Kompassen
Ordet kompass kommer från det italienska ordet compassa, vilket förutom kompass, även har betydelsen "cirkel" eller "passare". Compassa betyder "stega", "avmäta" eller "mäta med passare. Det latinska ordet passus betyder steg.
En mycket tidig, primitiv men fungerande, kompass, en s.k. sinan konstruerades i Kina för cirka tvåtusen år sedan. Denna kompass bestod av en slev, tillverkad av den magnetiska järnmalmen magnetit, samt en polerad stenplatta. När sleven lades på stenplattan, snurrade den förstnämnda tills "handtaget" pekade mot söder. Den tyngre delen av sleven drogs följdaktligen mot den magnetiska nordpolen. Anledningen till att man valde denna slevform, var att den liknade stjärnbilden Karlavagnen - de båda stjärnorna längst till vänster i denna ligger i linje med Polstjärnan, seglarens viktigaste astronomiska navigationshjälpmedel.
Denna tidiga modell av kompass användes bland annat av de människor, som i sitt sökande efter jadefyndigheter, färdades långa sträckor, för att inte gå vilse. Med anledning av den stora hantverksskickligheten som krävdes för att tillverka en sinan, kan det ha varit jadesnidare som uppfann kompassen.
Nästa steg i utvecklingen av kompassen, var att man framställde magneter genom att gnida en stav av järn med en annan järnstav som redan magnetiserats, att hamra på ett upphettat järnband som pekade mot norr, eller överhettning av en järnstav, som därefter, med den ena änden pekande mot norr, avkyldes.
En väldigt enkel typ av kompass var "fisken som pekar mot söder" - en fiskform som klipptes ut ur ett mycket tunnt järnblad. "Fisken" flöt med hjälp av ytspänningen i en skål med vatten, varefter dess huvud pekade i sydlig riktning. Det fanns också modeller bestående av en flytande träfisk, med en större magnet fästad vid.
Den första riktiga föregångaren till vår tids kompass, var "den magnetiska sköldpaddan" - i stället för dagens darrande nål, använde man sig av en liten sköldpaddsmodell med dold magnet på en bambutapp.
Kompassen blev allt vanligare i Kina som navigationsmedel till sjöss, från och med början av 1100-talet. De kinesiska sjöfararna var redan under medeltiden fullt medvetna om den missvisning kompassen ger, deklinationen, vilken beror på att den magnetiska och den geografiska nordpolen inte riktigt sammanfaller. På 1200-talet nådde kompassen västerlandet, via arabiska köpmän i Mellan Östern. Araberna hade då använt sig av kompasser sedan 700-talet.