"Den icke så banala anledningen till detta kanske banala förslag är att det ökar chansen att rollpersoner blir sexuellt eller romantiskt intresserade av dem, vilket gör förhållandet till invadörerna betydligt mer intressant."
Jo, det räcker nog med ett människoliknande kön för att man ska kunna relatera till en ras, men jag tror det behövs två någorlunda "knullbara" kön för att man ska vilja spela som dem, dock. Jag har som sagt väldigt svårt för dvärgar...
Det var ungefär samma situation med drakoniterna när vi först skulle börja spela i Chronopia. "Va, är deras honor uppsvällda fetton?!" Ingen ville vara en sådan. Jag hittade på att det bara var drottningarna som var feta, medan det fanns vanliga honor också, som var slankare och kortare än hanarna. Mina spelare tyckte fortfarande att det lät koboldigt och amerikant.
Men så kom det ett äventyr då jag lät en av rollpersonernas uppdragsgivare vara en arrogant marajiputt som satt och rökte vattenpipa omslingrad av två salamanderlika ödlekvinnor som hungrigt slickade honom i örat med sina tudelade tungor, ringlade sina svansar tätt omkring hans midja och vars fjäll vagt skiftade färg för att passa in bland de orientaliska omgivningarna eller som stundtals uppblossade i en rodnande kulör när de blev upphetsade.
När marajiputten sedan går iväg för att diskutera affärer med en ful liten wongos i jätteturban så börjar drakonitkvinnorna hårdflörta med ett par av rollpersonerna. De andra viskar "sluta nu för fan! Annars blir vi kroksablade hela bunten, man kan inte trixa med andras kjoltyg!" men när mötet är över så börjar killarna föreslå alla möjliga sorters helgalna planer: "vi skiter i hans uppdrag. Vi springer tillbaka, dödar honom, tar brudarna med oss och drar!" och när spelsessionen var över så ville typ alla spela som drakonithanar och -honor. De gick från att vara amerikanska monster till att bli österländskt exotiska sex- och kultursymboler.
Alla raser behöver något sådant där kittlande och lite spännande. Det är först då man (=jag) verkligen vill spela som dem. Även om jag pratar om sex så handlar det nog ibland snarare om att försöka skilja fortplantning från kärlek:
Jamenar: Det är väl det som man funnit så fascinerande med sjöjungfrur och kentaurer. Det halvroliga finns kvar, men det riktigt roliga är liksom borta och i bästa fall ersatt med en stinkande häströv. Om man känner kärlek till en sådan så vet man alltså att det är kärlek på riktigt, den där sortens kärlek som italienare sjunger om, och inte bara våra biologiska klockor som ringer för att det har blivit fortplantningsdags.
/Rising
märkte att det här blev ett rätt intetsägande inlägg, men det var för sent.
