Motstånd?(eller varför får jag aldrig vara bäst)

[afUttermark]

På senare tid (senaste 10-åren) har jag märkt att jag allt som oftast vill spela väldigt kompetenta rollpersoner. Bäst mår jag i spel som hjältarnas tid eller K.H.
Det värsta jag vet är att få spela typ wizard apprentice i Warhammer och veta att det tar runt tjugo spelmöten innan folk i allmänhet kommer hysa fruktan för mig.

Hur kommer det sig att man nästan alltid matchar motståndet när man spelar. Eller att jag och de jag spelar med möter en maffig slutboss.
Det är ju sällan så att man själv blir slutbossen och att det rusar in tjugo mediokra stadsvakter för att arrestera en.

Jag skulle vilja känna mig som om John Wick tog sig ann buset i Tidaholm.

När jag spelleder blir det typ tvärtom, jag blir kär i mina slps och arg på mina spelare när de dödar dem.

Så min egentliga fråga är väl vad är roligast att sträva på eller glida på en räkmacka? (Som spelare)
Som Sl kan man ha kul om spelarna alltid vinner?

 

[God45]

Det beror på spelet hur mäktiga spelarkaraktärern är. Spelleder jag Exalted så krossar ju spelarkaraktärer tusentals fiendesoldater utan att svettas, förför städer och skriver brev så spydiga att folk dör från att läsa dem. I Call of Cthulhu är du gjord av fuktigt toalett papper och kass på det mesta.

Som spelledare har jag ingen attatchment till NPC:er eller världen. De är där för spelarnas och spelets skull.

 

[Basenanji]

Haha, vi är så olika!

Jag tycker att det är som roligast att spela level 1 till 3. Det är ju då så mycket står på spel! Allt är farligt och alla möten blir dramatiska. Jag tycker också att det är kul att få spela med en "dålig" rollperson, för jag vill känna mig som en underdog som mot alla odds lyckas klara sig! Om min rp dör så gör det inget, då får jag ju chansen att göra en ny! Jättekul! Får jag "bra" stats från början känns det som att jag får "hjälp" och mina fantastiska idéer och skickliga spel kan hela tiden bortförklaras med att "ja ja det var nog bra att du lyckades besegra monstrena, men du fick ju lite hjälp från början så det var ju knappast förvånande...".

Om det går fort att levla (dvs snabbare än tre spelmöten) känns det inget roligt att levla. I så fall fattar jag inte varför jag inte kunde få börja på en högre level redan från start. (Det är bl a därför jag inte gillar D&D 5 så mycket).

Jag gillar att grinda: det ska vara tufft att bli bättre och jag måste överkomma massa problem för att känna mig "värd" den nya leveln. Av den anledningen så är det roligt med spel med massa strider. Striderna renderar ju xp!

Jag vill inte dominera världen, jag vill inte bli beundrad. Då är det roligare att vara Robin Hood: smyger omkring och hotar den orättfärdiga makten! Eller om vi ska spela mer dramafokuserat: det är roligare att vara en loser, outsider eller en outcast än en lyckad hjälte som alla andra ser upp till.

Fast sen, när jag har grindat ett tag och kämpat på så får det gärna bli lite pay-off. En level kanske. Studded leather istf vanlig leather. En liten juvel värd femtio guldmynt. Kanske en dagger +1.

Men jag är rätt ensam om att gilla det här. De flesta jag spelar med vill ha kompetenta rollpersoner. Höga stats, många talanger, många spells, många magiska grunkor, många kontakter, mer av allt. Jag blir alltid så deppig av höglevelkaraktärer eftersom de har så mycket resurser att jag inte längre blir glad av dem. "Jaha, ett till +5 Flaming Intelligent Sword som kan kasta besvärjelser och har 100% Lore. Gäsp..."

 

[Feuflux]

Haha, vi är så olika!
***
Men jag är rätt ensam om att gilla det här. De flesta jag spelar med vill ha kompetenta rollpersoner. Höga stats, många talanger, många spells, många magiska grunkor, många kontakter, mer av allt. Jag blir alltid så deppig av höglevelkaraktärer eftersom de har så mycket resurser att jag inte längre blir glad av dem. "Jaha, ett till +5 Flaming Intelligent Sword som kan kasta besvärjelser och har 100% Lore. Gäsp..."

Tyckte inte vi levlade för fort under min DnD5-karriär, men oj vad jag kände igen mig i "för mycket prylar". Sluta ge oss saker SL, vi har redan massor! Jag struntar i skatten, den kan ligga kvar!

 

[Rymdhamster]

Oh boy, jag känner igen det här så väl hos mig själv! Från båda hållen! Den kan vara kul att göra den där zero to hero-resan ibland. Men oftast vill jag också bara göra en kompetent karaktär från start. För oftast när man rest från zero to hero, så är kampanjen över. Man får aldrig njuta av att vara hero särskilt länge.

Precis som du vill jag ju spela John Wick eller Bryan Mills. Luke Skywalker, jedi master snarare än Luke Skywalker, bondpojke. Kanske inte varje gång, men mer ofta än vad man brukar få!

Så min egentliga fråga är väl vad är roligast att sträva på eller glida på en räkmacka? (Som spelare)

Både och! Det måste inte vara antingen eller. precis som du tycker jag det är skitkonstigt att motstånd alltid ska matchas mot rollpersonernas nivå. Om strid alltid ska vara lika svårt hade jag lika gärna kunnat stanna på level 1 och fortsätta slåss mot goblins. Faktum är att jag kan tycka att det känns betyder roligare än att slåss mot isjättar på level 15.

Men, man måste inte välja antingen eller! Det går alldeles utmärkt att ha både och!

Fortsätt slänga goblins på spelarna även när de är hög level. Det är okej om en del strider inte är någon utmaning alls, utan egentligen ren slakt.

Men efter två sånna strider kan du slänge helveteshundarna som goblinerna haft inlåsta i källaren på spelarna, och ge dem en riktigt utmanande fight. Som Luke Skywalker är det kul att hacka sig fram genom lite stormtroopers, men för eller senare springer man på Darth Vader och får en riktig utmaning! Omväxling är bra!

Som Sl kan man ha kul om spelarna alltid vinner?

Ja! Det är skitkul när spelarna vinner. Jag hejar alltid på mina spelare! Det är extra kul när de vinner trots att man slängde något riktigt, riktigt elakt på dem! Men det tog mig ett bra tag att nå dit. En gång i tiden försökte jag också få mina SLP:er att överleva. Nu räknar jag med att de ska dö på en gång, och om nån överlever och kan återkomma senare så är det kul. Men det är aldrig något jag planerar i förväg.

(Well... väldigt sällan något jag planerar i förväg. Det är också kul att visa upp ärkeskurken i förväg ett gång eller två, så spelarna vet vad som kommer).

 

[Mannen i skogen]

Så min egentliga fråga är väl vad är roligast att sträva på eller glida på en räkmacka? (Som spelare)
Som Sl kan man ha kul om spelarna alltid vinner?

En del av tjusningen med spelet försvinner när det inte finns så mycket mer att sträva efter. Gäller ju både egen kompetens och gear. Spelets handling kan ju iofs fortfarande ha höga mål kvar, som att störta den onda kungen och införa planekonomi.
Jag är nöjd med att, i den kampanj jag just nu spelleder (Hjältarnas tid f.ö.), lyckats på naturliga sätt ta ifrån rollfigurerna en del av deras mäktiga prylar. En slog exceptionellt misslyckat på sitt slag för att dyka och hade av någon anledning med sig både det magiska hornet och det magiska svärdet – han tvingades välja vilket han tappade. En annan slog sönder ett annat magiskt svärd (de hade väldigt många magiska svärd ett tag) men sparade bitarna och snart hägrar uppdraget att söka rätt på en eldjätte och övertala denna att smida ihop svärdet igen.
Iom att risken att bli av med prylar är en realitet har de börjat göra avvägningar kring vilka saker som är viktiga att ha med sig, och vilka som är bättre att låsa in i källarvalvet som en rollfigur lät bygga...
...jo, för de har också hittat vad jag först bedömde var astronomiska summor pengar. Men efter lite shopping spree, vinterutrustning (inkl. 4 dragrenar), snabbleverans av en kopia av ett guldhalsband, ovan nämnda valv m.m. skriker de redan efter mer pengar.

SL kan ha kul även om spelarna alltid vinner. Det roligaste tycker jag är att ge dem motstånd som de nätt och jämnt övervinner, och när spelarna löser problem på sätt som jag ö.h.t. inte tänkt på.
Däremot blir det nog mindre kul för spelarna att vinna om de tar det för givet. I ovan nämnda kampanj tror jag de kompletta segrarna känns ljuvare eftersom de haft en del "misslyckanden", dvs. där de fått vara glada att överleva och få med sig något alls.

 

[krank]

Överlag brukar jag säga att jag gillar att spela kompetenta rollpersoner, men å andra sidan kör jag ju extremt sällan "traditionellt äventyrande". Strid är sällan inblandat, så att säga. Mysterielösande och sånt brukar stå i fokus. Så jag är ganska ointresserad av att bli "fruktad" eller av att slå ner en massa fiender i ett svep eller så.

Men – jag avskyr när regelmekanik sätter käppar i hjulet för mina planer. Det känns så himla nesligt att en plastbit ska komma och förstöra allting. Alltså ser jag till att, så gott jag kan, skapa rollpersoner som är ordentligt kompetenta inom de områden jag tror att det kommer att bli relevant.

En del regelsystem är inte gjorda för att man ska spela så, har jag märkt. De har märkligt låga maxvärden och verkar utgå från att man tycker att det är "roligt" att misslyckas och när saker går åt fanders. För mig är det ju tvärtom – det ljuvligaste som finns är en plan som går smärtfritt. En där man tänkte på allt, och där allt gick som smort. Som en nyckel i ett lås, en fot i en skön toffla. All is right in the world. Jag vill spela Miss Marple, inte Lock, Stock and Two Smoking Barrels.

Jag får gärna kunna misslyckas, men då vill jag att det ska vara för att jag, spelaren, var otillräcklig. Att jag var för dum, för segfärdig, för oklipsk.


Grunden här, för mig, är denna: Är det roligt att misslyckas? Och mer exakt, är det roligt när ens rollperson misslyckas? För slumpen rår man ju inte på; ett tärningsslag är inte en utmaning för mig som spelare. Inget jag uppnår med ett tärningsslag kan jag ta någon ära för, och jag kan heller inte rimligen ta någon skuld för ett misslyckat tärningsslag. Alltså är tärningsslags-spänning inget för mig.


Självklart kan man som SL ha roligt även om spelarna alltid "vinner". Hela poängen med att spela mysterielösar-fokuserat är ju att man blir glad när spelarna pusslar ihop det hela. Inte sällan blir ett "misslyckande" för spelarnas sida ändå i någon mån en vinst – måhända en fadd sådan, där skurken kom undan för att man var för saktfärdig, men man läste iaf mysteriet i slutänden…

Det roliga, för mig som SL, är ju alla gånger att sitta och lyssna på spelare som diskuterar teorier, vänder och vrider på ledtrådar, smider planer, och grälar om vem de egentligen ska lita på eller vad de ska göra med informationen när de väl har den. Inget av det blir mindre roligt av att spelarna sedan löser mysteriet. Sedan är det ju ofantligt trist när de enda tänkbara möjligheterna är "vinst" och "förlust", såklart. Jag föredrar nog lite mer intressanta val och möjligheter…

 

[afUttermark]

Jag har inget emot att bli utmanad då och då. Men jag tycker att det är konstigt att alla som hjältarna stöter på är alltid de mest kompetenta stadsvakterna i Kandra. Det är ju aldrig att så att det är fyra slackers som egentligen inte vill patrullera som dyker upp när man står med handen i syltburken, utan allt som oftast är det de där vakterna som borde varit äventyrare själva som dyker upp 85% i hillebard, liksom.

Det är ju lite som när man läser superhjälte serier och undrar varför det finns vanliga gaturånare i New York. Alla måste ju veta att daredevil, spindelmannen och punisher hatar småkriminella. Men de får ju ofta lösa sådana brott oxå. Men om min hjälte skulle få för sig och stoppa ett rån i Kandra lär skurken vara den arbetslösa ninjan som just avslutat ett mission på Katten och Gurkan.

 

[Mogger]

Så min egentliga fråga är väl vad är roligast att sträva på eller glida på en räkmacka? (Som spelare)

Sträva på!

Som Sl kan man ha kul om spelarna alltid vinner?

Nej. Inte om de alltid vinner. Jag tycker de ska vinna 90% minst, men risken att förlora ska alltid finnas. Risk är kul.

 

[Bifur]

Jo, det generella svaret är de kul när det går bra för RPna. Men inte om de alltid vinner. Finns det ingen risk blir spelet i sig ospännande och mitt arbete som SL mindre intressant. Själv tycker jag det är roligast att spela som hyfsat kompetent men inte en superhjälte. Jag är nog en sådan där spelare som tycker att ca 75% framgång är det ultimata.

Det mer detaljerade svaret är att det beror väldigt mycket på setting och spelmekanik. I ett mysterielösarspel som CoC förväntar jag mig att ganska lite ska styras av tärningsrull och det mesta av min player skill. Om jag då har svaga värden här och där gör mig inget. Men i ex. Warhammer kan det visserligen vara kul att sluska runt, men bara ett tag och inte om svårighetsgraden är för hög. Det värsta som finns är dock utmaningar som är väldigt lätta men ändå har en viss låg risk och på grund av spelmekaniken konsumerar väldigt mycket i spelet. Där många tradspel ibland hamnar tyvärr. Typ strider mot 20 goblins där det bara är en väntan på att se om någon av dem får inte en perfekt träff eller inte. Då ser jag hellre att SL plockar bort utmaningen eller lägger den på en nivå där risken är högre.

 

[Rickard]

I Feng Shui så börjar du som kick-ass. Detta påverkade mig när jag gjorde Matiné.

Något jag lärde mig i Matiné var att spelledaren kunde matcha motståndet, inte med liknande värden, utan med att slänga in fler motståndare.

För om du efter ett tag kan plöja igenom en hoper med tio motståndare så känner du dig mer kick-ass än om du spöar en drake. För tio myror är fler än fyra elefanter.

Jag håller med dig om din poäng och det var en av min stora kritik mot D&D4 (och alla D&D, faktiskt) - att man aldrig kände att man blev bättre om hela världen levlade med en. Skitsamma om spelledaren säger att det är en level 10-dungeon - det är ändå bara samma sak, bara med högre värden.

 

[Zire]

Ja, det här tycker jag är problemet med hela battle as a sport tänket. När det blir strid så är förväntan att det ska vara en någorlunda jämn och rolig strid, vilket dels lägger ansvaret på spelledaren att se till att det är en jämn och rolig strid, men också gör alla strider jämna och "roliga" vilket i längden blir som att äta sega råttor varje dag. Man har gjort något roligt tråkigt.

Jag har mycket roligare i längden, både som spelare och spelledare med battle as war, där vissa strider är jämna, andra är orättvisa antingen till rollpersonernas eller fiendens fördel. Själva stridandet handlar lika mycket om att ta reda på vilken av de tre varianterna det handlar om, som att antingen spöa fienden (gärna så fult/smart som möjligt) eller dra så fort som möjligt. Fienden ska naturligtvis också ha det här tänket. Som en naturlig följd innebär det att i vissa strider får man smita iväg som en råtta och i andra känner man sig högst kompetent och röjer bland fienden.

Det gör också att

 

[Genesis]

Jag håller med dig om din poäng och det var en av min stora kritik mot D&D4 (och alla D&D, faktiskt) - att man aldrig kände att man blev bättre om hela världen levlade med en. Skitsamma om spelledaren säger att det är en level 10-dungeon - det är ändå bara samma sak, bara med högre värden.

Går inte typ alla dataspel ut på detta? Och de verkar ju vara väldigt engagerande. Så det borde ju gå att göra detta utan att det känns menlöst.

 

[PhilArt]

Jag har inget emot att bli utmanad då och då. Men jag tycker att det är konstigt att alla som hjältarna stöter på är alltid de mest kompetenta stadsvakterna i Kandra. Det är ju aldrig att så att det är fyra slackers som egentligen inte vill patrullera som dyker upp när man står med handen i syltburken, utan allt som oftast är det de där vakterna som borde varit äventyrare själva som dyker upp 85% i hillebard, liksom.

Det är ju lite som när man läser superhjälte serier och undrar varför det finns vanliga gaturånare i New York. Alla måste ju veta att daredevil, spindelmannen och punisher hatar småkriminella. Men de får ju ofta lösa sådana brott oxå. Men om min hjälte skulle få för sig och stoppa ett rån i Kandra lär skurken vara den arbetslösa ninjan som just avslutat ett mission på Katten och Gurkan.

Så det du undrar är varför du aldrig möter motstånd som är busenkelt? För att det inte skapar vidare mycket drama skulle va min hypotes.

 

[Bolongo]

Går inte typ alla dataspel ut på detta? Och de verkar ju vara väldigt engagerande. Så det borde ju gå att göra detta utan att det känns menlöst.

Inte alla. Det finns spel där saker är så farliga som de är, och går du in i fel område för tidigt får du hoppas att du sparade strax innan.

 

[PhilArt]

Går inte typ alla dataspel ut på detta? Och de verkar ju vara väldigt engagerande. Så det borde ju gå att göra detta utan att det känns menlöst.

I många dataspel får du ju nya typer av fiender på högre nivåer, inte bara starkare versioner av samma.

 

[Rickard]

Går inte typ alla dataspel ut på detta? Och de verkar ju vara väldigt engagerande.

Det är på grund av förbättringsmekanismen, inte för att man möter nya monster. Striderna i sig är inte de intressanta bitarna.

 

[afUttermark]

Så det du undrar är varför du aldrig möter motstånd som är busenkelt? För att det inte skapar vidare mycket drama skulle va min hypotes.

Men det är så konstigt att ens hjälte alltid möter de bästa vakterna i alla städer. Tänker att man sällan möter folk som vill bjuda på paj och om någon gör det då är den alldeles säkert förgiftad.

 

[PhilArt]

Men det är så konstigt att ens hjälte alltid möter de bästa vakterna i alla städer. Tänker att man sällan möter folk som vill bjuda på paj och om någon gör det då är den alldeles säkert förgiftad.

Jag skulle tro att svaret är samma där. Spelledaren (som många i den här tråden) uppfattar det som ointressant med någon som bara vill bjuda på paj för att va snäll. Motstånd är det som skapar spel. Det är väl snarast en kulturell norm om vad rollspel ska innebära. Det är ju helt möjligt med ett spel där pc fullkomligt äger vissa encounters men varför då alls ha med dem? Utgången är ju given från början.

 

[Bolongo]

Men det är så konstigt att ens hjälte alltid möter de bästa vakterna i alla städer. Tänker att man sällan möter folk som vill bjuda på paj och om någon gör det då är den alldeles säkert förgiftad.

Det här är ett SL-problem, inte ett system-problem.