Nekromanti Minnesvärda karaktärer & framtida karaktärer ?!?!

[Johan K]

Är lite nyfiken på vilka kakratärer som ni har fast i minnet ? Hur ser han/hion ut ??

Har en i EON som jag har lirat med i en hrrans massa år. Han har väll hängt med i de senate 7-10 åren som jag har lirat just eon.. Så man har ju sett honom sikta mot skyarna, fallit ner igen & sedan rest sig igen.. Så han är en sdåan karaktär som man inte vill bli av med.
Har åxå en liknande karaktär i gammla DoD som åxå har hängt med LÄNGE !!

Det är sådana karakärer som man har gillat & nog alltid komer att komma ihåg !

Sedan har jag en liten fundering om nyskapade karaktärer..
Har ni f¨ått den där känslan av att det här kommer att bli skitskoj att följa denna karaktär & dess utveckling ?
Har just laggt de sista justeringarna på min karaktär till M:UA & det kändes jäkligt bra när jag la ner pennan. Någon mer som fått samma känsla när man har laggt ner pennan ?

 

[Rosen]

Larlana - übermäktig bimbo

Är lite nyfiken på vilka kakratärer som ni har fast i minnet ? Hur ser han/hion ut ??

Finns några stycken som man sent glömmer, men den klara gamla favoriten beskrev jag här.
(Kan tilläggas att hon inte var någon comic relief från början - hon startade som en dryg och snorkig standardalv 1A, men tärningarna skapade flera gravt pinsamma incidenter som snabbt raserade hennes image. Tärningar rular.)

Min minst minnesvärda RP (förutom konventskaraktärer, som jag tenderar att glömma inom en timme efter spelpasset) var också i WFRP. Jag har hittat hans rollformulär, det är ifyllt med min handstil, det är vältummat, det har gott om anteckningar om upplockad utrustning, skador och spenderade pengar. Men jag har inga som helst minnesbilder att ha spelat honom, och har ingen aning vilken kampanj det kan ha varit i.
Hans namn har jag förstås också glömt nu; någe tyskt, som alla WFRP-gubbar.

--
Åke

 

[Torbjörn]

Eftersom jag i stort sett uteslutande är spelledare har jag inte några sådana.

Jag har sett mina spelare utveckla rollspersoner som hängt med i massor av år men jag följer dem bara från spelledarperspektivet. Men sådan är ju nu spelledarens roll, ingen ide att sörja.

En minnesvärd rp hade jag dock för några år sedan till Rolemaster - en jägar-karaktär vars främsta förmågor var star-gazing och tale-telling. Men den kampanjen rann ut i sanden.

Torbjörn - fast i spelledar-träsket

 

[Vicotnik]

Re: Minnesvärda karaktärer & framtida karaktärer ?

Min mest minnes värda karaktär var en Raun i eon vid namn Ran, en ganska framgångsrik magiker/schaman. Han råkade ut för en hel del så som förlust av en del av sin vänstra arm som han kom att ersätta med en stålklinga. Han sprängde ett helt kvarter i en "strid" med några pirater med hjälp av gudarna så att säga. Han skrämde livet ur ett par muhadiner med hjälp av pskotropi, sövde även ner ett stort troll vilket förvånade de övriga i gruppen samt utdelade smärta på var och varanna person som han inte gillade även dem i gruppen. Räddade även alla i gruppen vid ett tillfälle då vi föll ner marken från ett par mycket höga klippor (gudarnas hjälp igen). Efter en mycket lång resa från stäpperna i norr ner till takalor och sen vidare till muhad så överfölls gruppen och den karavan vi reste med utav en stort rövarpack vilket var sista gången någon såg till honom.
Det som igentligen hände var att han försökte ta till gudarna hjälp igen men gudarna hade lessnat på honom och han upphörde att existera.
Kan även nämna att han fumlde 2 gånger (som var minnes värda) med sina besvärjelser och att vid de tillfällena så uppkom kronotropi i stället och han åldrades en jävla massa år, i grund var han 21 år när han försvann så var han strax över 66 år utsendemäsigt.

 

[haltageten]

Re: Minnesvärda karaktärer & framtida karaktärer ?

Jag har faktiskt två stycken. Båda karaktärerna är spelade i samma eon kampanj.

Den första av dem är Elasaid Nomarion. En léramalv från det bördiga Alarinn. Otroligt duktig svärdskämpe, tränad av mundanas förmodligen främsta svärdsmästare Emrynn Loso'i. Under ett raunländskt anfall mot Victaron blev han separerad från sina vänner och instängd i en gränd. Raunlänningarna var många och alla som trädde in i gränden fick smaka på Elasaids skarpa stålklingor och bevittna ett skickligt akrobatiskt spel. Men även pilar kan fälla den mest skicklige svärdsfäktare, han och hans vänner blev fångade.

Han har bland annat på egen hand dräpt en horndrake i "envig". Under fångenskap hos raunlänningar så var vi tvungna att slåss för att inte bli avrättade. Det blev Elasaid som fick slåss mot denna enorma horndrake. Fast med hjälp av sin snabbhet, skicklighet och tur så lyckades han fälla horndraken.

Elasaid återvände från ett oroligt Drunok för att söka sig hemmåt. På hemvägen blev han överfallen av "ondingarna". I envig mot kamorfen Ni'harma dräpte han denne och fick endast, om jag minns rätt, ett köttsår. Men eftersom "ondingarna" inte ville ha Elasaid vid liv skickade de fram ännu en kämpe. En sliskig sanarialv som även han föll för Elasaids klingor. Dessvärre så orsakade denna alv ett dödligt sår som tillslut fällde Elasaid. Men ryktena säger att denna alv kanske trots sitt dödliga sår inte är död.

Det börjar bli sent nu så jag skriver om min andra karaktär imorgon när jag har lite mer ork. Så se det som en liten cliff hanger.

- Jocke, rör sig mot sängen.

 

[Hjalle]

Re: Minnesvärda karaktärer & framtida karaktärer ?

Elasaid slogs mot sanarialven först. Och sen...

"och fick endast, om jag minns rätt, ett köttsår"

...slogs han mot Ni'hârmà och fick de flesta inälvor punkterade.

-Hjalle, med gott minne för allt djävulskap han grejat.

 

[Johan K]

Eftersom jag i stort sett uteslutande är spelledare har jag inte några sådana.

Mmkay !
Lite synd att du fastnat i sl-träsket ! Hoppas att du får lite mer spelartid snart då !
Dock så måste du väll isåfall haft några fina slp´s som du använt genom årern ?!

 

[Torbjörn]

Dock så måste du väll isåfall haft några fina slp´s som du använt genom årern ?!

Visst är det så! Det finns en del SLP som följt spelarna under lång tid. Dr Armitage på Miscatonic University i CoC är en sådan figur. En fast punkt som återkom i flera äventyr.

Lite synd att du fastnat i sl-träsket

Det är väl iofs självförvållat, jag gillar att SL:a. Man ser ju helheten på ett annat sätt än som spelare. Och med mitt rpg-intresse är det nog också oundvikligt att inte vara SL - som SL får man ju också ägna tid åt rollspelen även mellan spelmötena.

Hoppas att du får lite mer spelartid snart då !

Tackar! Det är väl här skon klämmer lite. Tiden räcker inte till helt enkelt.

Torbjörn - som trots allt är nöjd med sin roll som SL

 

[haltageten]

Re: Minnesvärda karaktärer & framtida karaktärer ?

Yenetai Cevilea fin Visha. En sanarialv och till yrket liljegardist. Son till en vacker sanariälva och nyligen har han fått veta att hans far är en skugglandsprins. Hans mor dog vid födseln och han har aldrig vetat vem hans far är fram tills nu. Yenetai är den ende som hittils har kunnat svinga svärdet Delenn Rowani utan att känna ett starkt obehag. Inte ens Yenetai känner till svärdets krafter, utan använder det endast för att göra gott, vilket kanske inte är alltid enligt svärdets egen vilja.

Yenetai träffade för första gången på sina resekamrater i Arlon, Drunoks huvudstad. Det var första och enda gången som Yenetai träffade Elasaid, som tyvärr gick ett grymt öde till mötes. Han slog följe med den grupp som sökt sig till Arlon för att, om jag minns rätt, sammla en liten arme för att anfall Utmark(Hjalle, help me out here!)? Men färden blev inte som de tänkt sig. Efter att ha slagits mot Jokum den vite, en mäktig lish, och hans vänner i Kraalen bergen och vunnit så bar det av mot svärdsspelen i Hadralon, som detta år var beläget vid pyramiden på ashaslätten. Där lade han sig mot Rese Tveskägg och fick nöja sig med en fjärdeplats, för att han skulle komma vidare och försöka vinna i finalen.

Efter svärdsspelen hände det mycket. En båtresa ner till Takalorr, vandring genom djungel och träsk, klättring över branta berg. Stora fältslag och strider mot grottroll och lindormar har hämmat vår framfart. När vi slutligen nådde Tiban och talades vid med Nekhma andeblidare fick vi en ny uppgift, att färdag mot Mûhad och hitta kristallrosen. En otroligt mäktig artefakt. I Mûhad så förlorade vi en av våra vänner, Ran khan Orkon men träffade däremot en ny vid namn Maël Benkadje(?).

I Mûhad fick vi möta mäktiga magiker, demoner och en hel del sand! Tillsammans med en resekamrat lyckades Yenetai dräpa en vyrd (enormt lava/eld moster). I Mûhad så stred vi mot västerns torn, en samling med "bad guys", riktiga badasses! Utslagna blev vi räddade av mundanas främsta hjältar och en bunt drakar, som också deltog i striden.

Från Mûhad så bar det av till Vildruna, ett land i norr. Där så träffade Yenetai sin far, en riktigt otrevlig prick. Han räddade bland annat sin låtsassyster från sin far också (som han även gjorde på smällen. Nej, det var inte incest då de inte är syskon...)

Just nu befinner sig Yenetai och hans vänner än en gång i svärdsspelen, och vi får se hur det går den här gången.

- Jocke, blev tvungen att avsluta snabbt för att åka iväg.

 

[GlueBall_UBBT]

Ja, då ska vi se vad vi kan gräva fram för något. Har inte så många minnesvärda karaktärer då jag spelleder för det mesta, men de få gånger jag lyckas övertala någon annan att leka gud så kan man ibland få fram något trevligt.

Hmm, kommer inte ihåg namnet på karaktären. Men spelet var Eon och karaktären i fråga var en bortskämd cirefalier från Melorion. Han var bara några år yngre än trettio och hade en gediken akademisk utbildning, som han mot förmodan lyckats fuska sig till. Han var en tanig stackare med mycket självförtroende och lite självinsikt. Vid hans sida hängde ett kortsvärd som han hanterade lika bra som en blind höna värper ägg (?). Med andra ord, han var ingen kämpe direkt. Ändå skröt han ständigt om sin eleganta fäktteknik och hur oslagbar han var i dueller, vilket till viss del stämde, han hade aldrig förlorat en duell, aldrig deltagit i någon heller.

Så kom då dagen då till och med hans egen familj fick nog av hans sneda egoperspektiv på världen och allt skitsnack som han själv trodde var sant och man såg till att finansiera en expedition till Gorion, med min karaktär som upptäcksresande. Det var nämligen en utav hans drömmar att få resterande del av världen att inse hur vida överlägsen han alla andra faktiskt var, så att upptäcka något stort och höra sitt eget rykte spridas var något han länge önskat.

På expeditionen förde han dagbok om hans äventyr och upptäckter. Efter att man lämnat civilisationen och begett sig norrut ut i snön och kylan så började expeditionens deltagare att falna. En del frös ihjäl, andra gav upp efter att helt ha förlorat förtroendet för sin förman. En dag när min karaktär skulle skriva i sin dagbok att han var ensam kvar med lite mat, starksprit och ett hundspann ute på en isig ödemark så upptäckte han att självaste bläcket hade frusit till is. I ilska kastade han bläckbehållaren över närmsta snödriva och hör av hans förvåning när den krasade och gick sönder mot något hårt.

Där mitt ute i ingenstans fanns det en kvarlämning av något. En borgruin kanske, det skulle behövas en utgrävning för att fastställa. Ensam flyttade min karaktär in i ruinen som var ovan snön för skydd mot vind och väder. Efter en del enkla kalkulationer insåg han att han aldrig skulle överleva en resa tillbaka, i alla fall inte ensam. Så han lastade iordning sin kvarvarande utrustning i ruinen och utforskade närområdet på tillgång till föda.

Det var där vi slutade spela. Det är där min karaktär fortfarande sitter och huttrar i ett stenrum medan vintervinden tjuter ute i den klara kylan. Kanske lever han, kanske kommer just din spelgrupp att stöta på hans kvarlevor när ni bestämmer er för att frysa arslet av er? Bara spelledaren vet... .

 

[Johan K]

Det är väl iofs självförvållat, jag gillar att SL:a. Man ser ju helheten på ett annat sätt än som spelare. Och med mitt rpg-intresse är det nog också oundvikligt att inte vara SL - som SL får man ju också ägna tid åt rollspelen även mellan spelmötena

Måste ju säga att jag är alltid imponerad, eller vad jag skall säga, när det gäller folk som hellre gillar att sl:a istället för att spela. Allt som oftast så är det ju nsätan tvärtom.. Iaf de gånger som jag pratat med annat folk som lirarar rollspel.
Sedan så får jag väll åxå erkännan att det är inimellanåt skoj att SL:a, men det är kalrt mer kul att lira.

 

[Gasten]

Jag för min del spelar hällst. shit, det var en 4 år sedan sist... Kan ingen annan SL:a åt mig?!?

 

[Torbjörn]

För mig handlar det också om att SL:a eller inget rollspelande alls. Och då är ju valet lätt!

Om sanningen skall fram drömmer jag allt om att få spela en lång kampanj med regelbundna spelmöten till något sci-fi spel, typ traveller, eller en lika lång och ihärdig kampanj till något annorlunda fantasy-spel, typ Legend of the five rings.

Men det får väl bli min våta dröm, för det lär inte inträffa inom överskådlig framtid.

Torbjörn - som känner hopplösheten komma smygande.

 

[wilper]

Re: Minnesvärda karaktärer & framtida karaktärer ?

Spelade Eon för en massa år sedan, i en kampanj med två spelledare. Bara en sådan sak gör ju spelet minnesvärt.

Men min karaktär var också speciell. Fram till den punkten så hade jag i stort sett alltid spelat seriösa krigare/riddare, men nu bröt jag mig ur ramarna och spelade en ultrapacifistisk byfåne.

I kampen mot de invaderande jargierna så var nog Jôrd varken till eller från. Visserligen förstörde han stora mängder jargisk krigsmateriel, men samtidigt så lämnade han falska underrättelser till sina befäl för att härar skulle missa varandra (så att de inte skulle kunna slåss, ultrapacifist som sagt).

 

[Xhakhal]

Loémiras Inyaní.

En alv (mörkis), som under spelets gång blev vampad av någon skum typ (detta var nu X antal år sedan) och trivs ganska bra med det.

En princeling extravaganza, allmänt småsnobbig, kastar med håret, har överdrivet mycket självförtroende, tycker om att vara högst upp på stegen ("vill man få något gjort får man göra det själv") och tycker om att organisera saker.

Bossig besserwisser (på den punkten lite lik mig med andra ord) och är så kroppsligt klen att det nästan är förvånande de gånger han kaxar upp sig - för det är ALLTID mot fel person.

En sådan där karaktär man kan spela både som comic relief (vissa gånger), som antagonist (It's Only A Myth, fast där är han inte direkt alv, nej), som chefande typ och som enkel protagonist. Han är lätt att spela, och famlar man i blindo har man alltid hans något överdrivet forcerade hederskodex och hans ganska fasta världsbild att ta fasta på för att få NÅGONTING att hända...