Nekromanti Mysterium!

[Basenanji]

Idag är det min födelsedag! 42 somrar har förflutit sedan jag såg världen första gången på Södersjukhuset i Stockholm (alltid bajare!). Så jag tänker vara fräck nog att ge mig själv i present – era bästa mysterier!

Av alla tematiska ingredienser i rollspel tycker jag att mysteriet är den mest pirriga. Action, drama, att man kan leva sig in i världen, stämningsfullhet, ödemarkens vidsträckthet - alla viktiga, men inget får mig att bli så sugen att spela som ett juste mysterium.

Då tänker jag kanske inte i första hand på barnböckernas varianter (De Fem och Mysteriet med Väderkvarnen) utan på mysteriet i en mer vuxen populärkulturell sättning.

För mig är mysteriet också den bästa motorn i rälsade eller traditionella spel. Att kunna skapa ett spännande mysterium är således en nödvändig kompetens för en hugad äventyrsförfattare. Här behöver jag lära, lära om och lära nytt. Mitt hopp står till er!

Tanken med den här tråden är alltså att vi hjälps åt med att skriva små mysterier som motiverar spelarna (inte rollpersonerna nödvändigtvis) att gå vidare i äventyret!

Mina fattiga exempel följer:

"Sa du att offret hittades död den tjugonde? Vem var det då som ringde från hennes mobiltelefon?"

Men ännu bättre (tycker jag) är mysterier med övernaturliga ingredienser, a la X-files:

"–Det där området är avspärrat, det har det varit sedan 1950-talet. Armén gjorde provsprängningar av biologiska vapen där. Lär inte finnas något som lever förutom kackerlackor och gråsuggor nu.

–Så varför kör det just nu ut tio stora långtradare därifrån?"

Varför inte ett mysterium på tema Illuminati?

"Du vet han statsvetaren som jobbade här förut? Han har blivit sparkad! Skitkonstigt, men ännu märkligare är att jag såg hur han och några män i svarta kostymer pratade upprört förra måndagen. Det verkade som att han hade något att göra med Genevekontraktet, men det kan väl inte stämma? Och i morse fick jag ett anonymt,mystiskt brev med en nyckel till en postbox i New Jersey. Vad fan är det som händer?"

Mysterier kan ju förstås finnas till andra genrer. Svavelvinter levererar väl det bästa med sina mystiska och ondkefulla Shaguliter?

---

Hjälp mig och andra i min situation genom att skriva upplevda, inbillade, påhittade eller riktiga mysterier i den här tråden!

 

[God45]

Grattis

Det finns en bit död åkermark mellan Lund och Hörby bredvid E22:an. Allting runtomkring är grön och fint eller gult och fint (Det är Skåne, folk odlar mycket raps) men den här biten av mark är helt död. Det ser ut som om det varit ett kemikalieutsläpp eller någonting fast större. Det är den här ojämna biten mark, kanske åtta eller niohundra meter bred och fem hundra meter lång bit av åker som är helt död. Marken är brun och grå till och med och ser giftig ut.

Åtminstone en gång varannan månad eller så, ibland oftare och ibland mer sällan så ser jag att det varit en olycka precis vid den biten mark. Jag vill inte framstå som killen som stannar till och tittar på olyckor eller så men seriöst, vissa av de här olyckorna har folk dött i. Man rullar inte bara en bil rakt ner i ett dike och knycklar till den så att taket är helt intryckt och rutorna har krossats och går därifrån oskadd.

Så för några veckor sedan tänkte jag att jag skulle kolla upp hur mycket olyckor som varit på den biten väg. De håller på att bygga säkerhetsräcken på 108:an i närheten så de hade kunnat bygga där också tänkte jag, där måste ju vara fler olyckor.

Det finns inga olyckor rapporterade där. Någonsin. Jag kollade tidningarna på internet och kunde inte hitta något. Googlade runt och hittade inget. Så till sist ringer jag en kille som jag känner som jobbar som ambulansförare på Lunds sjukhus, han har inte hör talas om några olyckor där så länge han jobbat där och han har varit där i tre år.

Så jag planerar med en kompis och åker ut dit. För jag åker inte dit ensam. Vi letar runt och hittar bitar av krossat glas längs hela den döda biten. Inte bara krossat glas heller utan plast, en backspegel och ett par bitar metall som ser ut att komma från olika bilar.

Jag kör inte den vägen till Hörby längre, jag tar en omväg på 40 minuter istället.

 

[Anchorman]

Hittade du på eller är det sant?

 

[God45]

Jag skickade den ocensurerade grejen till Basenaji men ni får den censurerade versionen eftersom det var lite för känsliga uppgifter med:

Jag har ett mysterium till som jag kommer att tänka på så här på rak arm.

Det var ett mord/självmord i Stad x för några år sedan där det var en äldre man som sköt sin fru och sedan sig själv. De bodde uppe mellan fotbollsstadion och X om ni som känner till stan vill veta. Båda två var i sjuttioårsåldern, frun var väldigt dement och satt i rullstol. Mannen var skröplig och behövde hjälp från hemtjänsten med att städa och ge sin fru medisiner och så men var annars frisk och klar i huvudet.

Och så en dag tar han sitt jaktgevär, skjuter sin fru och sedan sig själv. Helt utan förvarning.

Men det här är inte ett riktigt mysterium än. För det kan finnas förklaringar här, kanske började han själv känna sig dement och orkade inte mer. Eller så kände han att han var döende och oroade sig för vad som skulle hända med sin fru.

Men här kommer den märkliga biten. Efter att han sköt sin fru och innan han sköt sig själv sågade han av hennes huvud. Den här killen som inte ens orkade dammsuga sitt eget hus. Hur fan orkade han såga av någons huvud?! Men framför allt, varför gjorde han det?

 

[chrull]

Också en sann historia:

Vintern jag fyllde 7 eller 8 hittade jag blod ihop med djurspår i snön i villaområdet jag bodde i. Jag växte upp i ett litet villaområde, på ett berg, som var helt omringat av skog, med bara en bilväg och två mörka gångvägar som ledde ut till resten av världen. och när jag och en kompis, Daniel var ute och promenerade en mörk vinterkväll stannade vi för att det fanns två-tre tydliga bloddroppar i den vita snön. Det var först när vi stod där och undrade hur de kommit dit som vi såg spåren i snön. Det var för stora för att vara från en katt och såg inte heller helt ut som hundspår. Det var också synliga märken efter klor på tassarna, och med tanke på avståndet mellan avtrycken så måste det ha sprungit väldigt snabbt fram.

Eftersom spåren ledde åt hållet vi var på väg bestämde vi oss för att vända, vi följde gatan åt det håller spåren kommit ifrån, trodde vi hade tappat bort dem när de verkade försvinna i några hjulspår från bilar som kanske passerat förbi 20 minuter tidigare, men efter kanske 200 meter dök de upp igen, på trottaren på andra sidan. Mitt emot där gångvägen genom skogen upp mot radhusområdet som låg högre upp på berget dök de upp, och försvann in på huset mitt emot gångvägen. Villaområdet var inte särskilt stort, och även om inte alla kände alla så var det i alla fall så att alla kände någon som kände alla. Bortsett från det här huset, det är en låg, mörkröd villa med en carport där det alltid stod en bil under en presenning. När tomten inte var täckt av snö var gräset alltid vildvuxet, en hög och lika vildvuxen häck skymde insikten och tittade man in mot huset genom infarten så var persiennerna alltid neddragna. Vi såg aldrig någon gå in eller ut, det stod aldrig bilar på besök på gatan utanför. Hade det inte varit för att det ibland syntes sken av en tänd lampa mellan persiennerna eller för att det ibland skottades en smal gångväg från trottoar fram till carporten hade vi nog trott att huset var helt obebott. Dit in ledde spåren, upp längs den skottade gången till in under carportens tak, där snön inte lyckats ta sig. Vi vågade inte gå längre in på tomten för att kolla om vi kunde se att spåren fortsatte ut i snön någon annanstans, eller om det enda möjliga var att spåren började vid husets ytterdörr. Vi sprang istället därifrån, hem till mig som bodde längre bort. Både mina och Daniels föräldrar trodde att det var en grävling vi sett spår av, men vi slog upp grävlingsspår och bilderna i boken stämde inte alls med vad vi sett vid de där bloddropparna.

Nästa dag träffade vi en annan kompis, Robert. Innan vi hunnit berätta vad som hänt kvällen innan berättade Robert att de på morgonen hittat deras kanin, Elsa, på baksidan. Kaninen hade dött någon månad tidigare då den suttit i sin utebur och något djur slitit sönder hönsnätet för att tugga ihjäl Elsa och sen bara lämna kadavret på deras gräsmatta. Nu hade något grävt upp den lilla grav som familjen begravt Elsa i, och lämnat kroppen på nästan samma ställe. Under natten hade det kommit lite mer snö, så vi hittade inga spår igen, men vi var säkra på att det inte var en grävling vi sett spår av kvällen innan, och nu litade vi inte längre på att det var som Roberts föräldrar sa, att det var en grävling som dödat Elsa månaden innan.

 

[mr_si]

hmm, du skriver att spåren var för stora för att komma från en katt, var de lika kattspår i övrigt? Jag funderar isf på om de kan ha gjorts av en maine coon katt som ska kunna bli rejält stora eller varför inte ett lodjur?

 

[chrull]

hmm, du skriver att spåren var för stora för att komma från en katt, var de lika kattspår i övrigt? Jag funderar isf på om de kan ha gjorts av en maine coon katt som ska kunna bli rejält stora eller varför inte ett lodjur?

Jag minns faktiskt inte riktigt. Bara att det fanns tydliga spår av klor, och att vi tyckte att de såg ut som en kombination av kattspår och hundspår. Några lodjur/vargar har vi aldrig sett i närheten, och om det var en räv så var det en jävligt stor räv.

 

[Organ]

En man hittas död på en klippa vid havet. Han har en skottskada i huvudet och en avfyrad pistol i handen. Vid obduktionen framkommer följande. (1.) Ingen kula återfinns då sårkanalen går rakt genom huvudet från höger till vänster tinning. (2.) Den dödes position tyder på att han vid dödsögonblicket suttit vänd med vänster sida ut mot havet. Det gör att utredarna utgår från att kulan gått förlorad i vattnet. Vid första anblicken finns det inget som tyder på annat än att den döde själv åsamkat sig skottskadan, och med det vapen som återfanns på platsen. Emellertid så innehåller obducentens rapport några förbryllande omständigheter. Huden kring ingångshålet är inte svedd, vilket annars är det vanliga när det rör sig om skottskador åsamkade på nära håll. Krutstänk återfinns på den dödes händer och på ärmen till den jacka han bar men inte i vare sig hår eller på huden på huvudets högra sida. Obducenten skriver även att det på grund av bristen på krutstänk är osannolikt att det dödande skottet avfyrades på kortare avstånd än tre meter. Sårkanalens beskaffenhet antyder snarare att kulan avfyrades på ett betydande avstånd, ett som kan antas räknas i ett antal hundra meter. På grund av det kraftiga sårtrauma som vävnaden utsatts för så är det svårt att säga något med säkerhet, men obducenten tvekar att ange kalibern på den kula som orsakade skadan som varandes överensstämmande med det vapen som återfanns på platsen. En av utredarna minns ett av de få vittnesmål de har där ett vittne som befann sig på cirka åttahundra meters avstånd sade sig vara säker på att denne hörde två skott i snabb följd och inte ett som man skulle kunna anta. Detta tillskrevs vid tillfället en ekoeffekt. Utredarna måste ställa sig följande frågor. (1.) Om inte offret avfyrade det dödande skottet; vem gjorde då det? (2.) Om vapnet som hittades på platsen inte orsakade den den dödes skador, varför hade det blivit avfyrat?

/Anders

 

[Basenanji]

Tack för alla bra mysterier!

 

[Organ]

Jag hade för ett antal år sedan en arbetskamrat som hette Henry. Henry var minst tjugo år äldre än jag men vi kom bra överens och trivdes ihop. Vid ett tillfälle så hade vi nån slags personalfest hemma hos chefen på dennes lantställe. Det var mitt i sommaren och det var ett femtontal personer som grillade och drack öl. Det blev en lång och ganska våt tillställning. Långt in på natten så hamnade jag och Henry i samma hammock. Festen hade lugnat ner sig avsevärt men pågick fläckvis. Där jag och Henry satt var det emellertid lungt och stilla. Vi hade varsin halvuppdrucken ölburk i handen. Vi satt där länge. Vi pratade om ditt och datt men satt även helt tysta under långa perioder. Det var den typen av samtal som antingen helt dör ut och avslutas eller blir förtroligare. Vårt ramlade in på den senare stigen. Efter att tämligen öppenhjärtigt ha berättat om våra respektive triumfer och nederlag, med betoning på det sista, berättade Henry följande historia för mig.

Henry kom från en mindre ort i norra Sverige. Detta var i slutet på 70-talet. Henry hade en syster som till och från under flera år varit ihop med en kille som inte kunde kallas annat än en "charmig skitstövel", Henrys egna ord. Han, skitstöveln alltså, hade varit otrogen, lånat pengar han lovade betala igen men aldrig gjorde och varit opålitlig i största allmänhet och så vidare, allt på klassiskt skitstövel-maner. Slutligen hade systern fått nog och en gång för alla kastat ut skitstöveln, något Henry tyckte vad typ det klyftigaste hon gjort i hela sitt liv. Systern och skitstöveln hade dock viss kontakt och Henry var orolig att de skulle bli ihop igen. Han tog upp det med systern som dock försäkrade att han inte behövde vara orolig och att hon aldrig i helsike skulle bli ihop med skitstöveln igen. Oron gnagde dock Henry. Skitstöveln var som tidigare sagt av den charmiga, vältaliga typen och verkade bespetsa sig på att återuppta förhållandet igen och Henry var orolig att systern skulle falla till föga om skitstöveln fortsatte sin tjatkampanj.

När den här historien utspelade sig så jobbade Henry som brevbärare. Det slumpade sig så att hans syster bodde inom hans utdelningsområde, så han inte bara delade ut, utan sorterade även hennes post. En dag när han som vanligt satt och sorterade posten så såg han att skitststöveln hade skickat ett flyttkort till systern. Tydligen skulle han flytta och ville meddela det. Flytten gick bara ett par mil, så inget ändrades i sak. Men Henry påmindes ännu en gång om skitstöveln och dennes försök att återigen bli ihop med systern. Förutom adressen så skrev han sådant som att han saknade sin fd flickvän och hur bra de hade passat ihop. Sur och frustrerad och förbannandes skitstöveln stoppade Henry ner kortet i fickan och sorterade vidare. Först nästa dag, när han satt och rökte på postontorets lastkaj så märkte han att han hade kvar skitstövelns kort i fickan. Han satt med det i handen ett tag för att sedan, helt på en ingivelse som han senare inte för sitt liv kunde säga var den kom från, han hade aldrig gjort något liknande tidigare, sätta den till cigaretten tills den flammade upp och tog eld. Han höll lågan nedåt medans han tänkte "Kan du inte bara försvinna, din jävel!". Han till och med sade det högt för sig själv där han satt och eldade upp flyttkortet. Så mån om att det helt skulle brinna upp var han att han svedde fingrarna.

Grejen är att skitstöveln gjorde just det. Han hade precis installerat sig i sin nya lägenhet när han bara försvann. Det var som om han gått upp i rök. Det sista livstecknet från honom var när han tidigare samma dag, ett par timmar innan Henry eldade upp hans flyttkort, handlade i sin lokala matbutik. Varorna han köpte återfanns prydligt instoppade i kyl och skafferi. Ingenting saknades. Skitstövelns plånbok och pass hittades i lägenheten. Polisen kunde inte ens säkerställa ifall det ens saknades skor och ytterkläder som kunde antyda att han gått ut. Detta skedde som sagt på 70-talet och när Henry berättade historien för mig så hade det gått nästan femton år utan att minsta spår någonstin hittats efter skitstöveln.

När Henry var klar så frågade jag honom om han, som han verkade antyda, på allvar trodde att han på något vis var skyldig till skitstövelns försvinnande. Henry satt först bara tyst. Sedan tittade han bort och sade, "Det har jag aldrig sagt". Han tog en klunk ur ölburken och fortsatte sedan tyst, nästan som för sig själv, "Men det var den sista gången jag brände post adresserat till någon annan".

/Anders

 

[mr_si]

tycker detta var en grymt trevlig tråd med många spännande mysterier så jag försöker helt sonika putta upp den i hopp om fler medan jag försöker fundera ut något eget att bidra med