Tillägg om rymdplanen: det finns ganska många problem med dem, i teorin.
Värme
Ett problem är att man stannar längre i atmosfären i högre hastigheter. Det leder till friktion och värme som måste hanteras. SABRE-motorn som Skylon-projektet planerar har en värmeväxlare som tar värme från nosen, vingens framkant och konerna vid luftintagen, och använder denna för att värma upp bränslet innan det skjuts in i brännkammaren samtidigt som man kyler ner de utsatta delarna av kroppen.
Ett sådant system skulle kunna återanvändas under inträdet för att minska värmen på flygkroppens utsatta delar och antingen fördela ut över mindre utsatta delar av kroppen eller släppa ifrån sig som upphettad massa.
Underhållskostnader
Vidare måste underhållskostnaden ner, radikalt. Rymdfärjan har en nackdel som talar emot sig, och det är att den har rätt feta påfrestningar på sig. Under uppskjutet har den en max-Q på ca 4G, och under inträdet kan det bli spikar på 3G och dessutom femtonhundra grader plasma på undersidan. Det gör att man måste gå igenom hela maskinen mellan varje skott.
Ett riktigt rymdplan kan i teorin ta ner den här kostnaden på två sätt. Under starten accelererar man mycket långsammare än rymdfärjan. Max-Q bör inte ligga på mer än två G, nånstans strax efter att man går över till raketdrigt på ca 40 km höjd i mach 10-12. Rymdfärjan är också rätt massiv eftersom den kastar tanken, så under inträdet så blir påfrestningen rätt stor. Ett SSTO-rymdplan kommer hem med tomma tankar, så det blir helt enkelt mindre massa per volym, vilket i sin tur leder till lägre påfrestningar.
Mindre påfrestningar innebär förstås att man kan ha högre toleranser, vilket gör att man inte behöver jobba lika hårt med underhåll och genomgång mellan rymdskott. Och det ökar takten man kan skjuta upp saker, plus minskar underhållskostnaden mellan skotten, vilket i längden blir en stor besparing.
Aerodynamik
Ett riktigt stort problem är att ett rymdplans form är en kompromiss. Det måste kunna flyga i låga farter för att starta och landa, och dessutom klara höga underljudsfarter, övergång till överljudshastighet, hög överljudshastighet och hypersonisk hastighet. Var och en av dessa områden har helt olika aerodynamiska förutsättningar, och en vinge optimerad för respektive ser helt olika ut (jfr en rak vinge hos ett långsamt propellerplan med pilvingen på en högunderljuds-Boeing 747 eller den långa deltavingen hos Draken eller SR-71; en farkost för hypersoniska farter kräver förmodligen en knubbig "lifting body").
Det är svårt att hitta en kompromiss som funkar för alla. Deltavingade flygplan har bra mycket högre starthastighet än plan med raka vingar, till exempel, och frågan är om en lifting body ens skulle kunna komma upp i luften i vettig hastighet.
Återanvändning och flersteg
En förutsättning för att rymdplan ska funka är att de faktiskt inte kastar bort så mycket. Rymdfärjan återanvänder kretsaren (själva färjan) och boosterraketerna på sidan, men tanken som alltihop sätts fast i byggs ny för varje skott.
Så i praktiken behöver det vara single stage to orbit, SSTO. Det innebär att allt man tar med sig vid start ska med upp i rymden, förutom bränslet. Inget släppande av överflödig massa här inte.
Möjligen kan man tänka sig en tvåstegsfarkost i form av ett moderplan som släpper en kretsare som tar sig upp den sista biten, men där sätter moderplanets storlek stopp på kretsarens storlek. Dessutom vill man gärna ha så mycket fart som möjligt vid släppet.
Problemet är att släpp i överljudsfart är direkt livsfarliga. Se exempelvis
den här videon när en obemannad D21-drönare släpps från en M21 (modifierad SR-71) med katastrofala resultat. Själva olyckan inträffar ca 3 minuter in, och en teori är att drönarens styrsystem tappade kontrollen när den gick igenom bogvågen från moderplanet och dök ner i moderplanet igen.
Motorer
Motorn är också ett stort problem. Motorer är tunga, och ett rymdplan behöver motorer som kan fungera i låg fart (typ upp till överljudsfart), hög fart (hypersonisk fart, över ca mach 3+) och som raketmotor. En given lösning är att ha tre olika motorer: en vanlig jetmotor för upp till mach 3, en scramjet-motor för mach 3 till mach 5-8 och en raketmotor däröver. Problemet är att motorer väger och massa är kung, så helst vill man ha en motor som kan fungera som alla tre.
Det för med sig en massa andra problem dock. En jetmotor slutar i princip att fungera när luften rusar in i överljudsfart. I sådana farter blåser man så att säga bort förbränningen i brännkammaren ungefär som när man blåser ut ett ljus. Så en jetmotor ser till att bromsa farten på den inrusande luften först. Och det är ju dumt om man ska färdas flera gånger fortare än ljudet. Vanliga motorer löser det genom att först bromsa in luften och sedan skicka ut den med högre fart medelst mer bränsle, men det fungerar bara upp till en viss gräns.
I sammanhanget ska vi nämna motorerna i SR-71, som fungerar som en vanlig jetmotor med efterbrännkammare upp till ca mach 2, varefter den utnyttjar bogvågen och går in i ramjet-läge då kompressionen sköts av motorformen snarare än av kompressorfläktar. Det ger motorn en skjuts upp till mach 3,5 eller däromkring.
Det finns en möjlighet att man kan bygga en scramjet-motor, "supersonic combustion ramjet", där förbränningen sker i överljudsfart. Den har testats i obemannade farkoster och ser ut att funka, men hur man ska kombinera den med en ramjet/jetmotor har jag ingen aning om. Hypersonisk aerodynamik är på det stora hela väldigt outforskat.
Skylon-projektets SABRE-motor är en hybridkombination som ska kunna fungera som jetmotor upp till ca mach 3 och därefter som raketmotor. Man säger att det ska räcka.