Re: En vuxen mans obefintliga charm
Woh! Måste bara påpeka att detta är ett rätt så unikt fall. Jag har bott brevid ett dagis 18½ år av mitt snart 19½ år långa liv. Det har givit mig stora men och barn är inte charmiga. Särskillt inte då de står på utegården och skriker så att jag vaknar klockan nio de där varma sommardagarna. Ush nej!
Det jag mest åsyftade med att ett barn är charmigt är att de har knappt hunnit bli påverkade av världen. De har inte hunnit lära sig allt det där vi tror att vi vet. Sen när de kommer på såna där roliga, men ändå sanna, funderingar och knölar lite med logik så att det blir ännu mer logiskt, det är det som är charmerande. Vi tror tillexempel att vi vet hur en cd-spelare fungerar, men om ett barn frågar hur det fungerar, hur svarar man då? "Öhm, jo man lägger liksom i den här platta lilla plastsaken, som det är massa, spår på... Sen så är det en liten laserstråle som typ... öhh läser de här små hålen, spåren menar jag. Och sen liksom förvandlas det till en liten sak som åker genom den här kabeln och sedan så... uhm, blir det något som skapar rörelse i den här saken och då blir det ljud..."
Men jag tror säkert att det är charmigt att se dig använda osynliga verktyg eller titta och peka på småväxta alkoholister i hängselbyxen och rutiga skjortor. Eller om du dumt skulle fråga mig hur en cd-spelare fungerar... Fast då har du ju redan mitt svar där uppe så du får fråga mig om något annat.
- Jocke, tittar man på för mycket Scrubs blir man som mig!
