TomasFriaLigan said:
Låt oss gå till skaparen själv:
Peter Bergting said:
Bakgrunden till Morwhayle är egentligen ett sammelsurium av allt jag gillar: Old-school fantasy rotat i 70-tals litteraturen med Moorcock, Leiber, Le Guin och så vidare. Äventyrligt, jordnära men fantastiskt och med mycket humor. Böckerna tar sig själva inte på allvar, men utan att det blir ironi. Sedan har jag försökt göra det unikt genom att basera det på östeuropeisk mytologi i stället för anglosaxisk. Lägg till att världen i The Portent är en del av Morwhayle-mytologin så blir det en helt unik värld som är riktigt spännande. Men det som jag själv gillar bäst, och som man kan hitta i t ex Jack Vances Dying Earth-böcker är det postapokalyptiska – att världen man spelar i faktiskt redan har gått under. Och det tycker jag är riktigt festligt.
Personligen skulle jag kanske säga:
En skopa klassisk DoD + ett rejält mått östeuropeisk folktro + en gnutta steampunk + en nypa Fem-böckerna = Spelet om Morwhayle.
Jag har läst två av tre romaner och jag vill understryka det som sagts här ovan – såvida spelet leverar ungefär detsamma. Rekommenderar förresten böckerna, på det att man är införstådd att åldersgruppsinriktningen ligger mot yngre läsare – fast som om det spelar roll, imho. Morwhayle har mycket stämning och smak utan att vara varesig glättigt eller tungt. Det är dystert och dimmigt, förrädiskt, fullt av roliga detaljer och ett charmigt plock varelser som varulvar, bargester ("hundmän"), stäpptroll, orobouzer, umbrianer med flera. Alla framställda med särskilda intressanta egenskaper.
Det jag förövrigt gillar med Morwhayle är att det inte känns så mycket lapptäcke som andra mångfacetterade världar kan göra. Jag tycker att Bergting snott ihop det riktigt bra i denna lustiga blandning av medeltid och sjuttonhundratal, jämte nordisk och östeuropeisk folktro. Det funkar liksom, och saker och ting känns samstämda. Till skillnad från exempelvis nittiotals-DoD som just känns, imho, som en blandning av en massa saker som inte direkt mixats utan mer bara ligger på samma tallrik utan att man direkt brytt sig om hänsyn till smakkombos.
... Nå, vem vill inte ha snygga hattar, musköter, magiska svärd, talande hundar, siande grodor och galna häxor i en enda »baskerville-dyster» fast ändå lättsvingad smet?
... Och ja, har man läst och diggat The Portent lär man gilla större delen av detta.