När du spelar rollspel hur mycket av karaktärens val baserar sig på din egen logik ,moral , etik , världssyn ?.

[ÅkeZorkh]

För övrigt tycker jag inte att saker och ting behöver gestaltas snyggt. Precis som irl är tillvaron i rollspelet ibland skitig, hemsk, brutal och vidrig.

 

[Dr_Dängrot]

Grejen är att även en rasist förmodligen inte enkom är en rasist. Hen är också en människa (eller motsvarande) med en förmodligen bred palett egenskaper, åsikter, känslor och tankar. Precis som alla andra. Den rasistiska plantageägaren kanske hamnar i situationer där hans/hennes rasism inte är hans primära egenskap eller där hen kan tvingas omvärdera olika uppfattningar.

Jag gillar att spela karaktärer som inte alls är som jag, det är lite av charmen med den interaktiva teater rollspel de facto delvis är.

Jag skulle nog känna mig mer bekväm med rasism som ett överliggande bakgrunds tema än att ha med rasism på individnivå . Tex att spelarna är abolitionister som hjälper slavar att fly ifrån förtrycket i sydstaterna

 

[Swedish Chef]

Om man har med så svåra teman som rasism eller annat tror jag det är otroligt viktigt att detta diskuteras innan man spelar, vare sig det är från rollpersonshåll eller något som endast skurkar gör. Vet inte om tråden håller på att spåra ur så jag håller där.

 

[Beastslayer]

Nej absolut inte, jag tänkte mest att många i tråden fördömde beteendet utan just att någon försvarade det. Och så tog jag det som avstamp för att bredda diskussionen lite till hur man skulle kunna utforska elaka karaktärer inom ramarna för icke-dysfunktionellt spelande =)

Vad exakt menar du med "icke-dysfunktionellt spelande"?

 

[krank]

Vad exakt menar du med "icke-dysfunktionellt spelande"?

I det här sammanhanget: Spelande där spelarna inte blir arga, ledsna eller besvikna på varandra och får sin IRL-vänskap prövad/grumlad. Eller ja, inte mer än vad de vill att ovanstående ska hända, såklart. Consent is king.

 

[Beastslayer]

I det här sammanhanget: Spelande där spelarna inte blir arga, ledsna eller besvikna på varandra och får sin IRL-vänskap prövad/grumlad. Eller ja, inte mer än vad de vill att ovanstående ska hända, såklart. Consent is king.

Håller helt med!

 

[McAber]

Jag skulle säga att det i mitt fall i viss grad beror på ifall man spelar kampanj eller oneshot.

I kampanjspel spelar jag närmare mig själv, åtminstone vad gäller moral och etik. Detta för att få vettig kontinuitet och inte minst trivas med karaktären i längden.

För oneshots och konventsspel kan jag gå längre ifrån min basmoral/etik, fast med vissa gränser.

 

[Mogger]

Jag förstår ditt tankesätt här om jag fattat dig rätt , tex om man spelar den amerikanske crime scene investigatorn O'Hannigan så är det irrelevant hur man som sig själv agerar inför scenen att tex se en mördad familj för O'Hannigan har sett detta massor med gånger och skulle troligtvis reagera på ett annat sätt så det är O'hannigans reaktion och inte den egna som är relevant ?

Precis så. Jag försöker oftast ha med någon aspekt hos min rollfigur som jag själv inte alls delar fast inte stereotypt eller som en karikatyr. Utan hur skulle den personen rättfärdiga sina handlingar och hur har dess moraliska grundpelare växt fram?

 

[Genesis]

Jag gillar att spela alla typer av rollpersoner, men för att jag ska kunna leva mig in i spelet ordentligt behöver jag kunna känna en viss empati med min rollperson. Däremot är jag ganska ointresserad av att spela någon som är precis som mig själv. Mina favoritrollpersoner är ofta personer jag har svårt att bestämma mig för om de är skitstövlar eller inte. Att balansera lite på gränsen mellan sympatisk och osympatisk gillar jag, men ska det vara på ena sidan gränsen behöver rollpersonen vara sympatisk snarare än motsatsen för att jag ska känna mig engagerad i spelet. Däremot finns det väldigt många sympatiska människor som har väldigt annorlunda åsikter jämfört med mina, så det lämnar fortfarande ett stort utrymme. Jag tycker ju att typ alla personer jag träffat och de flesta jag hört talas om är sympatiska, så min ribba är ganska låg.

 

[DanielSchenström]

I dataspel där man har val av det slaget så spelar jag god.

I rollspel så spelar jag olika individer med sin egen moral osv, även om jag definitivt spelat fler goda än onda och neutrala personer. Jag trivs bäst med att spela god men jag är ju mycket för omväxling och att testa nytt. Jag undviker att skapa rollpersoner som är i vägen för en grupp dock så mycket beror på vad kampanjen/äventyret handlar om och vad SL tycker är okej.

 

[God45]

Jag tenderar att låta mitt Id löpa amok. Jag är EXTREMT lätt förförd och gör dealar med Satan för en skinkmacka eller ett +1 till en stat jag aldrig rullat. Jag hämnas, bråkar, spottar folk i ansiktet och får det badass magiska tjuvmärket tatuerat på handen utan att fråga om detaljerna.

I datorspel brukar jag vara super lawful good första vändan igenom och mega-ond andra vändan. För jag vill se allt. Så japp, Undertales kritik är träffande.

Enda undantaget är typ Tell tales Batman spel där jag fucking rollspelar Batman. Var dig själv om du inte kan vara Batman, var då Batman!

 

[erikt]

@Franz är inne på någonting där med det är vad min karaktär skulle göra . Jag har alltid haft problem med det konceptet .. Tex plötsligt hugger Lisa hela spelgruppen i ryggen och flyr med den magiska juvelen . Av Lisa får vi sedan förklaringen men jag spelar en mörkeralv som är tjuv och som har tvetydig moral så det är in line med hur min karaktär skulle agera .... Det kanske bara är min egen uppfattning men jag har alltid sett men det är inte jag det är min karaktär som en ursäkt för att få agera som ett asshole

Det där är en bra anledning till att inte tillåta karaktärer som är den typen av rövhål. Att agera som karaktären skulla ha gjort är inget fel i sig och behöver inte vara problematiskt, men skall man ha en fungerande spelgrupp bör man undvika karaktärer som bär sig alltför illa åt gentemot resten av gruppen.

 

[MangeW]

Skulle nog säga inget men samtidigt allt. Precis som en skådespelare går in i en roll gör man samma sak när det gäller rollspel. Man skådespelar en situation/liv/händelse som man mest troligen aldrig kommer uppleva i sitt ”riktiga” liv. Det är tjusningen för mig. Men får en chans att i ytterligare ett format (film, böcker, tv-spel kan vara andra) uppleva något som inte är på riktigt.

Samtidigt skiljer sig rollspel då man själv skapar manuset. Då är det omöjligt att bortse från sina egna värderingar, åsikter, tolkningar. Även om man medvetet försöker motarbeta det så är det svårt att undgå sina egna referenser till saker och ting. Ens egna lilla uppfattning om världen/livet är ju det enda man har att utgå från.

 

[Bifur]

I kampanjer eller längre äventyr brukar jag nog försöka skapa rollpersoner som:
- Har en drivkraft som är i linje med vad upplägget kräver, och som @Franz skrev, om min drivkraft inte självklart funkar i stunden, vrida på den utifrån perspektivet "hur kan detta ändå vara tillämpbart?"
- I övrigt kan jag göra RP som har relativt annorlunda moral än jag själv så länge jag kan förstå den utifrån RPns förutsättningar. Att gestalta rakt ut avskyvärda personer ligger inte för mig men det behöver inte betyda att att alla deras val är sådana jag skulle göra.
- Då har jag svårare att gestalta RP som har radikalt annorlunda personlighet än jag själv. Som exempelvis brusar upp jättelätt, är slarviga eller liknande. Men det kan beror på att jag inte är någon vidare skådespelare.