stenhöna said:
Är industri i rymden verkligen gångbart? Alla kemiska reaktioner borde kräva mycket syre.
Nä, bara de som omfattar oxidationer, dvs de där man förbränner något. Det råkar i och för sig vara en hel del, som exempelvis betongproduktion, stålproduktion etc. Andra saker, som exempelvis petrokemi, är syre inte helt bra för. För en hel del så spelar syre inte direkt någon roll.
Som tur är så är syre hyfsat vanligt där uppe. Det utgör till exempel viktmässigt ca 89% av is, inklusive all is på Jupiters och Saturnus månar, i kometer och kanske i skuggiga kratrar på månen. Det är dessutom ganska lätt att utvinna ur isen: smält den till vatten, kör en ström igenom och samla upp gaserna vid elektroderna. Och har man väl splittat vattenmolekyler till vätgas och syrgas så kan man exempelvis ladda fusionsreaktorer med vätet och använda syrgasen för att andas eller där det behövs i kemisk industri.
---
Här är det periodiska systemet:
Det du ska hålla utkik efter är atomnummer 26, Fe (dvs järn) med atomvikt 55,8. Alla grundämnen fram till dess skapas i en stjärna framemot slutet på dess livstid. Vad som händer är att vätet i kärnan börjar ta slut och kan inte längre driva fusionen. Kärnan svalnad och kan inte längre hålla emot gravitationen, så stjärnan kollapsar en bit och blir tätare, varvid kärnan blir så het att den kan börja med heliumfusion.
Helium, restprodukten av vätefusionen, är inte lika effektivt bränsle så därför används det normalt inte som bränsle i stjärnan. Restprodukten av den fusionen blir litium och beryllium. När även heliumet börjar ta slut så svalnar den återigen och stjärnan krymper ihop en liten bit till, och kärnan blir lite tätare igen, och nästa grundämne används som bränsle.
Så där fortsätter det, tills vi kommer till järn. Och vad som händer då är att stjärnan helt enkelt stänger av. Järn suger upp mer energi i fusionen än vad det ger ifrån sig, så så fort stjärnan börjar producera järn så finns det ingen återvändo. Då kollapsar stjärnan till en vid dvärg om den är liten. Är den stor så leder kollapsen till en explosion, en nova, som kräks ut stjärnans innehåll i galaxen, för att så småningom samlas ihop till en ny stjärna och ett nytt planetsystem. Det här har hänt några gånger - man räknar med att vår stjärna är typ en tredje generationens stjärna.
Den här kedjan avgör hur vanliga grundämnen är i universum. 98% av all materia i universum är typ väte och helium, nästan två procent till är resten av atomnumren upp till och med 26 (järn), och en löjligt liten del utgör resten upp till atomnummer 92 (uran). Av de nästan två procenten som utgör grundämnenan 3-26 så är syre ca 0,5%, järn ca 0,3% och kol ca 0,3%, och övriga 0,9% är fördelade på de andra 20 grundämnena.
Nu kan det tyckas vara fantastiskt lite, men en stor grej som de tyngre grundämnena är förtjusta i och som väte och helium har lite svårt för är att klumpa ihop sig. Så hittar du fast materia däruppe, som inte är en stjärna, så är det med rätt stor sannolikhet järn, syre bundet med väte till is, eller kol. En hel del kan vara kisel (dvs sten), men det är inte så mycket, faktiskt.
Poängen är att syre faktiskt är rätt vanligt uppe i rymden. Inte så vanligt som väte och helium, men om du hittar en atom där uppe och det inte är väte eller helium så är det en på fyra (med lokala variationer) att det är syre, en på sex att det är järn och en på sex att det är kol.