Rising
Vila i frid
Så har det blivit dags att lägga år 2008 till arkivet, och som en fin tradition här på wrnu är det därför hög tid att sammanfatta musikåret 2008 genom att lista årets bästa låtar. Detta är något som passar oss rollspelare väldigt väl, eftersom vi utmärker oss genom vår koll och raffinerade smak (det brukar alltid komma någon jeppe som säger att låten han lyssnat mest på under året är Manowars Fight for Freedom, typ).
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/YLQ0b_79tsM"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/YLQ0b_79tsM" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
21. Ferry Corsten vs Public Enemy - Bring the Noise
Precis utanför listan hamnar denna remix, som jag tycker är årets partylåt. Varför hamnar den då utanför Top 20? Dels för att det är en remix, kanske, men framförallt för att jag ganska nyligen märkte att låtskrället faktiskt kom ut redan förra året. Det är en helt underbar låt, dock. Det låter lite som att den där Mr.Oizo-muppen hoppat in och lagt ett skruvat beat som fått Chuck D att bli helt crunk i huvudet och rappa tightare än han någonsin gjort förut. Galet bra.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/y3iVE1CW0AY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/y3iVE1CW0AY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
20. Animal Collective - Street Flash
Årets besvikelse för min del var Spiritualizeds skiva. Jag kan väl visserligen unna dem att förnya sig, men jag har ett behov av vemodig, pompös, monoton vit gospel som handlar om hopplösa slackers meningslösa liv, dammit! Därför kändes det skönt att Animal Collective kunde leverera en låt som lät lite som om en avlägsen, utvecklingsstörd släkting till Spiritualized kom ner från rymden och gav oss den här låten. Som för att föra släktens arv vidare. På sitt eget lite aviga sätt.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ngd45o-M_M4"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ngd45o-M_M4" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
19. Lykke Li - I'm good, I'm gone
Egentligen borde jag älska Lykke Li. Hennes söta röst och de studsiga syntmelodierna ser åtminstone på papperet ut att vara skrivna just för mig. Men det är något med henne som gör att jag inte riktigt engagerar mig i hennes musik, förmodligen för att det låter som att hon sjunger för musikjournalister i trendiga brillor istället för småtjejer med kläder från H&M. Det är endast de lite avigare låtarna som lyckas nå hela vägen fram till mig, som den här lilla pärlan.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/VHFUXH4PP5c"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/VHFUXH4PP5c" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
18. Of Montreal - Id Engager
Kanske är det för att jag haft dålig koll i år, men jag tycker att 2008 har varit ett oerhört dåligt musikår. Det syns tydligast på den här posten. Årets platta från Of Montreal är betydligt sämre än förra årets, men ändå kommer jag ihåg att jag inte ens var i närheten av att lägga någon Of Montreal-låt på min lista förra året. Det här är den sortens småtaffliga disco man lyssnar på när ingen har en Daft Punk-skiva med riktig musik att lyssna på. Söt video, dock.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/0PvW6T-Xmqw"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/0PvW6T-Xmqw" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
17. Magnetic Fields - Threeway
Magnetic Fields är egentligen den där sortens band som jag hatar, med tokroliga texter som får folk att skratta på konserterna och utbrista "tänk, vad knasiga de är!" Låtar som Nun's Litany gör mig nästan bara arg för att de blandar det sämsta hos både buskis och Blandaren, och till och med småroliga låtar som California Girls är på sin höjd som en musikalisk motsvarighet till Munchkin; endast uthärdlig första gången man hör den.
Men så händer det plötsligt! Hela bandet håller käften och låter bli att vara så djäkla fyndiga för en kort stund, och bara spelar en glad, medryckande melodi och låter den ackompagneras av underbart, distat feedbackoväsen. Då blir det helt fantastiskt. Tror jag. Jag har iaf tyckt så länge, men om ett år kommer jag förmodligen att titta tillbaka på den här listan och undra vad jag egentligen rökt för något.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/OpDTXBDcp0Q"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/OpDTXBDcp0Q" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
16. Qtip - Move
2008 var ett konstigt år för hip hop och RnB. Ingen verkade riktigt veta var de skulle ta vägen och gjorde konstiga utflykter bland elektronika, voicepitchar och gräsliga "a milli, a milli"-samplingar. Några av 2008's trender hoppas jag kommer att bli bortglömda innan 2009 börjar, såsom det okristliga påhittet som kallas "Dubstep".
Sedan har vi Qtip, som på många sätt blickade tillbaka till en tid då Oldschool inte bara betydde att man lät DJ Premier ta hand om beatet, men som samtidigt också red med i tidsandan, fast på ett lite smartare och mer sofistikerat sätt än alla andra. Qtip fick oss att minnas en tid då rappare verkligen var hippa på ett chosefritt gatusmart sätt. Låten Move var den som lät fräckast.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/M_8fEMzzdo8&feature=related"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/M_8fEMzzdo8&feature=related" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
15. Duffy - Warwick Avenue
Dude... Vad i helvete gör Duffy på min lista?
Okej, det är en Statoil-skiva, men jag är en sucker för den sortens lättlyssnad, välproducerad radhussoul som hon bjuder oss på i bästa låten Warwick Avenue. Refrängen slutar visserligen i något av ett frustrerande antiklimax - det känns som att luften går ur låten, om och om igen - men det är inledningen som gör den här låten så fin. Jag trycker på replay när refrängen börjar och drömmer om en låt som skulle klara att hålla de löften som inledningen lovar.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/RfmClxKWhPY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/RfmClxKWhPY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
14. Glasvegas - Daddy's Gone
Eftersom jag inte är en pluffsfet mellanölsbrölande korpfotbollssupporter så har jag inte riktigt tagit till mig Glasvegas till mitt hjärta på fullaste allvar. Jag tror att man måste vara en tunnhårig rockjournalist från Götlaborg för att kunna stå ut med gräsliga låtar såsom Geraldine i mer än trettio sekunder. De är inte helt talanglösa, dock: Vemodiga Daddy's Gone har en tillräckligt catchy allsångsrefräng för att kunna locka fram den inre, bredbenta gubbrocksbrölaren hos till och med mig.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/9BzMLIhOA-E"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/9BzMLIhOA-E" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
13. Kanye West - Love Lockdown
Kanye West var en av många svarta artister som inte verkade ha en djävla aning om vad han skulle ta vägen med sin musik år 2008. Ledsen över sin mammas bortgång så fick han den briljanta idén att börja sjunga som Cher över en serie noter som knappt ens kan beskrivas som en basgång. Resultatet borde ha blivit ett skrattretande magplask, men... Jag tycker att det fungerar. Det är monotont, det är oväsen, det är vemodigt... Det är allt som jag tycker att musik ska vara, och det är levererat med en upptäckarlusta och en uppriktigthet som får mig att förlåta Kanye för att han haft fräckheten att kråma sig intill min blivande flickvän Estelle på låten American Boy, och för att han förstörde den låten med sin tafatta, okänsliga rap.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/PuxtT5Kf2z0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/PuxtT5Kf2z0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
12. Looptroop Rockers - Naive
Även här på hemmaplan så hade hip hopparna svårt att veta på vilket ben de skulle stå. Från att ha varit fast rotade i underjorden så vände Looptroop på alla sina forna ideal och började göra dansant disco. De brydde sig inte ens om att skriva smarta texter längre. Det var inte alla experiment som fungerade - några av låtarna på deras skiva är rentutav gräsliga - men den studsiga Naive är en rent fantastisk liten poplåt, och det är Timbuktu som bäst av allt; han låter så hipp, glittrig och glammig att man inte kan tro att han vistats i samma rum som Peps Persson. Hela Dynamitvideon måste ha varit photoshoppad.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/EURZuzHyWb0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/EURZuzHyWb0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
11. MGMT - The Youth
Jag var nära att avfärda MGMT efter att ha hört Time to Pretend, som trots knarkiga textrader inte tilltalade mig ett dugg. Jag får tacka Eksem för att han talat varmt om skivan och gav mig en anledning att börja kolla in övriga spår från duon. Där finns många bra låtar; bland annat detta underbart vemodiga lilla skadeskjutna musikstycke, som även kan stoltsera med priset som årets bästa video (åtminstone av de jag har sett).
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/2gMk6mZotsk"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/2gMk6mZotsk" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
10. Cut/Copy - Feel The Love
Cut/Copy bjöd på många söta melodier och finkänsliga blandningar av pop och elektronika under året. Mest känd blev nog den åttiotalsnostalgiska Far Away, men den tillhör ironiskt nog de svagaste spåren på skivan. Det var öppningsspåret Feel the Love som jag blev mest förälskad i. Den är visserligen så sockersöt att man får Typ 2-diabetes av att lyssna på den, men det är det värt. Refrängen är värd ett plötsligt blodsockerfall på dansgolvet.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/9FQ8xk6XlMo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/9FQ8xk6XlMo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
9. Fleet Foxes - He doesn't know why
Mitt i alla syntar och monotona samplingar så framstod Fleet Foxes som rätt udda gökar i musikåret 2008. Musikbolaget verkade inte riktigt förstå dem, heller, vilket framgår tydligt av den här ganska töntiga videon - där de verkar försöka sälja in Fleet Foxes som några tokroliga proggare eller något - men låten klarar att stå på sina egna ben, tack vare sina vackra harmonier och dess drömskt vaggviseliknande tilltal.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/pFxdDE0k1_Q"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/pFxdDE0k1_Q" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
8. Beach House - Gila
På tal om udda gökar: Några av mina favoriter under året var Beach House, som i låten Gila lyckades blanda spöklika orgelslingor och melankolisk sång med märkliga, ödesmättade textrader. Det är en svår prestation att de lyckats få det receptet att bli så lätttillgängligt som det faktiskt blivit. Jag fastnade för dem direkt första gången jag hörde dem.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/n6asKRM42sI"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/n6asKRM42sI" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
7. Kate Perry - I kissed a girl
Okej, anledningen till att jag rangordnar den här så högt har kanske något att göra med alla de filmer jag sett med tjejer som mimar till den här låten och kysser varandra, men seriöst - det är en klockren powerpopdänga. Jag tror att Kate Perry är en av få artister vi kommer att minnas om tio år när vi blickar tillbaka på 2008. Eller tja, vi kanske kommer att minnas Jason Mraz också, men minnet av honom kommer ju bara få oss att vilja åka tillbaka med en tidsmaskin för att mörda honom.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/fg8Z5e8WAuM&feature=related"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/fg8Z5e8WAuM&feature=related" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
6. Gnarls Barkley - Going On
De flesta anser väl att Gnarls Barkleys uppföljning var en besvikelse, men jag tycker att Going On var en klockren singel, i linje med precis vad som helst från St Elsewhere. Under ett år när nästan inget svängde så räcker det gott och väl för en hög och fin placering på min topplista över årets bästa låtar. Jag beklagar att jag inte hittade någon video. Det fanns en på Youtube förut, men den plockades ner.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/LnTrZYHK_II"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/LnTrZYHK_II" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
5. Kylie Minogue - Wow
Jag älskar Kylie, och bland alla åttiotalsflörtar som rådde 2008 så var det aldrig någon tvekan om att miss Minogue skulle vinna mitt hjärta så fort som jag hört pianoslingan i början på Wow. När jag såg henne dansa som en plastig rymdpingla mellan några backupdansare i Daft Punk-mundering så hade jag kapitulerat totalt. Jag hatar henne visserligen för att jag inte kan sjunga hennes stämma i Where the Wild Roses grow-duetten med Nick Cave i Singstar (jag är faktiskt dålig på Nick Cave-stämman också. Jag äger däremot på Wannabe med Spice Girls), men jag kan förlåta henne, så länge som hon fortsätter att dansa runt bland de neonrör och glitterljus som är hennes rätta element.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/sCXV5e0Ue78"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/sCXV5e0Ue78" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
4. Veronica Maggio - 17 år
2008 var året som jag en natt drömde att jag gick i samma klass som Kihlen, och att han mobbade mig genom att ta mina byxor efter gympan för att kasta upp dem i ett träd. Jag kan inte tolka det på annat sätt än som ett utslag av avundsjuka bara för att han verkar ha allt. Åtminstone två band; Snook och Maskinen, och så var det ju det där med att han skrev musiken till sin flickvän, undersköna Veronica Maggio. Men precis som den amputerade löjtnanten Dan i Forest Gump blir tillfreds med sin lott i livet efter att ha överlevt en natt ute på ett stormande hav, så kom jag med tiden tillfreds med tanken på att Kihlen har det väldigt, väldigt bra. Det får han gärna ha även fortsättningsvis, så länge som han fortsätter att skriva sådana här underbara små docksöta soulpoplåtar till sin flickvän. Men om du nödvändigtvis ska göra fler cameos i mina drömmar, låt då bli mina brallor fortsättningsvis, tack så mycket.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/23PkA3G6NL8"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/23PkA3G6NL8" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
3. The Shadow Puppets - My mistakes were made for you
The Arctic Monkeys är ett finfint band, men jag trodde aldrig att jag skulle se den där lilla fjuniga hobbiten skriva en låt som förmådde slå an strängar djupt inom mig. Med My Mistakes Were Made For You lyckades han imponera stort på mig, både som låt- och textskrivare, och det var en låt som jag tyckte höll hela året igenom. Inte illa för en liten hobbit.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/TwNkuw-YTVo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/TwNkuw-YTVo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
2. Santogold - Lights out
Om jag vore en wigger så skulle jag ha blivit livrädd så fort jag såg och hörde Santogold. Det här är ju den sortens musik som bleka konstskolebrudar med kroknäsa och hornbågade glasögon spelar. Santogold skiter i det, och spottar ur sig den ena popdängan efter den andra snabbare än någon hinner sätta töntiga etiketter som "eklektisk" på henne. Med sin ömsom lena, och ömsom sträva röst, så var hon definitivt sexigast under hela året, och kanske den som man får utse till årets största popstjärna, eftersom förstaplatsen på denna lista är intagen av en mjuk och försynt liten indiekille.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/62i9Sodwp5o"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/62i9Sodwp5o" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
1. Bon Iver - Flume
Ja. Självklart är det Bon Iver som sitter på förstaplatsen. Det var aldrig någon tvekan för mig om att jag skulle sätta någon Bon Iver-låt på förstaplatsen, men jag valde Flume till sist då jag åtminstone hittade rörliga bilder till den. Vilken låt som helst från hans oantastliga album hade gått bra, dock. Och det räcker ju med den inledande textraden "I am my mother's only one - it's enough" för att sammanfatta allt jag älskar hos den här artisten: Svärtan, vemodet, och den hopplösa skönheten. Det är musik att gråta till. Och det sammanfattar väl musikåret 2008 rätt bra. För det mesta så vill man bara gråta för att det var ett så dåligt musikår, men när det kommer till gräddan så tåras ens ögon av rakt motsatt anledning.
Tack, tack. Underbara Bon Iver.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/YLQ0b_79tsM"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/YLQ0b_79tsM" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
21. Ferry Corsten vs Public Enemy - Bring the Noise
Precis utanför listan hamnar denna remix, som jag tycker är årets partylåt. Varför hamnar den då utanför Top 20? Dels för att det är en remix, kanske, men framförallt för att jag ganska nyligen märkte att låtskrället faktiskt kom ut redan förra året. Det är en helt underbar låt, dock. Det låter lite som att den där Mr.Oizo-muppen hoppat in och lagt ett skruvat beat som fått Chuck D att bli helt crunk i huvudet och rappa tightare än han någonsin gjort förut. Galet bra.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/y3iVE1CW0AY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/y3iVE1CW0AY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
20. Animal Collective - Street Flash
Årets besvikelse för min del var Spiritualizeds skiva. Jag kan väl visserligen unna dem att förnya sig, men jag har ett behov av vemodig, pompös, monoton vit gospel som handlar om hopplösa slackers meningslösa liv, dammit! Därför kändes det skönt att Animal Collective kunde leverera en låt som lät lite som om en avlägsen, utvecklingsstörd släkting till Spiritualized kom ner från rymden och gav oss den här låten. Som för att föra släktens arv vidare. På sitt eget lite aviga sätt.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ngd45o-M_M4"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ngd45o-M_M4" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
19. Lykke Li - I'm good, I'm gone
Egentligen borde jag älska Lykke Li. Hennes söta röst och de studsiga syntmelodierna ser åtminstone på papperet ut att vara skrivna just för mig. Men det är något med henne som gör att jag inte riktigt engagerar mig i hennes musik, förmodligen för att det låter som att hon sjunger för musikjournalister i trendiga brillor istället för småtjejer med kläder från H&M. Det är endast de lite avigare låtarna som lyckas nå hela vägen fram till mig, som den här lilla pärlan.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/VHFUXH4PP5c"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/VHFUXH4PP5c" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
18. Of Montreal - Id Engager
Kanske är det för att jag haft dålig koll i år, men jag tycker att 2008 har varit ett oerhört dåligt musikår. Det syns tydligast på den här posten. Årets platta från Of Montreal är betydligt sämre än förra årets, men ändå kommer jag ihåg att jag inte ens var i närheten av att lägga någon Of Montreal-låt på min lista förra året. Det här är den sortens småtaffliga disco man lyssnar på när ingen har en Daft Punk-skiva med riktig musik att lyssna på. Söt video, dock.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/0PvW6T-Xmqw"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/0PvW6T-Xmqw" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
17. Magnetic Fields - Threeway
Magnetic Fields är egentligen den där sortens band som jag hatar, med tokroliga texter som får folk att skratta på konserterna och utbrista "tänk, vad knasiga de är!" Låtar som Nun's Litany gör mig nästan bara arg för att de blandar det sämsta hos både buskis och Blandaren, och till och med småroliga låtar som California Girls är på sin höjd som en musikalisk motsvarighet till Munchkin; endast uthärdlig första gången man hör den.
Men så händer det plötsligt! Hela bandet håller käften och låter bli att vara så djäkla fyndiga för en kort stund, och bara spelar en glad, medryckande melodi och låter den ackompagneras av underbart, distat feedbackoväsen. Då blir det helt fantastiskt. Tror jag. Jag har iaf tyckt så länge, men om ett år kommer jag förmodligen att titta tillbaka på den här listan och undra vad jag egentligen rökt för något.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/OpDTXBDcp0Q"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/OpDTXBDcp0Q" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
16. Qtip - Move
2008 var ett konstigt år för hip hop och RnB. Ingen verkade riktigt veta var de skulle ta vägen och gjorde konstiga utflykter bland elektronika, voicepitchar och gräsliga "a milli, a milli"-samplingar. Några av 2008's trender hoppas jag kommer att bli bortglömda innan 2009 börjar, såsom det okristliga påhittet som kallas "Dubstep".
Sedan har vi Qtip, som på många sätt blickade tillbaka till en tid då Oldschool inte bara betydde att man lät DJ Premier ta hand om beatet, men som samtidigt också red med i tidsandan, fast på ett lite smartare och mer sofistikerat sätt än alla andra. Qtip fick oss att minnas en tid då rappare verkligen var hippa på ett chosefritt gatusmart sätt. Låten Move var den som lät fräckast.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/M_8fEMzzdo8&feature=related"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/M_8fEMzzdo8&feature=related" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
15. Duffy - Warwick Avenue
Dude... Vad i helvete gör Duffy på min lista?
Okej, det är en Statoil-skiva, men jag är en sucker för den sortens lättlyssnad, välproducerad radhussoul som hon bjuder oss på i bästa låten Warwick Avenue. Refrängen slutar visserligen i något av ett frustrerande antiklimax - det känns som att luften går ur låten, om och om igen - men det är inledningen som gör den här låten så fin. Jag trycker på replay när refrängen börjar och drömmer om en låt som skulle klara att hålla de löften som inledningen lovar.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/RfmClxKWhPY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/RfmClxKWhPY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
14. Glasvegas - Daddy's Gone
Eftersom jag inte är en pluffsfet mellanölsbrölande korpfotbollssupporter så har jag inte riktigt tagit till mig Glasvegas till mitt hjärta på fullaste allvar. Jag tror att man måste vara en tunnhårig rockjournalist från Götlaborg för att kunna stå ut med gräsliga låtar såsom Geraldine i mer än trettio sekunder. De är inte helt talanglösa, dock: Vemodiga Daddy's Gone har en tillräckligt catchy allsångsrefräng för att kunna locka fram den inre, bredbenta gubbrocksbrölaren hos till och med mig.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/9BzMLIhOA-E"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/9BzMLIhOA-E" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
13. Kanye West - Love Lockdown
Kanye West var en av många svarta artister som inte verkade ha en djävla aning om vad han skulle ta vägen med sin musik år 2008. Ledsen över sin mammas bortgång så fick han den briljanta idén att börja sjunga som Cher över en serie noter som knappt ens kan beskrivas som en basgång. Resultatet borde ha blivit ett skrattretande magplask, men... Jag tycker att det fungerar. Det är monotont, det är oväsen, det är vemodigt... Det är allt som jag tycker att musik ska vara, och det är levererat med en upptäckarlusta och en uppriktigthet som får mig att förlåta Kanye för att han haft fräckheten att kråma sig intill min blivande flickvän Estelle på låten American Boy, och för att han förstörde den låten med sin tafatta, okänsliga rap.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/PuxtT5Kf2z0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/PuxtT5Kf2z0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
12. Looptroop Rockers - Naive
Även här på hemmaplan så hade hip hopparna svårt att veta på vilket ben de skulle stå. Från att ha varit fast rotade i underjorden så vände Looptroop på alla sina forna ideal och började göra dansant disco. De brydde sig inte ens om att skriva smarta texter längre. Det var inte alla experiment som fungerade - några av låtarna på deras skiva är rentutav gräsliga - men den studsiga Naive är en rent fantastisk liten poplåt, och det är Timbuktu som bäst av allt; han låter så hipp, glittrig och glammig att man inte kan tro att han vistats i samma rum som Peps Persson. Hela Dynamitvideon måste ha varit photoshoppad.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/EURZuzHyWb0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/EURZuzHyWb0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
11. MGMT - The Youth
Jag var nära att avfärda MGMT efter att ha hört Time to Pretend, som trots knarkiga textrader inte tilltalade mig ett dugg. Jag får tacka Eksem för att han talat varmt om skivan och gav mig en anledning att börja kolla in övriga spår från duon. Där finns många bra låtar; bland annat detta underbart vemodiga lilla skadeskjutna musikstycke, som även kan stoltsera med priset som årets bästa video (åtminstone av de jag har sett).
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/2gMk6mZotsk"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/2gMk6mZotsk" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
10. Cut/Copy - Feel The Love
Cut/Copy bjöd på många söta melodier och finkänsliga blandningar av pop och elektronika under året. Mest känd blev nog den åttiotalsnostalgiska Far Away, men den tillhör ironiskt nog de svagaste spåren på skivan. Det var öppningsspåret Feel the Love som jag blev mest förälskad i. Den är visserligen så sockersöt att man får Typ 2-diabetes av att lyssna på den, men det är det värt. Refrängen är värd ett plötsligt blodsockerfall på dansgolvet.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/9FQ8xk6XlMo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/9FQ8xk6XlMo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
9. Fleet Foxes - He doesn't know why
Mitt i alla syntar och monotona samplingar så framstod Fleet Foxes som rätt udda gökar i musikåret 2008. Musikbolaget verkade inte riktigt förstå dem, heller, vilket framgår tydligt av den här ganska töntiga videon - där de verkar försöka sälja in Fleet Foxes som några tokroliga proggare eller något - men låten klarar att stå på sina egna ben, tack vare sina vackra harmonier och dess drömskt vaggviseliknande tilltal.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/pFxdDE0k1_Q"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/pFxdDE0k1_Q" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
8. Beach House - Gila
På tal om udda gökar: Några av mina favoriter under året var Beach House, som i låten Gila lyckades blanda spöklika orgelslingor och melankolisk sång med märkliga, ödesmättade textrader. Det är en svår prestation att de lyckats få det receptet att bli så lätttillgängligt som det faktiskt blivit. Jag fastnade för dem direkt första gången jag hörde dem.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/n6asKRM42sI"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/n6asKRM42sI" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
7. Kate Perry - I kissed a girl
Okej, anledningen till att jag rangordnar den här så högt har kanske något att göra med alla de filmer jag sett med tjejer som mimar till den här låten och kysser varandra, men seriöst - det är en klockren powerpopdänga. Jag tror att Kate Perry är en av få artister vi kommer att minnas om tio år när vi blickar tillbaka på 2008. Eller tja, vi kanske kommer att minnas Jason Mraz också, men minnet av honom kommer ju bara få oss att vilja åka tillbaka med en tidsmaskin för att mörda honom.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/fg8Z5e8WAuM&feature=related"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/fg8Z5e8WAuM&feature=related" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
6. Gnarls Barkley - Going On
De flesta anser väl att Gnarls Barkleys uppföljning var en besvikelse, men jag tycker att Going On var en klockren singel, i linje med precis vad som helst från St Elsewhere. Under ett år när nästan inget svängde så räcker det gott och väl för en hög och fin placering på min topplista över årets bästa låtar. Jag beklagar att jag inte hittade någon video. Det fanns en på Youtube förut, men den plockades ner.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/LnTrZYHK_II"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/LnTrZYHK_II" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
5. Kylie Minogue - Wow
Jag älskar Kylie, och bland alla åttiotalsflörtar som rådde 2008 så var det aldrig någon tvekan om att miss Minogue skulle vinna mitt hjärta så fort som jag hört pianoslingan i början på Wow. När jag såg henne dansa som en plastig rymdpingla mellan några backupdansare i Daft Punk-mundering så hade jag kapitulerat totalt. Jag hatar henne visserligen för att jag inte kan sjunga hennes stämma i Where the Wild Roses grow-duetten med Nick Cave i Singstar (jag är faktiskt dålig på Nick Cave-stämman också. Jag äger däremot på Wannabe med Spice Girls), men jag kan förlåta henne, så länge som hon fortsätter att dansa runt bland de neonrör och glitterljus som är hennes rätta element.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/sCXV5e0Ue78"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/sCXV5e0Ue78" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
4. Veronica Maggio - 17 år
2008 var året som jag en natt drömde att jag gick i samma klass som Kihlen, och att han mobbade mig genom att ta mina byxor efter gympan för att kasta upp dem i ett träd. Jag kan inte tolka det på annat sätt än som ett utslag av avundsjuka bara för att han verkar ha allt. Åtminstone två band; Snook och Maskinen, och så var det ju det där med att han skrev musiken till sin flickvän, undersköna Veronica Maggio. Men precis som den amputerade löjtnanten Dan i Forest Gump blir tillfreds med sin lott i livet efter att ha överlevt en natt ute på ett stormande hav, så kom jag med tiden tillfreds med tanken på att Kihlen har det väldigt, väldigt bra. Det får han gärna ha även fortsättningsvis, så länge som han fortsätter att skriva sådana här underbara små docksöta soulpoplåtar till sin flickvän. Men om du nödvändigtvis ska göra fler cameos i mina drömmar, låt då bli mina brallor fortsättningsvis, tack så mycket.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/23PkA3G6NL8"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/23PkA3G6NL8" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
3. The Shadow Puppets - My mistakes were made for you
The Arctic Monkeys är ett finfint band, men jag trodde aldrig att jag skulle se den där lilla fjuniga hobbiten skriva en låt som förmådde slå an strängar djupt inom mig. Med My Mistakes Were Made For You lyckades han imponera stort på mig, både som låt- och textskrivare, och det var en låt som jag tyckte höll hela året igenom. Inte illa för en liten hobbit.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/TwNkuw-YTVo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/TwNkuw-YTVo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
2. Santogold - Lights out
Om jag vore en wigger så skulle jag ha blivit livrädd så fort jag såg och hörde Santogold. Det här är ju den sortens musik som bleka konstskolebrudar med kroknäsa och hornbågade glasögon spelar. Santogold skiter i det, och spottar ur sig den ena popdängan efter den andra snabbare än någon hinner sätta töntiga etiketter som "eklektisk" på henne. Med sin ömsom lena, och ömsom sträva röst, så var hon definitivt sexigast under hela året, och kanske den som man får utse till årets största popstjärna, eftersom förstaplatsen på denna lista är intagen av en mjuk och försynt liten indiekille.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/62i9Sodwp5o"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/62i9Sodwp5o" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
1. Bon Iver - Flume
Ja. Självklart är det Bon Iver som sitter på förstaplatsen. Det var aldrig någon tvekan för mig om att jag skulle sätta någon Bon Iver-låt på förstaplatsen, men jag valde Flume till sist då jag åtminstone hittade rörliga bilder till den. Vilken låt som helst från hans oantastliga album hade gått bra, dock. Och det räcker ju med den inledande textraden "I am my mother's only one - it's enough" för att sammanfatta allt jag älskar hos den här artisten: Svärtan, vemodet, och den hopplösa skönheten. Det är musik att gråta till. Och det sammanfattar väl musikåret 2008 rätt bra. För det mesta så vill man bara gråta för att det var ett så dåligt musikår, men när det kommer till gräddan så tåras ens ögon av rakt motsatt anledning.
Tack, tack. Underbara Bon Iver.
)
