Nekromanti Monster i all ära. Men...

[King Kromm]

Djuren glöms bort. Nästan alltid. Och nej, jag tänker inte på husdjuren.

För när jag tänker på det så är det faktiskt en ganska stor likhet mellan monster och djur. Dom är bägge av kött och blod, levande varelser(i de flesta fall). Och endast en liten, men betydlig skillnad, djuren finns i vår verklighet, monstren i vår fantasi.

Och att speltillverkare lägger ner sin energi på monster är hel förståligt, eftersom dessa är speciella, uppseende väckande och saker som kan göra äventyren lite speciella.

Men, om äventyrarna bara stöter på monster hela tiden, tappar dom då inte sin charm? Och när de vanliga djuren endå finns där, så varför helt enkelt inte utnyttja dem mer? Låta dem ta överhanden och låta monster titta in nån gång ibland när man vill göra det hela extra speciellt?

Nåja, jag kan skriva på i oändlighet utan att komma fram till något speciellt, men jag anser att djuren är bortglömda och tänker göra något åt det. Tänkte nämligen ta och skriva ihop en liten lista över djur och var man stöter på dem. Men för att få det lite roligare tänker jag försöka få in 'låtsasdjur' och sånt som inte finns i verkligheten. Som exempelvis Trollgädda eller vad man nu kan tänkas hitta på.

Men min fanasi kommer inte att räcka i all oändlighet, så om nån får lust att hitta på några djur vore det inte dumt.

Dessutom har jag för mig att en del nämn i olika stämmningstexter i riotminds produkter så om nån har koll på dem vore det helt förträffligt.

Ett exempel

Trollgädda
Trollgäddan är en gädda som är väldigt stor av sig och är nästan rödaktig i sin förg. Trollgäddan återfinns i osthems norra delar. Den trivs i stillastående vatten och är vanlig i grunda sjöar.

Ungefär så här kan ett djur(eller fisk i detta fall, eller fågel i ett annat) tänkas beskrivas. Kanske också något om hur mycker mat man kan få ut av den.

 

[Muggas]

För när jag tänker på det så är det faktiskt en ganska stor likhet mellan monster och djur. Dom är bägge av kött och blod, levande varelser(i de flesta fall). Och endast en liten, men betydlig skillnad, djuren finns i vår verklighet, monstren i vår fantasi.

Jo. De flesta monster som man ser verkar vara hopkok av redan existerande djur, där egenheter och attribut överdrivits ordentligt. I rollspel med fabeltema tycker jag att det mesta ska vara annorlunda från vår egen värld (även om det efter ett tag blir hemtamt för karaktärer - och spelare - i den fiktiva världen). Precis som du säger med ditt inlägg kanske det ibland räcker att man använder redan existerande djur och ändrar små detaljer (som t ex färg, storlek och beteende) för att ge en exotisk känsla för spelarna.

Ok, mitt bidrag:

Vinterhäst

Beskrivning: Vinterhästen ser ut ungefär som en vanlig häst, men med vissa skillnader. Hästens muskulatur på de något korta benen är betydligt mer utvecklad och hovarna bredare. Mulen är kortare och två av tänderna i den nedre tandraden är egentligen mindre utvecklade betar. Exemplar av detta djur är nästan alltid snövita, även om inslag av grå fläckar är förekommande, men mindre vanligt. Hästens behåring är betydligt tjockare än hos andra hästar och ögonen sitter djupt insjunkna under tjockare behåring som påminner om buskiga ögonbryn. Födan består av dels växter och dels av de smådjur som kommer i dess väg (vinterhästen är m a o köttätare). Större djur undviker vinterhästen helst, men den är fruktansvärt aggressiv om den tvingas strida för sitt liv.

Vinterhästen föder 1-3 levande ungar i taget. Den karga omgivningen gör att varje föl endast har 1/3 chans att överleva. Under kyligare perioder kan det ibland hända att vinterhästen bygger upp ett fettlager och går i ide månader i sträck.

Det är mycket svårt att träna en vinterhäst till lydnad, men lyckas man så har man en trogen följeslagare för livet. Hästens kortare ben gör den långsammare än andra hästar och dess uthållighet ligger också lägre, i synnerhet i varmare miljöer där dess ork snabbt tar slut. Däremot är den fruktansvärt stark och kan bära nästan dubbelt så mycket som en vanlig packhäst (tills dess att den begränsade uthålligheten tvingar den att vila).

Hemvist: Vinterhästen återfinns i mindre flockar, i bergstrakter med något kyligare klimat. I dessa karga miljöer kommer hästens hårda mule och dess betar väl till pass för att böka fram den föda naturen har att erbjuda under den hårda, frusna jordskorpan.

 

[Tyr]

Göldykare

Göldykare

Göldykaren är en fyrbent däggdjur som blir ungefär 70 cm lång, med en mankhöjd på cirka 35 cm. Med svansen inräknad så är den nästan dubbelt så lång. Göldykaren har små kisande ögon, under buskiga ögonbryn, och en relativt kort nos, prydd med långa morrhår och ett än längre, svart skägg på undersidan. Käften är full med små trubbknöliga tänder, så som hos många andra allätare. Halsen är lång, benen korta, kroppen slank och svansen kraftig och anpassad för ge god fart under vatten med sidorörelser. Göldykaren har en seg läderartad hud med brunaktig färgton. Förutom skägget och håret på huvudet så är hårväxten sparsam, och brukar sällan förekomma på annat än enstaka fläckar av lång päls vilket gör att den ser aningen sjukdomsdrabbad ut. På grund av att göldykaren lever som den gör så tenderar pälsen att få en aningen grönaktig ton av alla alger som fastnar där. På äldre dar så blir pälsen silverne.

Göldykaren lever i tempererade områden med svala vintrar, och alltid vid vatten. Oftast lever den i insjöar, och då i synnerhet i tjärnar. Den lever främst av vattenväxter, men också av insekter och en och annan fisk den har turen att fånga. Den frodas när vattnet blommar, och i vattnet spenderar de största delen av dygnet. Den kan hålla andan under en mycket lång tid, och ingången till dess gryt ligger oftast under vattnet. På så sätt så behöver den egentligen inte befinna sig uppe på land, men det gör den ändå titt som tätt. Göldykare älskar soliga dagar, och under sådana dagar är det inte ovanligt att man finner ett par av dom flytande på rygg i den lokala tjärnen. Man är osäker på hur många ungar dom egentligen föder åt gången. Men man tror att det kan röra sig om 5 till 6 stycken.

Göldykaren ses som, nästan, helt värdelösa av jägare. Dess kött är segt och illasmakande, dess skinn är fult och svårarbetat, de är inte lämpade som arbetsdjur och dom är dötråkiga att ha som husdjur. Det anses vara ett ointelligent djur, och uttrycket "dum som en göldykare" är inte helt ovanligt. Det enda som gör göldykaren intressant är att de sägs leva för evigt. Detta rykte tros härstamma från en berättelse om en hövding som tog en göldykare till husdjur. Djuret överlevde sin herre, och även hans ättlingar i tre generationer, innan den till slut dog i en brand. Det finns folk som tror att de kan förlänga sitt liv genom att äta göldykarkött, men pga att det smakar som det gör så brukar det ske genom en årlig ritual. En del av ritualen tycks vara att barnen gömmer sig, följt av att föräldrarna tvingas leta upp dom och att barnen sedan jämrar sig igenom hela måltiden.

 

[Svarte Faraonen]

Rötvråk

Rötvråken är södra Trudvangs mest dominanta asfågel. Den är en ganska stor rovfågel med en vingbredd på över fem fot. Dess krökta näbb är utmärkt för att slita sönder kött och har givit den namn som sabelvråk och krokfågel bland befolkningne. Dess fjäderskrud är smutsvit med svarta inslag och de långa benen är blekt grå och försedda med kraftiga klor. Till skillnad från många andra fåglar är den inte helt klumpig på makren, utan kan springa kortare sträckor. I gengäld är den inte en särskilt snabb flygare. Ögonen är stora, skarpa och rödaktiga.

Rötvråken är framför allt en asfågel, även om den ibland tar levande byten. Då den försvarar sitt bo kan den vara mycket aggressiv. De sår den då åsamkar sin motståndare brukar på grund av fågelns matvanor bli infekterade, varifrån den fått sitt namn. Köttet är oätligt hos äldre exemplar och inte särskilt gott ens hos de yngre, men det äts i brist på bättre. Ofta tillreds det som en del i soppa, då detta minskar dess seghet.

I de trudvangska sagorna framställs rötvråken som en slug och ofta illasinnad varelse, men samtidigt som en modig och skicklig kämpe. Vid de tillfällen då någon tämjt en rötvråk har de kunnat fungera som jaktfåglar, men andra fåglar klarar det bättre. Snarare hålls den som en statussymbol av de personer vill associeras med de egenskaper man ser som typiska för rötvråken.

 

[Gurgeh]

Monsterboxen

Den enda speciellt intressanta delen av den gamla Monsterboxen till DoD4 var den del som just beskrev vanliga djur i Ereb Altor. Resten av boxen var bara en packe standardvarelser, där de flesta dessutom var repriserade från tidigare produkter, men djuren var helt nya, och dessutom ofta kul och originella med inbyggda sätt att göra dem intressanta som möten. Den enda jag kan minnas just nu är den fågel som hette Trolltvättare eller liknande: Den hade en karaktäristisk sång och levde på att plocka loppor av troll. Det kunde alltså plötsligt vara bra att kunna zoologi, eftersom det kunde rädda en från ett möte med ett loppangripet troll.

/tobias

 

[Tyr]

För övrigt anser jag...

...att det finns på tok för få jättetrögdjur i Trudvang.

Men det är antagligen bara jag.

 

[Rickard]

Vaddå? Räcker det inte med rollpersonerna? ;) [NT]

/Han tyckte det var länge sedan han drog ett skämt i ett NT-inlägg så det var dags för ett nu

 

[Dimfrost]

Re: För övrigt anser jag...

Äh, jag tycker det finns så mycket balla bestar i Trudvang som det är, så jag skulle spara jättedjuren till någon annan värld. Jag är egentligen väldigt förtjust i (den främst sydamerikanska) megafaunan som det är, men just i Trudvang tycker jag inte att de passar så bra.


/Dimfrost

 

[Gordeg]

Re: Monsterboxen

Det kunde alltså plötsligt vara bra att kunna zoologi, eftersom...

Vilket man aldrig har annars, förstår jag? Nej, nu skojar jag litegrann. Ha!

Men visst berikas spelvärlden om man kan ge en ordentlig beskrivning av de djur som rör sig där. Det bidrar till känslan att platsen rollpersonerna befinner sig på är något mer än bara en streckad linje mellan två äventyrsplatser.

Gordeg

 

[Rickard]

"Och att speltillverkare lägger ner sin energi på monster är hel förståligt, eftersom dessa är speciella, uppseende väckande och saker som kan göra äventyren lite speciella.

Men, om äventyrarna bara stöter på monster hela tiden, tappar dom då inte sin charm?"
Nej, för de bör inte stöta på dem hela tiden.. Nu vet jag inte hur mycket stadsbor ni är, men det kryllar faktiskt inte utav djur i skogen.. Inte såpass att man kan bege sig ut på en skogspromenad och se vargungar som gnabbas, rådjur som betar och kaniner som parar sig under varje skogsbesök.. Sådant händer bara i naturfilmer och de tar ju flera månader att spela in.. Varför? Jo, för att a) Det finns inte ett djur under varje sten och b) De är skygga utav sig..

Jag har bott på landet under hela mitt liv och jag kan säga att djurmöten är såpass ovanliga att man faktiskt berättar om mötet för andra lantbor.. Det räcker oftast med att att man har sett ett djur för att det ska vara skäl att berätta och då är det ändå mestadels rådjur eller älgar som står och betar på åkern eller harar som sprungit vilse.. Jag menar, det är ju inte precis så att folk svarar med "Vem bryyyr sig?!" och börjar kasta sten efter en om man berättar om sin djuruppenbarelse.

Monster torde vara ännu sällsyntare än de vanligt förekommande skogskreaturen, så tänk dig då hur ofta rollpersonerna stöter på sådana.. Jag skulle väl säga 1 gång per år att man ens hör någon berätta om att det kan vara ett monster som är oskyldig för en viss händelse.. Så varför har man då monsterböcker?

Tja, när jag började skriva på det här inlägget så tänkte jag att de flesta monsterbeskrivningar är otroligt dåliga genom att de inte bidrog något till världen.. Det är typ "Här är ett piggsvin som sprutar eld och det är stort som en oxe" och jag hade planer att skriva in några citat från monsterbeskrivningarna.. Fast när jag slog upp några monster i Monsterboken <FONT FACE="Courier New">II</FONT> (den låg precis bredvid mig) så fick jag ändra uppfattning.. Jag slog nämligen först upp maran..

"En mara kan ställa till med otyg på två olika sätt. Det vanligaste är att hon tar ut en häst på en vild, nattlig ridtur när ägaren sover. På morgonen är hästen svettig och slutkörd. /.../ En mara kan också sända ut mardrömmar till män."

"Ok", tänkte jag. "Missflyt. Den här kan faktiskt bidra något till världen. Om en häst är sjuk och svettas så kan bonden få för sig att den är riden av maran. Jaja. Jag kollar istället på Lyktgubbar samma uppslag".

"Lyktgubbar är spöken efter ondskefulla personer som har drunknat eller dött en våldsam död i träsk och sumpmarker. /.../ Lyktgubbarnas mål är att locka oförsiktiga vandrare bort från träskens säkra stigar ut i den bottenlösa gyttjan."

"Äsch", tänkte jag. "Den här bidrar ju också till världen genom att den dels kan förvandla rollpersoner till lyktgubbar, den en dels kan vara något som tillhör sägner och historier och inte alls behöver finnas och den dels kan bidra till en spännande upplevelse till den normalt kusliga sumpmarktrakten, bara för att ryktet om att träsket hyser lyktgubbar kan finnas närvarande."

Jag bläddrade igenom flera raser; frostvarg, peryton, demon, illusionsträd.. Alla hade faktiskt något att bidra till världen.. De var inte bara ett monster i mängden som endast var en käpp i hjulet för rollpersonerna att hugga bort.. Det enda jag inte tyckte hade några vettiga beskrivningar var raserna, typ havsälva, yeti, hajman, vätte... men de fyller ju en funktion i sig.. De behöver inte ha någon speciell beskrivning, för de visar med sin närvaro att det finns fler raser i världen än människor.. Även om jag gillar råttmännens beskrivning då de blandar in en legend i varelsebeskrivningen.. Fast det kanske bara är DoD:s Monsterböckerna som är såhär pass bra när det kommer till monsterböcker?

Du föreslog att hitta på låtsasdjur i denna tråd.. Jag förstår poängen men tycker att den på något sätt är rätt dumt att ha med ickeverkliga djurbeskrivningar i ett rollspel.. Räcker det inte att fylla världen med vår världs djurvarelser? Jag menar, en normal stadsjeppe har ju ändå vag koll på vår tids djur och tycker tydligen sådana är tillräckligt spännande så varför inte göra det enkelt för sig och bara inkludera sådana djurbeskrivningar? Släng in lite beteendesätt också.. Djuren kan vara tillräckligt spännande utan att behöva tvista till dem.. Se bara på de djur som föreslagits i denna tråd.. En variant på gädda, häst, utter och örn.. Saker jag faktiskt kan klara mig utan..

Om jag ska ta exempel från Monsterboken <FONT FACE="Courier New">I</FONT>: "Grottbjörnen är känd för att vara ett oerhört vilt och farligt djur.", "Dess glänsande svarta päls är ett värdefullt pälsverk.", "En människa är alldeles för stor för att en varg ska anfalla henne oprovocerat.", "Lejonet är ett nattdjur...", "Smilodonpälsar är populära bland jägare och skogsfolk på grund av sin ovanliga slitstyrka.", "Tigern jagar vanligtvis vid solnedgången /.../ Tiger är det kattdjur som oftast börjar jaga människor."

Alla de här beskrivningarna bidrar till världen..

/Han som inser att han har missat något eftersom han aldrig läst igenom djurbeskrivningarna tidigare

 

[Troberg]

Vitulven & Storugglan

Vitulven

Vitulven är en på det hela taget godmodig varelse, men den kan ryta till på allvar när den blir provocerad. Den är speciellt känd för att huffa och puffa och blåsa ner lata och dumma grisodlares hus och sluka dem hela. Tvärtemot myten så är dock rödluvor relativt säkra, det finns till och med bekräftade iakttagelser av vitulven iklädd en röd luva.

Vitulven syns ibland yla tillsammans med Storaugglor och andra skogsvarelser.

Storugglan

Storugglan är en mystisk varelse som man sällan kan förutsäga. Dess hoande är en outsinlig (och ostoppbar) källa till visdom i de mest skiftande ämnen, även om visdomen kan framföras lika kryptiskt som storugglan själv. Trots sin visdom så är storugglan något av skogens pajas, ungefär som den sydamerikanska aracuan och det mesta den hoar om levereras med en god portion humor.

 

[Brunalven]

Djur som skänker stämning är alltid välkommet. Kom gärna och hjälp till i Peter Brinks TrudvangWiki. Där finns ett pågående bestiarium.

http://trudvang.rollspelshornan.se/trudvang/Bestiarium/Bestiarium

Ett bestiarium behöver alls inte betyda ngn ensamrätt för monster utan vanliga djur är precis lika välkomna.

Kontakta Peter Brink för att hamna i mejllistan och sedan är det bara att släppa fri kreativiteten!

 

[Zire]

det kryllar faktiskt inte utav djur i skogen

Sant, men å andra sidan så fanns det mer djur under medeltiden, då de inte sköts av med samma frenesi som idag. Dessutom drogs de till bosättningarna där de kunde stjäla mat.

Visst, möte med större djur är fortfarande inget som händer varje dag, men man får ju tänka på att det inte bara är det visuella mötet som är det intressanta. Många gånger upplevs närvaron av djur genom att man kan höra eller upptäcka spår av dem. När man inte bor i dagens hus är det betydligt mycket troligare att man vaknar av att rådjur äter frukt i trädgården på morgonen, eller då man plöjer åkern ser hur fåglarna flyger upp och undan från någonting i skogsbrynet.

Så som jag ser det så har vanligt folk kontakt (av nått slag) med djur mer eller mindre dagligen, medan ett monster kanske någon kan berätta att denne tyckte sig ha sett nere vid tjärnen för åtta år sedan.

Men nog är det föreståeligt att speltillverkare lägger ner sin energi på monster, då information om djur är någonting som de flesta trots allt har.

- Zire

 

[Troberg]

Sant, men å andra sidan så fanns det mer djur under medeltiden, då de inte sköts av med samma frenesi som idag.

Man skjuter dem för att vi inte har rovdjur nog för att hålla stammen på en naturlig nivå. Målet med jakten (från statligt håll alltså) är att hålla stammen på den nivå den skulle gjort om vi hade haft en vettig rovdjursstam.

Det är dessutom så att modernt skogsbruk och åkerbruk faktiskt gynnat flera arter, däribland älg och rådjur.

Så det finns nog ungefär lika mycket djur i skogen idag som för tusen år sedan. Gå ut i skogen och sätt dig stilla en dag och bara titta så ska du få se.

Dessutom drogs de till bosättningarna där de kunde stjäla mat.

Precis likadant idag, med råttor, grävlingar, kråkor, skator och annat som trivs med sopsorteringen, vilket i sin tur drar till sig djur som lever på dem. Vissa djur, tex duvor och gråsparvar, är idag nästan rena stadsdjur, så vi har skapat nya nischer också.

 

[Tyr]

Aj, den sved [ant]

En variant på (snipp) utter (snipp)...
Det där hade jag inte förväntat mig, och jag ser därmed mitt bidrag som ett extremt misslyckande eftersom det tydligen ger sådana associationer.

/Tyr - som inte blev upprörd över kommentaren, men som trodde att han hade lyckats bättre än så.

 

[King Kromm]

Nej, för de bör inte stöta på dem hela tiden.. Nu vet jag inte hur mycket stadsbor ni är, men det kryllar faktiskt inte utav djur i skogen..

Är nog inte någon lantis precis. Men inte renrasig stadsbo heller. Har i mitt liv sett lite älgar, en hel del rådjur, ett par grävlingar. Två vuxnarävar och en rävunge. Lite igelkottar. Kommer inte på så mycke mer nu, eller lite skogsmöss, grodor, ödlor och ormar också. Naturligtvis även en hel del fisk och fågel, men de räknar jag inte. Så jag påstår inte att det är vanligt. Men det känns endå rätt att det är lite vanligare i rollspels, för att ge mer händelser. Och när man då jämför med monsterna, är de då inte vettigt att ha med djur lite mer ofta och nån gång ibland ha monster? Om man nu vill ha monster alls. Kan villigt erkänna att jag inte alls nyttjar monster lika mycke nu som förr i tiden. Och intemänniskor är väldigt ovanliga.

Räcker det inte att fylla världen med vår världs djurvarelser? Jag menar, en normal stadsjeppe har ju ändå vag koll på vår tids djur och tycker tydligen sådana är tillräckligt spännande så varför inte göra det enkelt för sig och bara inkludera sådana djurbeskrivningar?

Främsta anledningen till att detta intresserar mig är därför att det känns för 'verkligt' med våra vanliga djur, och genom att göra småförändringar så ger man det hela en mer overklig känsla. För det är trots allt inte här hemma som trudvagn ligger.

Men jag hinner inte skriva så mycke mer nu, finns en del annat som jag skulle kunna svara på, men lumpare som man e håller man på att bli bortkastad av datrorn.

 

[Ezping Orm]

Så det finns nog ungefär lika mycket djur i skogen idag som för tusen år sedan. Gå ut i skogen och sätt dig stilla en dag och bara titta så ska du få se.

Nixpix! Det här kunde man läsa på dagens texttv: "Sedan 1970 har många ryggradsdjur på jorden blivit allt färre till antalet. En ny studie som Världsnaturfonden (WWF) gjort av drygt 1.000 arter visar att deras populationer minskat med i genomsnitt 40 procent."

//Jonatan

 

[Cohen]

Vilka 1000 arter var det då?

Hur vet man att den totala mängden djur har minskat genom att undersöka 1000 arter?
Är det svenska arter?
Kan de inte blivit ersatta av andra arter?

 

[Rickard]

Re: Vilka 1000 arter var det då?

Bra att du ifrågasätter.. Jag blev nyfniken och kollade in www.wwf.se och fann följande artikel.. Jag citerar:

Den snabbaste artminskningen sker i tropikerna, där de tropiska skogarna på ett decennium minskat med sju procent. Skogarna på norra halvklotet har däremot ökat med en procent. Enligt ett omfattade index i WWFs Living Planet Report har populationerna av de undersökta arterna minskat med i genomsnitt 40 procent de senaste 30 åren (1970-2000).

/Han som normalt inte läser på sådana sidor för han blir bara deprimerad över hur människan förstör sin värld

 

[Troberg]

Det här kunde man läsa på dagens texttv: "Sedan 1970 har många ryggradsdjur på jorden blivit allt färre till antalet.

Det är för att vi fått fler politiker, prefab-musiker, försäkringsförsäljare, TV-producenter och andra som saknar ryggrad.

En ny studie som Världsnaturfonden (WWF) gjort av drygt 1.000 arter visar att deras populationer minskat med i genomsnitt 40 procent."

Och hur många av dem är utfiskade fiskarter och hur många är landdjur stora nog för att synas? Jag tror dessutom att siffran varierar väldigt beroende på var i världen du tittar.

Jag tror att de där siffrorna ger en lika skev bild av verkligheten som den bild som WWF (World Wrestling Federation) ger. De säger iofs sanningen, men inte hela sanningen, ungefär som när man nämner en siffra om hur många djur som används i djurförsök och "glömmer" att nämna att över 95% av dem är bananflugor som de flesta skulle slå ihjäl utan att blinka.

Utan att säga något bestämt om just de här siffrorna så kan jag rekommendera att alltid försöka kolla upp bakgrunden till statistik. Det gömmer sig många lustigheter där...