Nekromanti Mucho macho och galanta damer

[Eksem]

Jag har funderat på att introducera kärlek till min ELRIC!-kampanj. Mig synes spelvärlden och dess stämningar passa utmärkt för romantik som slutar med tragedi.

Men i vilken ände sätter jag igång? En spelgrupp bestående av testosteron och tärningar är kanske inte alltid den rätta miljön för sådant finlir. Och med tanke på hur kvinnor ofta porträtteras i den typen av fantasy vi (i spelgruppen) gillar är kanske inte förutsättningen alltid den bästa.

Men jag vill ändå göra ett försök! Så, dela med er av era tips! Hur spelleder man en vacker kvinna utan att spelarna (såväl som rollpersonerna!) reducerar henne till pengar eller kött? Hur håller man kärleken vid liv så att den blir mer än en bakgrundskuriosa? Tror ni på distansförhållanden? osv osv

 

[Kameli]

OUCH!
Tuff fråga. Hur ser man till att inte reducera henne till en charkdisk?
Tja, är spelarna mogna uppgiften? Blir det en glödande pasion eller blir det "Höhö Här kommer rörmokkarn, bäst vi kollar sovrummet direkt!" Huga..

Försök att se det ur den passionerade Slps synsätt. Varför är hon/han (from. nu HAN, för att bry
ta det stereotypa mönstret med kärlekskranka jäntor) dödligt förälskad i en svärdsviftande apmänniksa som ränner upp och ned i världen och sätter sig i livsfara dag ut o dag in?
Kan han verkligen tänka sig att gifta sig med denne? Skulle DU gifta dig med denne? Eller är han bara ute efter en snabb romans?
Hur beghandlar rollpersonen honom? Kommer de bara att änga en natt tillsammans och vara borta innan gryningen om denne får välja?
Är denne bara ute etfer pengar? Kan Rpn tänlka sig att offra sig för sin älskade? Varför/varför inte? Vad anser han om det och vad gör han åt det?
Kommer han slutligen att anse Rpn vara en riktig knöl och strunta i honom? Komme han att vilja hämnas?

Se till att Han ställer krav, han tollererar inte vilken skit som helst. Pratar de om att blåsa honom på allt han äger eller vill de bara åt hans fars pengar?
Låt någon höra det och ställ en förnärmad älskare och dennes vrede far mot RPna..

Tja, kolla även följande tråd: http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...vc=1#Post138415

 

[telcontar]

Detta är inget jag är bra på men ändå....

Jag skulle ge damen ifråga en hållhake på RPna, hon har något de måste ha, eller hon har färdigheter som gör att de inte kan avfärda henne som en imbecill kötthög./images/icons/love.gif

 

[Eksem]

Bra, bra! Ska börja ställa upp frågeformulär när jag gör SLPs. Verkar smart. Tack för hjälpen med detta!

Tråden du hänvisade till minns jag lite vagt att den spårade ur helt efter ett tag... är det värt mödan att slita med den igen? Finns det tillräckligt många russin för att det ska vara värt att kräkas deg?(en usel metafor, särskilt med tanke på att jag inte ens gillar russin.)

 

[Kameli]

Russin, kanalen i kardemummakakan..

Häh, Gör det inte för jobbigt för dig bara. tare lungt o improvisera i värsta fall.
Jo, tråden är värd att kämpa med, iaf de direkta inläggen efter själva huvudbrevet (vilket är bäst

Ha det. David Kamali

 

[Oinz]

hmm, inför gärna lite mystik till kärringen, låt henne typ hela rpna å grejer...eller så kan du köra med att hon e typ en vampyr lr liknande ont väsen o fresta med den mörka vägen..hmm..

Annars kan du alltid köra med piskan och moroten, ge extra erf för kärleksrelationer etc. Sedan skulle du kunna tvinga dem att skriva typ dagbok/journal efter varje möte där man skriver sina tankar känslor om rp o slp...Då sluipper man ta allting under spelmötet utan man har dagboken så att säga för att förklara sina handlingar efteråt..

 

[Rising]

Risings flicktips:

Det är svårt det där med kärlek om man inte vet om spelarna kommer nappa på ens romantiska upplägg. Jag råder dig till att ha någon backupp-plan så att ni kan köra äventyret även om inte spelarna diggar dina kärleksplaner. Man kan ju ändå inte tvinga rollpersonerna att bli förälskade hur som helst, så det är nog en bra grundregel överhuvudtaget.

Jag tycker att kärlek och humor är två riktigt bra ingredienser att blanda ihop i ett matinéäventyr. Ta det lugnt, du kan fortfarande döda tjejen vid spelets slut och göra en tragedi utav hela historien, men medan rollpersonerna får lära känna kärleksföremålet kan det vara bra att blanda in lite humor.

Jag tycker Eskorten är det överdjävulskt bästa sättet att få till kärlek på ett spontant och kul sätt i en spelgrupp. Det går till som så att rollpersonerna får i uppdrag att eskortera någon betydelsefull kvinna (eller man) som till en början retar rollpersonerna på nerverna, men som under resans lopp blir alltmer sympatisk och vips! så börjar ljuva känslor uppstå mellan henne och någon äventyrare. Till exempel skulle det kunna vara fråga om en prinsessa som är dryg och snobbig och hela tiden klankar ner på äventyrarnas brist på etikett och begåvning. I början kan hon helt enkelt inte finna sig i att sova på bar mark under öppen himmel utan ställer till med en massa problem, men allteftersom äventyret fortsätter så blir hon allt tuffare och till slut blommar hon ut till att bli en värdefull medlem i gruppen. Det funkar alltid.

Man kan utveckla konceptet på hundra olika sätt:

Två rivaliserande systrar
Om inte en tjej var tillräckligt så kan man addera en tjej (eller kille, förstås) till. Säg att man ska föra konungens två tvillingdöttrar från en plats till en annan. Om de båda töserna är olika som natt och dag så kan de dela äventyrarna i två läger. Säg att en koflikt uppstår; på vems sida skall man stå? Tycker man om den vilda, spontana hetsporren Rebecka eller är det den timida och kontemplativa Jezebel som vinner ens hjärta? Extrakul blir det förstås om rollpersonerna börjar bråka sinsemellan till slut. "Det var DIN tjej's fel!" "Nä, DIN!"

Det var alltid dig jag ville ha
Äventyrarna reser i ett stort sällskap. De färdas med några präster och prästinnor med mera och skall hämta upp en kvinna (eller karl, som vanligt) som anses vara den nye frälsaren och hon ska tydligen vara något alldeles extra. Ledaren i gänget är en tuff och kamratlig pojkflicka som har anlitat rollpersonerna förut. De har dock aldrig försökt ragga på henne eller något sådant. Hon är förstås hemligt förälskad i den charmigaste av äventyrarna, även om de endast är "in it for the money" och knappt verkar ha några hormoner överhuvudtaget... När de kommer fram till den här "nye frälsaren" så vänder hon dock upp och ner på hela tillställningen i ett nafs: Hon är en riktig "o la la"-pingla som flörtar vilt med karlarna och håller dem på halster. En riktig fresterska med andra ord. Killarna säger "hö hö" och börjar förstås visa vad de går för och kör alla charmknep de kan. Ledaren blir förstås svartsjuk och sårad och känner sig otillräcklig i jämförelse med den här donnan.

Allteftersom äventyret lider blir det dock mest jobbigt att försöka impa på frälsaren. Hon är inte riktigt någon som vill ha en framtid med tölparna i äventyrargänget. Nej, under äventyret så blir det bara alltmer klart för äventyrarna (framförallt den charmigaste av dem) att det ju är ledaren han alltid har varit passionerat förälskad i, fastän han inser det själv först nu. (Garanterad snyftare)

Ha haa! Jag är fortfarande en elak spelledare!
Äventyrarna räddar inledningsvis en stackars försvarslös kvinna som jagas av otäcka bemantlade krigare. Hon är evigt tacksam och lovar dem guld och gröna skogar om de bara kan föra hem henne till hennes land där hon säger sig vara en förmögen å betydelsefull person. "Visst, lilla gumman" säger äventyrarna. "Vad var det för snubbar som försökte döda dig?"
"Åhh... Det var medlemar från det skitahemska 'ondskans samfund" säger flickan.

Föga anar äventyrarna att de i själva verket har träffat en ondskefull vampyrdrottning (eller häxa) som bara råkar vara temorärt kraftlös. Om rollpersonerna bara kan ge henne fri lejd hem till hennes hemland så skulle hon kunna åkalla den tusen år gamla mördardemonen Nahz-Nahz-Claramïs och förslava mänskligheten bla bla yackety smack. Kvinnan försöker förstås vara så flörtig och tillmötesgående hon bara kan för att äventyrarna skall hjälpa henne.

Riktigt roligt blir det om de bemantlade krigarna från "ondskans samfund" (som ju förstås egentligen är jättegoda och försöker döda kvinnan och rädda världen) leds av en annan kvinna som spelarna inledningsvis lär sig att hata. Äventyrarna och de bemantlade drabbar samman några gånger, men rollpersonerna klarar sig varje gång och retar gallfeber på samfundets ledare.

När äventyrarna fört kvinnan till hennes hem (en öde spökstad) så åkallar hon snart mörkets krafter (tm) och äventyrarna får fly illa kvickt om de inte ska förgås på fläcken. På vägen ut träffar de samfundets ledare och nu är de nog rätt skamsna över att ha ställt till med så mycket problem och lidande. De gör gemensam sak och allt slutar förstås med att någon äventyrare blir lite förtjust i samfundets ledare. Kärlek som börjar med bråk alltså. Lika klassiskt som romantiskt.

Det finns tusen andra varianter, men de här var de första jag kom på.

/Rising

 

[Anders]

Känner igen dina problem. Har själv i alldeles för stor utsträckning råkat ut för spelare som troligtvis inte skulle reagera förrän en SLP vrålar ”jag älskar dig!” rätt i örat på rollpersonen, och likaså spelare som suckar demonstrativt så fort ett samtal mellan en rollperson och en SLP varat längre än två minuter.

Har i a f under våren ”lyckats” få en spelare i en av mina kampanjer att sucka påfallande ofta över en annan spelares samtal med två (det är bara den ena hans rollperson verkar vara intresserad av, medan båda är efter honom) kvinnliga SLP och i en annan kampanj blev en spelare riktigt obstinat och svartsjuk p g a att en av de andra i gruppen blev uppmärksammad av en kvinnlig SLP. Jag tar detta som ett visst mått på framgång för mina syften...

För att få sina torrbollar och powergamers till spelare intresserade får man till en början locka dem med sånt som de förstår. Släng in en kvinnlig SLP som har information, kontakter m m (som innebär nytta helt enkelt). Kvinnan flörtar med en av rollpersonerna och detta kombineras med nyttan; när hon ska visa rollpersonen något intressant fynd under natten tar hon hans hand i sin, när hon ska berätta något spännande sätter hon sig i hans knä o s v. Spelaren känner sig uppmärksammad och tycker sig få samma sköna känsla som när han hittar guld och skatter. Dessutom blir kvinnan viktig för honom eftersom hon leder till mer nyttigheter. Efter en tid utsätts kvinnan för problem av olika slag. Spelaren upplever detta indirekt som ett hot mot honom själv och försvarar henne, vilket får henne att uppmärksamma honom ännu mer o s v. Efter en tid har rollpersonen utan att spelaren själv förstår hur det gick till skaffat sig en käresta som han verkligen ställer upp för. För att undvika ruttna tråkningar från de övriga spelarna är det bra om den kvinnliga SLP:n uppträder på ett sätt som även de tycker är bra och nyttigt för gruppen. Annars blir det lätt ”öh-den-där-jävla-bruden”-snack.

Fast det bästa är förstås om man kan bilda en grupp där alla ”det-är-ju-bara-jobbigt-att-vara-ihop-med-någon-ju”-spelare lyser med sin frånvaro så att man kan få fullt spelrum för lite skojigt kärlekslir utan massa manipulerande från spelledaren någonstans (det utesluter ju inte andra sorters spelande på annat håll). Finns det något roligare än när det är något på gång mellan ens rollperson och en SLP och det kommer från hjärtat och ingen annanstans? Svar: Nej. Skulle möjligtvis vara när det är något på gång i verkliga livet, men med tanke på hur det brukar sluta så... Nej.

Arcana – som gillar det stora utbudet av folk som går att stöta på i rollspel jämfört med verkligheten. T ex kan man ragga på en 1000 år gammal vampyr av hankön, i verkliga livet är det bara en fråga om vilken av dessa tre egenskaper (könet, arten och åldern) som skulle vara mest avtändande för min del... /images/icons/smile.gif

 

[Sodivra]

Woho, galant!

Fanns en speciell liten guldklimp i varje idé.. Kul! /images/icons/smile.gif
(Får väl själv leta efter flera tillfällen att introducera romans..)

 

[Ymir]

Re: Liten anekdot om rivaliserande systrar

Hehe...'Eskorten' är ärkebra ja, men jag har aldrig kört den själv...däremot 'De Rivaliserande Systrarna', den känner man ju igen. Två krigar-alvtöser i Eon, som hade ungefär de egenskaper du nämner - en var förförisk, utåtriktad och självsäker, en annan var tystlåten, blyg och tillbakadragen. Givetvis kärade en rp ned sig i båda två, egentligen, men den utåtriktade systern stal så gott som hela hans uppmärksamhet. Den tillbakadragna systern hade också känslor för rp:n ifråga, och blev mer än måttligt ledsen över att hennes syster fick all hans respons. Det slutade med att den tillbakadragna systern offrade sig för gruppen, primärt då sin älskade, och riskerade livet för att rädda deras skinn, och få lite uppmärksamhet av dem. Hon lyckades rädda dem, mycket riktigt, men inte sig själv. De andra såg henne aldrig igen, och fick aldrig reda på att hon togs tillfånga av tirakerna och såldes som slav till De Onda Araberna (TM). (Tragik, 20 poäng).
Den karismatiska systern blev förhållandevis förkrossad, förstås (Ångest, 10 poäng), men återhämtade sig ju med tiden, och fick rp:n för sig själv.
Så tog den historien om två mycket olika tvillingsystrar slut, men om rp:na, i denna spelgrupp eller en annan, någonsin hänger i Mûhad och ger mig tillfälle att introducera en olycklig alvslavinna, då ska jag inte tveka. Att återanvända bra slp:er är ju aldrig fel, och hon här hade verkligen haft en bakgrundshistoria som hette duga...

- Ymir, elak? Inte särskilt.