Myten om den monokulturella monoteismen

[Skarpskytten]

Min återkommande käpphäst är att pga protestantisk bias så beskrivs religion i rollspelsböcker ofta som en fråga om just tro. Typ "i den här religionen tror man på en gud, reinkarnation och att svarta katter betyder otur". Lägg därefter till någon symbol, typ att religionen representeras av ett svärd eller en regnbåge eller något. Vad man gör är ofta mindre beskrivet. Eventuellt något tabu, typ "religionen förbjuder mord och konstbevattning".

Eon, med sin förkärlek för listor, kan i gamla böcker lista mängder av Daak-helgon och deras symboler... Men inget om hur deras dagar firas!

Om vi tänker på Europa: väldigt många firar religiösa högtider utan att nödvändigtvis se sig som religlösa. Man kan t o m fira typ samma sak på typ samma dag inom olika inriktningar... Men göra det på helt olika sätt. Olika maträtter, klädsel, sånger, lekar osv beroende på land. Och folk har bättre koll på "såhär brukar man fira" än exakt varför.
Dvs "Jag tror inte på Jesus och det där, men klart man firar påsk, kan texten till 'Den sommartid nu kommer', gifter sig i kyrkan och är ledig på söndagar."

I rollspel brukar tendensen bli tvärtom, typ: "jag är dvärg, så jag tror på Vontar. Men jag gör inget särskilt".

Det heter ortopraxi, detta med att handla korrekt, vilket är någon annat än ortodoxi, att tro korrekt. Se vidare här:https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ortopraxi.

De gamla polyteistiska religionerna var så vitt jag kan förstå mycket mer inne på praxis än tro. Oden skiter i om du tror på honom; han vill ha sina korrekt hängda hästar vid midvinter.

Eftersom vi lever i ett samhälle präglat av monoteistisk ordodoxi har vi svårt att få våra fantasi-religioner rätt.

 

[JohanL]

Det heter ortopraxi, detta med att handla korrekt, vilket är någon annat än ortodoxi, att tro korrekt. Se vidare här:https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ortopraxi.

De gamla polyteistiska religionerna var så vitt jag kan förstå mycket mer inne på praxis än tro.

Även Islam och Judendomen är mycket mer ortopraxiska. Du är "troende" kristen, "praktiserande" muslim, eller "observant" jude.

Kristendomen är det som är udda historiskt, av historiska skäl - de tidiga texterna och traditionerna har inte mycket specifika anvisningar om något man behöver göra annat än att ge bort sina pengar och älska sin Gud och sin nästa, så det kännetecknande är i stället att man tror att Jesus är Gud och din personlige frälsare. Det väldigt skakiga källäget gjorde ocksså att tron omedelbart splittrades i faktioner och "kätterier" (en kättare är trots allt bara någon som inte tycker som du). Kristendomens ursprungliga premiss är att världen kommer att gå under om något årtionde i vilket fall och att det man behöver göra är att hålla sig ren fram tills dess. Den behövde inget samhällsskick.

Redan Antiken var helt nedlusad med kätterier - min favorit är Adoptionismen, som menar att Jesus visserligen är Guds son, men Guds adopterade son - adoptionen sker vid hans dop, och när Jesus på korset säger "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" är det för att Gud har övergivit honom och kallat hem den gudomliga essensen och bara lämnat personen där.

 

[JohanL]

Plinius den yngre uttrycker en hög grad av frustration över att de kristna vägrar offra till kejsaren även efter att han sagt till dem att han struntar helt i vad de faktiskt tror och tycker om saken bara de gör det. Vill de att han ska behöva förfölja dem, liksom?!

 

[God45]

För att vara motvals och stuff. Det är dock mycket intressantare att spela rollspel om tro och värderingar än om ritualer eller högtider. Ren ritual är ganska tråkigt karaktärsspel.

Typexempel, Mask of the Betrayer till Neverwinter Nights. Medan det på ytan är polyteism och ritual fokus är det en centimeter djupt ner en djupt kristen berättelse om personlig tro. För det är en bättre berättelse!

Om det inte är pajveckan i Wfrp så klart! Den bästa högtiden i rollspel!

 

[JohanL]

En annan sak som blir suspekt med "tro" är om det är en fantasyvärld där gudarna uppenbarligen och bevisligen finns. För att citera Pratchett:

“Most witches don’t believe in gods. They know that the gods exist, of course. They even deal with them occasionally. But they don’t believe in them. They know them too well. It would be like believing in the postman.”

När gudarna aLldeles uppenbart finns handlar det om vem eller vilka man dedikerar sig till, inte vilka man "tror" på. Ingen (okej, några) i Glorantha skulle förneka att den Röda gudinnan finns - de som motsätter sig religionen är i stället motståndare till att hon finns eller tycker att hon inte är värdig att dyrkas!

 

[Arrikir]

[

En annan sak som blir suspekt med "tro" är om det är en fantasyvärld där gudarna uppenbarligen och bevisligen finns

Detta är just varför jag gillar D&D settingen Eberron så mycket. Man vet inte om gudarna finns, och krafter som är "divine" kan också komma från viljestyrka etc.

 

[clarence redd]

Det väldigt skakiga källäget gjorde ocksså att tron omedelbart splittrades i faktioner och "kätterier" (en kättare är trots allt bara någon som inte tycker som du).

Är det Rollspel.nu du tänker på här? Jag har länge misstänkt att @Magnus Seter planerar att omvandla forumet till en religion för enbart kättare. På första kyrkomötet kommer vi inte ens kunna enas om vad ”rollspel” egentligen är. I slutet av mötet kallar alla varandra för kättare. Mission accomplished.

Har inte @Mekanurg skrivit att för varje organisation bör man skapa minst två fraktioner, som i sin tur delas upp i fraktioner och så vidare. Det är ett briljant upplägg. Det skapar många konflikter även i monokulturer.

 

[Mogger]

För att vara motvals och stuff. Det är dock mycket intressantare att spela rollspel om tro och värderingar än om ritualer eller högtider. Ren ritual är ganska tråkigt karaktärsspel.

Typexempel, Mask of the Betrayer till Neverwinter Nights. Medan det på ytan är polyteism och ritual fokus är det en centimeter djupt ner en djupt kristen berättelse om personlig tro. För det är en bättre berättelse!

Om det inte är pajveckan i Wfrp så klart! Den bästa högtiden i rollspel!

Ritualer och sedvänjor är inte bara högtider. Det är hela samhället. Vem går du till om du vill få tillgång till stadens katakomber? Vem har koll på vilka skepp som har anlöpt hamnen? I ett samhälle djupt präglad av ritualer och praxis är det helt grundläggande att gå via tempel eller religiösa ämbeten när något ska bli gjort eller egentligen så fort något alls sker. Detta skapar såklart intrikata strukturer som i sin tur skapar maktpositioner. Det är där nånstans det blir intressant för mig.

Dock är pajveckan den bästa högtiden!

 

[Gamiel]

Typexempel, Mask of the Betrayer till Neverwinter Nights. Medan det på ytan är polyteism och ritual fokus är det en centimeter djupt ner en djupt kristen berättelse om personlig tro. För det är en bättre berättelse!

För oss som inte har läst den kan du beskriva hur det är en bättre berättelse?

Det heter ortopraxi, detta med att handla korrekt, vilket är någon annat än ortodoxi, att tro korrekt. Se vidare här:https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ortopraxi.

De gamla polyteistiska religionerna var så vitt jag kan förstå mycket mer inne på praxis än tro. Oden skiter i om du tror på honom; han vill ha sina hängda hästar vi midvinter.

Eftersom vi lever i ett samhälle präglat av monoteistisk ordodoxi har vi svårt att få våra fantasi-religioner rätt.

Fast har inte många av omdaningarna av kristendomen (antingen internet eller genom splitting) haft som orsak/delorsak att man klagar på att kyrkan i sin (då) nuvarande form bara handlar om ritualerna och inte tron.

 

[JohanL]

Fast har inte många av omdaningarna av kristendomen (antingen internet eller genom splitting) haft som orsak/delorsak att man klagar på att kyrkan i sin (då) nuvarande form bara handlar om ritualerna och inte tron.

Vilket i sin tur beror på att flera kyrkor uppfann just de elementen för att folk verkar vilja ha dem. Katolska kyrkan har i alla fall mer ortopraxi än de flesta protestanter, och "Sola Fide" ("Tron allena", alltså en kritik mot framför allt bikten och den sista smörjelsen, eller för all del avlaten) är en reaktion mot det. Hela poängen med protestantismen är att det bara är din personliga tro som spelar roll, medan katolicismen kräver utförandet av specifika ritualer också. Det leder i sin tur till det allmänna prästadömet (katolska men inte protestantiska präster har särskilda övernaturliga förmågor som inte vanligt folk har) och att du inte bara har rätt att utan ska läsa och tolka Bibeln själv.

 

[God45]

Ritualer och sedvänjor är inte bara högtider. Det är hela samhället. Vem går du till om du vill få tillgång till stadens katakomber? Vem har koll på vilka skepp som har anlöpt hamnen? I ett samhälle djupt präglad av ritualer och praxis är det helt grundläggande att gå via tempel eller religiösa ämbeten när något ska bli gjort eller egentligen så fort något alls sker. Detta skapar såklart intrikata strukturer som i sin tur skapar maktpositioner. Det är där nånstans det blir intressant för mig.

Dock är pajveckan den bästa högtiden!

Sådant här ÄR coolt men det känns alltid som det ligger mer på spelledaren, åtminståne i början. Spelarna vill köpa ett svärd och spelledaren berättar om vem de ska prata med och vad de ska göra första gången. Andra gången vet de, och det känns super coolt att kunna sådant. Men det är svårt att greppa tag i direkt som spelare.

 

[terje]

Denna bloggpost handlar om att presentera sedvänjor (religiösa eller ej) som distinkta, greppbara saker spelare kan använda sig av: https://whosemeasure.blogspot.com/2021/01/customs-as-arrows-in-players-quiver.html

 

[Skarpskytten]

För oss som inte har läst den kan du beskriva hur det är en bättre berättelse?

Fast har inte många av omdaningarna av kristendomen (antingen internet eller genom splitting) haft som orsak/delorsak att man klagar på att kyrkan i sin (då) nuvarande form bara handlar om ritualerna och inte tron.

Kanske.

Men jag tror att kristendomen i stor utsträckning (i alla fall i vår moderna, seklulariserade tid) handlar tro. Tron, den närmast personliga relationen troende har till Gud/Jesus, är det centrala. Gud vill att du ska tro på honom och följa hans bud, inte att du ska utföra söndagens offer av oxar på det sätt som pleasar honom bäst .

 

[Mogger]

Sådant här ÄR coolt men det känns alltid som det ligger mer på spelledaren, åtminståne i början. Spelarna vill köpa ett svärd och spelledaren berättar om vem de ska prata med och vad de ska göra första gången. Andra gången vet de, och det känns super coolt att kunna sådant. Men det är svårt att greppa tag i direkt som spelare.

Ja, verkligen. Och handen på hjärtat är det ju lite samma även när dagens Sverige är spelmiljön. Rollpersonerna överklagar liksom inte till Länsstyrelsen och sånt om nått är på tok... Men kan man smyga in det lite här och var (ja, kanske inte just Länsstyrelsen, men lite coola sekter och ämbeten) så skänker det känsla och stämning.

 

[God45]

Ja, verkligen. Och handen på hjärtat är det ju lite samma även när dagens Sverige är spelmiljön. Rollpersonerna överklagar liksom inte till Länsstyrelsen och sånt om nått är på tok... Men kan man smyga in det lite här och var (ja, kanske inte just Länsstyrelsen, men lite coola sekter och ämbeten) så skänker det känsla och stämning.

Jag hade ett Kult scenario där en spelare inte hade hört talas om Överförmyndarnämnden och trodde att det var något påhittar i scenariot! Även om namnet på den myndigheten låter värre än det är.

 

[God45]

Jag kan inte förklara Mask of the Betrayer. Det är som att förklara Silent Hill. Det låter bara som om man försöker förklara en Stephen King bok som utspelar sig i Twin Peaks. Det går inte att fånga på ett tillfredställande sätt.

Så spela det! Ses om 60 timmar!

 

[Gamiel]

Vilket i sin tur beror på att flera kyrkor uppfann just de elementen för att folk verkar vilja ha dem. Katolska kyrkan har i alla fall mer ortopraxi än de flesta protestanter, och "Sola Fide" ("Tron allena", alltså en kritik mot framför allt bikten och den sista smörjelsen, eller för all del avlaten) är en reaktion mot det. Hela poängen med protestantismen är att det bara är din personliga tro som spelar roll, medan katolicismen kräver utförandet av specifika ritualer också. Det leder i sin tur till det allmänna prästadömet (katolska men inte protestantiska präster har särskilda övernaturliga förmågor som inte vanligt folk har) och att du inte bara har rätt att utan ska läsa och tolka Bibeln själv.

Fast samtidigt så har ju många frikyrkorna splittrat från stora protestantiska kyrkor med klagomålet att de senare är för ortopraxiska, så de protestantiska rörelserna är inte fria från det.

 

[Ymir]

Appendixet till "Deities & Demigods" till gamla D&D hade intressanta writeups av alternativa trossystem till D&D - ett dualistiskt och ett monoteistiskt. Det monoteistiska kallades "Faith of the Sun" och fokuserade på eldgudinnan Taiia, som var en slags Shiva-figur med en skapar-aspekt och en förgörar-aspekt. I våra D&D-kampanjer skrotade vi fort D&Ds trista standardgudar, och körde istället på den dualistiska och den monoteistiska tron från Deities & Demigods som de huvudsakliga religionerna i spelvärlden.

Speaking of Shiva så är det intressant hur många västerlänningar uppfattar hinduismen som ett textbook-exempel på polyteism, när den i själva verket genom historien blivit allt mer fokuserad på kulterna av Shiva och Vishnu som pseudo-monoteistiska übergudar. (Jag skyller på bristfällig skolundervisning om hinduismen, jag blev chockad när jag pluggade hinduism på universitetet hur fel allt jag fått lära mig i grundskolan var). Det är kanske samma process genom vilken hebréernas gamla religion för länge sedan gradvis inriktades allt mer på Yahve och till slut blev strikt monoteism.

 

[JohanL]

Det är kanske samma process genom vilken hebréernas gamla religion för länge sedan gradvis inriktades allt mer på Yahve och till slut blev strikt monoteism.

Att "Elohim" är en pluralform tyder starkt på det. "Elohim" var gudakretsen runt överguden El i tidig levantinsk religion.

Dessutom verkar man någon gång ha tagit El(ohim)-religionen och Jahve-religionen och bankat ihop dem till en, vilket kan förklara mycket av både diskrepanserna och duplikationerna i GT.

Det är också något i den här stilen som sker när Sokrates hela tiden talar om "guden" - han tycker uppenbarligen inte att den grekiska polyteismen riktigt håller, utan tänker sig en övergud, eventuellt Zeus i hans egen tolkning. Det i sin tur gör att Sokrates och Platon (i den senares fall också genom nyplatonismen) var ovanligt enkla att acceptera för de tidiga kristna och mycket av elementen bakades in i kristendomen (kristendomen har ibland, som av Nietzsche, kallats "platonism för massorna").

 

[Mekanurg]

Att "Elohim" är en pluralform tyder starkt på det. "Elohim" var gudakretsen runt överguden El i tidig levantinsk religion.

Elohim är ett slags pluralis majestatis. En indikation: när Elohim utgör subjekt i en sats, står predikatet i tredje person, singularis, maskulinum.
Pluralformen ("gudar") är elilim (אלילים).