Jag vill inte hobbymoderera men är inte den här tråden mer politik än kultur? Visserligen politik
om just kultur, men ändå?
Monokel;n344056 said:
Poängen är att kulturskapande skiljer sig från många andra jobb
Ja, och kultur skiljer sig även på konsumentsidan från många andra tjänster och varor i en era där exemplarframställning är snudd på gratis när väl den första, dyra varan är skapad.
Målet med prissättning är att kunna matcha både kostnad (framställningskostnad inkl ursprunglig produktutveckling) och värde (för konsument/allmännytta). Men vi har ingen möjlighet att göra det med dom trubbiga redskap vi har idag.
Vår historiska mekanik för att fastställa priser (tillgång & efterfrågan) kommer från en tid då det var konkreta varor eller konkreta tjänster som var "till salu".
"Hur ska kulturskapare få mat på bordet i den digitala eran" är en olöst fråga som vi copyright-avskaffnings-ivrare inte har lyckats svara på.
Den motsatta frågan som copyright-accepterarna inte har lyckats svara på är varför vi konsumenter ska acceptera det ekonomiska sabotage det innebär att införa en konstgjord "brist" genom att förhindra exemplarframställning.
Jag köper senaste Lady Gaga (så pepp på Chromatica) och du köper nån gammal IDM-skiva med Autechre eller nåt, Untilted exempelvis, och så har vi båda lagt in 100% av vår månatliga skivköparbudget (100 kronor eller vad en skiva kostar nu för tiden). Vi är panka och vi har varsin skiva att lyssna på. Om vi då spelar av varandras skivor har vi båda fortfarande hystat in exakt lika mycket pengar, och Lady Gaga och Autechre har båda fått exakt lika mycket pengar, men vi kan få lyssna på dubbelt så mycket musik. Att kväva ut sån skivavspelning är en sorts skadegörelse och förstörelse av kulturellt kapital och det är för mig fruktansvärt att det sker.
Det sker av en bra och förståelig anledning och det är att kapitalet tror att sitt eget så upp-hypeade system (kapitalismen) inte skulle kunna tjäna in lika mycket cash utan den artificiella begränsningen som det innebär att klassa själva konfigurationen av ettor och nollor på skivan som om den vore en vara i sig. Man anställer Rand eller nån att skriva nån bok om Howard Roark eller Hank Rearden för att få alla på den politiska flygeln jättepepp på det självmotsägliga begreppet "Intellectual Property" trots att det snarare är motsatsen det rör sig om.
Istället tycker jag vi ska ta ett steg tillbaka, zooma ut lite. Hur ska vi alla få mat på bordet? Do they owe us a living?
Mina texter och bilder är fula och otäcka och ingen vill betala mig. Jag har inte sålt en tavla på fem år. Att göra konst och kultur idag är inte längre att konkurrera med dom andra töntarna i sin egen lilla by utan med hela världen.
Å ena sidan har vi känslan att författaren X eller sångaren Y eller filmskaparen Z inte förtjänar att svälta och att vi är oschyssta om vi läser X, lyssnar på Y eller gluttar på Z utan att betala. Jag förstår den känslan för jag känner också så. Men
ingen förtjänar att svälta.
Är vi skyldiga X, Y och Z nåt? Ja, som medmänniskor. Nåt speciellt för att dom gör grejer vi gillar?
Det som gör att vi är skyldiga dom något, det regelverket och dom lagarna och dom handelsavtalen (TRIPS, ACTA),
allt det är egentligen godtyckligt. Exemplarframställningsensamrätt är inte någon uråldrig princip. Det uppfanns som en branschreglering förlag emellan. Att inte trycka upp varandras böcker. Det är först på senare år i och med kassettband och digitalisering som det har helt plötsligt förvandlats till en konsumentreglering, en rätt drakonisk sådan för alla studenter som nånsin fått hotbrev från olika immaterialrättsbyråer med anklagelser om att dom har laddat ner osv.
Det är nåt som vi har kokat ihop som nån sorts band-aid på marknadsekonomin i förhoppningen att det kommer skapas mer konst och kultur då. Men det finns ju redan skitmycket kultur. Och ja jo vi konstnärer, vi skulle inte kunna låta
bli att skapa. Gillian Welch har en låt (Everything is free) som hon skrev
mot mp3-spridning och napstersamhället men där hon ändå erkänner att ja jo they have figured it out—vi kan inte låta bli att sjunga. Och precis så känner jag också när det kommer till att måla och skriva.
Och/eller så har vi kokat ihop det här plåstret inte bara av själviska skäl, inte bara som ett försök att opta hur mycket konst&kultur som kommer skapas, utan för att vi vill vara schyssta och generösa och göra rätt för oss. Dvs som en ren och skär välgörenhet mot alla stackars svältande författare där ute som J J Abrams och Madonna. Och det är ju bra. Det känns fett att vara god. Har också en stark sån instinkt när jag kollar på mina lagligen inköpta rollspels pdfer på drivethru istället för piratkopierade ditton att ja jo sandra nu var du allt duktig och proper. Men det finns också andra personer och goda ändamål som förtjänar vår välgörenhet. Kanske mer. Är jag god som skickar in pengar till drivethru när regnskogarna brinner? Eller vore jag mer god om jag wärschade loss?
Sen ja jo historiskt sett så hur immaterialrätt är en av sakerna som upprätthåller kolonialismen och därför alltid något som jag skäms för när jag tänker på det.
Vad får vi av dom jo arbetskraft, socker, kaffe, frukt, tyg, gadgets, i princip alla föremål.
Vad får dom av oss i utbyte ja jo dom får vår tillåtelse att titta på Musse Pigg en liten stund. Men bara titta.
(Eller tillåtelse att klistra bokstäverna "iPhone" på maskinen dom bygger eller tillåtelse att ladda in magnetsekvensen för iOS på dess minne.)
Problemet för båda lägren är egentligen samma:
Att framställa första exet är svindyrt, att framställa exemplar nummer "2" till "oändligt" är svinbilligt.
Så när Apple väl lyckats pilla ihop Catalina eller vad fan det nu heter så kan dom vila (alternativt börja jobba på nästa feta release #plannedobsolescence) och bara casha in för varje ex dom "säljer" (läs: ger sin tillåtelse att använda en liten stund. Men bara för dom som lovar att följa villkoren) medan knegarna som sätter ihop själva maskinerna dom får slita häckarna av sig för varenda enskild apparat. Vet inte hur rättvist jag tycker att det är.
För mig är det här ett ämne med mer frågor än svar.
- Vi copyrightavskaffare behöver svara på hur folk ska få mat på bordet och samtidigt kunna göra kultur.
- Copyright-accepterarna behöver svara på varför vi ska gå med på att utplåna så mycket kultur (genom att förhindra exemplarframställning) bara för att hålla det till en bristvara så dom kan trissa upp priserna. Tillgång&efterfrågan har blivit bull nu när begränsad "tillgång" är en chimär.
