Rickard
Urverk speldesign
För mig känns det så himla fel att skapa en rollperson i förväg som sedan ska bli en del av ett scenario, som antagligen är förplanerat på något sätt av spelledaren. Det är helt uppåt väggarna att man ska göra en karaktär om man inte vet vad man ska använda den till. Det finns sätt för att gå runt detta (som många smarta rollspelare insett). Exempelvis kan man göra rollpersonerna ett spelmöte i förväg som direkt har äventyrskrokar, som spelledaren kan inspireras av när denna gör sitt scenario. Där är två sätt (göra i förväg och krokar) och det kommer fler exempel.
jag vill inte att rollpersonen är något som ska skapa scenariot, utan nu att spelledaren ska ha kontrollen över sitt scenario och att rollpersonerna snarare skapas ur scenariot. Jag nämnde två sätt att omkringgå sättet att göra rollpersonen i förväg, men det löste bara det första problemet - att de blir en del av scenariot. Det andra problemet - vad man ska använda rollpersonen till - löses inte på det sättet. Det kan man lösa genom att berätta om scenariots och spelvärldens tema. Man kan gå igenom olika yrken, raser och andra speltekniska ting, vilket är tvunget i många rollspel, eller så kan spelledaren sitta och förklara saker i en kvart. Det vill inte jag göra. Jag vill att spelarna ska komma till spelmötet och så kör man.
För mig så är inte heller rollpersonen klar när jag har skapat den i förväg. Ofta vill jag kunna forma den under själva spelmötet och ofta brukar jag ändra på rollpersonen under första spelmötet. Jag har mer och mer börjat göra detta, eftersom jag har spelat så himla många roller. Jag tröttnar på mina rollpersoner efter en timme, då jag inser att jag har spelat rollen förut.
Något annat jag tycker är ruskigt dumt med att skapa rollpersonen i förväg är när man har att göra med nybörjare. Nu har jag invigt fyra nybörjare på ett år och varje gång har jag känt hur maktlös jag känner mig, eftersom många gånger har jag varit tvungen att förklara med "Det förstår du senare när vi spelar". När jag gjorde en rollperson med flickvännen till EDoD, så fick jag skriva om hela färdighetskapitlet, eftersom jag hade haft fel uppfattning om vad färdigheter egentligen innebär. Det känns dumt att göra en rollperson först av allt när man inte ens vet hur man spelar rollspel.
Enda gången som det har flutit på (inte krävt en kvarts förklaringar), när jag har haft att göra med nybörjare, är antingen när jag har delat ut rollpersoner eller låtit spelarna få göra rollpersonerna under själva scenariot. Skulle man göra det senare, så bör man ha ett scenario i början för att visa hur världen är. Ordet "introscenario" får då en helt annan betydelse för mig, eftersom det inte bara blir ett testscenario för att kolla hur systemet funkar och vad för sorts scenarion man ska spela, utan något som faktiskt förklarar själva världen.
Ett vettigt introscenario skulle då för mig vara när man planterar så många företeelser som möjligt så att spelledaren kan skörda dessa i senare scenarion. Utifrån introscenariot så formas också rollpersonerna och spelarna inser vad spelledaren vill spela för sorts scenarion. Spelledaren ska då inte se introscenariot som något som spelarna kan fuska sig igenom (eftersom de får välja "rätt" sorts värden), utan som ett speltillfälle som går åt för att göra rollpersonerna.
Att göra rollpersonerna under spelets gång eliminerar på sätt och vis också den här stunden som det tar att göra rollpersoner, när exempelvis alla eller någon ny ska komma in i spelet. Frågan är bara vad detta tillvägagångssätt kan få för nackdelar. Känns som om det är något som måste speltestas för att man ska komma på nackdelarna.
/Han som står och väger på om han ska införa detta tankesätt i Ljus och lykta, men kommer antagligen fega ur och införa en klasul om att man får hitta på (speltekniska) saker om sin rollperson under första spelmötet
jag vill inte att rollpersonen är något som ska skapa scenariot, utan nu att spelledaren ska ha kontrollen över sitt scenario och att rollpersonerna snarare skapas ur scenariot. Jag nämnde två sätt att omkringgå sättet att göra rollpersonen i förväg, men det löste bara det första problemet - att de blir en del av scenariot. Det andra problemet - vad man ska använda rollpersonen till - löses inte på det sättet. Det kan man lösa genom att berätta om scenariots och spelvärldens tema. Man kan gå igenom olika yrken, raser och andra speltekniska ting, vilket är tvunget i många rollspel, eller så kan spelledaren sitta och förklara saker i en kvart. Det vill inte jag göra. Jag vill att spelarna ska komma till spelmötet och så kör man.
För mig så är inte heller rollpersonen klar när jag har skapat den i förväg. Ofta vill jag kunna forma den under själva spelmötet och ofta brukar jag ändra på rollpersonen under första spelmötet. Jag har mer och mer börjat göra detta, eftersom jag har spelat så himla många roller. Jag tröttnar på mina rollpersoner efter en timme, då jag inser att jag har spelat rollen förut.
Något annat jag tycker är ruskigt dumt med att skapa rollpersonen i förväg är när man har att göra med nybörjare. Nu har jag invigt fyra nybörjare på ett år och varje gång har jag känt hur maktlös jag känner mig, eftersom många gånger har jag varit tvungen att förklara med "Det förstår du senare när vi spelar". När jag gjorde en rollperson med flickvännen till EDoD, så fick jag skriva om hela färdighetskapitlet, eftersom jag hade haft fel uppfattning om vad färdigheter egentligen innebär. Det känns dumt att göra en rollperson först av allt när man inte ens vet hur man spelar rollspel.
Enda gången som det har flutit på (inte krävt en kvarts förklaringar), när jag har haft att göra med nybörjare, är antingen när jag har delat ut rollpersoner eller låtit spelarna få göra rollpersonerna under själva scenariot. Skulle man göra det senare, så bör man ha ett scenario i början för att visa hur världen är. Ordet "introscenario" får då en helt annan betydelse för mig, eftersom det inte bara blir ett testscenario för att kolla hur systemet funkar och vad för sorts scenarion man ska spela, utan något som faktiskt förklarar själva världen.
Ett vettigt introscenario skulle då för mig vara när man planterar så många företeelser som möjligt så att spelledaren kan skörda dessa i senare scenarion. Utifrån introscenariot så formas också rollpersonerna och spelarna inser vad spelledaren vill spela för sorts scenarion. Spelledaren ska då inte se introscenariot som något som spelarna kan fuska sig igenom (eftersom de får välja "rätt" sorts värden), utan som ett speltillfälle som går åt för att göra rollpersonerna.
Att göra rollpersonerna under spelets gång eliminerar på sätt och vis också den här stunden som det tar att göra rollpersoner, när exempelvis alla eller någon ny ska komma in i spelet. Frågan är bara vad detta tillvägagångssätt kan få för nackdelar. Känns som om det är något som måste speltestas för att man ska komma på nackdelarna.
/Han som står och väger på om han ska införa detta tankesätt i Ljus och lykta, men kommer antagligen fega ur och införa en klasul om att man får hitta på (speltekniska) saker om sin rollperson under första spelmötet