Nekromanti Metropolis igen...

[magoo]

Jag har tänkt att mina spelare ska hamna i Metropolis, som ska vara lik deras hemstad, men ändå inte. Jag tycker inte att Metropolis-världen som beskrivs i Kult-spelet passar riktigt till min splstil och skulle därför behöva lite tips och råd.

Min kampanj utspelar sig i Umeå och jag tänkte att RP skulle komma ut i "det sanna" Umeå via ett parkeringsgarage där det har hänt läskiga saker i tidigare äventyr.

Jag tänker mig "det sanna" Umeå centrum som en innesluten stad i staden. Stadens två broar och järnvägen ska patrulleras av ???, älven skärmar av den fjärde sidan. Centrum ska vara avbefolkat, förutom ett antal varelser som bokstavligt talat lever på de stackare som förirrar sig in.

Jag funderar dock på att låta en mindre grupp människor vistas i centrum, en slags kult, alla mer eller mindre vansinniga och drogberoende. Ledaren ska kunna hjälpa RP till "det vanliga" Umeå mot en gentjänst, t ex kan de tvingas döda någon av de varelser som patrullerar innerstaden.

Nu kommer mina funderingar:

- Hur lever RP i "det sanna" Umeå? Måste de t ex äta och dricka? Finns det mat och vatten?

- Kan människor leva i Metropolis? I så fall, kan dessa människor vara normala, eller är alla med automatik psykfall? Kan det finnas godhet i Metropolis?

 

[Ghoulz]

Kan människor leva i Metropolis? I så fall, kan dessa människor vara normala, eller är alla med automatik psykfall? Kan det finnas godhet i Metropolis?

Beroende på vad man lägga in i begreppen "normal" och "god" (ja, jag vet att jag tjatar! men jag måste hålla hårt på min värderelativistiska övertygelse!) så tror jag visst att det kan finnas sådana värden även i Metropolis. Om rp:na kan för med sig det in i Metropolis kan väl andra göra det också? Jag skrev själv ett avsnitt i en kampanj där rp:na fastnat i metropolis (som då var "enligt boken") och var tvungna att leta sig hem. De stötte ihop med en grupp andra människor som förirrat sig in i Metropolis och fastnat där. Dessa leddes av en magiker som funnit flera vägar in och ut ur illusionen. I utbyte mot ett människooffer (ja, de var tvungna att välja vem av dem som skulle dö...) hjälpte han rp:na tillbaka till verkligheten. Inspirationen till dessa "överlevare" plockade jag från Mad Max 2 med den lilla oljeproducerande byn. Skillnaden mot ett nybyggarsamhälle i Vilda Västern var inte särskilt stor. I min version av Metropolis var livet ingen lek och de flesta var ganska illa medfarna och härdade. Jag föreställde mig att de var tvungna att jaga mat och vatten, men varierande hur ofta eftersom tiden flyter underligt i Metropolis. Maten fick gruppen delvis genom jakt på underliga varelser i Metropolis, genom att plundra öde affärslokaler som helt befinner sig i Metropolis eller genom att smita in verkligheten och snatta i butiker och liknande. Det skapade en aura av utsatthet och misär som tillförde mycket.

I min beskrivning av Metropolis inspirerades jag av beskrivningar från grundböckerna där det talas om att det här och var kunde finnas öppna butiker som delvis ligger i Metropolis och likaså barer som kan iakttas utifrån. Kanske rymmer dessa lokaler portaler eller så är väggarna bara ovanligt tunna. Att låta ett par sena kroggäster glida ut från en krog och förvinna som skuggor i mörkret var ett bra sätt att få spelarna illa till mods. Förövrigt så tycker jag att den franska filmen "Delicatessen" är ett bra tips för den som vill hitta visuell inspiration till metropolisbeskrivningar. Nedgångna bostadshus, skräpiga gator och en ständigt blekgul himmel - allt fullkomligt öde och stilla. Mycket inspirerande.

 

[Rising]

"- Hur lever RP i "det sanna" Umeå? Måste de t ex äta och dricka? Finns det mat och vatten?"

Jag gillar att låta Metropolis vara ganska öde, och rollpersonerna kan ta sig in i delvis raserade bostadshus och dricka det rostiga, vidriga vatten som finns i kranarna där. Det regnar ibland över mitt Metropolis, men regnvattnet är surt och kärvt. Personligen tycker jag att det läskigaste med Metropolis skall vara just de svåra levnadsförhållandena. Monster bör rollpersonerna kunna undvika att konfronteras med utan större problem. (Själv gillar jag att rollpersonerna får höra sirener eller skrikande röster i fjärran och får försöka gömma sig från det annalkande hotet.)

"- Kan människor leva i Metropolis? I så fall, kan dessa människor vara normala, eller är alla med automatik psykfall? Kan det finnas godhet i Metropolis?"

Jag tycker Metropolis blir bäst om varelserna som rollpersonerna kan möta där har ett komplicerat förhållande till äventyrarna. Istället för ren hjälpsamhet och rent motstånd så kan man hitta på intressantare karaktärer:

Ett kollektiv med människor som förirrat sig till Metropolis och som byggt upp mentala barriärer som skyddar dem mot verkligheten de lever i. De låtsas som att allt är som det ska vara och går iväg till påhittade arbeten på dagarna och stirrar in i en brusande, trasig teveapparat på kvällen och tror sig titta på underhållande sitcoms. Deras liv är en enda stor lögn. Stundtals bryter de ihop och konfronteras med den traumatiska verkligheten, ibland tappar de kontrollen och agerar helt instinktivt; drar ut på gatorna fyllda av hunger och tanklöst vansinne i jakt efter något att sätta tänderna i.

Några barn som tvingats lära sig att överleva i Metropolis trots alla odds. Tänk "Newt" i Aliens. De är mycket skygga och litar inte helt på äventyrarna. De kan förstås erbjuda ovärderlig hjälp, men de kan också agera väldigt själviskt och offra sina nya vänner utan samvetskval om det skulle kunna ge dem några fördelar. De kan vara mycket sluga och försöka lura äventyrarna att anfalla sina egna fiender, i hopp om att de alla skall förgöra varandra. De kan vara mycket tjuvaktiga också.

Rivaliserande gäng, som slåss mot varandra och lever på varandras kadaver. Äventyrarna kan dras in i deras konflikter. Gängen kan vara allt ifrån Kultister och dårar till vanliga, hederliga människor som förstått att det är djungelns lag som gäller om man ska kunna överleva. Kristna människor kan tro att de hamnat i helvetet och de finner kraft i sin tro som hjälper dem att hålla sig skärpta och klarsynta.

Typ. När det gäller monstrena, så kan även de ha intressantare målsättningar än att döda äventyrarna så fort de får syn på dem. Jag gillar varelser som är förvirrade och tror sig behöva utföra diverse plikter i staden. Azghouler som arbetar som brandmän eller poliser är t.ex roliga. Först när rollpersonerna reagerar genom att skrika eller fly så stannar de upp och hajar till, för att inse att de inte alls behöver hjälpa sina forna härskare längre. (Jag kommer ihåg när en kvinnlig rollperson räddades ur ett brinnande hus av en sådan brandman och först när de var ute kunde hon se dennes ansikte genom visiret på hans hjälm, varpå hon skrek och Azghoulen väcktes ur sin trans och tja, ni kan räkna ut resten själva...)

Jag har också låtit en syskonskara på tre borderliners följa efter äventyrarna ungefär som Gollum, och med tiden började en sorts avvaktande vänskap bildas mellan grupperna. En av äventyrarna fann sympati för den yngsta brodern och plåstrade om hans variga sår, samt bjöd på några luddiga djungelvrål hon hade i byxfickan, m.m. De i sin tur varnade äventyrarna när de höll på att stövla in i farliga områden. Relationen var verkligen inte helt friktionsfri, men det var också det som gjorde det så himla spännande. Klart lyckat.

/Rising

 

[Rajr0t]

Varför i hela världen är det alltid Umeå som folk använder som stad för skräckrollspel? Bor alla skräckrollspelare i Umeå? Eller är det bara en väldigt läskig stad?

 

[Rising]

Umeå = Staden som Gud glömde?

"Varför i hela världen är det alltid Umeå som folk använder som stad för skräckrollspel?"

Vilka andra än Magoo syftar du på? Anledningen till att vi hört mycket om Umeå är nog snarast för att Magoo postat många inlägg om frågor till den kampanj hon leder som utspelas i den staden. Mycket trevliga inlägg, förresten. Det är kul att få följa en annan spelledares kampanj här på forumet.

Jag tror inte att Umeå är en typisk Kult-stad. Kult är storstädernas spel, och inte ens Stockholm är egentligen tillräckligt stort och förfallet för att passa stämningen man vill åt i Kult. Det är egentligen lite lustigt att Kult kommer från töntlandet Sverige, och inte från något av de länder där Kultkampanjer borde kunna utspela sig.

/Rising
som kom på att det här var ett ganska onödigt inlägg

 

[Rajr0t]

Kultstäder [OT]

Mmm, så kanske det är. Fick för mig att jag sett Umeå nämnas av de flesta andra och även sett äventyr till Kult som utspelar sig i denna nordliga stad.

Nåväl, jag tycker att disiga ryska storstäder är helt perfekta Kultstäder, som Moskva, S.t Petersburg osv. Fullt av massa underjordiska komplex och tunnelsystem!

 

[magoo]

Det är nog bara jag...

...som använder Umeå. Men jag har desto fler frågor och är tacksam för all hjälp eftersom jag är Kult-nybörjare.

En av mina spelare var mycket skeptisk att vi skulle spela Kult i Umeå, han trodde inte att det skulle gå att få den rätta känslan här (läs vapen). Men mitt Umeå är förstås inte det vanliga snälla Umeå utan en variant som styrs av korrupta kommunpolitiker, korrupt polis, lokala medier som bara trycker historier om katter som räddar folk ur hus och släktträffar i Blattnicksele istället för att skriva sanningen mm mm...

Umeå är en utmärkt rollspelsstad, jag har för mig att det finns ett Mutant-äventyr som utspelar sig i Umeå. Här finns bland annat härliga tunnlar under universitetet/regionssjukhuset som rollpersonerna kan irra omkring i...

Mitt första Kult-äventyr utspelade sig i Stockholm. Jag föredrar en miljö som jag känner väl eller eventuellt helt påhittade miljöer. Jag funderar lite vagt på att låta RP komma ut från Metropolis i en helt annan tid, t ex 80-talet som jag också kan som min egen bakficka.

 

[Rosen]

Re: Det är nog bara jag...

...som använder Umeå.

Det kanske förtjänar att påpekas att fanzinet Armageddon #7 innehöll en tjock och matig Umeåmodul till Kult. Åtta år sedan nu, men ändå.

--
Åke

 

[teofagus]

Re: Umeå = Staden som Gud glömde? >Umeåmodulen

Det finns ju f.ö. en riktigt, riktigt bra Umeåmodul till Kult som medföljde i ett 100-sidigt nummer av fanzinet Armageddon. Schyssta miljöbeskrivningar och riktigt bra äventyr också, kanske det bästa utöver de Gunilla och Micke skrev.