Jag håller med om att dvärgar ofta blir standardiserad i rollspel på grund av nisch protection och av tradition. Den spännande frågan för min del är hur kan man göra dvärgar mer varierade och spännande och fortfarande få dem att känns som dvärgar.
Det bekymmer som finns är det som
@Sinisa_ tog upp, att dvärgar har mindre "bandbredd" än många andra folkslag – västen känns så att säga trängre än den gör för alver eller så.
Jag tänker ofta på en sak Grant Morrison säger om att arbeta med etablerade karaktärer. I hans fall, eftersom han skriver serier, handlade det ofta om olika superhjältar; Morrison har ju skrivit legendariska årgångar av X-men, Stålis och Batman, till exempel.
Han säger att man aldrig ska försöka "göra sin egen grej" med en arketyp utan att först gå tillbaka till den ursprungliga version som verkligen fungerade och förstå VAD det var som fungerade. Ur minnet menar han ungefär att man kan skriva en supermörk och gritty Batman, för det som fick folk att älska Batman en gång i tiden, och som gjorde att serietidningen överlevde, var just något tragiskt och kusligt och verklighetsnära i hans gestalt -- hans föräldrar är döda, han klär ut sig till en fladdermus, han saknar superkrafter. Motsatsen är Stålmannen, vars kärna inte alls är mörk och realistisk, utan ljus och förtrollande och hoppfull -- han är ju inte en hämnare eller plågad hjälte, utan en sorts frälsargestalt.
Så när det kommer till dvärgar är kanske frågan vad det är som faktiskt funkar i den ursprungliga, rätt trånga arketypen. VARFÖR känns det så viktigt att de har skägg? Vad fyller skägget för funktion? Om skägget var estetiskt skulle det väl inte ha hängt med i alla år, utan det måste tala till något i vårt, jamen vårt kollektiva undermedvetna, nästan. En lite skäggig man som bor under jorden. Man kommer att tänka på Samson vars styrka satt i hans långa hår, men det känns lite... sökt, gör det inte det? "Dvärgars styrka sitter i deras skägg". Det är något med skäggen som alltid blir lite töntigt. "En dvärg skulle hellre dö än att raka av sig sitt skägg." Jaså? Varför det? Skägg växer ju ut igen? Om jag skulle skriva om dvärgar skulle jag låta dem förhålla sig till sina skägg ungefär så som många judar och muslimer (och sikher osv) gör: det traditionella och pålitliga är ha ett rejält skägg, eftersom de stora dvärgiska patriarkerna och hjältarna alla hade skägg, och eftersom det till och med finns religiösa påbud om att en dvärg bör ha ett skägg, för att hedra dvärgprofeten så-och-så som med sina bara händer raserade det alviska fängelset där han och hans stam hölls fångna. Men jag skulle också låta seden ha försunnit i många dvärgiska kulturer, så att det finns dvärgnationer där alla lika gärna kan ha en stor slokmustasch eller flätade polisonger eller något annat -- kanske därför att alvkungen i deras rike en gång i det avlägsna förflutna förbjöd dem att ha helskägg -- och de dvärgar som lever bland andra folk skulle nog ofta raka sig helt utan att det väckte mer än en misstänksam grymtning bland deras fränder.
Det viktiga för dvärgar kanske är det där att de lever i mörkret under jorden och är krumma och små och liksom traditionellt "fula", men att de samtidigt älskar skönhet, och kan framställa de allra vackraste tingen i universum. Hos Tolkien, och kanske hos många av hans efterföljare, blir det där väl tydligast i den dvärgiska girigheten, som lätt blir just parodisk -- "where's me gold" -- men om jag skulle försöka återuppfinna dvärgar skulle jag grubbla länge och djupt på vad jag skulle göra av det där med hantverkandet och samladet på guld. Kanske kan man låta dvärgarnas ursprung som en sorts älvfolk lysa igenom lite mer än vad som är vanligt? Jag skulle vilja att "default-settingen" av hela grejen med guld och smide var något ljust och hoppfullt och liksom
eteriskt, snarare än tragiskt och bundet till materien. Jag menar, finns det inte något fint, också, i människors längtan efter smycken och skönhet och glimrande ädelstenar och vackra hantverk? Något som har att göra med gåvor och minne och fest, med att vilja vara vackra för varandra, att förädlas och förvandlas? Kanske dvärgarna inte dyrkar en "smed-gud" eller "berg-gud", utan Skönheten. Kanske de sysslar med någon sorts alkemi, där de tror sig vara förbannade med förkrympta, hårda kroppar som dock en dag ska förvandlas och bli mer traditionellt vackra, och kanske till och med okroppsliga, som änglar? Eller så kanske de är gnostiker som anser sig
välsignade med att vara fula och fördrivna till underjorden, därför att det gör det lättare att se sanningen: att världen är fallen och förbannad och eländig? Det kanske är därför det alltid skär sig mellan dem och alverna: alverna som är så vackra, och som lever uppe i ljuset, är i dvärgarnas ögon förblindade av materien, av världen -- jag vet inte. Min känsla är helt enkelt att dvärgar i traditionell fantasy bara tycker om guld och vackra smycken för att de vill sälja dem till andra folkslag och bli rika, eller kanske för att lägga dem på hög och ruva på dem som en sorts von-Anka-typer, och att de på sin höjd kanske tillverkar bostäder av guld om de själva vill njuta av sin rikedom och hantverksskicklighet, och det verkar så... märkligt och platt. Som om alla dvärgar är en sorts Uday Husseinfigurer som vill ha toalettstolar av guld. Och hela historien med öl och lättkränkthet och stolthet och så vidare fyller ju bara på det där ytterligare.
Dvärgarna kanske inte ska förstås som buttra och urstarka smeder, utan just som tillverkare av fullständigt bländande och förtrollande skönhet? Jag är medveten om att det inte finns en motsättning mellan att vara en urstark smed och någon som tillverkar vackra ting, men jag tänker här på den evigt undflyende
känslan; jag skulle på något sätt vilja ha dvärgar som har konstnärssjälar snarare än själar som köpmän, och jag skulle vilja att det var mer uttalat och förstått också av andra, snarare än att det var en brasklapp i världsbeskrivningen (dvs
inte att "många upplever dvärgar som folkskygga och ilskna, men i själva verket döljer deras hätska humör ofta" etc); dvärgars butterhet ska inte vara, eller ens upplevas som, en sur enstörings butterhet, utan en drömmares eller poets melankoli och kärlek till ensamhet, nätter, gamla maosoleum och ruiner; och deras styrka är inte en packad sportfånes styrka, och inte heller en packad sportfånes fantasi om en skotsk krigares styrka, utan styrkan hos... jag vet inte. Ett bankvalv som rymmer Mona Lisa, höll jag på att skriva, vad det nu skulle kunna betyda.
Jag gillar verkligen tanken på att de har någon sorts gnostisk religion.
Jag minns att det i Chronopia fanns något som hette "dvärgisk advokat", och att det lilla ordparet liksom fick min tonårshjärna att explodera, därför att jag fattade något om världsbygge.
Jaja. Till saken hör nog att jag aldrig har spelat dvärg, eller skrivit om dvärgar, eller tyckt särskilt mycket om dem, eller fattat grejen med dem. Ville mest dela med mig av det där som Morrison sa om Batman.
