Nekromanti Min spelvärld 'Angoria' [lång]

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
Denna världen har jag jobbat med i snart tre år, under denna tid har det funnits oerhört många varianter på den. Nu slutligen har jag bestämt mig för att spelleda D&D och mitt världsskapande har fått nya krafter. Med gamla namn och kulturer men med ett helt nytt koncept i handen börjar det hela nu att ta form.

Grundkonceptet är att för länge sedan så enades de olika rikena i den del av världen som senare kom att kallas för Angoria till ett enda väldigt kejsardöme, som hette Angoria.
Genom detta enande kunde de stå emot den väldiga invasion av demoner, monster, onda människor och annat som vällde in över länderna.
Småningom föll Angoria sönder i tre ungefär lika stora riken som hamnade i krig med varandra.
När kampanjen utspelar sig finns endast ett av dessa riken kvar, kejsardömet Otaria även om det är på dekis. Det ena av de två övriga är sedan länge förintat av diverse monster och det andra har fallit samman i statsstater och småriken. Ungefär som världen som beskrivs i D&D4's regelböcker.

Här följer en sammanfattning av de tre riken som bildades efter Angorias fall. Tips, idéer och frågor är alltid välkomna!

Arvenor
Det rike som bildades av Angorias siste kejsares son, Alexios. Under det stora krigets första skede var Arvenor de starkaste av de tre rikena, men allt eftersom tiden gick så blev det allt svagare. Det hela vände dock när Kemshal föll i samman efter flera omfattande invasioner av både Otaria och Arvenor samt orchhorder och andra monster. När Kemshal var försvunnet så utbröt ett par mindre krig mellan Otaria och Arvenor men inget av samma skala som förr i tiden. Arvenor var ganska så lungt under det första århundradet efter att Kemshal fallit, men med tiden så började inre spänningar göra sig påmärkta. När det rådde relativ fred med Otaria och Kemshal inte längre fanns så började folket inom rikets gränser att göra mindre uppror. Särskilt upproret vintern år 764-765 var väldigt blodigt då tusentals civila dödades av armén. Dessutom hade man problem med alla de monster som fanns i Kemshal. Det hände flera gånger att de trängde långt in i Arvenor innan de slutligen stoppades. Armén och folket var splittrat efter flera större inbördeskrig och delar av de östra delarna av riket hade fallit i Otarias händer. Slutet kom dock när den siste kejsaren Conorin IV dog utan arvingar år 895. Riket kastades nästan omedelbart in i ett våldsamt och blodigt inbördeskrig som decimerade befolkningen. Kriget resulterade i att Arvenor slutligen kollapsade till en mängd småriken och statsstater. Det allmänna kaoset gjorde också att monster från Kemshal kunde ta sig in i riket och bosätta sig i vildmarken mellan städerna. Numera har det skapats ett fåtal mindre kungadömen och flera stadsstater har stort inflytande. En av de starkast lysande stjärnorna i det forna riket är stadsstaten Silverstaden som har växt till en av områdets största städer under de senaste åren, mycket på grund av sitt fördelaktiga centrala läge mitt i knytpunkten för flera stora handelssleder. Gamla osämjor försvinner långsamt och de två små kungadömena Cormien och Shertol är ett bra bevis på det. De styrs av varsin gammal adelsätt från Arvenors dagar, det två ätterna var svurna fiender och är så än idag. Flera krig har utkämpats mellan de båda länderna och ett nytt kan utbryta när som helst.

Otaria
När Angoria föll ihop så bildade de västliga provinserna kejsardömet Otaria under den mäktiga generalen Otarius Ventarus. Otaria hade tidigt i kriget den största armén men efter ett stort nederlag i slaget vid Telrain så förlorades de övertaget. Otaria styrdes först av ättlingar till Otarius, som formade Otariondynastin. När den upphörde övertogs kejsartronen av Marviondynastin. Genom århundradena så har flera dynastier kommit och gått och nu för tiden så styrs Otaria av Vernicondynastin. Efter det stora kriget så koncentrerade Otarierna sig på att bygga ett stabilt och välorganiserat rike. De grundade nya städer som var planerade från grunden och de byggde ett omfattande system av stenbelagda vägar mellan städerna. De skapade en stor och välorganiserad armé som de kunde hålla ihop riket med. Under de många krigen mellan Otaria, Arvenor och Kemshal så visade sig otariernas organisationsförmåga vara en stor fördel. När Kemshal försvagades av de många invasionerna riket drabbades av så erövrade Otaria två stora städer i de södra delarna av det sönderfallande riket. Efter Kemshals fall så var det i stort sätt fred mellan Otaria och Arvenor botsett från ett fåtal mindre strider. När Arvenor började plågas av flera inbördeskrig så lyckades Otaria ta några städer i de östra delarna av riket utan något speciellt motstånd. När Arvenor slutligen kollapsade så var det många i Otaria som argumenterade för att man skulle erövra resterna av den gamla fienden. Det blev dock aldrig av eftersom armén behövdes i norr för att stäva invasioner av orcher och andra monster. På senare tid så har dock Otarias glans börjat försvinna. Även ifall riket är det sista av Angorias arvtagare så plågas det numera av stora inre konflikter. Tillskillnad från Arvenor så är det inget öppet inbördeskrig, armén är för stor och för stark för att någon ska våga öppet krig mot kejsaren. Istället är det strid med tungor och allianser i skuggorna och bakom låsta dörrar. Rikets städer har också börjat förfalla, de en gång vita marmorfasaderna är numera gråa och de nya byggnaderna saknar den glans som en gång fanns. Eftersom armén allt mer behövs i städerna för att hindra maktlystna adelsmän att göra uppror så har monster från Kemshal kunnat ta sig in i riket och det är numera inte lika säkert att resa längs vägarna längre. Otaria är numera en skugga av sin forna glans, men ifall de provoceras så kan de fortfarande slå tillbaka – och det hårt.

Kemshal
Efter Angorias fall bildade magikern Merdov Kalothik och hans magikersällskap riket Kemshal i norr. Den magiska traditionen hade varit stark i detta området långt innan Angoria enade kontinenten. Merdov grundade den ordern som senare skulle bli känd som Kemsherordern. Denna ordern styrde sedan riket och utnämnde en magikrat som var rikets högsta ledare under sin livstid, eller tills han valde att avgå. Kunskap och kultur frodades i Kemshal och riket var välmående och stabilt. Riket var dock hårt drabbat av alla de monster som levde i bergen och på slätterna norr om riket. Även ifall riket hade en stark armé så var det ofta inte tillräckligt för att föra krig på båda fronterna. Lyckligtvis så hade de tillgång till stora mängder magiker som kunde hjälpa till i striderna. Kemshals huvudstad var Arkam Sûl, magikerns klippa. Under Kemshals tid var detta en av världens största städer och ett centrum för kunskap och kultur. Här samlades alla möjliga olika raser för att leva i fred och samförstånd. I Kemshal så ansåg man att ens kunskap och duglighet skulle värderas högre än ens ras och ursprung. Detta stod i kontrast till Otaria som i viss utsträckning var främlingsfientligt, särskillt under Otarion- och Marviondynastierna. Kemshal var det första av de tre rikena att gå under, år 647 drabbades Kemshal av en väldig invasion av orcher och andra monster ledda av krigsherren Orogor Blodtand. Man kallade in hela armén och tvångsrekryterade mängder av soldater från civilbefolkningen. Efter flera stora slag och belägringar så lyckades man besegra de väldiga horderna. Överbefälhavaren Validur Hekaton hjälteförklarades. Framåt vinterns drabbades Kemshal av ytterligare två invasioner; den första kom från nordöst och bestod av ytterligare en väldig hord av orcher, vättar, jättar och andra varelser. Den andra kom österifrån och bestod helt enkelt av monster, ohyggligheter som vällde in över gränsen. Validur ledde arméerna till flera stora segrar, men tillslut så kunde inte ens Kemsherorderns alla magiker hindra vågen av monster som vällde in över landet. Man tvingades tillbaka allt mer och tillslut hade man bara de tre städerna Arkam Sûl, Thal och Vladvok kvar, och alla var under hård press. Som om det inte var nog så erövrades två stora städer i söder av otariska legioner. Ledda av den väldiga draken Khordash erövrade de monsturösa horderna Kemshals sista städer och lade den en gång stolta civilisationen i ruiner. Huvudstaden Arkam Sûl var den sista staden att falla på hösten år 653. Numera är Kemshal en övergiven vildmark full av ruiner och av de monster som en gång förintade det stolta landet. De sista av Kemshals överlevande invånare lever också kvar här, härdade av det stränga klimatet och de många monsterna är de fruktade krigare.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Kort kommentar: Otaria är även namnet på den värld där Magic-expansionerna Odyssey och Onslaught utspelar sig. Bara så du vet, alltså.
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
Dimfrost said:
Kort kommentar: Otaria är även namnet på den värld där Magic-expansionerna Odyssey och Onslaught utspelar sig. Bara så du vet, alltså.
Är det? Fan vad trist, då får jag väl hitta på ett nytt namn då :gremfrown:
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Ett allmänt råd, inte bara till dig: googla alltid alla viktiga namn. Mycket mer än man tror är redan påhittat av någon annan. (Därmed inte sagt att man alltid måste vara originell.)
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Äh, skit i det, jag har massor med namn i Saga som är använda på andra ställen...
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
Här finns en kartskiss som jag gjort i Paint i avsaknad av bättre program. Kartan visar den utsträckning de olika länderna/områdena har idag.

En grej jag kom att tänka på är att det saknas större länder som kan integrera med varandra. Otaria (jag behåller det namnet) är liksom ensam stormakt och kan endast integrera med några stadsstater och plutteländer. Därför funderade jag på ifall man skulle utöka kartan lite och lägga in ett mäktigt rike eller två i öknen som skymtas längst ner på kartan.

Längre österut har jag tankar på ett stort rike inspirerat av bland annat Kina som styrs av Dragonborn (vilka är ungefär lika ovanliga i denna delen av världen som kineser var i medeltidens Europa). Dock ligger det riket lite för långt bort för att vara en vettig fraktion i storpolitiken.
 

kefka

Hero
Joined
17 May 2000
Messages
802
Jag tycker det är ganska intressant att ha en "begränsad" spelvärld på det sättet. Det ger en liten annorlunda känsla. En liten dyster undergångsstämning, Otaria den sista stormakten med kraft att hålla monstrena borta förfaller. Vad kommer hända sedan... Det var ialla fall det intrycket jag fick när jag läste startinlägget.

Så jag skulle nog behandla andra länder som avlägsna och exotiska. Länder som man hör sagor och berättelser om, ibland kommer det kanske ett skepp eller handelskaravan med exotiska varor eller långväga äventyrare. Sedan undrar jag om det inte går att ha politisk kontakt med olika orchiska krigsherrar. Jag tänker mig ett litet kinesiskt sättet att förhålla sig till nomadiska stäppstammar. En blandning av mutor, tributer och våld allt efter hur stark man känner sig för tillfället.
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
Jo du har rätt, grundtanken är att det ska vara en lite dyster undergångsstämning, så det kanske är lika bra att hålla sig till den idén trotts allt.

Skithäftig idé med orcherna, den snor jag rakt av.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Tycker också du ska hålla det lite begränsat, som nu... och att resten av världen är "långt borta", länderna där mer som rykten...
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
[Angoria] Min version av Bael Turath

Arbetet går långsamt framåt. Jag har skrivit ihop en preliminär beskrivning över det gamla riket Bael Turath, snyltat från 'The D&D World', och en förklaring till varför tieflings inte är en spelbar ras i min värld, bortsett från att de är skitlöjliga.

Bael Turath
Många århundraden innan Angoria bildades fanns det ett annat väldigt imperium som styrdes av människor som kallades Abineveh. Det land som behärskades av detta väldiga rike omfattade hela Angoria, stora delar av de södra öknarna och de norra slätterna samt de länder som ligger mellan Angoria och Chintai.

Abineveh låg i ständiga krig med omgivningen. I norr slogs de mot barbariska vildar som levde på slätterna, i bergen och i skogarna. Dessutom fanns där gott om orcher, vättar, troll, gnoller och andra varelser. För att inte tala om riktiga monster som Beholders, jättar och till och med drakar. I öknarna och djunglarna i söder slogs man mot odöda, naga, yuan-ti och monster man knappt ens kan föreställa sig. I öster låg de i krig med hobgoblins som även då levde där samt alla möjliga andra varelser. Då och då kom man dessutom i krig med dragonborn i Chintai. Allt eftersom åren gick så blev situationen allt mer ohållbar. När den mytomsprugna besten Tarrasque vaknade till liv och tillintetgjorde större delen av de östliga styrkorna ansåg många att det hade gått för långt. Riket var helt enkelt för stort för att kunna hålla ihop.

Abineveh kastades in i ett våldsamt och blodigt inbördeskrig som till att börja med stod främst mellan två parter, de som ville ha kvar riket som det alltid varit och de som vill dra tillbaka arméerna från de yttre provinserna för att kunna säkra rikets centrala delar. Kriget varade i många år utan att någon sida ville ge upp. Allt medan rikets många fiender växte sig starkare och plundrade de yttre provinserna. Mitt under inbördeskriget dök en ny fraktion upp, turathierna.

Detta var en gammal kult av djävulsdyrkare som existerat i hemlighet under mycket lång tid. Med hjälp av list och lögner lyckades de vinna över allt fler soldater på sin sida. Efter ytterligare år av inbördeskrig vann slutligen turathierna och tog makten i det nu mycket försvagade Abineveh. Efter mycket möda och många blodiga krig lyckades turathierna återskapa Abinevehs storhet, men för det vanliga folket kom det till ett fruktansvärt pris.

De djävulsdyrkande turathierna utgjorde det styrande i samhället, och resten av befolkningen var i praktiken slavar vars liv inte var värt någonting för turathierna, de var i princip som boskap. Turathierna hade fruktansvärda riter som utfördes i mörka tempel och människor offrades varje dag på svarta altaren. För alla brott var straffet att bli offrad i turathiernas hemska riter. Allt eftersom tiden gick sjönk de styrande allt djupare ner i sin galenskap och blodet flödade i Abineveh.

Slutligen fick folket nog och massiva uppror startade, dessa slogs dock effektivt ner och tiotusentals offrades på turathiernas altare. Medans Abineveh såg ut att vara på väg mot ytterligare ett förödande inbördeskrig blev trycket på rikets gränser allt starkare. Allt eftersom åren gick började Abineveh falla ihop.

När turathierna insåg att deras rike knappt existerade längre så utförde de en väldig ritual på det stora templet i staden Abineveh där oräkneliga liv offrades och blodet forsade över stadens gator. Ritualen lyckades och Turath, djävulen som turathierna dyrkade, manifesterades i staden. Turathierna lovade honom mängder av offer ifall han hjälpte dem att behålla sitt rike. Turath gick med på detta och blandade sitt blod med turathiernas. Dessa blev de första av den nya ras som kom att kallas tieflings.

Med nya helvetiska krafter och med Turaths djävlar kunde de åter ena riket och dess invånare kom att bli slavar under mästare som var en mer fruktansvärda än de tidigare. De nya härskarna var med sina djävulslegioner allt för starka för att någonting skulle kunna stoppa dem.

Åren gick och Abineveh som numera döpts om till Bael Turath (Turaths Rike) var det största riket som världen någonsin skådat styrt av härskare som bara blev galnare och galnare allt eftersom tiden gick. Tillslut blev det dock för mycket. I flera väldiga krig både mot Chintai och Eladrin i Feywild* började de styrande i Bael Turath tappa sin makt.

Slutet kom när hundratals drakar lade sina meningsskiljaktigheter åt sidan och ödelade rikets stora städer en efter en. Allt eftersom riket började kollapsa kunde monster och varelser som levt i dess utkanter erövra och förinta väldiga områden. Drakarna fullbordade sitt verk efter en väldig strid mot legioner av djävular när de brände Bael Turaths huvudstad till marken. Stridens klimax var den titaniska tvekampen mellan Turath själv och den uråldriga draken Omatariah, en strid som efter flera dagars kamp slutade med seger för Omatariah.

Bael Turath försvann och monster och andra varelser intog länderna i dess ställe. De få av härskarklassen som överlevde spreds över världen där de levde eländiga liv hatade av allt och alla. Även idag är de bespottade och avskydda för vad de en gång gjorde, och än idag används Bael Turath som ett exempel på vad som händer ifall människor ger efter för sina mörkaste tankar. Ett av Bael Turaths stora mysterier är varför drakarna enades för att förinta riket. Flera teorier existerar, den ena mer fantastisk än den andra. Idag finns det inte många spår kvar av Bael Turath tidens gång har utplånat de flesta minnena av det väldiga riket och spåren efter dess härskares grymhet finns endast ibland historieskrivarnas vittrande sidor.

*Någon som har en bra översättning på det namnet till svenska? Älvavild låter kasst.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Jag har nog ingenting att kommentera riktigt, eftersom jag inte vet vad det är du ska ha det till.

Är det till en kampanj du ska spela? I så fall undrar jag vilka rollpersonerna lutar åt att vara, om ni alls har pratat om det ännu.

Är det en spelvärld som du skriver för att andra ska använda? I så fall undrar jag vilket sammanhang den ska packeteras i. Ett helt 'spel'? Något slags kampanjmodul till något existerande spel?

Är det bara för skrivandets nöjes skull? I så fall undrar jag mer om vad för sorts skrivande det ska bli. En bakgrundsmiljö för noveller? Bara bra att ha i bagaget tills man behöver en värld med en massa detaljer?

Anledningen till att jag frågar är för att det i mina ögon är berättelserna som räknas. Berättelserna som uppstår i rollspelet, alltså spelandet vid bordet, eller berättelserna som skrivs i form av noveller eller romaner. En detaljerad värld som inte används till något väcker hos mig den något impertinenta frågan: "But why?"

Fast inget illa ment alltså. Jag bara undrar. :gremsmile:
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
Simon said:
Är det till en kampanj du ska spela? I så fall undrar jag vilka rollpersonerna lutar åt att vara, om ni alls har pratat om det ännu.
Ja det är i denna världen som mina kampanjer och äventyr i Dungeons & Dragons kommer att utspela sig i. Rollpersonerna är som vanligt i D&D äventyrare och det är tänkt att de ursprungligen ska komma ifrån Arvenor och sedan upptäcka och besöker allt fler delar av världen senare allt eftersom spelet utvecklas..

Simon said:
Är det en spelvärld som du skriver för att andra ska använda? I så fall undrar jag vilket sammanhang den ska packeteras i. Ett helt 'spel'? Något slags kampanjmodul till något existerande spel?
Nej, det är inte det som är tanken i alla fall. Fast ifall folk gillar den och jag orkar med att skriva så mycket som krävs för att kunna släppa den som en kampanjmodul så kan det mycket väl hända. I så fall skulle det förmodligen bli en systemlös fantasyvärld. Fast jag skulle säga att det är väldigt osannolikt att det någonsin kommer att släppas som en produkt.

Simon said:
Är det bara för skrivandets nöjes skull? I så fall undrar jag mer om vad för sorts skrivande det ska bli. En bakgrundsmiljö för noveller? Bara bra att ha i bagaget tills man behöver en värld med en massa detaljer?
Först och främst så skriver jag världen för att kunna spelleda äventyr och kampanjer i den. Fast eftersom jag tycker att det är kul att skriva världar så gör jag det för nöjets skull också :gremsmile:
Några noveller kan det mycket väl bli ifall jag kommer på något.

Simon said:
Anledningen till att jag frågar är för att det i mina ögon är berättelserna som räknas. Berättelserna som uppstår i rollspelet, alltså spelandet vid bordet, eller berättelserna som skrivs i form av noveller eller romaner. En detaljerad värld som inte används till något väcker hos mig den något impertinenta frågan: "But why?"
Du har helt rätt, att skriva en hel värld utan att använda den till något (som du skriver) känns ju rätt meningslöst. Jag kommer att, som tidigare nämnts, att använda den främst för att spela rollspel i och eventuellt skriva några noveller till. De novellerna skulle i så fall vara till för att få rätt stämning i världen när vi spelar i den.

Simon said:
Fast inget illa ment alltså. Jag bara undrar. :gremsmile:
Det är bara bra när folk ställer frågor, det betyder bara att något var otydligt och/eller att personen är intresserad :gremsmile:
 

kefka

Hero
Joined
17 May 2000
Messages
802
Anledningen till att jag frågar är för att det i mina ögon är berättelserna som räknas. Berättelserna som uppstår i rollspelet, alltså spelandet vid bordet, eller berättelserna som skrivs i form av noveller eller romaner. En detaljerad värld som inte används till något väcker hos mig den något impertinenta frågan: "But why?"
Fast en välskriven "värld" kan vara intressant och stämningsskapande i sig. Behöver en berättelse vara en novell och handla om personer och människoöden? Jag kan tycka det är roligt att läsa om historia (verkligen eller fiktiv) làngt ovanför individperspektiv. Om det är skrivet bra och intressant sà blir världsbeskrivingen stämningssättande och intressant sig själv. En berättelse helt enkelt. Eller det jag vill säga, jag tycker inte att en intressant berättelse màste handla om personer, olika smak helt enkelt.
 
Top