Morgoth
Swashbuckler
...vid lunchrast.
<center><font size="+1">En underlig händelse i Loverpeel</font></center>
<center>En saga i Fagins Hand-rollspelets Bretain</center>
Det var den där kvällen på kontoret som alltid började, en kväll lik de flesta andra på kontoret - pappersarbete, pappersarbete, pappersarbete.
Benjamin Francis Watson satt och polerade sina tillsynes nyköpta skor i sedesvänlig manér - hans vita näsduk gled över den polerade ytan som en godsvagn på hal is. Jeremia Poole satt förstrött bredvid, smuttade på sin pipa och drog sitt gamla mantra om vad som kunde köpas för en miljon kopparmynt. Alla väntade liksom på att något skulle hända, trots att det förmodligen inte skulle göra det. Och det gjorde det inte heller.
Så gick dagarna förbi på tidningspressens kontor på Bluffshiregatan 14 i Loverpeel, Bretain. Watson putsade, Poole rökte och alla väntade. Det var så det alltid hade varit, och det var så det alltid skulle vara, trodde man. Och man hade rätt. Åtminstone fram till lunchrasten.
Lunchrasten gick även den i typiskt stuk. Watson hade en tjock skinkmacka som dröp av något exotiskt smör. Poole åt - utöver rökningen - åt det mesta han kunde hitta, från skivad melon till gammal möglig Cameberry-ost med gröna fläckar på. Runtom på arbetsplatsen åt man, ett stilla smaskande i kör som aldrig upphörde. I kanon med smaskandet ljöd tidningspressens dova muller. Utanför strök smog längs gatorna. Alla sov i sina små mysiga ritualistiska liv, gick till kyrkan på söndagarna och söp sig redlösa på de månatliga gentlemannaträffarna för övre medelklassen. Tills plötsligt en liten kuvertslös notis dök ner genom dörrinkastet, daterad den sjuttonde oktober:
Man hittad död i tidningspress
<align="right">17:e Oktober</align>
Den sjuttonde oktober hittades en man död i Loverpeelexpressens tryckapparatus. Det lemlästade liket, som pekades ut av medarbetare som en viss herr Ryan Watt Alastair hade fått huvudet sönderkrossat av det blotta trycket från den stora maskinen. Hans blod och innandömen färgade av sig på hela upplagan, och således ställdes gårdagens nummer in. En mer utförlig skrift hittas på sidan tre, där medarbetarna kontribuerar med sin dedikerade sorg för den stackars mannen. Artiklarna från gårdagens nummer kommer inte att tryckas.
Datumet som nyanställde Ryan Watt Alastair fick läsa om sitt eget, synnerligen bisarra, dödsfall var den femtonde oktober, en till dag av jobbande på en ointressant krönika.
"Det måste röra sig om något jävelskap", resonerade Watson då han språkade med arbetarna på tidningens redaktion. "Ett dödshot, kanske?"
"Det kan lika gärna vara bus", gnagde Poole otåligt. "Om dom försöker kräva några penngar så tycker jag inte vi ger det till dom."
Till slut talade Alastair, med en ovanligt lugn och sansad röst: "Vad är det med dig och pengar egentligen, Jeremia? Nå, jag tycker att vi kontakter polismannagillet omgående. En ärad konstapel kan säkert reda ut vårat problem."
Poliskonstapeln som kom till platsen var en viss John Erwing, klädd i snofsig uniform och med en batong i bältet. Hans grova landsbygdsdialekt skar sig mot naturens harmoniska existens, hans minsta vokal en förolämpning mot världens alla grundlagar. Men alla medborgarna i staden Loverpeel visste, att om en man behövde kallas in för att lösa ett mysterium, så var det konstapel Erwing. Hans problemlösningsförmåga och oslagbara intellekt kunde enbart jämföras med en delfins. Sakta strövade han över det smutsiga kontorsgolvet.
"Förövaren är vänsterhänt", skorrade Erwing då han tog sig en titt på lappen genom en monokel trädd framför höger öga. "Det kan man se på lutningen av detta p."
"Ja, det är ju till och med tydligt", menade Watson på sitt avspända sätt.
"Dåså", sa Alastair och såg sig om. "De flesta här är högerhänta. Det är bara vi tre här som är vänsterhänta. Det måste varit någon utifrån."
"Åh", nickade Erwing och reste sig upp från notisen, borttagandes monokeln.
"Ja", instämde Poole sansat.
"Jag vill nog ändå", menade Erwing, beskedligt men bestämt, "att ni förklarar exakt vad ni gjorde under, innan och efter lunchtid denna dag, från - säg klockan elva och klockan halv ett då brevet kom, och vad ni gjorde strax efter det."
Det började bli kväll, och de fyra männen satt kvar i kontoret, medan resten av arbetarna jobbade sitt sista skift inne i trycket.
"Jag hade glömt min mat hemma", började Watson och slängde en orolig blick på sina skor som inte hade putsats på en hel timme. "Så jag skyndade mig hem genom smogen för att hämta den, någon gång mellan halv elva och elva. Kvart i? Nåja. Jag kom hem och fann till min stora glädje att min mat- kan det ha varit en delikat sallad med oliver och importerad dressing? Jag minns inte. Välbevarad var den i alla fall. Jag tog med den till jobbet, men på vägen såg jag en mystisk figur röra sig i dimman. Han stannade upp -jag tror att han såg mig- och fortsatte längs gatan, åt samma håll som jag, fast in i dimman, så jag såg honom inte mer. Jag vet inte ens om det kan hjälpa, men jag har ju fått veta att man ska säga allt man vet. Hursomhelst fortsatte jag till fabriken, packade upp min lunch utan att bry mig om den sedesvänliga putsningen, och började vräka i mig den delikata salladen. Någon kvarts harmoniskt frosseri senare hörde jag någon ryta från tamburen. Jag skyndade dit, och såg herr Alastair stå och läsa på sin lapp."
"Jag kan inte bekräfta det som herr Watson har informerat oss om", fortsatte Poole med en orolig blick. "Förutom i det att jag såg honom försvinna iväg från redaktionens vid given tid. Själv hade jag tagit en promenad bland arbetarna för att se om de hade något att bjuda på -jag vet att det är fasligt dumt, men jag glömmer alltid att packa egen lunch. På min lilla strapats lyckades jag givetvis passera notisinkastet, och där låg den lilla lappen. Förseglat i ett fint kuvert. Jag plockade upp kuvertet och sprättade upp sigillet med min brevkniv. Inuti fanns det smäckra papper ni kan skåda med egna ögon. Jag ropade på Alastair, så han och Watson kom skyndandes."
"Detta var givetvis framåt halv ett", fyllde Alastair i målmedvetet. "Vi hade skojat lite tidigare den dagen om att kasta varandra i tryckeriapparaten, vill jag minnas. Ett ganska smaklöst skämt, men harmlöst. Så vi hade gått och skrattat åt det lite. Det är vad jag kommer att tänka på. Jag hade just fullbordat en artikel om Loverpeels ökande problem med en växande slum, lämnat pappret på skrivbordet, och nöjd gått ut ur mitt personliga kontor för att avnjuta en delikat lunch, packad av min kära fru. Helstekt hummer med bakpotatis, till och med. Det tog mig en god tid att avnjuta hela denna lunch, men när jag diskat bort all kräfta från mina fat gick jag tillbaks till kontoret, och då var artikeln försvunnen! Plötsligt hörde jag ett rop från tamburen och skyndade mig dit."
Erwing såg förvånat på var och en av de tre männen, en i taget. Hans panna hade blivit ett skrynkligt lapptäcke och hans grimas tydde på extrem överhettning i de logiska områdena. Tydligen var det här en riktig nöt att knäcka. Han hade bestämt sig för ett och annat dock. Förövaren var en av de tre männen.
"Ni gör mig förvirrad", språkade han slutligen, utan att tveka på att dra ut på vokalen "ö" i sammanhanget. "Ni ljuger allihop!
"Watson, du har blåljugit genom hela historien. Dina skor är alldeles rena, och du sa att du inte hann putsa dem när du kom tillbaks från promenaden. Med andra ord har du aldrig varit ute. Du åt ej eller sallad -maträtten som försvann ner i din ljugande hals denna lunchrast var en skinkmacka med exotiskt smör. Jag vet inte varför du ljög om att du kunde se att ett 'p' i texten lutade som av vänsterhänt skrift, men det gjorde det inte, och inget tyder på att notisens författare skulle vara vänsterhänt. Jag var bara tvungen att testa er pokerface, jag visste att ni var ett gäng skummisar från första början."
Arbetarna började dra sig hemåt utanför kontoret.
"Poole, din historia är mest löjlig. Gick du runt och letade mat i en och en halv timme? Dessutom fick jag det klart förklarat för mig att det inte fanns någon kuvert till notisen. Varför ljuger du?
"Och du, Alastair, du är värst! Vid ett tidigare tillfälle ikväll nämnde du att du jobbade på en helt vanlig krönika, inte någon dum artikel om slumförhållanden. Sedan nämner du, i samma andetag som du förklarar att du åt hummer, att du diskade bort kräfta från tallrikarna! Din krönika ligger fortfarande på ditt skrivbord utan någon risk för stöld.
"Vad döljer ni egentligen?"
Skrattet bröt först ut hos Poole. Det började som ett stilla kluckande, men snart bröt hela ansiktet upp i ett brett leende som rörde sig efter skrattets verbala vågor. De andra hängde snart på, Watson med sitt grisskratt och Alastair med sitt frustande, gnäggade oljud. Det gick mer och mer upp ett ljus för Erwing som även han började rycka på smilgroparna.
"Ett skämt? Men varför?"
Watson ryckte på axlarna. "Det var min idé. Jag kände att vi behövde rycka upp oss lite ur vår såsiga, rituella vardag här. Så jag föreslog det tidigt på morgonen, och nu fick vi alla lite tid att tänka över det. Så jag tyckte det gick jättebra." De andra nickade instämmande.
När kvällen var över kunde alla gå till sitt, men först efter ett par goda glas rött vin, varpå Alastair glatt konstaterade att han faktiskt skulle påbörja en artikel om den växande slummen i Loverpeel. Efter detta kunde alla återgå till sina rituella vardagar, med smog på gatorna, kyrka på söndagarna och de månatliga träffarna på gentlemannagillet för övre medelklass. Åtminstone fram till lunchrasten.
***
...okej, jag vet att jag inte är någon enastående författare, men håll till godo.
<center><font size="+1">En underlig händelse i Loverpeel</font></center>
<center>En saga i Fagins Hand-rollspelets Bretain</center>
Det var den där kvällen på kontoret som alltid började, en kväll lik de flesta andra på kontoret - pappersarbete, pappersarbete, pappersarbete.
Benjamin Francis Watson satt och polerade sina tillsynes nyköpta skor i sedesvänlig manér - hans vita näsduk gled över den polerade ytan som en godsvagn på hal is. Jeremia Poole satt förstrött bredvid, smuttade på sin pipa och drog sitt gamla mantra om vad som kunde köpas för en miljon kopparmynt. Alla väntade liksom på att något skulle hända, trots att det förmodligen inte skulle göra det. Och det gjorde det inte heller.
Så gick dagarna förbi på tidningspressens kontor på Bluffshiregatan 14 i Loverpeel, Bretain. Watson putsade, Poole rökte och alla väntade. Det var så det alltid hade varit, och det var så det alltid skulle vara, trodde man. Och man hade rätt. Åtminstone fram till lunchrasten.
Lunchrasten gick även den i typiskt stuk. Watson hade en tjock skinkmacka som dröp av något exotiskt smör. Poole åt - utöver rökningen - åt det mesta han kunde hitta, från skivad melon till gammal möglig Cameberry-ost med gröna fläckar på. Runtom på arbetsplatsen åt man, ett stilla smaskande i kör som aldrig upphörde. I kanon med smaskandet ljöd tidningspressens dova muller. Utanför strök smog längs gatorna. Alla sov i sina små mysiga ritualistiska liv, gick till kyrkan på söndagarna och söp sig redlösa på de månatliga gentlemannaträffarna för övre medelklassen. Tills plötsligt en liten kuvertslös notis dök ner genom dörrinkastet, daterad den sjuttonde oktober:
Man hittad död i tidningspress
<align="right">17:e Oktober</align>
Den sjuttonde oktober hittades en man död i Loverpeelexpressens tryckapparatus. Det lemlästade liket, som pekades ut av medarbetare som en viss herr Ryan Watt Alastair hade fått huvudet sönderkrossat av det blotta trycket från den stora maskinen. Hans blod och innandömen färgade av sig på hela upplagan, och således ställdes gårdagens nummer in. En mer utförlig skrift hittas på sidan tre, där medarbetarna kontribuerar med sin dedikerade sorg för den stackars mannen. Artiklarna från gårdagens nummer kommer inte att tryckas.
Datumet som nyanställde Ryan Watt Alastair fick läsa om sitt eget, synnerligen bisarra, dödsfall var den femtonde oktober, en till dag av jobbande på en ointressant krönika.
"Det måste röra sig om något jävelskap", resonerade Watson då han språkade med arbetarna på tidningens redaktion. "Ett dödshot, kanske?"
"Det kan lika gärna vara bus", gnagde Poole otåligt. "Om dom försöker kräva några penngar så tycker jag inte vi ger det till dom."
Till slut talade Alastair, med en ovanligt lugn och sansad röst: "Vad är det med dig och pengar egentligen, Jeremia? Nå, jag tycker att vi kontakter polismannagillet omgående. En ärad konstapel kan säkert reda ut vårat problem."
Poliskonstapeln som kom till platsen var en viss John Erwing, klädd i snofsig uniform och med en batong i bältet. Hans grova landsbygdsdialekt skar sig mot naturens harmoniska existens, hans minsta vokal en förolämpning mot världens alla grundlagar. Men alla medborgarna i staden Loverpeel visste, att om en man behövde kallas in för att lösa ett mysterium, så var det konstapel Erwing. Hans problemlösningsförmåga och oslagbara intellekt kunde enbart jämföras med en delfins. Sakta strövade han över det smutsiga kontorsgolvet.
"Förövaren är vänsterhänt", skorrade Erwing då han tog sig en titt på lappen genom en monokel trädd framför höger öga. "Det kan man se på lutningen av detta p."
"Ja, det är ju till och med tydligt", menade Watson på sitt avspända sätt.
"Dåså", sa Alastair och såg sig om. "De flesta här är högerhänta. Det är bara vi tre här som är vänsterhänta. Det måste varit någon utifrån."
"Åh", nickade Erwing och reste sig upp från notisen, borttagandes monokeln.
"Ja", instämde Poole sansat.
"Jag vill nog ändå", menade Erwing, beskedligt men bestämt, "att ni förklarar exakt vad ni gjorde under, innan och efter lunchtid denna dag, från - säg klockan elva och klockan halv ett då brevet kom, och vad ni gjorde strax efter det."
Det började bli kväll, och de fyra männen satt kvar i kontoret, medan resten av arbetarna jobbade sitt sista skift inne i trycket.
"Jag hade glömt min mat hemma", började Watson och slängde en orolig blick på sina skor som inte hade putsats på en hel timme. "Så jag skyndade mig hem genom smogen för att hämta den, någon gång mellan halv elva och elva. Kvart i? Nåja. Jag kom hem och fann till min stora glädje att min mat- kan det ha varit en delikat sallad med oliver och importerad dressing? Jag minns inte. Välbevarad var den i alla fall. Jag tog med den till jobbet, men på vägen såg jag en mystisk figur röra sig i dimman. Han stannade upp -jag tror att han såg mig- och fortsatte längs gatan, åt samma håll som jag, fast in i dimman, så jag såg honom inte mer. Jag vet inte ens om det kan hjälpa, men jag har ju fått veta att man ska säga allt man vet. Hursomhelst fortsatte jag till fabriken, packade upp min lunch utan att bry mig om den sedesvänliga putsningen, och började vräka i mig den delikata salladen. Någon kvarts harmoniskt frosseri senare hörde jag någon ryta från tamburen. Jag skyndade dit, och såg herr Alastair stå och läsa på sin lapp."
"Jag kan inte bekräfta det som herr Watson har informerat oss om", fortsatte Poole med en orolig blick. "Förutom i det att jag såg honom försvinna iväg från redaktionens vid given tid. Själv hade jag tagit en promenad bland arbetarna för att se om de hade något att bjuda på -jag vet att det är fasligt dumt, men jag glömmer alltid att packa egen lunch. På min lilla strapats lyckades jag givetvis passera notisinkastet, och där låg den lilla lappen. Förseglat i ett fint kuvert. Jag plockade upp kuvertet och sprättade upp sigillet med min brevkniv. Inuti fanns det smäckra papper ni kan skåda med egna ögon. Jag ropade på Alastair, så han och Watson kom skyndandes."
"Detta var givetvis framåt halv ett", fyllde Alastair i målmedvetet. "Vi hade skojat lite tidigare den dagen om att kasta varandra i tryckeriapparaten, vill jag minnas. Ett ganska smaklöst skämt, men harmlöst. Så vi hade gått och skrattat åt det lite. Det är vad jag kommer att tänka på. Jag hade just fullbordat en artikel om Loverpeels ökande problem med en växande slum, lämnat pappret på skrivbordet, och nöjd gått ut ur mitt personliga kontor för att avnjuta en delikat lunch, packad av min kära fru. Helstekt hummer med bakpotatis, till och med. Det tog mig en god tid att avnjuta hela denna lunch, men när jag diskat bort all kräfta från mina fat gick jag tillbaks till kontoret, och då var artikeln försvunnen! Plötsligt hörde jag ett rop från tamburen och skyndade mig dit."
Erwing såg förvånat på var och en av de tre männen, en i taget. Hans panna hade blivit ett skrynkligt lapptäcke och hans grimas tydde på extrem överhettning i de logiska områdena. Tydligen var det här en riktig nöt att knäcka. Han hade bestämt sig för ett och annat dock. Förövaren var en av de tre männen.
"Ni gör mig förvirrad", språkade han slutligen, utan att tveka på att dra ut på vokalen "ö" i sammanhanget. "Ni ljuger allihop!
"Watson, du har blåljugit genom hela historien. Dina skor är alldeles rena, och du sa att du inte hann putsa dem när du kom tillbaks från promenaden. Med andra ord har du aldrig varit ute. Du åt ej eller sallad -maträtten som försvann ner i din ljugande hals denna lunchrast var en skinkmacka med exotiskt smör. Jag vet inte varför du ljög om att du kunde se att ett 'p' i texten lutade som av vänsterhänt skrift, men det gjorde det inte, och inget tyder på att notisens författare skulle vara vänsterhänt. Jag var bara tvungen att testa er pokerface, jag visste att ni var ett gäng skummisar från första början."
Arbetarna började dra sig hemåt utanför kontoret.
"Poole, din historia är mest löjlig. Gick du runt och letade mat i en och en halv timme? Dessutom fick jag det klart förklarat för mig att det inte fanns någon kuvert till notisen. Varför ljuger du?
"Och du, Alastair, du är värst! Vid ett tidigare tillfälle ikväll nämnde du att du jobbade på en helt vanlig krönika, inte någon dum artikel om slumförhållanden. Sedan nämner du, i samma andetag som du förklarar att du åt hummer, att du diskade bort kräfta från tallrikarna! Din krönika ligger fortfarande på ditt skrivbord utan någon risk för stöld.
"Vad döljer ni egentligen?"
Skrattet bröt först ut hos Poole. Det började som ett stilla kluckande, men snart bröt hela ansiktet upp i ett brett leende som rörde sig efter skrattets verbala vågor. De andra hängde snart på, Watson med sitt grisskratt och Alastair med sitt frustande, gnäggade oljud. Det gick mer och mer upp ett ljus för Erwing som även han började rycka på smilgroparna.
"Ett skämt? Men varför?"
Watson ryckte på axlarna. "Det var min idé. Jag kände att vi behövde rycka upp oss lite ur vår såsiga, rituella vardag här. Så jag föreslog det tidigt på morgonen, och nu fick vi alla lite tid att tänka över det. Så jag tyckte det gick jättebra." De andra nickade instämmande.
När kvällen var över kunde alla gå till sitt, men först efter ett par goda glas rött vin, varpå Alastair glatt konstaterade att han faktiskt skulle påbörja en artikel om den växande slummen i Loverpeel. Efter detta kunde alla återgå till sina rituella vardagar, med smog på gatorna, kyrka på söndagarna och de månatliga träffarna på gentlemannagillet för övre medelklass. Åtminstone fram till lunchrasten.
***
...okej, jag vet att jag inte är någon enastående författare, men håll till godo.