Rising
Vila i frid
Skrattir
Från Hase Imsund's "Täler om fjällen", omskrivet, och med kommentarer av, hans äldste son; Fauger:
[color:\\"#996600\\"]En gång som barn gick jag vilse bland bergen för att inte hitta tillbaka förrän mer än två veckor senare. Det kom flera dagar då jag av trötthet och hunger fann mig gå runt i cirklar för att enbart återvända till en och samma plats jag redan hade besökt tidigare. Det var tur att detta var mitt i sommarvärmen, ty annars hade jag aldrig kunnat stå ut så länge som jag ändå gjorde.
Jag trodde således att mina sinnen spelade mig ett spratt när jag så en morgon vaknade av att jag hörde ett märkligt ljud som jag tidigare aldrig förnummit. Jag har hört vinden spela i stenars håligheter många gånger, men denna gång var det som om det istället var berggrundens tur att få spela med vindarna som instrument: Luften darrade kring mig, dimslöjor passerade försiktigt inför min sikt som om de försökte locka på min uppmärksamhet, och vart jag än vände mig så kändes det som om jag hade en gällt nynnande ljudkälla rakt framför mig, någonstans i fjärran. Det liknade det ljud som hemsöker den febersjuke, fast djupare och varmare. Jag vet inte hur länge jag kan ha stått som förstenad på den plats jag sovit, men jag vet att solen precis hade börjat kika upp över horisonten när jag så plötsligt blev varse hur spöklika ljuskäglor tycktes emaneras ur gryningsdimman i fjärran.
Vi fjällbor är vana vid vad som kallas rävflammor eller rävbloss; förföriskt lekfulla spöksken som likt dalbornas lyktgubbar kan locka män ut i skogarna så att de går vilse, men vad händer om man följer dessa sken när man redan är vilse? Idag hade jag aldrig ens tänkt en sådan tanke, men den här historien tilldrar sig i en tid då jag ännu var ung och dessutom helt rådlös.
Än idag minns jag inget av hur jag kan ha kommit hem, allt jag har är en besynnerlig dröm om hur jag slagit följe med en märklig, ålderstigen stigfinnare med hår lika strävt och blankt som hästtagel, bylsiga klädnader, listiga ögon och rovgirig blick. Jag minns också att jag fick köpslå länge och väl med denna följeslagare då han krävde något i utbyte mot att han visat mig vägen hem. Jag minns dock inte var det var som slutligen blev överrenskommet, även om jag kommer ihåg att det var något mycket dyrbart som jag i all framtid skulle komma att sakna. Det är först nu på ålderns höst som jag börjat kunna gissa vad det egentligen kan ha varit som jag blev av med den där ödesdigra dagen.
Jag har aldrig drömt en endaste dröm sedan dess.
Puuke, flöjtkarlar och infriaren
Det finns många historier om hur vandrare som gått vilse har kunnat hitta hem igen med hjälp av olika sorters andevandrare som sedan krävt någon oersättlig tribut i utbyte för deras tjänster. Alverna talar om "Puuke" eller "Mäster Puuk" och menar att denna sagofigur är en ande som vakar över alla varelsers ägodelar. Varje gång du tappar något eller när dina ägodelar går sönder, så menar alverna att man i vart fall kan trösta sig med att Puuke har varit framme och tagit dessa saker i utbyte mot att han kommer göra dig en tjänst i framtiden.
På vissa håll i Trudvang pratas det om "Flöjtekarlar" och även "Flöjtetroll" när det beskrivs hur skönsjungande knytt försöker locka människor att göra olika former av bytesaffärer där ägodelar byts mot tur, väderlycka, kärlek eller något annat som man inte kan byta sig till i vanliga fall.
Bland dvärgar talas det ibland om "Infriaren"; ett mystiskt väsen som sägs lyssna på alla önskemål som desperata män ropar ut i tunnlarna. Om man säger vad man vill ha och vad man är redo att betala för det. då sägs infriaren lyssna och begrunda förslaget. Om man någon gång hör en gäll ton i fjärran, då vet man att infriaren har antagit erbjudandet och att man måste offra det man velat betala för att få sin vilja igenom. Håller man inte sin del av avtalet så kan det sluta illa.
Illa kan det också gå för den som fått en tjänst av detta väsen, men som saknar ägodelar för att kunna betala för sig. I mina hemtrakter så talas det om "Skrattir"; en sorts andar som man alltid måste vara redo att förse med ägodelar om de skulle visa sig för en. Har man inget att erbjuda dem, då kräver de istället allt högre oersättliga eftergifter tills det inte finns något högre pris att betala än ens eget liv, och då avlivar de en på plats. När jag var liten berättade mor min en saga för mig om en man som ramlat ner i en björngrop och som blev besöken av skrattir som hjälpte honom upp för att sedan kräva någon form av betalning. Då mannen saknade ägodelar så sade skrattirna att de ville ta hans utseende ifrån honom och göra honom till en anskrämligt ful man. Det gick han inte med på. Då krävde de istället att få ta hans styrka ifrån honom och göra honom till en skröplig vekling. Inte ens det ville mannen gå med på. Då begärde skrattirna att få ta hans välgång ifrån honom, och tillade att det var deras näst sista bud. Mannen förstod vinken och accepterade. Från den dagen så hade han både sitt utseende och sin styrka, men kom aldrig att hamna i en situation där han kunde ha hjälp av någotdera. Ändå så ägnade han aldrig en enda sekund av sitt liv åt självömkan, utan slutade aldrig att känna tacksamhet för att han ändå ha fått sitt liv i behåll.
Den historien bör nog ses som en sedelärande saga snarare än underlag för seriös forskning, men jag tror att alla dessa berättelser utgör en liten del av sanningen bortom dessa knytt som min far svär på att ha träffat.
Kanske beter sig skrattirna olika på olika håll i Trudvang, men mycket har de ändå gemensamt: De tycks kunna erbjuda vilka tjänster som helst, de tycks kunna ta vad som helst i betalning (även om de tycks föredra materiella ägodelar), och de brukar kännetecknas av märkliga ljud- och ljusfenomen. Jag har inte hört någon berätta om skrattir som varit hotfulla eller våldsamma, och ingen historia berättar om någon människa som lyckats tillfoga skada på skrattirna, även om vissa alver påstår att det inte finns något bättre skydd mot Puuke än mariatisteln. Bär man en mariatistel i ens livstycke så kommer inte Puuke att kunna utnyttja ens önskningar eller begär, och om man förser ens ägodelar med mariatistlar så försäkrar man sig om att de skulle förloras eller gå sönder. Alviska lerkärl är ofta försedda med motiv som föreställer mariatistlar av denna anledning, och det har berättats för mig att om ett sådant lerkärl går sönder så är det ett tecken på att konstnären inte varit tillräckligt duktig på sitt hantverk och därför inte kunnat lura Puuke.
Om det ligger någon sanning i mariatistelns effekt mot skrattirna så vittnar det om att dessa sköna växter förmodligen också är det vapen med vilket man enklast (eller endast) kan bekämpa skrattirna om man skulle hamna i en situation där ingen annan utgång vore möjlig.[/color]
Från Hase Imsund's "Täler om fjällen", omskrivet, och med kommentarer av, hans äldste son; Fauger:
[color:\\"#996600\\"]En gång som barn gick jag vilse bland bergen för att inte hitta tillbaka förrän mer än två veckor senare. Det kom flera dagar då jag av trötthet och hunger fann mig gå runt i cirklar för att enbart återvända till en och samma plats jag redan hade besökt tidigare. Det var tur att detta var mitt i sommarvärmen, ty annars hade jag aldrig kunnat stå ut så länge som jag ändå gjorde.
Jag trodde således att mina sinnen spelade mig ett spratt när jag så en morgon vaknade av att jag hörde ett märkligt ljud som jag tidigare aldrig förnummit. Jag har hört vinden spela i stenars håligheter många gånger, men denna gång var det som om det istället var berggrundens tur att få spela med vindarna som instrument: Luften darrade kring mig, dimslöjor passerade försiktigt inför min sikt som om de försökte locka på min uppmärksamhet, och vart jag än vände mig så kändes det som om jag hade en gällt nynnande ljudkälla rakt framför mig, någonstans i fjärran. Det liknade det ljud som hemsöker den febersjuke, fast djupare och varmare. Jag vet inte hur länge jag kan ha stått som förstenad på den plats jag sovit, men jag vet att solen precis hade börjat kika upp över horisonten när jag så plötsligt blev varse hur spöklika ljuskäglor tycktes emaneras ur gryningsdimman i fjärran.
Vi fjällbor är vana vid vad som kallas rävflammor eller rävbloss; förföriskt lekfulla spöksken som likt dalbornas lyktgubbar kan locka män ut i skogarna så att de går vilse, men vad händer om man följer dessa sken när man redan är vilse? Idag hade jag aldrig ens tänkt en sådan tanke, men den här historien tilldrar sig i en tid då jag ännu var ung och dessutom helt rådlös.
Än idag minns jag inget av hur jag kan ha kommit hem, allt jag har är en besynnerlig dröm om hur jag slagit följe med en märklig, ålderstigen stigfinnare med hår lika strävt och blankt som hästtagel, bylsiga klädnader, listiga ögon och rovgirig blick. Jag minns också att jag fick köpslå länge och väl med denna följeslagare då han krävde något i utbyte mot att han visat mig vägen hem. Jag minns dock inte var det var som slutligen blev överrenskommet, även om jag kommer ihåg att det var något mycket dyrbart som jag i all framtid skulle komma att sakna. Det är först nu på ålderns höst som jag börjat kunna gissa vad det egentligen kan ha varit som jag blev av med den där ödesdigra dagen.
Jag har aldrig drömt en endaste dröm sedan dess.
Puuke, flöjtkarlar och infriaren
Det finns många historier om hur vandrare som gått vilse har kunnat hitta hem igen med hjälp av olika sorters andevandrare som sedan krävt någon oersättlig tribut i utbyte för deras tjänster. Alverna talar om "Puuke" eller "Mäster Puuk" och menar att denna sagofigur är en ande som vakar över alla varelsers ägodelar. Varje gång du tappar något eller när dina ägodelar går sönder, så menar alverna att man i vart fall kan trösta sig med att Puuke har varit framme och tagit dessa saker i utbyte mot att han kommer göra dig en tjänst i framtiden.
På vissa håll i Trudvang pratas det om "Flöjtekarlar" och även "Flöjtetroll" när det beskrivs hur skönsjungande knytt försöker locka människor att göra olika former av bytesaffärer där ägodelar byts mot tur, väderlycka, kärlek eller något annat som man inte kan byta sig till i vanliga fall.
Bland dvärgar talas det ibland om "Infriaren"; ett mystiskt väsen som sägs lyssna på alla önskemål som desperata män ropar ut i tunnlarna. Om man säger vad man vill ha och vad man är redo att betala för det. då sägs infriaren lyssna och begrunda förslaget. Om man någon gång hör en gäll ton i fjärran, då vet man att infriaren har antagit erbjudandet och att man måste offra det man velat betala för att få sin vilja igenom. Håller man inte sin del av avtalet så kan det sluta illa.
Illa kan det också gå för den som fått en tjänst av detta väsen, men som saknar ägodelar för att kunna betala för sig. I mina hemtrakter så talas det om "Skrattir"; en sorts andar som man alltid måste vara redo att förse med ägodelar om de skulle visa sig för en. Har man inget att erbjuda dem, då kräver de istället allt högre oersättliga eftergifter tills det inte finns något högre pris att betala än ens eget liv, och då avlivar de en på plats. När jag var liten berättade mor min en saga för mig om en man som ramlat ner i en björngrop och som blev besöken av skrattir som hjälpte honom upp för att sedan kräva någon form av betalning. Då mannen saknade ägodelar så sade skrattirna att de ville ta hans utseende ifrån honom och göra honom till en anskrämligt ful man. Det gick han inte med på. Då krävde de istället att få ta hans styrka ifrån honom och göra honom till en skröplig vekling. Inte ens det ville mannen gå med på. Då begärde skrattirna att få ta hans välgång ifrån honom, och tillade att det var deras näst sista bud. Mannen förstod vinken och accepterade. Från den dagen så hade han både sitt utseende och sin styrka, men kom aldrig att hamna i en situation där han kunde ha hjälp av någotdera. Ändå så ägnade han aldrig en enda sekund av sitt liv åt självömkan, utan slutade aldrig att känna tacksamhet för att han ändå ha fått sitt liv i behåll.
Den historien bör nog ses som en sedelärande saga snarare än underlag för seriös forskning, men jag tror att alla dessa berättelser utgör en liten del av sanningen bortom dessa knytt som min far svär på att ha träffat.
Kanske beter sig skrattirna olika på olika håll i Trudvang, men mycket har de ändå gemensamt: De tycks kunna erbjuda vilka tjänster som helst, de tycks kunna ta vad som helst i betalning (även om de tycks föredra materiella ägodelar), och de brukar kännetecknas av märkliga ljud- och ljusfenomen. Jag har inte hört någon berätta om skrattir som varit hotfulla eller våldsamma, och ingen historia berättar om någon människa som lyckats tillfoga skada på skrattirna, även om vissa alver påstår att det inte finns något bättre skydd mot Puuke än mariatisteln. Bär man en mariatistel i ens livstycke så kommer inte Puuke att kunna utnyttja ens önskningar eller begär, och om man förser ens ägodelar med mariatistlar så försäkrar man sig om att de skulle förloras eller gå sönder. Alviska lerkärl är ofta försedda med motiv som föreställer mariatistlar av denna anledning, och det har berättats för mig att om ett sådant lerkärl går sönder så är det ett tecken på att konstnären inte varit tillräckligt duktig på sitt hantverk och därför inte kunnat lura Puuke.
Om det ligger någon sanning i mariatistelns effekt mot skrattirna så vittnar det om att dessa sköna växter förmodligen också är det vapen med vilket man enklast (eller endast) kan bekämpa skrattirna om man skulle hamna i en situation där ingen annan utgång vore möjlig.[/color]