Lustigt. Jag har då den rakt motsatta upplevelsen. 90-talsförändringarna av Ävenryrsspels utbud var en stark bidragande orsak till att folk i min krets slutade spela (och jag med). Jag började inte bredda mig förrän jag tog upp spelandet igen 2007.
Min upplevelse är densamma som för @chrull. Jag och mina spelkompisar tappade intresset för Äventyrsspels produkter när DoD -91 kom men vi slutade aldrig spela. Istället växlade vi över till andra spel, främst ADD och Star Wars D6. Några hemmabyggen förekom också. Vi återvände till svenska spel när Riotminds släppte DoD men spelet höll inte i längden och MUA lockade aldrig. Istället blev det DnD 3.X följt av en paus när livet kom emellan. 2013 upptäckte vi OSR som drog oss tillbaka till hobbyn och det är också det vi i huvudsak spelat på senare år. Den lilla rollspelsdöd jag upplevt förknippar jag därför inte med Äventyrsspel utan snarare med TSR:s nedgång och fall 1997 samt WEG:s konkurs 1998.
Givetvis kan känslan vara mer subjektiv och produktkopplad utifrån vad man spelade under den perioden. Sen är det väl som nämnt i andra trådar att det beror på vilken fas i livet man befann sig i. För egen del hade jag spelat sedan 1986-87 med mycket fokus på gamla Mutant och Ereb Altor. När dessa spelvärldar trängdes undan av Mutant 2089 (och Rymd/Chronicles) och Chronopia så kom det ungefär samtidigt som jag slutade gymnasiet, började jobba, träffade flickvän osv vilket tillsammans bidrog till att utrymmet och fokuset för rollspel försvann. Att jag överhuvudtaget hittade tillbaka var främst för att jag började läsa Erik Granströms Konfluxsvit-böcker 2004 och blev sugen på att spela kampanjen, involverades i Svavelvinter-rollspelet, År Noll och på den vägen är det... Eon och WoD dök upp under min frånvaro och blev därför aldrig intressant då det handlade om helt andra spelvärldar. Däremot blev jag superpepp på MUA då det fortsatte på den tidslinje i mutant som jag gillade.
Trist och lite provocerande beskrivning av något som många uppskattar...
Jo men absolut, jag var ung student på 00-talet, med massor av fritid och energi. Jag var aldrig del av DoD-fenomenet på 80-talet.
De allra flesta gillar nog att runka, jag är inget undantag, man ska bara inte inbilla sig att det har verkshöjd.
Oerhört trist. Det finns f.ö inga rollspel som inte blickar bakåt, och har inte gjort sedan 90-talet. Att man inte fattar det är bara beklagligt, men för vissa är det tydligen viktigare att framhäva sin egen smak och sätta nedsättande etiketter på andra. Trist som sagt.
Ok, jag å min sida vill hellre se en trivsam Community där vi tillsammans diskuterar och stöter och blöter vår hobby och dess ingredienser. Jag är inte trött på någon enda aspekt av hobbyn bortsett från arga nördar.
Jag tycker det hänt mycket på 6-7 år. Det syns i kulturen (om än begränsat), i butikernas hyllor och i intresset för att prova på hobbyn hos många personer i olika sammanhang.Hur ser vi att vi är i en guldålder nu egentligen...?
Jag ser att brädspel är i en guldålder i Sverige och även tror jag i världen. Jag märker bland ”vanligt folk” att det pratas mycket mer om brädspel och att många är nyfikna och vill spela spel med mig. Men för rollspel har jag inte märkt det alls faktiskt. Spelutvecklingsmässigt så görs det väldigt mycket bra spel, både större och mer påkostade produkter och mindre. Men vad gäller rollspel så har jag i min bubbla inte hört en enda person prata om det utanför den redan kända sfären så att säga på många många år.
Men samtidigt så vet jag att min bubbla (mestadels medelålders akademiker med barn i nedre till övre tonåren) är ganska smal och begränsad och jag är inte ute och träffar nya personer direkt, inte ens före Corona. Hur är vädret på era planeter?
Den stora frågan för hobbyn som helhet är när luften går ur DnD-ballongen, tänker jag. För fler människor spelar 5e än alla andra rollspel tillsammans. Vad händer sen? Tappar hobbyn volym eller går dessa tiotals miljoner människor över till andra spel?
Jag upplever att OSR förändrats avsevärt säg de senaste två-tre åren. Rollspelsarkeologi och retrokloner har blivit mindre framträdande medan nyskapande, minimalism, smarta lösningar och det konstnärliga har fått större utrymme. Jag tycker att det är en trevlig utveckling men det känns samtidigt allt mer påklistrat att kalla denna gren av rollspel för old-school.
Min bild av det är att det alltid är D&D som varit störst i världen, med ganska god marginal. De flesta har inte riktigt behovet att gå “över” till några andra spel, och har nog aldrig haft det.
En tredjedel kommer envisst hålla kvar vid 5e som kommer finnas tillgängligt via OGL, en tredjedel kommer gå över till DnD 6th edition, och resterande tredjedel kommer spridas ut mellan andra rollspel (inklusive en tredjepartsvariant av 5:e) eller sluta spela.
Mm... man kan absolut gå på "detta är mina förfäders yxa"-hypotesen, men själv är det vad jag skulle kalla ett exempel på:
Jag tänkte snarare på det du skrev om uppgång och fall, att just OSR så vitt jag kan avgöra inte är på väg mot något fall. Snarare är det frågan om en slags förvandling liknande den som tradspelen genomgått de senaste tio åren eller så. Just old-school förefaller dock som ett olyckligt ordval i sammanhanget, men beteckningen lär nog leva vidare ändå.
