Jag blev nervös senast under väntan på ett försenat Lufthansa-plan på JFK-flygplatsen på New York, i söndags morse svensk tid. Jag och en kollega strosade som bäst från loungen till gate 18 och fick där reda på att flighten var försenad. Dock stod planet, en 747-400, inne vid gaten.
Nyfiken som jag är så kollade jag på planet och vad som skedde bland personalen ute, där planet verkade lastas med mat och väskor. "Delayed due to technical" var det enda som stod vid skyltarna (snygg engelska...).
Så ser jag det. Och nervositeten stiger markant. Vid infästningen där vingen når flygplanskroppen är ett hål! Det råder en febril aktivitet, folk nere vid planet, allt från väskskyfflare till besättningsmän till folk från Lufthansa är där och gestikulerar och tar foton med digitalkameror. Jag inser att då detta är sista kvällsflyget ut så kommer vi antagligen att bli fast en natt till, och i bästa fall missa vår connecting flight från Frankfurt till Landvetter.
Frustrationen stiger då ingen information ges, barn skriker, TV-apparater spyr ut sportresultat, luftkonditioneringen orkar inte med allt folk så det är varmt och fuktigt. Jag fortsätter att titta. Det kommer en bil med folk och en kille åker upp med en portabel hiss till hålet, som verkar vara stort som ett A3-ark eller så. Och vad gör han?!
Jo, han tar fram tejp och börjar tejpa! I flera lager tejpar han för hålet vid platsen där vingen sitter fast i flygplanskroppen! Efter ett par minuter är han klar och höjer segervisst näven och de övriga på plats tar bilder som om det hela vore en panda-födsel.
En stund senare får vi information om att vi kan gå ombord. Som varandes guld-medlem i Lufthansas Allians-program får jag gå ombord bland de första. Tankarna flyger - tejp? På 11k meters höjd, i minus 60 grader Celsius, under drygt åtta timmar. Men den rationella sidan säger att Lufthansa säkert inte skulle riskera något och att deras egen personal säkert skulle ha protesterat om det var riskfullt. Och vad vet jag om hur man snabbfixar hål i flygplan?
Lätt stärkt går jag förbi besättningsmän och markpersonal som står och diskuterar på tyska, men jag fattar att det är hålet som är ämnet för dagen. Ett par steg senare ser jag en kostymklädd man så trycker en mobiltelefon mot örat och irriterat säger, på engelska, "Ja, Herr Raymond är informerad, men det är inte en chans i hela helvetet att jag tänker godkänna det här! Jag vägrar att sätta min signatur på detta." Därefter inser snubben att det går passagerare förbi honom så han vänder sig om och börjar viska så resten av samtalet tonar bort.
Då blev jag nervös igen. Min kollega, som är världens coolaste kille, blev också nervös.
Väl i planet och inför starten meddelar kaptenen vad som har hänt, iaf vad de vill att folk skall tro ha hänt. Tydligen hade en av matlastbilarnas hissannordning slaget sönder en lampa på skrovet. Och det var det som skulle åtgärdas. Och det var ingen fara och han var tydlig med att poängtera att inga vitala strukturella delar på planet hade skadats.
Jag vet ju bara vad jag såg. Men å andra siden kom vi hem, och vi var bara 25 minuter sena.
Nyfiken som jag är så kollade jag på planet och vad som skedde bland personalen ute, där planet verkade lastas med mat och väskor. "Delayed due to technical" var det enda som stod vid skyltarna (snygg engelska...).
Så ser jag det. Och nervositeten stiger markant. Vid infästningen där vingen når flygplanskroppen är ett hål! Det råder en febril aktivitet, folk nere vid planet, allt från väskskyfflare till besättningsmän till folk från Lufthansa är där och gestikulerar och tar foton med digitalkameror. Jag inser att då detta är sista kvällsflyget ut så kommer vi antagligen att bli fast en natt till, och i bästa fall missa vår connecting flight från Frankfurt till Landvetter.
Frustrationen stiger då ingen information ges, barn skriker, TV-apparater spyr ut sportresultat, luftkonditioneringen orkar inte med allt folk så det är varmt och fuktigt. Jag fortsätter att titta. Det kommer en bil med folk och en kille åker upp med en portabel hiss till hålet, som verkar vara stort som ett A3-ark eller så. Och vad gör han?!
Jo, han tar fram tejp och börjar tejpa! I flera lager tejpar han för hålet vid platsen där vingen sitter fast i flygplanskroppen! Efter ett par minuter är han klar och höjer segervisst näven och de övriga på plats tar bilder som om det hela vore en panda-födsel.
En stund senare får vi information om att vi kan gå ombord. Som varandes guld-medlem i Lufthansas Allians-program får jag gå ombord bland de första. Tankarna flyger - tejp? På 11k meters höjd, i minus 60 grader Celsius, under drygt åtta timmar. Men den rationella sidan säger att Lufthansa säkert inte skulle riskera något och att deras egen personal säkert skulle ha protesterat om det var riskfullt. Och vad vet jag om hur man snabbfixar hål i flygplan?
Lätt stärkt går jag förbi besättningsmän och markpersonal som står och diskuterar på tyska, men jag fattar att det är hålet som är ämnet för dagen. Ett par steg senare ser jag en kostymklädd man så trycker en mobiltelefon mot örat och irriterat säger, på engelska, "Ja, Herr Raymond är informerad, men det är inte en chans i hela helvetet att jag tänker godkänna det här! Jag vägrar att sätta min signatur på detta." Därefter inser snubben att det går passagerare förbi honom så han vänder sig om och börjar viska så resten av samtalet tonar bort.
Då blev jag nervös igen. Min kollega, som är världens coolaste kille, blev också nervös.
Väl i planet och inför starten meddelar kaptenen vad som har hänt, iaf vad de vill att folk skall tro ha hänt. Tydligen hade en av matlastbilarnas hissannordning slaget sönder en lampa på skrovet. Och det var det som skulle åtgärdas. Och det var ingen fara och han var tydlig med att poängtera att inga vitala strukturella delar på planet hade skadats.
Jag vet ju bara vad jag såg. Men å andra siden kom vi hem, och vi var bara 25 minuter sena.
