Björn Hellqvist
Swordsman
Jag skickade den här texten till Aftonbladet, men med tanke på dess längd så är det kanske optimistiskt att hoppas på att den publiceras någon annanstans än på Nätet. Här kommer den vilket fall som helst:
Som alltid när det blir stor uppmärksamhet kring ett fenomen, försöker personer i behov av uppmärksamhet att föra fram sina åsikter. David Tjeder har tydligen läst Sagan om Ringen som fan läser Bibeln. Kan han tolka något till det värsta, så gör han det. Det står honom givetvis fritt att göra det, och jag missunnar honom inte de 15 minuter av berömmelse det möjligen gav honom. Därmed inte sagt att han har rätt i sitt försök till analys. Tjeders kardinalfel är att vara politiskt korrekt i ett sammanhang där det egentligen inte passar.
Det ”projekt” som Tjeder tycker sig se i ”Sagan om ringen” (SoR), med åtskillnad av raser och kön, är en i mina ögon extrem och illvillig tolkning enligt de senaste modeteorierna. Genom att frikostigt använda sig av begrepp som ”ras” och ”kön” försöker han måla upp SoR som ett politiskt suspekt verk. Visst, det finns en hel del föråldrat tankegods i berättelsen, men att utifrån detta påstå det är huvudsakligen nazistiskt tankegods är enbart effektsökeri. Låt mig bemöta Tjeders påståenden:
”Det mesta som skrivs om Tolkien är hyllningar till fantasin och kraften i hans berättande. Men det finns annat att säga om livet i Midgård. Den goda sidan ska inte bara förgöra Sauron. Den har också ett annat projekt i bakfickan. Projektet bygger på två stora skiljelinjer. Den första skiljer män från kvinnor. Den andra skiljer olika raser åt. Rasismen går hand i hand med en syn på könen som i grunden olika. Under denna hårda indelning ligger en rädsla för blandning. Det gäller att behålla klara och tydliga kategorier, och hålla blodsbanden rena.
Kungen Aragorn gifter sig med lady Arwen, renast och högst ställd bland kvinnor. Faramir från Gondor, den store Denethors son, gifter sig med den vackra lady Éowyn, den biologiskt renaste kvinnan i Rohan.”
Påpekas bör att Arwen knappast kan kallas ”rasren”, då hennes far är Elrond Halvalv (hälften mänskligt påbrå, hälften alviskt). Över huvud taget är hennes släkt påfallande uppblandad, vilket gör att Tjeders påstående om ”rädsla för blandning” klingar ihåligt. Vidare så kan man, om man verkligen satt sig in i Tolkiens berättelser och inte bara plockat de citat som styrker ens argumentation, få otaliga exempel på hur alver och människor gifter sig över ”rasgränserna”. Att sedan påstå att Éowyns främsta merit är att hon är ”biologiskt ren” är att lägga in åsikter i Tolkiens verk som inte finns där. Éowyn är av Eorls ätt, vilket snarare ska tolkas som att hon är av kunglig börd än att hon skulle vara en ren ”arier”.
”Äktenskapen är moralpuristiskt kyska: inte ens saliv har blandats före bröllopsdagen. De höga herrarna gifter sig med de rena kvinnorna. Blodsbanden hålls rena och starka.”
Vill man läsa kärleksskildringar finns det tonvis med kioskromaner; Tolkien var inte ute efter att skriva ett relationsdrama. Blodsbanden kan ses som en garant att för att personer av starka politiska grupperingar förenas för att Midgård ska uppnå stabilitet. Dock verkar det vara en kamp dömd att misslyckas – det Midgård som beskrivs är en värld som håller på att förloras, och där alver, dvärgar, hober och långlivade människor kommer att försvinna, för att ersättas av den moderna människan. Om Tolkien varit ute efter att propagera för rasrenhet, skulle han låtit den utvecklingen stoppas, inte tvärtom. Man kan dra paralleller med berättelserna ur vikingarnas Edda, som beskriver en heroisk tidsålder som svunnit.
”Varje människa, dvärg och alv har en uppgift att fylla i Midgård. Men deras uppgifter är olika: dvärgar trivs i bergen och krigar bra, alver har fantastisk syn och älskar hästar, människor härskar över naturen och tekniken men har ofta dålig kontakt med tillvarons magiska sidor. På det här sättet blir alla varelser hos Tolkien rasklichéer: den sturske dvärgen Gimli. Den modige mannen Aragorn. Den naturälskande alven Legolas.”
Rasklichéer och rasklichéer… snarare arketyper i en sagomiljö, där rollerna fylls av Bålda Riddare, Sköna jungfrur och Slemma skurkar. Om Tjeder ska prata om rasklichéer, så bör han hålla bättre reda på dem; alverna är mer förtjusta i träd än hästar. Det är det mänskliga ryttarfolket (-rasen?) rohirrim som håller hästar högt. För övrigt så är Tolkiens dvärgar starkt inspirerade av vikingasagornas dvärgar, så förmodligen är Eddan ett politiskt suspekt verk det också.
”Tolkiens Midgård är alltså en rasistisk värld och rasismen står skriven på raderna, inte mellan dem. Kungen Aragorn berättar att han kommer att leva länge, eftersom han är ’av Västs oblandade ras’. Elrond förklarar den minskade vaksamheten mot Sauron i en äldre tid genom att ’Númenorernas blod blandades med sämre människors’”
I Tolkiens värld så är människorna som stammar från de första människorna mer långlivade än andra. Uttrycket ”sämre människors” är översättaren Åke Ohlmarks påhitt; i original står det ”lesser men”, det vill säga de mer kortlivade människor som motsvaras av dagens människor.
”Denethor har nästan rent Westernesseblod i sina ådror, vilket förklarar hans andliga och fysiska styrka. I staden Minas Tirith lever de människor som bor i hus av ’renare blod’ längre. Det är ingen slump att Elrond förklarar att de goda magiska ringarna inte smiddes för att utöva makt, utan för att ’bevara alla ting obesudlade’.”
Detta hjälper Denethor föga mot den förtvivlan, despotism och till slut galenskap som drabbar honom. Så mycket för det argumentet… Jag vet inte varifrån Tjeder har fått meningen ”bevara alla ting obesudlade”, då uttrycket inte förekommer i den svenska översättningen. I det engelska originalet står det ”preserve all things unstained”, med vilket underförstås ”bevarade från ondskan (Sauron m.fl.)”, inte något rasmässigt. Tjeder utelämnar lämpligt nog (för hans vidkommande) att de tre ringarna även främjar förståelse, skapande och läkedom. Att han väljer att inte nämna detta visar på hans enögda läsning av ”Sagan om ringen”.
”Att blanda det rena blodet i raser som Westernesse och Númenor med lägre element betyder hos Tolkien nästan utan undantag mindre godhet, mindre styrka och försämring av folkstammen.”
Tjeder är antingen väldigt dåligt påläst, eller så väljer han återigen att bortse från det som motsäger hans resonemang. Till att börja med så är Westernesse och Númenor två namn för samma örike (Atlantis), och inte namn på ”rasen” som sådan. Slarvigt av Tjeder. För att ta exemplet med númenoranerna, så beskrivs det i Tolkiens skrifter hur många av dem blev giriga, makthungriga och onda. De ”svarta númenoranerna” kallas inte så för sin hudfärg (de var vita innan de blandades med Midgårds ”afrikaner”, haradrim), utan för att de hänföll åt ondskan. De blev senare pirater i Umbar, och hör till de godas fiender i SoR. Så mycket för påståendet att oblandat númenoranskt blod skulle garantera godhet.
”Och Saurons krigare från de södra länder där solen alltid skiner starkt beskrivs som mörkhyade, mycket grymma, med svarta ögon, spjut och runda sköldar, och guldringar i kinderna. Detta är klassiska rasklichéer om afrikaner.”
Det kan mycket väl bero på att haradrim, det mörkhyade folket från söder, faktiskt motsvarar afrikaner. Att Tjeder placerar guldringarna i kinderna istället för öronen (om man lusläser SoR) får väl ses som en lapsus från hans sida, precis som att haradrim slåss med alla typer av vapen, och inte bara spjut. Märk väl att när Sam får se en död haradrimit i ”Sagan om de två tornen”, genomfars han av som medkänsla:
”Det var första gången Sam såg människor slåss mot människor, och han tyckte inte om det. Han var glad att han inte kunde se den dödes ansikte. Han undrade vad mannen hetat och var han kom ifrån och om han verkligen var genuint ond eller vad annars vad slags lögner och hotelser som förmått honom till den långa marschen från sitt fjärran hemland. Han undrade om han inte hellre velat bli kvar där i fred.”
Reaktionen låter som om den kunde vara något Tolkien själv upplevt på Västfronten, och att han låter böckernas kanske mest sympatiska person, Sam Gamgi, få uppleva detta.
”Det är inte bara raser som skall hållas åtskilda i Midgård. Även könen är av olika sort. Hos Tolkien finns inga okvinnliga kvinnor, inga omanliga män. Och i Midgård är det männen som står i centrum. De gör vad som manligt är: krigar. De rider med vind i håret mot annalkande faror, för kung och fosterland. De utför manliga dåd för att senare kunna besjungas i hjältedikter. Ingen odygd vilar på deras muskulösa axlar. Har de lurats till svaghet och feghet av fienden, kan de vinna tillbaka sin manlighet genom vapen och krig.”
…så som män har gjort i årtusenden. Även Tolkien drog ut i krig 1916, och blev först efter kriget akademiker. Detta gav honom troligen andra erfarenheter än de man kan finna hos personer som knappt varit utanför humanistiska fakulteten på Stockholms universitet.
”Kvinnorna, då? Théodens egen systerdotter Éowyn får snällt stanna hemma medan krigarna är ute och slåss. Hon står ensam kvar vid kungens hus och ser på hur krigarna rider i väg över de böljande fälten med sina blänkande sköldar och långa spjut. Kvinnorna är få i Tolkiens värld och utövar sin magiska makt i hemmet, i det egna landet. Galadriel är älvadrottning i Lothlòrien; Arwen hör till Rivendell; Éowyn till Rohan. Alla är de magiskt vackra, ibland maktfulla, men aldrig så att de hotar männen. De stannar hemma och väver i stillsam ödmjukhet sina mäns krigsstandar. I Midgård finns inga farliga karriärkvinnor eller krävande feminister - inte ens i Mordor.”
Det vore en anakronism att ha Grupp 8-möten i Mordor, inte minst då det inte verkar finnas några kvinnor över huvudtaget på den onda sidan. Är inte det könsdiskriminerande, förresten, att bara låta män/varelser av hankön vara på den onda sidan? Påpekas bör att varken Galadriels make, Celeborn, eller Arwens far, Elrond, rider ut i kriget. Även de stannar hemma ”i stillsam ödmjukhet”. Galadriels makt är stor, och endast hon kan skydda Lórien från fienden – något hennes man inte klarar av. Fast Tjeder ser det han vill se…
”Det kan verka som om just Éowyn hotar denna världs hårda indelning i manligt och kvinnligt. Hon beklagar sig över att vara född till kvinna i en värld där kvinnor inte får kriga. Desperat klär hon ut sig till man och söker ära genom döden på slagfältet. Hon överlever, bitter och sårad, men finner snart sin äkta kvinnlighet, givetvis vid en mans sida.”
Det är märkligt att Tjeder inte applåderar Éowyns inställning, men det är kanske svårt för honom att erkänna gillande av de ord Tolkien lägger i hennes mun – det skulle ju innebära att hans kritik av Tolkien skulle halta. Éowyn är stridbar, och även djupt förälskad i Aragorn. När hon förvägras att rida ut i kriget, för att istället sköta Rohan, är detta ett eko av de medeltida slottsfruar som fick sköta hushåll och försvar när deras män var i härnad.
”När hon väl förälskat sig i Faramir vill hon inte längre ut till kriget. Hon har blivit lugn och förälskad, mild och kvinnlig - och lydig. Och hon är tacksam att Faramir är så vidsynt att han kan tänka sig att gifta sig med en kvinna som inte är av Númenors ras. Men så är hon ju också högst ställd inom sin egen ras.”
Tjeder förvränger (medvetet?) texten för att den ska passa hans tes. Éowyn drar inte ut till det sista slaget, då hon återhämtar sig efter sin svåra skada i slaget på Pelennors slätt. Det bör noteras att även Faramir är sårad, och kan inte heller delta i slaget. Påståendet att hon är tacksam för att Faramir ”gifter ner sig” är helt taget ur luften, eller i bästa fall en grov misstolkning. Skälen till att hon lägger svärdet på hyllan är att hon dels blivit av med sin dödslängtan, dels det faktum att fred råder.
”Tolkiens Sagan om Ringen vidarebefordrar en rasism som härstammar från 1800-talet, och ännu närmre från nazismen. Tolkiens hjältar har i grund och botten samma rasistiska inställning till världen som 1800-talets europeiska imperialister. Midgård bygger på en utopisk idé: om allting hålls på rätt plats och det onda hålls i schack eller utrotas, kan vi bygga ett perfekt samhälle. Nazismen och den europeiska imperialismen fungerade likadant. Hos Tolkien är Sauron och hans många arméer ondskan medan den hos nazismen var judar, homosexuella, zigenare.”
Tjeder resonerar här på ett mycket märkligt vis. Har han totalt missat att det är Sauron som strävar efter att underkasta och förslava de fria folken? Att som Tolkiens hjältar bekämpa detta, är inte det antiimperialism? Tjeders koppling mellan Tolkien och nazismen är anstötlig, vilket även motsägs av vad Tolkien själv skrev med anledning av att ett tyskt förlag ville översätta ”Bilbo”. Förlaget ville försäkra sig om att Tolkien var ”arisk”, vilket Tolkien kommenterade i ett brev till Stanley Unwin (Tolkiens brittiske förläggare) den 25 juli, 1938:
”Personally I should be inclined to refuse to give any Bestätigung [confirmation] (although it happens that I can), and let a German translation go hang. In any case I should object strongly to any such declaration appearing in print. I do not regard the (probable) absence of all Jewish blood as necessarily honourable; and I have many Jewish friends, and should regret giving any colour to the notion that subscribed to the wholly pernicious and unscientific race-doctrine.”
Tjeders ideologiskt färgade läsning av Tolkien har tydligen förblindat honom för det uppenbara: att i Tolkiens värld så är ondskan imperialistisk, medan de godas riken är krympande.
”Hos europeiska imperialister var ondskan främmande underlägsna raser. Det var som bekant den vite mannens tunga börda att sprida civilisationens ljus till dessa stackars människor - eller utrota dem. Efter genomförd civilisering och/eller utrotning skulle det utopiska, rasrena samhället byggas upp. Den värld Midgård blir efter att Sauron störtats är likadan. Där finns inte plats för till exempel orcher, dessa onda, lågt stående varelser.”
Tjeder förbiser, troligen då detta gör att hans redan tveksamma logik haltar än mer, att det är Sauron som för ett angreppskrig. Orcherna, som i tusentals år varit en plåga i Midgård, fördrivs och utrotas då de utgör en av hörnstenarna för Saurons makt. Tjeders uppfattning om den rasistiskt betingade imperialismen är något märklig – det var ju knappast så att t.ex. engelsmännen besatte Indien för att utrota befolkningen. Detta var nazistisk politik i Östeuropa, och man kan inte ens med den bästa (ill)vilja i världen få det till att Sauron och hans orcher motsvarar judar och polacker, och att Aragorn och de fria folken därmed motsvaras av Hitler och SS.
”De olika världsbilderna drivs också av samma skräck för uppblandning. I Hitlers Tyskland stiftades snart lagar som förbjöd giftermål mellan arier och judar. I England hyllade man skolorna Eton och Harrow, som skapade män som ansågs stå högre än befolkningarna i kolonierna och i de egna rasmässigt undermåliga slumkvarteren. Rädslan för att blanda kategorier är lika stark hos Tolkien.”
Återigen hårdrar Tjeder sina argument, och slår knut på sig själv för att bevisa att han har rätt. Att likställa Nürnberglagarna med de engelska internatskolorna blir bara fånigt. Visserligen var de starkt präglade av den engelska elit som styrde, men det bör noterats att Tolkien själv var för fattig för att kunna gå i någon elitskola.
”Att säga det här är inte att säga att Tolkien var pronazist, även om hans översättare Åke Ohlmarks på lösa grunder har hävdat att det faktiskt var så.”
Det faktum att Ohlmarks i sårad fåfänga vände sig mot Tolkien och hans verk kan ju möjligen färgat hans omdöme… Det är synnerligen lågt av Tjeder att ge ytterligare spridning åt förtalet.
”Tolkien behövde knappast en Hitler för att skapa sin värld så som den är konstruerad. Nazismens historiska rötter är djupa och breda: inte tyska, utan europeiska. Att säga det är att säga att det inte finns en väsensskillnad mellan västerländsk imperialism och nazism. Att säga det är att säga att Sagan om Ringen genom sin enorma spridning mer än någon annan modern roman fört vidare ett europeiskt rasistiskt tankegods från 1800-talet.”
Denna tolkning får givetvis stå för Tjeder. Nazismen som ideologi formulerades på 1920-talet, och företeelser som t.ex. antisemitism var något man fann bland såväl nazister och socialister, som ”Medelsvensson”. Att SoR skulle ha spritt rasistiskt tankegods beror på hur läsaren tolkat böckerna. Det faktum att uppskattningsvis 100 miljoner människor över hela världen (d.v.s. av olika ”raser”) har läst böckerna, pekar på att Tjeders uppfattning inte delas av flertalet av läsarna.
”Det kan verka som om Tolkiens rasism och hans kvinnosyn är två skilda saker. Så är det inte. I den europeiska historien hör de här båda tankefigurerna ihop. Det är ingen slump att nazismen föreskrev extrema skillnader för hur män och kvinnor skulle vara. Även brittiska imperialister trodde liksom Tolkien på väsensskillnader mellan män och kvinnor - och mellan vita och svarta. Kopplingen mellan rasism och könsessentialism är logisk. Om män och kvinnor är biologiskt olika, varför skulle då inte svarta och vita vara det?”
Lingon och blåbär. Bara för att Tolkien använder sig av en traditionell syn på könen, så måste han följdaktligen vara imperialist och i dess omedelbara förlängning rasist? Om Tjeder inte tror på att det finns biologiska skillnader mellan könen kan han ju titta efter en gång till…
”Det fascinerande med Tolkien är alltså inte att han uttrycker nya tankar. Tvärtom. Det intressanta är att han kunde uttrycka så gamla tankar så sent, så kort efter den nazistiska förintelsen (böckerna kom 1954-55), göra det så totalt ohämmat, och ändå bli så omåttligt populär. Den kärlek Tolkien lyfter fram är asexuell, monogam, tvångsmässigt heterosexuell och impregnerad av ojämlika maktförhållanden.”
Återigen finner jag det märkligt att Tjeder jämställer Ringens krig med den nazistiska förintelsen. Att Tolkien inte laddade sin böcker med politiskt korrekt och kvoterad sexualitet, får väl ses som ett bevis på att han inte kunde förutse att det 50 år senare skulle finnas ett behov hos vissa att all litteratur ska följa politiska moden.
”Den fred han tror på kan bara nås genom en explosion av blod, våld och krig. Den ideala värld han konstruerat bygger på skräck för rasblandning. Besynnerligt nog blev dessa böcker speciellt populära just bland dem som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck.”
Och hur skulle David Tjeder skrivit ”Sagan om ringen”? Skulle Gandalf och Aragorn bjudit in Sauron och Saruman på té och kakor för att diskutera igenom saken? ”Nä hörni grabbar, det där med att kriga och slåss låter inte trevligt. Sauron, kan du inte vara schysst och ta den här ringen och se till att den blir förstörd? Alverna kommer att skicka en observatörstyrka för att kolla så att neddrustningen går rätt till.” Och hur skulle rasblandningen gått till? Skulle orchen Uglúk gift sig med Arwen (eller Aragorn?) för att Tjeder skulle bli nöjd? Det faktum människan Aragorn och alven Arwen gifter sig över rasgränserna punkterar Tjeders indignerade resonemang som den sufflé det är. Att de ”som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck” tog böckerna till sig tyder nog på att de inte var lika ideologiskt förblindade som Tjeder.
”I Sagan om ringen lär oss Tolkien två saker. De vita är bäst. Män och kvinnor är olika. Tolkien må vara en lysande berättare. Men det är livsfarligt tankegods han kommer med.”
Sagan om Ringen har lärt miljontals läsare världen över att även den obetydligaste person kan uträtta storverk, och att man genom vänskap och samarbete kan övervinna även de största faror. Detta borde vara det farligaste vapnet mot det tankegods Tjeder tycker sig se. Jag tycker synd om Tjeder som har missat det budskapet, och som istället jagar spöken. Jag är ingen doktorand i historia som David Tjeder, men jag hoppas att kvaliteten på akademikerna på Stockholms universitet är högre än vad Tjeder kan uppvisa. Hans artikel är illa skriven och sämre tänkt, och jag hoppas att hans påståenden kommer att falla i glömska. Det generalangrepp han gjort på en av 1900-talets största romaner förtjänar egentligen bara att förbigås med tystnad, men det finns saker som inte bör få lämnas oemotsagda. Tack för ordet.
Björn Hellqvist
Som alltid när det blir stor uppmärksamhet kring ett fenomen, försöker personer i behov av uppmärksamhet att föra fram sina åsikter. David Tjeder har tydligen läst Sagan om Ringen som fan läser Bibeln. Kan han tolka något till det värsta, så gör han det. Det står honom givetvis fritt att göra det, och jag missunnar honom inte de 15 minuter av berömmelse det möjligen gav honom. Därmed inte sagt att han har rätt i sitt försök till analys. Tjeders kardinalfel är att vara politiskt korrekt i ett sammanhang där det egentligen inte passar.
Det ”projekt” som Tjeder tycker sig se i ”Sagan om ringen” (SoR), med åtskillnad av raser och kön, är en i mina ögon extrem och illvillig tolkning enligt de senaste modeteorierna. Genom att frikostigt använda sig av begrepp som ”ras” och ”kön” försöker han måla upp SoR som ett politiskt suspekt verk. Visst, det finns en hel del föråldrat tankegods i berättelsen, men att utifrån detta påstå det är huvudsakligen nazistiskt tankegods är enbart effektsökeri. Låt mig bemöta Tjeders påståenden:
”Det mesta som skrivs om Tolkien är hyllningar till fantasin och kraften i hans berättande. Men det finns annat att säga om livet i Midgård. Den goda sidan ska inte bara förgöra Sauron. Den har också ett annat projekt i bakfickan. Projektet bygger på två stora skiljelinjer. Den första skiljer män från kvinnor. Den andra skiljer olika raser åt. Rasismen går hand i hand med en syn på könen som i grunden olika. Under denna hårda indelning ligger en rädsla för blandning. Det gäller att behålla klara och tydliga kategorier, och hålla blodsbanden rena.
Kungen Aragorn gifter sig med lady Arwen, renast och högst ställd bland kvinnor. Faramir från Gondor, den store Denethors son, gifter sig med den vackra lady Éowyn, den biologiskt renaste kvinnan i Rohan.”
Påpekas bör att Arwen knappast kan kallas ”rasren”, då hennes far är Elrond Halvalv (hälften mänskligt påbrå, hälften alviskt). Över huvud taget är hennes släkt påfallande uppblandad, vilket gör att Tjeders påstående om ”rädsla för blandning” klingar ihåligt. Vidare så kan man, om man verkligen satt sig in i Tolkiens berättelser och inte bara plockat de citat som styrker ens argumentation, få otaliga exempel på hur alver och människor gifter sig över ”rasgränserna”. Att sedan påstå att Éowyns främsta merit är att hon är ”biologiskt ren” är att lägga in åsikter i Tolkiens verk som inte finns där. Éowyn är av Eorls ätt, vilket snarare ska tolkas som att hon är av kunglig börd än att hon skulle vara en ren ”arier”.
”Äktenskapen är moralpuristiskt kyska: inte ens saliv har blandats före bröllopsdagen. De höga herrarna gifter sig med de rena kvinnorna. Blodsbanden hålls rena och starka.”
Vill man läsa kärleksskildringar finns det tonvis med kioskromaner; Tolkien var inte ute efter att skriva ett relationsdrama. Blodsbanden kan ses som en garant att för att personer av starka politiska grupperingar förenas för att Midgård ska uppnå stabilitet. Dock verkar det vara en kamp dömd att misslyckas – det Midgård som beskrivs är en värld som håller på att förloras, och där alver, dvärgar, hober och långlivade människor kommer att försvinna, för att ersättas av den moderna människan. Om Tolkien varit ute efter att propagera för rasrenhet, skulle han låtit den utvecklingen stoppas, inte tvärtom. Man kan dra paralleller med berättelserna ur vikingarnas Edda, som beskriver en heroisk tidsålder som svunnit.
”Varje människa, dvärg och alv har en uppgift att fylla i Midgård. Men deras uppgifter är olika: dvärgar trivs i bergen och krigar bra, alver har fantastisk syn och älskar hästar, människor härskar över naturen och tekniken men har ofta dålig kontakt med tillvarons magiska sidor. På det här sättet blir alla varelser hos Tolkien rasklichéer: den sturske dvärgen Gimli. Den modige mannen Aragorn. Den naturälskande alven Legolas.”
Rasklichéer och rasklichéer… snarare arketyper i en sagomiljö, där rollerna fylls av Bålda Riddare, Sköna jungfrur och Slemma skurkar. Om Tjeder ska prata om rasklichéer, så bör han hålla bättre reda på dem; alverna är mer förtjusta i träd än hästar. Det är det mänskliga ryttarfolket (-rasen?) rohirrim som håller hästar högt. För övrigt så är Tolkiens dvärgar starkt inspirerade av vikingasagornas dvärgar, så förmodligen är Eddan ett politiskt suspekt verk det också.
”Tolkiens Midgård är alltså en rasistisk värld och rasismen står skriven på raderna, inte mellan dem. Kungen Aragorn berättar att han kommer att leva länge, eftersom han är ’av Västs oblandade ras’. Elrond förklarar den minskade vaksamheten mot Sauron i en äldre tid genom att ’Númenorernas blod blandades med sämre människors’”
I Tolkiens värld så är människorna som stammar från de första människorna mer långlivade än andra. Uttrycket ”sämre människors” är översättaren Åke Ohlmarks påhitt; i original står det ”lesser men”, det vill säga de mer kortlivade människor som motsvaras av dagens människor.
”Denethor har nästan rent Westernesseblod i sina ådror, vilket förklarar hans andliga och fysiska styrka. I staden Minas Tirith lever de människor som bor i hus av ’renare blod’ längre. Det är ingen slump att Elrond förklarar att de goda magiska ringarna inte smiddes för att utöva makt, utan för att ’bevara alla ting obesudlade’.”
Detta hjälper Denethor föga mot den förtvivlan, despotism och till slut galenskap som drabbar honom. Så mycket för det argumentet… Jag vet inte varifrån Tjeder har fått meningen ”bevara alla ting obesudlade”, då uttrycket inte förekommer i den svenska översättningen. I det engelska originalet står det ”preserve all things unstained”, med vilket underförstås ”bevarade från ondskan (Sauron m.fl.)”, inte något rasmässigt. Tjeder utelämnar lämpligt nog (för hans vidkommande) att de tre ringarna även främjar förståelse, skapande och läkedom. Att han väljer att inte nämna detta visar på hans enögda läsning av ”Sagan om ringen”.
”Att blanda det rena blodet i raser som Westernesse och Númenor med lägre element betyder hos Tolkien nästan utan undantag mindre godhet, mindre styrka och försämring av folkstammen.”
Tjeder är antingen väldigt dåligt påläst, eller så väljer han återigen att bortse från det som motsäger hans resonemang. Till att börja med så är Westernesse och Númenor två namn för samma örike (Atlantis), och inte namn på ”rasen” som sådan. Slarvigt av Tjeder. För att ta exemplet med númenoranerna, så beskrivs det i Tolkiens skrifter hur många av dem blev giriga, makthungriga och onda. De ”svarta númenoranerna” kallas inte så för sin hudfärg (de var vita innan de blandades med Midgårds ”afrikaner”, haradrim), utan för att de hänföll åt ondskan. De blev senare pirater i Umbar, och hör till de godas fiender i SoR. Så mycket för påståendet att oblandat númenoranskt blod skulle garantera godhet.
”Och Saurons krigare från de södra länder där solen alltid skiner starkt beskrivs som mörkhyade, mycket grymma, med svarta ögon, spjut och runda sköldar, och guldringar i kinderna. Detta är klassiska rasklichéer om afrikaner.”
Det kan mycket väl bero på att haradrim, det mörkhyade folket från söder, faktiskt motsvarar afrikaner. Att Tjeder placerar guldringarna i kinderna istället för öronen (om man lusläser SoR) får väl ses som en lapsus från hans sida, precis som att haradrim slåss med alla typer av vapen, och inte bara spjut. Märk väl att när Sam får se en död haradrimit i ”Sagan om de två tornen”, genomfars han av som medkänsla:
”Det var första gången Sam såg människor slåss mot människor, och han tyckte inte om det. Han var glad att han inte kunde se den dödes ansikte. Han undrade vad mannen hetat och var han kom ifrån och om han verkligen var genuint ond eller vad annars vad slags lögner och hotelser som förmått honom till den långa marschen från sitt fjärran hemland. Han undrade om han inte hellre velat bli kvar där i fred.”
Reaktionen låter som om den kunde vara något Tolkien själv upplevt på Västfronten, och att han låter böckernas kanske mest sympatiska person, Sam Gamgi, få uppleva detta.
”Det är inte bara raser som skall hållas åtskilda i Midgård. Även könen är av olika sort. Hos Tolkien finns inga okvinnliga kvinnor, inga omanliga män. Och i Midgård är det männen som står i centrum. De gör vad som manligt är: krigar. De rider med vind i håret mot annalkande faror, för kung och fosterland. De utför manliga dåd för att senare kunna besjungas i hjältedikter. Ingen odygd vilar på deras muskulösa axlar. Har de lurats till svaghet och feghet av fienden, kan de vinna tillbaka sin manlighet genom vapen och krig.”
…så som män har gjort i årtusenden. Även Tolkien drog ut i krig 1916, och blev först efter kriget akademiker. Detta gav honom troligen andra erfarenheter än de man kan finna hos personer som knappt varit utanför humanistiska fakulteten på Stockholms universitet.
”Kvinnorna, då? Théodens egen systerdotter Éowyn får snällt stanna hemma medan krigarna är ute och slåss. Hon står ensam kvar vid kungens hus och ser på hur krigarna rider i väg över de böljande fälten med sina blänkande sköldar och långa spjut. Kvinnorna är få i Tolkiens värld och utövar sin magiska makt i hemmet, i det egna landet. Galadriel är älvadrottning i Lothlòrien; Arwen hör till Rivendell; Éowyn till Rohan. Alla är de magiskt vackra, ibland maktfulla, men aldrig så att de hotar männen. De stannar hemma och väver i stillsam ödmjukhet sina mäns krigsstandar. I Midgård finns inga farliga karriärkvinnor eller krävande feminister - inte ens i Mordor.”
Det vore en anakronism att ha Grupp 8-möten i Mordor, inte minst då det inte verkar finnas några kvinnor över huvudtaget på den onda sidan. Är inte det könsdiskriminerande, förresten, att bara låta män/varelser av hankön vara på den onda sidan? Påpekas bör att varken Galadriels make, Celeborn, eller Arwens far, Elrond, rider ut i kriget. Även de stannar hemma ”i stillsam ödmjukhet”. Galadriels makt är stor, och endast hon kan skydda Lórien från fienden – något hennes man inte klarar av. Fast Tjeder ser det han vill se…
”Det kan verka som om just Éowyn hotar denna världs hårda indelning i manligt och kvinnligt. Hon beklagar sig över att vara född till kvinna i en värld där kvinnor inte får kriga. Desperat klär hon ut sig till man och söker ära genom döden på slagfältet. Hon överlever, bitter och sårad, men finner snart sin äkta kvinnlighet, givetvis vid en mans sida.”
Det är märkligt att Tjeder inte applåderar Éowyns inställning, men det är kanske svårt för honom att erkänna gillande av de ord Tolkien lägger i hennes mun – det skulle ju innebära att hans kritik av Tolkien skulle halta. Éowyn är stridbar, och även djupt förälskad i Aragorn. När hon förvägras att rida ut i kriget, för att istället sköta Rohan, är detta ett eko av de medeltida slottsfruar som fick sköta hushåll och försvar när deras män var i härnad.
”När hon väl förälskat sig i Faramir vill hon inte längre ut till kriget. Hon har blivit lugn och förälskad, mild och kvinnlig - och lydig. Och hon är tacksam att Faramir är så vidsynt att han kan tänka sig att gifta sig med en kvinna som inte är av Númenors ras. Men så är hon ju också högst ställd inom sin egen ras.”
Tjeder förvränger (medvetet?) texten för att den ska passa hans tes. Éowyn drar inte ut till det sista slaget, då hon återhämtar sig efter sin svåra skada i slaget på Pelennors slätt. Det bör noteras att även Faramir är sårad, och kan inte heller delta i slaget. Påståendet att hon är tacksam för att Faramir ”gifter ner sig” är helt taget ur luften, eller i bästa fall en grov misstolkning. Skälen till att hon lägger svärdet på hyllan är att hon dels blivit av med sin dödslängtan, dels det faktum att fred råder.
”Tolkiens Sagan om Ringen vidarebefordrar en rasism som härstammar från 1800-talet, och ännu närmre från nazismen. Tolkiens hjältar har i grund och botten samma rasistiska inställning till världen som 1800-talets europeiska imperialister. Midgård bygger på en utopisk idé: om allting hålls på rätt plats och det onda hålls i schack eller utrotas, kan vi bygga ett perfekt samhälle. Nazismen och den europeiska imperialismen fungerade likadant. Hos Tolkien är Sauron och hans många arméer ondskan medan den hos nazismen var judar, homosexuella, zigenare.”
Tjeder resonerar här på ett mycket märkligt vis. Har han totalt missat att det är Sauron som strävar efter att underkasta och förslava de fria folken? Att som Tolkiens hjältar bekämpa detta, är inte det antiimperialism? Tjeders koppling mellan Tolkien och nazismen är anstötlig, vilket även motsägs av vad Tolkien själv skrev med anledning av att ett tyskt förlag ville översätta ”Bilbo”. Förlaget ville försäkra sig om att Tolkien var ”arisk”, vilket Tolkien kommenterade i ett brev till Stanley Unwin (Tolkiens brittiske förläggare) den 25 juli, 1938:
”Personally I should be inclined to refuse to give any Bestätigung [confirmation] (although it happens that I can), and let a German translation go hang. In any case I should object strongly to any such declaration appearing in print. I do not regard the (probable) absence of all Jewish blood as necessarily honourable; and I have many Jewish friends, and should regret giving any colour to the notion that subscribed to the wholly pernicious and unscientific race-doctrine.”
Tjeders ideologiskt färgade läsning av Tolkien har tydligen förblindat honom för det uppenbara: att i Tolkiens värld så är ondskan imperialistisk, medan de godas riken är krympande.
”Hos europeiska imperialister var ondskan främmande underlägsna raser. Det var som bekant den vite mannens tunga börda att sprida civilisationens ljus till dessa stackars människor - eller utrota dem. Efter genomförd civilisering och/eller utrotning skulle det utopiska, rasrena samhället byggas upp. Den värld Midgård blir efter att Sauron störtats är likadan. Där finns inte plats för till exempel orcher, dessa onda, lågt stående varelser.”
Tjeder förbiser, troligen då detta gör att hans redan tveksamma logik haltar än mer, att det är Sauron som för ett angreppskrig. Orcherna, som i tusentals år varit en plåga i Midgård, fördrivs och utrotas då de utgör en av hörnstenarna för Saurons makt. Tjeders uppfattning om den rasistiskt betingade imperialismen är något märklig – det var ju knappast så att t.ex. engelsmännen besatte Indien för att utrota befolkningen. Detta var nazistisk politik i Östeuropa, och man kan inte ens med den bästa (ill)vilja i världen få det till att Sauron och hans orcher motsvarar judar och polacker, och att Aragorn och de fria folken därmed motsvaras av Hitler och SS.
”De olika världsbilderna drivs också av samma skräck för uppblandning. I Hitlers Tyskland stiftades snart lagar som förbjöd giftermål mellan arier och judar. I England hyllade man skolorna Eton och Harrow, som skapade män som ansågs stå högre än befolkningarna i kolonierna och i de egna rasmässigt undermåliga slumkvarteren. Rädslan för att blanda kategorier är lika stark hos Tolkien.”
Återigen hårdrar Tjeder sina argument, och slår knut på sig själv för att bevisa att han har rätt. Att likställa Nürnberglagarna med de engelska internatskolorna blir bara fånigt. Visserligen var de starkt präglade av den engelska elit som styrde, men det bör noterats att Tolkien själv var för fattig för att kunna gå i någon elitskola.
”Att säga det här är inte att säga att Tolkien var pronazist, även om hans översättare Åke Ohlmarks på lösa grunder har hävdat att det faktiskt var så.”
Det faktum att Ohlmarks i sårad fåfänga vände sig mot Tolkien och hans verk kan ju möjligen färgat hans omdöme… Det är synnerligen lågt av Tjeder att ge ytterligare spridning åt förtalet.
”Tolkien behövde knappast en Hitler för att skapa sin värld så som den är konstruerad. Nazismens historiska rötter är djupa och breda: inte tyska, utan europeiska. Att säga det är att säga att det inte finns en väsensskillnad mellan västerländsk imperialism och nazism. Att säga det är att säga att Sagan om Ringen genom sin enorma spridning mer än någon annan modern roman fört vidare ett europeiskt rasistiskt tankegods från 1800-talet.”
Denna tolkning får givetvis stå för Tjeder. Nazismen som ideologi formulerades på 1920-talet, och företeelser som t.ex. antisemitism var något man fann bland såväl nazister och socialister, som ”Medelsvensson”. Att SoR skulle ha spritt rasistiskt tankegods beror på hur läsaren tolkat böckerna. Det faktum att uppskattningsvis 100 miljoner människor över hela världen (d.v.s. av olika ”raser”) har läst böckerna, pekar på att Tjeders uppfattning inte delas av flertalet av läsarna.
”Det kan verka som om Tolkiens rasism och hans kvinnosyn är två skilda saker. Så är det inte. I den europeiska historien hör de här båda tankefigurerna ihop. Det är ingen slump att nazismen föreskrev extrema skillnader för hur män och kvinnor skulle vara. Även brittiska imperialister trodde liksom Tolkien på väsensskillnader mellan män och kvinnor - och mellan vita och svarta. Kopplingen mellan rasism och könsessentialism är logisk. Om män och kvinnor är biologiskt olika, varför skulle då inte svarta och vita vara det?”
Lingon och blåbär. Bara för att Tolkien använder sig av en traditionell syn på könen, så måste han följdaktligen vara imperialist och i dess omedelbara förlängning rasist? Om Tjeder inte tror på att det finns biologiska skillnader mellan könen kan han ju titta efter en gång till…
”Det fascinerande med Tolkien är alltså inte att han uttrycker nya tankar. Tvärtom. Det intressanta är att han kunde uttrycka så gamla tankar så sent, så kort efter den nazistiska förintelsen (böckerna kom 1954-55), göra det så totalt ohämmat, och ändå bli så omåttligt populär. Den kärlek Tolkien lyfter fram är asexuell, monogam, tvångsmässigt heterosexuell och impregnerad av ojämlika maktförhållanden.”
Återigen finner jag det märkligt att Tjeder jämställer Ringens krig med den nazistiska förintelsen. Att Tolkien inte laddade sin böcker med politiskt korrekt och kvoterad sexualitet, får väl ses som ett bevis på att han inte kunde förutse att det 50 år senare skulle finnas ett behov hos vissa att all litteratur ska följa politiska moden.
”Den fred han tror på kan bara nås genom en explosion av blod, våld och krig. Den ideala värld han konstruerat bygger på skräck för rasblandning. Besynnerligt nog blev dessa böcker speciellt populära just bland dem som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck.”
Och hur skulle David Tjeder skrivit ”Sagan om ringen”? Skulle Gandalf och Aragorn bjudit in Sauron och Saruman på té och kakor för att diskutera igenom saken? ”Nä hörni grabbar, det där med att kriga och slåss låter inte trevligt. Sauron, kan du inte vara schysst och ta den här ringen och se till att den blir förstörd? Alverna kommer att skicka en observatörstyrka för att kolla så att neddrustningen går rätt till.” Och hur skulle rasblandningen gått till? Skulle orchen Uglúk gift sig med Arwen (eller Aragorn?) för att Tjeder skulle bli nöjd? Det faktum människan Aragorn och alven Arwen gifter sig över rasgränserna punkterar Tjeders indignerade resonemang som den sufflé det är. Att de ”som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck” tog böckerna till sig tyder nog på att de inte var lika ideologiskt förblindade som Tjeder.
”I Sagan om ringen lär oss Tolkien två saker. De vita är bäst. Män och kvinnor är olika. Tolkien må vara en lysande berättare. Men det är livsfarligt tankegods han kommer med.”
Sagan om Ringen har lärt miljontals läsare världen över att även den obetydligaste person kan uträtta storverk, och att man genom vänskap och samarbete kan övervinna även de största faror. Detta borde vara det farligaste vapnet mot det tankegods Tjeder tycker sig se. Jag tycker synd om Tjeder som har missat det budskapet, och som istället jagar spöken. Jag är ingen doktorand i historia som David Tjeder, men jag hoppas att kvaliteten på akademikerna på Stockholms universitet är högre än vad Tjeder kan uppvisa. Hans artikel är illa skriven och sämre tänkt, och jag hoppas att hans påståenden kommer att falla i glömska. Det generalangrepp han gjort på en av 1900-talets största romaner förtjänar egentligen bara att förbigås med tystnad, men det finns saker som inte bör få lämnas oemotsagda. Tack för ordet.
Björn Hellqvist
