Nekromanti minnesförlust

[dream]

Har någon prövat det gamla koceptet med minnesförlust i praktiken? Alltså det koncept där rp vaknar, inget minns men att det finns tecken på att hemskheter försigått runt omkring honom eller henne. Sedan är det upp till rp att klura ut vad som egentligen hänt, jagad förstås, av okända/lagen/bådadera.

Ungefär som i det fin-fina gamla äventysspelet "Deja Vu" mao.

Läs också mer om koncetpet i tidigare tråd: tidigare minnesförlusttråd

 

[Duddmannen]

I know nooothing..

Jag körde en variant på det för ett litet tag sedan. Det skulle bli en kortare liten omgång (tre spelomgångar) med några ur min ordinarie spelgrupp.

De tre rollpersonerna vaknar upp i en till synes helt övergiven by. Spelarna får varsin lapp med en text som den här:

Himlen är molnig men ljus. Solen som just lyckats ta sig upp över horisonten ser liten och blek ut. Luften är sval och frisk, kanske precis som efter ett regnväder. Dina kläder är lite fuktiga, ännu täckta av dagg. Det är tyst. Vinden susar genom trädkronor på avstånd, men här där du ligger just nu är det stilla. Du känner dig inte helt utvilad, snarare lite öm i armar och ben som efter en lång natt av intensivt arbete följt av sömn utomhus i kylan. Du är klädd i en enkel rustning. Ett ringbrynjeharnesk ovan en rejäl svart skjorta, med handskar, hosor och stövlar av nitläder. Över brynjan bär du en välskött vit tabard med en svart symbol. På vänster arm bär du en vit armbindel. Du har ett grovt bälte med fästen för... något vapen. I ena handen håller du ett stycke långt, svart och välskött hår som slutar i en blodig test...


Naturligtvis lite variation från rollperson till rollperson, men detta och lite enkel beskrivning av deras utseende (de hittar varandra strax efter) var allt de fick. Inga attribut eller färdigheter (det fick de pröva sig fram till).

Jag gjorde tre karaktärer i förväg med färdigheter och attribut som jag tyckte passade - spelarna fick bara välja ett namn (bara ETT namn, inget mer). Vartefter de började röra sig runt i byn och försöka sig på olika saker så fick de skriva ner relevanta värden (från mina listor).

 

[Gastono]

Jag har provat konceptet med minnesförlust.
Det gick ganska bra, det var en RP som hade tappat minnet och som inte var bekant med de andra men jag puschade ihop dem lite.
Sedan började minnet komma tillbaka lite smått och detta skapade.. lite problem för de andra RP'na! (Muahaha)...

Intriger...

 

[Lycan]

En av de absolut första rollpersonerna någon i vår grupp spelade var ghordvärgen Dunbar. Han hade tappat minne och hängde med de andra rollpersonerna när han letade efter sitt ursprung. Det där med att söka efter ursprung glömdes (ironiskt nog) fort bort, och Dunbar blev kort och gott en vanlig äventyrare istället.

- L

 

[Krille]

Dä ha ja glömt!

Jupp. Det är en klassiker, och var tämligen vanligt på rollspelskonvent en gång i tiden. Det var nästan så att man kunde hoppa in och fråga "hörni, i vilken sal spelas minnesförlustäventyret?" och faktiskt få ett meningsfullt svar.

 

[dream]

Re: I know nooothing..

Ok, låtere mycket koolt faktiskt. Så till de springande punkterna:
Var det kul?
Hur gick det?
Några tips?

 

[Duddmannen]

Re: I know nooothing..

Var det kul?
Hur gick det?
Några tips?

Ja det var kul. Spelarna visste ju inte vad det innebar att tillhöra den grupp den uppenbarligen hörde till, så där fick de improvisera friskt. Sedan visste de inte vad som gjort att de faktiskt fått en minnesförlust. När orsaken och bakgrunden till detta så småningom började klarna visade det sig att de gjort rätt (eller inte så fel i alla fall).

Hur det gick? Jo, rollpersonerna anar strax att den gruppering de tycks tillhöra inte hör hemma i trakten de befinner sig i. Det verkar som om de tillhört en anfallande styrka. Det visar sig sedan att de tre lämnats kvar av sin egen sida och att anledningen tycks vara att de vänt sig mot sin ledare. Kanske för att stoppa dödandet av kvinnor och barn som annars varit deras ledares största nöje. De återupptar jakten som de nu är säkra på att de dels verkar varit inne på, dels faktiskt vill genomföra nu också - känslan för rätt och fel går djupare än en minnesförlust. De lyckas också komma väl överens inom gruppen. En av dem bär från början kläder och utrustning som indikerar att han är officerare, men de låter istället en annan rollperson agera ledare, eftersom denne kommer med bra förslag och visar initiativ. Genom kontakter med sin egen sida, främst personer som inte känner till eller låtsas om deras uppror mot ledaren, får de till sist nå fram till uppgörelsen med deras forna boss - en duktig magiker som kastade besvärjelsen mot rollpersonerna och orsakade deras minnesförlust ifrån början. Slutstrid, seger, festligheter.

Tips:
1. Det är skoj att vara mäktigare än man tror.
"Nej, inte kan det väl vara MITT ansikte på mynten? Få se..."

2. Det är roligare för omgivningen om man är sämre än man tror.
"-Jag är alvprinsessan. -Men du har ju inga spetsiga öron. -Jag är inte vuxen än, buga för mig nu!"

3. Slumpmässiga föremål i ens ägo underlättar för fantasifull story.
"I säcken ligger en kniv, tjugo rullar pergament och halvt uppäten hare..."

4. Ju skummare individer som verkar vara din kompis, desto mer orolig blir man för sanningen.
"-När torteraren fick se mig ledas in i kammaren blev han alldeles likblek, tog av mig handfängslet, bugade sig djupt för mig och lät mig gå..."

 

[dream]

Re: I know nooothing..

1. Det är skoj att vara mäktigare än man tror.
"Nej, inte kan det väl vara MITT ansikte på mynten? Få se..."

2. Det är roligare för omgivningen om man är sämre än man tror.
"-Jag är alvprinsessan. -Men du har ju inga spetsiga öron. -Jag är inte vuxen än, buga för mig nu!"

3. Slumpmässiga föremål i ens ägo underlättar för fantasifull story.
"I säcken ligger en kniv, tjugo rullar pergament och halvt uppäten hare..."

4. Ju skummare individer som verkar vara din kompis, desto mer orolig blir man för sanningen.
"-När torteraren fick se mig ledas in i kammaren blev han alldeles likblek, tog av mig handfängslet, bugade sig djupt för mig och lät mig gå..."

Tack för feedbacken. Återekommer snart med ett koncept. (hoppas jag)

 

[Svarte Faraonen]

När jag en gång spellede var Lange, som har en förkärlek för Gene Wolfe, en karaktär med ett problem taget från dennes böcker. Han hade inte bara minnesförlust från en viss punkt och bakåt, utan alla hans minnen påverkades. Efter tjugofyra timmar gick de inte att skilja från drömmar. Han skrev konstant dagbok för att kunna hålla reda på vad som var verklighet och dröm. Hans rollperson hade dykt upp på ett jargiskt kloster vid gränsen mot Kamor med ett brutalt sår i huvudet, döljande en samling dokument (vilka senare uppdagades vara en dagbok). Med hjälp av dessa dokument hade han rekonstruerat vad han hade gjort innan han fick såret i huvudet (för innan dess mindes han absolut inget), även om mycket fortfarande var oklart för honom. Detta fick honom att resa i sina egna fotspår för att hitta någon som mött honom.

Problemet var givetvis att de dokument han bar med sig inte var skrivna av honom själv -- han hade i sitt tidigare värv som inkvisitör tagit dem som bevismaterial från en kättare, men skadats allvarligt i överfall och förlorat minne och personlighet. Den personlighet hans rollperson kom att konstruera för sig själv var helt och hållet motsatt den tidigare. Vi kom aldrig så långt i kampanjen att detta avslöjades, men han började ana oråd när han träffade en person han enligt dagboken skulle ha mött och denne inte kände igen honom, utan hävdade att "det var någon annan jag träffade då".

En mindre allvarlig variant av minnesförlust drabbade våra rollpersoner i Star Wars, vilka också började som uppvaknade ur minnesförlust. Där fick vi, genom ID-kort och liknande, snabbt tillbaka stora delar av informationen om våra liv, men vi var ändå fullkomligt clueless om vad vi skulle göra. Vi var också, åtminstone till en början, ovetande om våra namn, vilket fick min rollperson att komma på den kloka idén att "vi betecknar varandra med nummer -- jag är nummer ett och du är nummer två". Namnen "Nummer Ett" och "Nummer Två" hängde sedan med, även när vi lärt oss våra riktiga namn.