Varhjortar och Nidhjortar
Från det verk som kallas Det Röda Hexikonet: (Det andra av de tre band i bestiariet som sägs ha stått att finna i de rykande ruinerna av Nirvika Kloster's mytomspunna "stängda kammare" med sina hyllor av förbjudna skrifter.)
[color:\\"#996600\\"] Som barn blev jag bekant med de väsen som kallas "varhjortar" i en av de dikter som idag brukar benämnas "Sagor från Svartliden". I mina hemtrakter känner alla till dessa dikter, åtminstone de vanligaste partierna. De har passerat genom generationer i många, många år, och de har tonsatts flera gånger för att passa både flöjtspel och luta. Passagen om varhjortarna är ett av de populäraste; här återgiven i en av de modernare omskrivningarna, och berättar om hur dramats huvudaktörer råkar på ett underskönt väsen, vars blida elegans endast tycks överträffas av självaste alverna:
Genom snön de två förnam
huru i en kraftig ström
en kronhjort för sin hälsa sam
blek och frusen, klen och öm
vacker som en dröm
Doldes snart i strömmens brus
uti snö och skum förklätt
när djuret sen såg solens ljus
tycks ett bländverk hava skett
inget likt jag sett
I dess plats stod nu att se
huru en ljuv flicketös
som ingen ork had' kvar att ge
flöto upp på snötäckt rös
lågo där och frös
Barnen såg på flickans kropp
klevo fram till strömmens kant
då plötsligt fram i full galopp
trenne hjortar kom galant
ut ur skogens brant
Hjorden tog en mänsklig hamn
ingen var det minsta skygg
de hinden tog uti sin famn,
bardes bort på ledarn's rygg
så var flickan trygg
Men denna dikt visar sig inte förtälja hela sanningen om varhjortarna, om man går efter de berättelser som denna författare fått höra av personer som påstår sig ha träffat dessa mytomspunna väsen. Tyvärr måste jag inflika att samtliga dessa källor har varit högst opålitliga, men likväl har jag från så många olika håll hört en och samma egenheter beskrivna för mig att det tycks mig omöjligt att det skulle kunna bero på lyckliga sammanträffanden. En ärrad björnjägare och äventyrare förklarade det kanske bäst:
"Det var med okuvliga viljor och de finaste vapen vi hade ridit ut på vårt uppdrag, men det var såsom en fallen man utan häst jag till sist kom att återtåga ensammen genom stadsportarna. Jag kan inte uttala mig om hur många av dem som måste ha infiltrerat samhället vi besökte, men det var åtminstone åtta stycken som lyckades lura ut oss mitt i natten och som sedan började jaga oss en och en tills endast jag återstod. Några var veka och obeskrivligt vackra oavsett vilken skepnad de antog. De hade sympatiska blickar och jag har än idag svårt att tro dem om något ont. Hjordledaren, däremot, var en alltigenom kallhjärtad varelse. Hans mänskliga skepnad var inte särskilt mänsklig överhuvudtaget, utan med rödblossig hy, iskall blick och små groteska hornutväxter i pannan. Jag hade gärna förpassat denna demon till de förvridna jaktmarker där han kunde ha hört hemma, men han var för snabb för mig, och jag var trött efter språngmarschen genom den djupa snön. Jag klarade mig till sist helskinnad genom att kasta mig utför ett stup och ner i ett vattendrag, men mina kamrater var inte lika tursamma. Det sades senare att man hade hittat dem ute i snön med kropparna tömda på blod.
Varhjortar
Varhjortar är hamnskiftare på samma sätt som varulvar, och har både en mänsklig skepnad och en skepnad såsom hjort. Varhjortar är förmodligen betydligt vanligare än vad någon tror, och min gissning är att de lever på många platser bland andra människor utan att några misstankar riktats mot dem. Varhjortar verkar ha enkelt för att behålla sin hemlighet, då de kan ändra sin skepnad när de vill, och eftersom jag tror att de ogärna väljer att vara hjortar överhuvudtaget när de lever bland människor. Detta baserar jag på att de varhjortar som sägs ha påträffats i mänskliga bosättningar har gått omkring i vanliga, mänskliga kläder, som annars hade varit extremt olämpliga om varhjortarna haft för vana att behöva förvandla sig när som helst på smidiga sätt.
När en varhjort har förvandlat sig antingen till en hjort eller till en människa (förvandlingen sägs ta ungefär lika lång tid som att koka vatten) så får de en trolsk aura kring dem det närmaste dygnet. I hjortskepnad tycks deras päls vara gyllenröd eller flammande kastanjebrun på ett sätt som direkt känns magiskt och onaturligt, och i människoskepnad är de övermänskligt vackra och graciösa; med stora, mörkbruna ögon, gnistrande svarta pupiller och lekfullt tilltalande fräknar. Det är en skönhet som både lockar och främjar andra hjortar och människor. Det påstås sällan vara förföriskt på samma sätt som en nymf's skönhet, utan snarare känner människor instinktivt till att det är något farligt och främmande med varhjortar som utstrålar denna aura.
I hjortskepnad sägs varhjortar vara byggda såsom vilka andra hjortar som helst, medan alla tycks vara överrens om att de är något mindre och vekare än andra människor i deras mänskliga skepnad.
Att vara varhjort är inget som verkar kunna smitta, utan varhjortar tycks leva naturligt med andra varhjortar i stora hjordar i naturen.
Nidhjortar
Varhjortarnas blodtörstiga kusiner är de jag kallar för nidhjortar. Nidhjortar tycks ha enorma problem med att likna både hjortar och människor, och min gissning är därför att det rör sig om en helt annan varelse än de ovan nämnda varhjortarna. Betraktare har beskrivit nidhjortar i hjortskepnad såsom "fullkomlig kroppsbyggnad och helvit päls", "silvergrå hind med lysande röda ögon" och till och med "helsvart hornlös hjort med stora fladdermusvingar på manken" även om den sista betraktelsen kom från samma potatisnäste fyllbult som påstod att han träffat grodfolkets prinsessa och gjort henne med barn (se separat artikel).
I mänsklig skepnad sägs nidhjortarna vara hornförsedda albinos eller på annat sätt ha omänskliga drag; någon menar att de fortsätter ha päls även i mänsklig skepnad, andra talar om att de har svans och huggtänder. Jag vet ännu inte om dessa omänskliga drag försvinner med tiden, såsom varhjortarnas aura sägs göra om de låter bli att byta skepnad. Till skillnad från varhjortarna så påstås nidhjortarna vara fulländade exemplar i övrigt; både starkare, listigare och vigare än någon människa. Jag har hört många historier om jägare som råkat döda hjortar vilka efter döden ändrat skepnad och blivit människor, men ingen har ännu lyckats döda en nidhjort. Ingen har ens lyckats såra en nidhjort så att blod har spillts.
Alla som sett nidhjortar berättar om deras blodtörst och deras dominanta kontroll över varhjortar. Det påminner snarast om det trolska järngrepp som nymfer kan erhålla över oss människor. Några berättar om varhjortar som flytt från deras hjordar bara för att slippa den hemska blodsugare som varit deras ledare, och såna historier tycker jag skvallrar om att varhjortarna behöver vår hjälp, och inte vår misstänksamhet, för att bli kvitt dessa demoniska väsen som endast tycks vilja åsamka smärta och lidande åt båda våra folk.
Jag har hört en person föreslå att nidhjortar (jag gissar att han talade om de varelser jag kallar för nidhjortar, även om det också kan ha handlat om de varelser jag valt att benämna "lindfolk" (se separat artikel)) skulle vara enklast att bekämpa med eld, medan en annan säger sig ha hittat gamla skrifter som menat att de endast kan såras med björkpilar och att deras halsar måste skäras av innan de gravsätts för att de inte skall gå igen. Jag förhåller mig mycket kritisk till båda dessa uppgifter, men nedtecknar dem här för att de måhända kan hjälpa någon i nöd som provat alla andra medel utan nytta.
Var god komplettera och revidera dessa uppgifter så fort som nya rön uppkommer.[/color]
Den e min nya favorit.. Grym idé..