Så jag spelar Det sjätte inseglet. Jag spelar en hetlevrad spansk ädling som ska återta Spanien från morerna. Och jag leder min grupp, mot min generals order, mot Saladins trupper (ja, det är ett medvetet anakronistiskt rollspel). Och vi strider. Här har jag en konflikt för att spöa Saladin. Kim slår tärningarna mot mig. Och vinner över mig. Detta innebär att vi får spö. Men min rollperson kan inte dö utan mitt medgivande, och jag ger inte detta medgivande. Kim får beskriva vad som sker.
Han beskriver en utdragen strid, hur vi kämpar heroiskt, men hur de tar övertaget. Vi trängs in i en klippskreva som vi försvarar frenetiskt. En efter en dör mina mannar, tills det bara är jag kvar. Jag strider med blodsmak i munnen och vrede i hjärtat, tills jag blir sårad och utmattad och inte kan strida mer. Jag väntar på det avgörande hugget … men det kommer inte. De moriska soldaterna har dragit sig undan och håller upp sina sablar i honnör. Saladin har beslutat att skona mig och låta mig gå, för att jag kämpat så ädelt och otröttligt.
Och jag bara stirrar på Kim. Först vill jag invända, och säga att han måste beskriva på något annat sätt. Min rollperson skulle aldrig ge sig på det här sättet. Det vore en skam att bli ivägsläppt och komma levande därifrån, på Saladins nåder, efter att ha drivit sina soldater i döden. Hellre bli nedhuggen här och nu. Men sedan tänker jag ett steg till. Säger "Ja, och" och börjar berätta. Berätta hur min rollperson kämpar med sig själv. Berätta hans fasansfulla insikt om hur han inte vill dö. Han vill leva. Hellre leva i skam än dö med ära. Och han går därifrån, under morernas beundrande salut, med skam och förvirring i hjärtat.
Det här var en sjukt bra och stark scen. Det blev vändpunkten för rollpersonens hela berättelse. Han började supa ned sig. Sedan hittade Saladin honom sittandes på gatan i en nyligen återerövrad stad. Han slutade som Saladins personliga lönnmördare. Jag hade aldrig gjort såhär om inte systemet dragit i mig. Om inte Kims beskrivning om hur jag förlorar hade trampat lite på min auktoritet som spelare. Det här var lite av ett aha-ögonblick för mig, när jag insåg hur fräckt det är när ens rollperson kan göra saker som man själv inte visste att hen skulle göra. Kanske till och med som rollpersonen själv inte visste om sig själv.
På grund av detta är jag generellt negativt inställd till den ryggmärgsreflex som finns hos många rollspelare om hur du aldrig får ta bort spelarens auktoritet över hens rollpersons handlingar. Hur spelaren måste få bestämma vad rollpersonen gör i alla lägen, utom i de fall när en yttre kraft, som magi, påverkar. Jag tycker att det finns massor av toppengrejor som kan hända när du släpper kontrollen lite, när du låter din rollperson överraska dig. När spelet eller en annan spelare säger "Såhär agerar din rollperson" och du tvingas säga "Oj! Varför då?" och sedan försöka ta reda på det. En SLP rullar för förföra och din rollperson ligger med honom och du bara "Shit! Jag trodde aldrig att min rollperson skulle göra detta mot sin make!" Och din rollperson tänker "Helvete! Hur kunde detta hända? Vad har jag gjort?"
Riktiga människor är skitdåliga på att förutspå hur de skulle reagera i olika situationer. Och att låtsas som att du känner din rollperson såpass bra att du vet i alla lägen hur hen skulle reagera känns lite udda. Och lite tråkigt. Är det inte roligare att kunna bli överraskad och upptäcka en ny sida hos din rollperson som du inte kände till tidigare?
Han beskriver en utdragen strid, hur vi kämpar heroiskt, men hur de tar övertaget. Vi trängs in i en klippskreva som vi försvarar frenetiskt. En efter en dör mina mannar, tills det bara är jag kvar. Jag strider med blodsmak i munnen och vrede i hjärtat, tills jag blir sårad och utmattad och inte kan strida mer. Jag väntar på det avgörande hugget … men det kommer inte. De moriska soldaterna har dragit sig undan och håller upp sina sablar i honnör. Saladin har beslutat att skona mig och låta mig gå, för att jag kämpat så ädelt och otröttligt.
Och jag bara stirrar på Kim. Först vill jag invända, och säga att han måste beskriva på något annat sätt. Min rollperson skulle aldrig ge sig på det här sättet. Det vore en skam att bli ivägsläppt och komma levande därifrån, på Saladins nåder, efter att ha drivit sina soldater i döden. Hellre bli nedhuggen här och nu. Men sedan tänker jag ett steg till. Säger "Ja, och" och börjar berätta. Berätta hur min rollperson kämpar med sig själv. Berätta hans fasansfulla insikt om hur han inte vill dö. Han vill leva. Hellre leva i skam än dö med ära. Och han går därifrån, under morernas beundrande salut, med skam och förvirring i hjärtat.
Det här var en sjukt bra och stark scen. Det blev vändpunkten för rollpersonens hela berättelse. Han började supa ned sig. Sedan hittade Saladin honom sittandes på gatan i en nyligen återerövrad stad. Han slutade som Saladins personliga lönnmördare. Jag hade aldrig gjort såhär om inte systemet dragit i mig. Om inte Kims beskrivning om hur jag förlorar hade trampat lite på min auktoritet som spelare. Det här var lite av ett aha-ögonblick för mig, när jag insåg hur fräckt det är när ens rollperson kan göra saker som man själv inte visste att hen skulle göra. Kanske till och med som rollpersonen själv inte visste om sig själv.
På grund av detta är jag generellt negativt inställd till den ryggmärgsreflex som finns hos många rollspelare om hur du aldrig får ta bort spelarens auktoritet över hens rollpersons handlingar. Hur spelaren måste få bestämma vad rollpersonen gör i alla lägen, utom i de fall när en yttre kraft, som magi, påverkar. Jag tycker att det finns massor av toppengrejor som kan hända när du släpper kontrollen lite, när du låter din rollperson överraska dig. När spelet eller en annan spelare säger "Såhär agerar din rollperson" och du tvingas säga "Oj! Varför då?" och sedan försöka ta reda på det. En SLP rullar för förföra och din rollperson ligger med honom och du bara "Shit! Jag trodde aldrig att min rollperson skulle göra detta mot sin make!" Och din rollperson tänker "Helvete! Hur kunde detta hända? Vad har jag gjort?"
Riktiga människor är skitdåliga på att förutspå hur de skulle reagera i olika situationer. Och att låtsas som att du känner din rollperson såpass bra att du vet i alla lägen hur hen skulle reagera känns lite udda. Och lite tråkigt. Är det inte roligare att kunna bli överraskad och upptäcka en ny sida hos din rollperson som du inte kände till tidigare?