Dimzor stod vid relingen på färjan över floden Ztaryx, de tolv kamelerna var lastade och ändå stod köpmannen och prutade om priset med färjkarlen. Araz stod bredvid den unge vakten, Araz tuggade geratlöv vilket fick hans blick att vara något dimmig. Dessutom gav det hans skägg och yviga mustasch en svag grön färg då han var tvungen att spotta ut överbliven geratsaft.
Dimzor vände sig mot den äldre karavanvakten och sa:
- Jag har tänkt sergeant, på Molok härjaren, var hans vapen verkligen smitt av Illbauriska dvärgar.
- Prat, nonsens och kameldynga, min unge vän, du har fått allt om bakfoten så här var det.
”Sommaren 73 var ovanligt varm i Arkhaz, vilket fick folkskaror att mer frekvent uppsöka de Moggerska inrättningarna, deras tavernor och rökhus. Farroq Mogger hade ju introducerat svalvin, ett isande kallt vin som invånarna i Arkhaz gladeligen betalade två dinarer för. De är häpnadsväckande de där fjäderklädda krämarna, på något sätt kan de servera sina gäster fruset vatten. Genom att de lyckades ta betalt för vatten, drog Moggrarna guldet ur fickorna på alla, den sommaren. Det i sin tur fick följder, bland annat så investerade Farroq vinsten den sommaren i byggnationen av en ny arena. Och eftersom de kämpar han ägde, Diadacartes av Illbaurien en opiandergourmand som var banzikanskolad fäktmästare, Molok Härjaren och Nada Gharada en fyrarmad syrstioid från de rasslande rasernas arkiplag, var stora publikfavoriter lockade deras matcher spelare från när och fjärran.
Den vintern 73, 74 dräptes tre gripar, ett dussin ulvbestar och två tjog hyenor. Resar, hårdhudade orchhannar och dödsdömda fångar mötte sina öden i Farroqs Moggers arena.
Men så i feberns månad dök en aktör upp som ställde allt på sin spets. Det var en riddersman från Yndar som icke skrädde orden. Han påvisade att matcherna var uppgörelser, att vilddjuren var drogade och att Moggers gladiatorer främst var gycklare snarare än stridsmän.
Ett vad gjordes upp, Moggers tre gladiatorer skulle ta sig an riddersmannen och hans fem pager. Riddersmannen satsade sitt slott, en skog och tullrättigheterna över en bro i staden Illgarabad, Farroq satsade sju galärer, en tunna guld och ett enhörningshorn.
Arenan var fylld till bristningsgränsen, ett rykte hade florerat i staden om att Moggers var utsatta för en komplott, pagerna skulle vara riktiga riddersmän. Jag var själv där och såg matchen. Jag hade satsat tolv Zorakiska floriner mot Moggers och satt som på nålar. De första matcherna var prestigelösa uppgörelser mellan gärdsgårdskombatanter, lungsjuka lortingar och sumptroll. Men strax efter middagstid gick ett sus genom arenan. Vindbryggan till bortasektionen öppnades och fem riddersmän på vita hästar galopperade in på arenan. Dessa följdes av en svartklädd riddare på svart häst. De red i åttor över sandplanen och piskade upp stämningen och fast jag satsat mot mina egna kunde jag inte helhjärtat stödja dessa utländska fähundar.
Så öppnades vindbryggan till hemmasektionen, ut lite hukandes skuttade Diadcartes följd av en halvt genomskinlig sumpvargshallucination som nafsade han i bakhasorna, han följdes av en Nada Gharada som hovrade två tum ovan marken, surret av de dubbla vingparen fick riddarnas stridshästar att oroligt kasta med huvudet. Hemmakämparna möttes av massiva burop som sakta tystnade när Molok äntrade arenans sandiga plan. Hans muskulösa kropp var inoljad av kamferolja så stark att de som satt på första raden fick tårar i ögonen, men det som alla förundrades över var att han saknade vapen, inget spjut och nät som var hans signum. Han stod stolt och högrest med endast ett höftkläde på en arena fylld av folk och fä som hoppades att han skulle dö. Så att de skulle få göra upp med Farroq Mogger en gång för alla.
Med åsynen av Molok byttes dock våra sympatier gradvis ut till förmån för våra hemmakämpar. Riddersmännen från Yndar bar korta lansar med sabelliknande spetsar. De drev sakta ut våra kämpar i mitten av arenan innan de började cirkla kring dem i allt snabbare galopp. Illbaurierns hallucination hade nu bytts ut till en blå, skäggig och liten dvärg. Hallucinationen drev ut Illbaurien i vägen för en av riddarna, innan han dog hann han öppna upp hela buken på hästen med ett välriktat svep av sitt svärd. Och hallucinationen pekade på den fallne riddarens lans innan en vindpust fick den att lösas upp och försvinna i vinden. I ett nafs var Molok där, han stångade riddaren som stod på knä och fångade hans lans i ett tvärsäkert grepp. Moloks horn rev upp riddarens hals och kaskader av utpumpat halsartärblod träffade Moloks mule.
Nada Gharada hade lyckats snärja två av riddarna med hjälp av hästkadavret och sin stålsvansade piska, med hjälp av piskan lyckades han få en av hästarna att kasta av sin ryttare i ett dammoln.
Molok vägde lansen i handen och när de tre övriga riddersmännen sporrade sin ök mot honom i ett regelrätt anfall fällde han anföraren med ett skickligt överarmskast som fick den anstormande riddaren att handlöst falla av hästen. Och om det var tack vare Moloks inoljade kropp eller om det var ren tur så passerade de två riddarnas stötar hans torso med en hårsmån och han kunde lägga händerna på anförarens lans.
Tre ryttare och en page till fots var inga problem för Molok och Nada Gharada att avsluta blodigt och konstnärligt. Och trots att de flesta på arenan förlorat en veckolön jublade massorna för stadens hjältar.
Så Moloks lie är en riddarlans från Yndar, given av en hallucination från en döende opianderätare. Det är den sanna historien.”
