Re: I know nooothing..
Var det kul?
Hur gick det?
Några tips?
Ja det var kul. Spelarna visste ju inte vad det innebar att tillhöra den grupp den uppenbarligen hörde till, så där fick de improvisera friskt. Sedan visste de inte vad som gjort att de faktiskt fått en minnesförlust. När orsaken och bakgrunden till detta så småningom började klarna visade det sig att de gjort rätt (eller inte så fel i alla fall).
Hur det gick? Jo, rollpersonerna anar strax att den gruppering de tycks tillhöra inte hör hemma i trakten de befinner sig i. Det verkar som om de tillhört en anfallande styrka. Det visar sig sedan att de tre lämnats kvar av sin egen sida och att anledningen tycks vara att de vänt sig mot sin ledare. Kanske för att stoppa dödandet av kvinnor och barn som annars varit deras ledares största nöje. De återupptar jakten som de nu är säkra på att de dels verkar varit inne på, dels faktiskt vill genomföra nu också - känslan för rätt och fel går djupare än en minnesförlust. De lyckas också komma väl överens inom gruppen. En av dem bär från början kläder och utrustning som indikerar att han är officerare, men de låter istället en annan rollperson agera ledare, eftersom denne kommer med bra förslag och visar initiativ. Genom kontakter med sin egen sida, främst personer som inte känner till eller låtsas om deras uppror mot ledaren, får de till sist nå fram till uppgörelsen med deras forna boss - en duktig magiker som kastade besvärjelsen mot rollpersonerna och orsakade deras minnesförlust ifrån början. Slutstrid, seger, festligheter.
Tips:
1. Det är skoj att vara mäktigare än man tror.
"Nej, inte kan det väl vara MITT ansikte på mynten? Få se..."
2. Det är roligare för omgivningen om man är sämre än man tror.
"-Jag är alvprinsessan. -Men du har ju inga spetsiga öron. -Jag är inte vuxen än, buga för mig nu!"
3. Slumpmässiga föremål i ens ägo underlättar för fantasifull story.
"I säcken ligger en kniv, tjugo rullar pergament och halvt uppäten hare..."
4. Ju skummare individer som verkar vara din kompis, desto mer orolig blir man för sanningen.
"-När torteraren fick se mig ledas in i kammaren blev han alldeles likblek, tog av mig handfängslet, bugade sig djupt för mig och lät mig gå..."