

 

[Recca]

Men var drar man gränsen? Ska allt metaspelande vara okay? Det låter som att man kan sabba rätt mycket för sina medspelare, särskilt i ett intrigspel.

 

[DeBracy]

Men var drar man gränsen? Ska allt metaspelande vara okay? Det låter som att man kan sabba rätt mycket för sina medspelare, särskilt i ett intrigspel.

Klart man kan. Men en grundförutsättning för att det ska vara roligt att spela spel över huvud taget är ju att folk låter bli att vara rövhål och ser till att ha lite fingertoppskänsla. Vitsen med att spela med öppna hemligheter är ju att man ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra.

 

[Ram]

Men var drar man gränsen? Ska allt metaspelande vara okay? Det låter som att man kan sabba rätt mycket för sina medspelare, särskilt i ett intrigspel.

Klart man kan. Men en grundförutsättning för att det ska vara roligt att spela spel över huvud taget är ju att folk låter bli att vara rövhål och ser till att ha lite fingertoppskänsla. Vitsen med att spela med öppna hemligheter är ju att man ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra.

Precis.

En vinkling vad gäller spelstilar; En grej att ta sig en funderare över när man skapar sig en hemlighet är hur man vill använda den. Är det roligaste när hemligheten avslöjas och man får agera efter konsekvenserna av densamma eller är det roligaste när man får sträva efter att skydda den? Är avslöjandet en början eller ett slut så att säga.

 

[Doctor_Hell]

jag har alltid sett metaspelande som när man blandar in sin kunskap om spelet man besitter på en spelarnivå ta tex ett sådant spel som pathfinder eller DnD som i mina ögon inbjuder till det som i mina ögon är metaspelanade.. säg tex att man möter ett monster som bara kan ta skada av eld min karaktär vet inte det men jag som spelare vet det och tänder däför eld på mina pilar och börjar skjuta

eller att jag läst att om jag tex står på en höjd och skjuter ner på mina fiender får jag +5 på slaget att träffa och sålunnda letar jag i varje strid efter en höjd att skjuta ifrån det är i mina ögon metaspelande i sin allra enklaste form

har ett exmepel när vi spelade star wars där en pelare skulle spendera ett forcepoint för att få lägga till en d6 till sin chans att lyckas men där dom övriga i gruppen räkande ut att spelaren skulle behöva slå 5 på tärningen för att lyckas vilket skulle vara slöseri med force points unget karaktären vet men nått vi som spelare vet sålunnda metaspelande

 

[solvebring]

Men var drar man gränsen? Ska allt metaspelande vara okay? Det låter som att man kan sabba rätt mycket för sina medspelare, särskilt i ett intrigspel.

Klart man kan. Men en grundförutsättning för att det ska vara roligt att spela spel över huvud taget är ju att folk låter bli att vara rövhål och ser till att ha lite fingertoppskänsla. Vitsen med att spela med öppna hemligheter är ju att man ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra.

Precis vad jag tänkte skriva. =)

... Det handlar snarare om spelstil än om metaspelandet i sig. Vad som är bra och dåligt metaspelande är egentligen relativt och helt beroende av "Vad vill vi uppnå?"

/solvebring som kanske bör skriva en artikel om det han själv kallar för "effektspelande" (fastän det säkert finns en formell term för det). Kort sagt att stängt, ofta traditionellt spel, handlar om effekter - överraskingar - mer än storyn.

 

[Niklas73]

Beror inte den här typen av spelande på gruppen? Mina spelare säger: "Det där känner inte min karaktär till, däremot är hon en galen bärsärk och skulle aldrig bry sig om att strategiskt tänkande i form av höjder så jag mörsar bara på".

 

[Sömniga Isaac]

Men var drar man gränsen? Ska allt metaspelande vara okay? Det låter som att man kan sabba rätt mycket för sina medspelare, särskilt i ett intrigspel.

Klart man kan. Men en grundförutsättning för att det ska vara roligt att spela spel över huvud taget är ju att folk låter bli att vara rövhål och ser till att ha lite fingertoppskänsla. Vitsen med att spela med öppna hemligheter är ju att man ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra.

Här håller jag helt med DeBracy. Anledningen ligger mycket i att min egen definition i spel, som i brädspel t.ex, försvinner då spelarna börjar agera på kunskaperna endast för att förstöra och krossa gruppens gemensamma intressen och nöjen. På något sätt får jag även en känsla av att metaspelande som sker för att förstöra och vara jävlig även bidrar till att slita isär gruppkänslan och endast lämna kvar en flock personer vars intressen är så spretiga att de inte längre räknas som en grupp.

Så för att avrunda. Metaspelande är i min mening helt okej så länge det används som en resurs och tillgång. Börjar det istället användas som ett vapen liksom ett redskap för att förstöra så har den personen börjat överge själva meningen med att göra en gruppaktivitet i mitt tycke. Med andra ord, metaspelande är okej så länge det bidrar till vad gruppen efterlyser i aktiviteten.