Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,069
Nu har turen återigen kommit till att diskutera monster och monsterböcker.
Om ni inte orkar läsa hela inlägget så kan ni nöja er med att läsa följande fråga och sedan svara på den;
Hur vill ni att en monsterbok skall vara?
Jaså? Några av er vill alltå veta vad jag har att säga om saken. OK, då kör vi.
Som jag ser det så finns det två skolor bland monsterböckerna. Vi har den bra och den dåliga;
Den bra:
Den bra monsterboken innehåller inte bara monster i mängder, utan bjuder även på stämningsfulla texter som förklarar hur monstret beter sig, varför det finns till, hur världens innevånare ser på monstret och vad det är som gör det unikt. Det finns en trovärdig och stämningsfull förklaring till hur SL skall använda sig av monstret och hur man skall bete sig för att monstret inte bara skall vara "kanonmat" åt giriga äventyrare. Det förklaras ibland varför monstret beter sig som det gör och vad det får för konsekvenser för såväl gemene man som den tappre hjälten. Alla är överens om att det är den här typen av monsterböcker vi vill ha. Exempel på den bra monsterboken är Zoonernas Zoologi till Mutant: UA och Jorges Bestiarium till DoD6.
Den dåliga:
Den dåliga monsterboken innehåller monster. Monster med bilder och spelvärden. Monster av alla dess slag, inte nödvändigtvis med koppling till den värld som de förväntas uppträda i. Det ena monstret är värre än det andra, och ju mer tänder de har, desto farligare är de. Logiska förklaringar har utelämnats, såväl som vettiga stämningstexter eller förutsättningar för hur SL skall använda monstren. Exempel på den dåliga monsterboken är Monster Manual, DoD:s gamla monsterböcker (ni vet de hårdinbundna, i A5 eller vad det var) och åtminstone första versionen av Monster och Varelser till Eon (har inte tittat i den nya). Den dåliga monsterboken vill ingen ha, för den är skit.
eller?
Näpp! just det! Jag vill ha den dåliga monsterboken. Jag vill ha den bra också, men den dåliga ger mig lika mycket. Jag tycker om monster. Jag tycker om balla monster och jag tycker om fåniga monster. Jag tycker om trovärdiga monster och otroliga monster. Jag tycker om unika monster (som Medusa i singularis) och kanonmat (som Medusa i pluralis).
Kort sagt - jag älskar monster i alla dess former!
Jag vill kunna slänga fram små slemmiga kobolder utan annan anledning än att ge rollpersonerna något att begrava svärden i. Jag vill kunna skapa en drake, så fruktansvärd att den skulle kunna sluka världen. Jag vill låta orcher strömma ned från bergen i en aldrig sinande ström för att sticka människornas länder i brand. Jag vill ha monster som är onda bara för sakens skull och jag vill ha monster som anses onda på grund av människans trångsynthet. Jag vill ha vampyrer, beholders, demoner, vättar, troll, jätteormar, drakar, kobolder, resar, lindormar, jätteråttor, minotaurer, reptilfolk och zombies.
Jag älskar att sitta och rita dungeons till D&D och fylla dem med monster vars existens endast berättigas med att de har rätt challenge-rating.
Jag älskar att spåna på ett ärkemonster i dagar. Att döpa det, att fundera ut dess motiv, att rita bilder av det, att sätta mig in i dess tankegångar. Att kartlägga varenda vrå i dess missförstådda och tragiska existens.
Men vad gillar du?
er vita ulv
Om ni inte orkar läsa hela inlägget så kan ni nöja er med att läsa följande fråga och sedan svara på den;
Hur vill ni att en monsterbok skall vara?
Jaså? Några av er vill alltå veta vad jag har att säga om saken. OK, då kör vi.
Som jag ser det så finns det två skolor bland monsterböckerna. Vi har den bra och den dåliga;
Den bra:
Den bra monsterboken innehåller inte bara monster i mängder, utan bjuder även på stämningsfulla texter som förklarar hur monstret beter sig, varför det finns till, hur världens innevånare ser på monstret och vad det är som gör det unikt. Det finns en trovärdig och stämningsfull förklaring till hur SL skall använda sig av monstret och hur man skall bete sig för att monstret inte bara skall vara "kanonmat" åt giriga äventyrare. Det förklaras ibland varför monstret beter sig som det gör och vad det får för konsekvenser för såväl gemene man som den tappre hjälten. Alla är överens om att det är den här typen av monsterböcker vi vill ha. Exempel på den bra monsterboken är Zoonernas Zoologi till Mutant: UA och Jorges Bestiarium till DoD6.
Den dåliga:
Den dåliga monsterboken innehåller monster. Monster med bilder och spelvärden. Monster av alla dess slag, inte nödvändigtvis med koppling till den värld som de förväntas uppträda i. Det ena monstret är värre än det andra, och ju mer tänder de har, desto farligare är de. Logiska förklaringar har utelämnats, såväl som vettiga stämningstexter eller förutsättningar för hur SL skall använda monstren. Exempel på den dåliga monsterboken är Monster Manual, DoD:s gamla monsterböcker (ni vet de hårdinbundna, i A5 eller vad det var) och åtminstone första versionen av Monster och Varelser till Eon (har inte tittat i den nya). Den dåliga monsterboken vill ingen ha, för den är skit.
eller?
Näpp! just det! Jag vill ha den dåliga monsterboken. Jag vill ha den bra också, men den dåliga ger mig lika mycket. Jag tycker om monster. Jag tycker om balla monster och jag tycker om fåniga monster. Jag tycker om trovärdiga monster och otroliga monster. Jag tycker om unika monster (som Medusa i singularis) och kanonmat (som Medusa i pluralis).
Kort sagt - jag älskar monster i alla dess former!
Jag vill kunna slänga fram små slemmiga kobolder utan annan anledning än att ge rollpersonerna något att begrava svärden i. Jag vill kunna skapa en drake, så fruktansvärd att den skulle kunna sluka världen. Jag vill låta orcher strömma ned från bergen i en aldrig sinande ström för att sticka människornas länder i brand. Jag vill ha monster som är onda bara för sakens skull och jag vill ha monster som anses onda på grund av människans trångsynthet. Jag vill ha vampyrer, beholders, demoner, vättar, troll, jätteormar, drakar, kobolder, resar, lindormar, jätteråttor, minotaurer, reptilfolk och zombies.
Jag älskar att sitta och rita dungeons till D&D och fylla dem med monster vars existens endast berättigas med att de har rätt challenge-rating.
Jag älskar att spåna på ett ärkemonster i dagar. Att döpa det, att fundera ut dess motiv, att rita bilder av det, att sätta mig in i dess tankegångar. Att kartlägga varenda vrå i dess missförstådda och tragiska existens.
Men vad gillar du?
er vita ulv
)... jag vill gärna se dem som helt vanliga kritter, bara det att de kanske är en Anung farligare än den genomsnittlige vargen (eller dylikt)... för i världen där monster förekommer, där är de ju en "självklarhet", oftast... de är inte konstigare än just en varg, en björn eller vad det nu kan vara för kreatur som strövar omkring där... i en värld där det Finns drakar är det kanske få som förvånas över att drakar finns... Visst, de kanske är extremt ovanliga... och då blir väl reaktionerna kanske desamma som hos turistande tyskar som har lyckan att ramla över en älg.... 
(uppenbar anpassning av texten för att få tillfälle att använda 
