Nekromanti Mutant och angången

[Ond bråd död]

Jag känner inte alls igen den här beskrivningen av hur det var att spela mutant. Enda kopplingen jag gjorde mellan verkligheten och mutant var möjligheten att man kunde få mutationer av strålning. Det vore ju awesome! I övrigt var Mutant en ytterst trevlig plats där man kunde hitta saker från vår samtid som plötsligt blev närmast magiska. Jag tilltalades enormt av möjligheten att plocka ihop allt möjligt skräp och bygga ett hemligt högkvarter precis som "tre deckare" hade.

Det fanns ett ljuvligt kaos av möjligheter, vad som helst kunde dyka upp och vem som helst kunde bege sig iväg på äventyr. Det var en enorm frihet och det fanns inga jäkla skolor att tvingas iväg till.

Mutant var helt fri från rädsla och oro för min del.

 

[Ond bråd död]

Bra inlägg.

Problemet jag ser är att det finns inte någon bra apokalyps att spela på som ligger i tiden. Vi har knäckt överbefolkningsproblemet. Matfrågan är inte knäckt än, men trenden är klart positiv. Vi fixar sjukdomar på löpande band. Storkrig känns inte speciellt troligt. Terrorismen har aldrig någonsin varit mer än ett myggbett på global skala. Energibristen har vi lösningar på sedan länge. Det finns inga bra apokalypser kvar.

Sure, man kan gå på någon av naturkatastroferna: meteoriter, supervulkaner, muterat virus och så vidare, men det känns lite lökigt att ta till något sådant i Mutant.

Andra alternativ är tex:

* Klasskrig, vilket knappast skulle effa upp världen tillräckligt.
* Global fördumning a la Idiocracy. Möjligt, men känns inte Mutant.

Med andra ord, inget vidare.

Det enda jag kommer på just nu, vilket i verkligheten är ett ickeproblem, men som skulle kunna funka för Mutant är något i stil med Mixmaster från Tremors, ett virus som blandar DNA från olika varelser, vilket kan skapa diverse monstruösa mutanter. En människa med hummerklor? Sure! En köttätande häst med näbb? Varför inte? Det skulle vara väldigt Mutant. Ett lab som forskar på DNA-manipulation har tagit fram viruset som ett verktyg i sitt arbete. Naturligtvis går något snett, och viruset kommer ut. De flesta dör av mutationerna, men några få är immuna eller får meningsfulla mutationer. Efter några generationer så har viruset dött ut, och de som överlever skapar en ny ekologi med nya arter. Det känns Mutant.

Men du är inte ett barn nu. Tänk tillbaka hur det var att läsa kvällspressen som nu kanske har blivit ännu värre på att blåsa upp allt till enorma proportioner.

 

[Sodivra]

Jag tror inte att detta är något som är konstant i världshistorien utan något som stiger (världskrigen, kalla kriget, vår samtid) och sjunker. (50-talet, 80-talet och 90-talet ter sig som mer optimistiska och framåtriktade för mig iaf)

Jag tänker att det finns en naturlig koppling mellan ekonomisk låg- och högkonjunktur och benägenheten att se pessimistisk respektive optimistisk på framtiden.

Så tänker jag också. Men jag plockade bort referenserna till 50, 80 och 90-talet, för jag vet egentligen inte så mycket om hur optimiskt 80 och 90-talet egentligen var.

 

[ekofest]

Bra inlägg.

Enligt mig bör apokalypsen definitivt vara människoskapad, annars säger den inte så mycket om vår tid och man förlorar leken med nuet.

För kanske tio år sedan gjorde man undersökningar på hur barn i olika delar av världen såg på naturvetare och forskare. Barn på sydligare breddgrader ritade människor med olika kön i vita rockar som hjälpte människor. Nordligare barn ritade "galna vetenskapsmän" med labbrör som exploderade.
En rädsla som jag tror finns är den att vi i vår komplexa, specialiserade värld gör oss mer sårbara.
Kombinera det med terrorism vilken syns ofta i medier så kanske man får se en värld där biologiska vapen släppts loss.
Kanske Mutanterna har viruset i sig och får kämpa emot det på olika sätt.

På en mer privat och nationell svensk nivå tror jag att rasism är något som påverkar fler människor personligen här idag än på åttiotalet. Vet inte riktigt hur man ska vinkla det i spelet och jag är inte så insatt i ämnet (vit, straight man) Tror att många upplever "tysta" uteslutningsmekanismer som de tvingas konfrontera varje dag.
Hur man ska hantera det i spel vet jag ej...

Humor tycker jag ska skötas mestadels vid spelbordet. (fast några roliga SLPs kan ju vara rätt kul..)

 

[Ond bråd död]

Min förhoppning är att världen går under i en finanskris.

 

[ekofest]

Min förhoppning är att världen går under i en finanskris.

Just det.
Oroligheter på börsen får man ju höra om rätt mycket med derivatahandel och svarta lådor som flyttar enorma summor på miljondelar av sekunder. Då kan det gå rätt fort utför..

Nackdelen är att vi inte får några coola Mutanter och glasöknar då

 

[God45]

På en mer privat och nationell svensk nivå tror jag att rasism är något som påverkar fler människor personligen här idag än på åttiotalet. Vet inte riktigt hur man ska vinkla det i spelet och jag är inte så insatt i ämnet (vit, straight man) Tror att många upplever "tysta" uteslutningsmekanismer som de tvingas konfrontera varje dag.
Hur man ska hantera det i spel vet jag ej...

När jag läste det här i relation till apokalypser var det här det enda jag kunde tänka på:

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/bHCQA1EJiC0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/bHCQA1EJiC0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[God45]

Min förhoppning är att världen går under i en finanskris.

Just det.
Oroligheter på börsen får man ju höra om rätt mycket med derivatahandel och svarta lådor som flyttar enorma summor på miljondelar av sekunder. Då kan det gå rätt fort utför..

Nackdelen är att vi inte får några coola Mutanter och glasöknar då

Och nu tänker jag på SMBC

 

[Troberg]

Bästa apokalypsen är den bibliska apokalypsen. Sjuhövdade drakar, den babyloniska skökan, blod och malört regnande från himlen och satan härskande i tusen år. Ett rollspel med det hade varit badass

Möjligt, men det hade inte varit Mutant.

 

[Cissi]

Jag tror det finns likheter och skillnader. Vi ser tex inte stora demonstrationståg mot kärnkraft idag. Vi har inget kallt krig. Vi har ingen Luther. Jag tror, oavsett vad Peter påstås ha sagt på 1200-talet att det är svårare att idag fånga en tidsanda som handlar om ett gemensamt yttre hot eller en gemensam allmän fråga. Både bland vuxna och barn. Det är knappast en tid då det är lätt att locka folk till gemensamma enande rörelser. Jag tror världen ser annorlunda ut. Jag tror inte det postmoderna samhället enbart är en konstruerad term som förklarar saker som egentligen skett i alla tider. Jag tror vi lever i en annan tid, en ny tid. Många saker kommer alltid vara samma, men vissa saker förändras faktiskt.

Jag tänker att det postmoderna är en del av den apokalyps som pågår just nu.

Vi närmar oss en ekologisk kollaps (accelererande koldioxidutsläpp, peak oil, peak phosphorus, utfiskning, massutrotning, jordförlust, ökenspridning) och en ekonomisk kollaps (värre finanskriser i ett ekonomiskt system som bygger på paradoxen ständig tillväxt i ett begränsat system).

I den här tiden av välfärdens nedmontering och postmodernistisk normupplösning och nya normer (feminism, hbtq-rättigheter, queerteori och hen) går "Sjuklövern" mot likriktning och triangulering, och Sd och den nya fascismen plockar upp missnöjdheten, debatten handlar om vem som egentligen blir kränkt istället för om ideologi, vi befinner oss i en politisk kris.

Så jag tror att apokalypsen är i allra högsta grad aktuell och närvarande i människors medvetande. Den är inte lika konkret som under kalla kriget, men vi ser omkring oss hur världen och det vi tagit för givet i någon mån kollapsar ekologiskt, ekonomiskt och samhälleligt. Därför angår Mutant oss än idag.

Håller med dig. Jag tror att skillnaden mellan nu och 70-80 tal är att vi inte sluter upp bakom gemensamma idéer. Visst är vi lite oroliga var och en kring miljön, och en på 100 000 köper en miljöbil. Men dagens apokalyps sker inom oss, inte i uppror mot USA, eller Sovjet, eller Nazi-tyskland, eller helvetet, eller häxorna osv.

Problemet med dagens miljöhot är väl snarare att folk bryr sig för lite än att man har en kollektiv rädsla som förlamar oss och hemsöker oss?

Först, bra inlägg av både Arvidos och Nässe.

Jag tror att en av anledningarna till att vi, i alla fall i det här landet, inte sluter upp bakom gemensamma idéer är att hoten som vi ser mot vårt samhälle idag är för "långsamma". Den globala uppvärmingen är oroande, men inte i samma grad som ett förestående kärnvapenkrig. Saker som är hotfulla för oss idag är ganska abstrakta saker, saker vi inte ser med blotta ögat, ännu.

Dessutom, som några andra funderat över redan i den här tråden, så har vi för stora problem med oss själva för att orka bry oss om andra. Det är svårt att sluta upp i protesttåg mot kärnvepenupptrappningen i nordkorea när jag själv mår dåligt, inte vet om min utbildning kan säkra mig ett jobb, om jag kommer ha råd att betala hyran, om jag kommer bli accepterad för den jag är, vad mina vänner egentligen tycker om mig, om jag får vara frisk osv osv.

Vi får det materiellt bättre och bättre, men mår psyksikt sämre och sämre. Hotet idag kommer inte utifrån, det kommer inifrån. Och hur demonstrerar man mot depression?

 

[Mekanurg]

Jag tror inte att detta är något som är konstant i världshistorien utan något som stiger (världskrigen, kalla kriget, vår samtid) och sjunker. (50-talet, 80-talet och 90-talet ter sig som mer optimistiska och framåtriktade för mig iaf)

Jag tänker att det finns en naturlig koppling mellan ekonomisk låg- och högkonjunktur och benägenheten att se pessimistisk respektive optimistisk på framtiden.

Så tänker jag också. Men jag plockade bort referenserna till 50, 80 och 90-talet, för jag vet egentligen inte så mycket om hur optimiskt 80 och 90-talet egentligen var.

1980-talet pre-Gorby var rätt så pessimistiskt. Kalla kriget blev kallare och kärmvapenkapprustningen i Europa ökade. Sedan kom Gorby och med det hopp om något slags förändring.

1990-talet var en mer optimistisk tid. Muren hade fallit, Sovjetunionen dog sotdöden och och det var en sjujäkla ekonomisk utveckling i Indien och Kina.

 

[Mekanurg]

Håller med dig. Jag tror att skillnaden mellan nu och 70-80 tal är att vi inte sluter upp bakom gemensamma idéer.

Det gjorde vi inte då heller.

 

[Mogger]

Håller med dig. Jag tror att skillnaden mellan nu och 70-80 tal är att vi inte sluter upp bakom gemensamma idéer.

Det gjorde vi inte då heller.

Finns det inte en mer utbredd individualism idag? Jag säger inte att det är så, men det är min uppfattning att vi succesivt under väldigt lång tid rört oss åt det hållet.

 

[Troberg]

Håller med dig. Jag tror att skillnaden mellan nu och 70-80 tal är att vi inte sluter upp bakom gemensamma idéer.

Det gjorde vi inte då heller.

Finns det inte en mer utbredd individualism idag? Jag säger inte att det är så, men det är min uppfattning att vi succesivt under väldigt lång tid rört oss åt det hållet.

Så är det, men det var fortfarande inte så att det fanns ett stort "Nu kavlar vi upp ärmarna och fixar det här!" förr, utan det var snarare, speciellt på nationsnivå, en fråga om "Hur hanterar vi det här så att det gynnar oss mer än andra?".

 

[Svarte Faraonen]

1990-talet var en mer optimistisk tid. Muren hade fallit, Sovjetunionen dog sotdöden och och det var en sjujäkla ekonomisk utveckling i Indien och Kina.

Mediamässigt får jag ändå känslan att det var mindre optimistiskt än mycket av 80-talet. "Det är mörkt, det är nittiotal och det regnar" och allt det där.

 

[krank]

1990-talet var en mer optimistisk tid. Muren hade fallit, Sovjetunionen dog sotdöden och och det var en sjujäkla ekonomisk utveckling i Indien och Kina.

Mediamässigt får jag ändå känslan att det var mindre optimistiskt än mycket av 80-talet. "Det är mörkt, det är nittiotal och det regnar" och allt det där.

Jag tror att det eventuellt kan bero på om man tyckte att det var något fint och bra att kapitalismen vann =)

 

[Arfert]

1990-talet var en mer optimistisk tid. Muren hade fallit, Sovjetunionen dog sotdöden och och det var en sjujäkla ekonomisk utveckling i Indien och Kina.

Mediamässigt får jag ändå känslan att det var mindre optimistiskt än mycket av 80-talet. "Det är mörkt, det är nittiotal och det regnar" och allt det där.

Jag tror att det eventuellt kan bero på om man tyckte att det var något fint och bra att kapitalismen vann =)

80-talet var deppigt i början som sagt (och 70-talet var EXTREMT deppigt).. vi skulle alla dö i ett kärnvapenkrig som var "oundvikligt" i folks verklighetsuppfattning. Sen kom Gorby och allt det som följde. Och folk fick en känsla av "puh, vi överlevde".

 

[Arfert]

Kapitalismen vann redan tidigt 1900-tal, då inte man lyckades exportera revolutionen till framför allt Tyskland och andra industriländer. Sen var det kört.

 

[krank]

80-talet var deppigt i början som sagt (och 70-talet var EXTREMT deppigt).. vi skulle alla dö i ett kärnvapenkrig som var "oundvikligt" i folks verklighetsuppfattning. Sen kom Gorby och allt det som följde. Och folk fick en känsla av "puh, vi överlevde".

80-talet har jag inte så många minnen av, men jag minns 90-talet som ett årtionde där allt kändes extremt ytligt och meningslöst; det var kitch och oerhört konstruerad, grund kultur som gällde. Kärnvapenkriget kanske inte hängde över oss, men väl apatin och idén att världen ändå var på väg åt helvete pga giriga företag och miljöförstöring...

Så jag tror att även om en del kände "puh, vi överlevde" så är det en kraftig överdrift att säga att det skulle vara så generellt.

 

[Arfert]

Nittiotalet var en stor räkmacka då allt blev bättre i världen (grovt generaliserat). Det var en uppåtgående spiral. Sen flög några idioter en ett par plan i WTC, och över en natt var vi i skiten igen.