För mig är fiktionen allt. Bara det som har etablerats genom spel eller genom överenskommelse i gruppen, t. ex. fakta om världen, är faktiskt. Andra saker som prepp, spelarnas föreställningar om genren, etc. är bara potentiella sanningar tills de etablerats. Fiktionens inre konsistens är avgörande. (I praktiken kommer mycket av etableringen vara outtalad.)
För mig är rollspel är inte ishockey (tack och lov). Reglerna är inte till för att det ska vara rättvist. Reglerna ska ge struktur till och inspirera berättandet. Se reglerna som poetens versmått, något som ger struktur och gör att man utmanas i sitt skapande.
Välskrivna regler ger affordans (bjuder in till) den typ av berättelse som spelet avser att berätta (hårt eller mjukt).
Inga regler kan täcka in allt. Därför är det viktigt med ödmjukhet och vishet king spelbordet.
Det ska vara en stark skiljelinje mellan spelare och rollperson. Det är rollpersonen som kan hitta fällor, förstå kvantmekanik, filibustra fängelsevakten och göra karatesparkar. Spelarens kompetens ska sitta i att använda reglerna och andra verktyg för att på ett aktivt och skapande sätt bidra till fiktionen. (Detta är ett ideal och går nog inte att helt förverkliga.)
Utvecklingen av rollpersonernas åsikter och relationer är viktig. Rollpersonens utveckling av sin förmåga att vifta med ett svärd är inte så viktig.
Jag gillar spel med traditionell spelledare.
Saker jag personligen inte gillar:
För mig är rollspel är inte ishockey (tack och lov). Reglerna är inte till för att det ska vara rättvist. Reglerna ska ge struktur till och inspirera berättandet. Se reglerna som poetens versmått, något som ger struktur och gör att man utmanas i sitt skapande.
Välskrivna regler ger affordans (bjuder in till) den typ av berättelse som spelet avser att berätta (hårt eller mjukt).
Inga regler kan täcka in allt. Därför är det viktigt med ödmjukhet och vishet king spelbordet.
Det ska vara en stark skiljelinje mellan spelare och rollperson. Det är rollpersonen som kan hitta fällor, förstå kvantmekanik, filibustra fängelsevakten och göra karatesparkar. Spelarens kompetens ska sitta i att använda reglerna och andra verktyg för att på ett aktivt och skapande sätt bidra till fiktionen. (Detta är ett ideal och går nog inte att helt förverkliga.)
Utvecklingen av rollpersonernas åsikter och relationer är viktig. Rollpersonens utveckling av sin förmåga att vifta med ett svärd är inte så viktig.
Jag gillar spel med traditionell spelledare.
Saker jag personligen inte gillar:
- sandlådor (känns planlöst)
- kanoniska världar, typ Midgård och Faerun (för mycket outtalad etablering)
- spel som inte tillräckligt ger stöd för den kreativa processen (inga lata spelkonstruktörer tack)