Nekromanti Några idéer på spexiga grejer:

[Rising]

The Aristocrats
Jag har redan nämnt det här, i ett svar till Basenanji, men jag broderar ut det ytterligare här:

The Aristocrats är ett urgammalt (åtminstone från 1800-talet) skämt som fram till nyligen aldrig dragits på några stora scener eller dokumenterats på film. Det har istället varit en sorts hemlig handskakning för komiker och scenartister; alla skämtare har kunnat det, men ingen har dragit det för någon publik.

Hela poängen med The Aristocrats är att det är ett antiskämt - det har ingen egentlig poäng. Det kluriga med skämtet är att man i mittpartiet berättar om ett så provocerande, obscent och "förbjudet" skeende som möjligt, varpå alla som hör det chockeras och tänker "jaha, om det ska vara så här grovt, då ska det banne mig till en djäkla rolig poäng för att inte skämtet bara ska vara plumpt och sensationslystet" - vilket dock förstås är precis vad det är - och vad som gör skämtet så oväntat och roligt.

Varför komikerna själva älskar The Aristocrats är inte konstigt - det är nämligen ett skämt som inte på något vis går att få roligt i ren text eller när det berättas av en tråkig person. Om skämtet blir roligt eller inte hänger helt på komikerns egen förtjänst; och det roliga är att varje komiker har arbetat fram sin egen variant på skämtet - mittpartiet ska vara chockerande, men man kan alltså hitta på vilket skeende som helst.

Jag är helt sanslöst fascinerad över det här, och skulle jättegärna vilja göra en rollspelsmotsvarighet:

Tänk dig ett extremt enkelt äventyrskoncept - ett koncept som vem som helst kan lära sig genom bara en snabb sammanfattning. Ett äventyrskoncept som alltså inte är intressant för sitt djup eller bredd, utan som bara bär en enkel men också finurlig idé - ett äventyr i en helt egen klass. Sedan, för att få äventyret spelbart, blir det alltså upp till varje enskild spelledare att brodera ut det och leda det på sitt eget speciella sätt. Det blir alltså ett äventyr som står och faller på sin spelledare - om denne är dålig så blir äventyret i sig uselt... Skulle inte du se det som en djäkla utmaning? Jag vet att jag skulle det, och jag vet att jag skulle vara assugen på att spela ett sådant äventyr med många olika spelledare och se om inte jag skulle kunna tillföra något alldeles eget till ett sådant äventyr.

Någon måste hitta på ett The Aristocrats-äventyr.

Wilhelm-skriket
Wilhelm-skriket är förmodligen världens kändaste ljudteknikerspex. Det är ett karaktäristiskt skrik som hörs i massor av olika filmer (och även videofilmer). Som en sorts signatur som ljudtekniker lägger in så fort som tillfälle ges, ungefär som att skriva "Kilroy was here" på en tegelvägg.

Min farsa, som jobbat med videoproduktion, har berättat att han alltid försökt lägga in ett visst hundskall i alla hans filmer, och han har berättat om andra, liknande signaturer, som andra produktionssnubbar lagt in på skoj.

Det är rätt kul att ha en personlig signatur, men jag tycker nästan att det är ännu roligare att använda en opersonlig signatur, såsom Wilhelm-skriket. Alltså att flera personer lägger in en och samma signatur i sina respektive verk, och att man alltså har ett gemensamt skämt ihop. Tänk att ha någon sådan här signatur i rollspelen; att alltid stoppa in en spelledarperson med ett visst namn i ens äventyr, eller något liknande. Det måste dock vara något som inte helt uppenbart ska kunna märkas, utan bara vara en kul vink åt de som redan är insatta (Wilhelm-skriket är mycket enkelt att känna igen när man väl vet hur det låter, men stör inte upplevelsen för dem som inte vet något).

---

En dum grej bara: Sådana här saker borde ju egentligen uppstå naturligt och inte medvetet för att någon dumskalle vill att det ska finnas... Så, har jag iom detta inlägg sabbat alla chanser för att få vara med om några sådana här spexiga grejer?

 

[Nero_UBBT]

Solklart... Krille.

Jag tycker att rollpersoner i varje äventyr på olika sätt ska träffa på Krister Sundelin. Antingen den riktige Krister Sundelin, alternativt spelledarpersoner med Krille som förlaga. Antingen som uppdragsgivare, antagonist eller vanligast skulle jag gissa att man träffar honom på Pressbyrån i kön. Sen kan spelarna få sitta vid äventyrets slut och fråga SL två saker; "vad var den onde magikerns stora plan?" och "visst var det Krister Sundelin som var korvgubben i New York?".

Åtminstone i min spelgrupp har det uppstått helt informellt, iom att alla bråkat med honom eller inspirerats av honom, vanligtvis bägge. Så det är helt klart mitt förslag.

 

[Lycan]

Ymir försökte alltid få med sina jävla kreosoter när vi lirade förr i världen. Någon slags kryptiskt internskämt som jag inte hade bevittnat upprinnelsen till och därmed inte alls greppade.

Jag brukar ha med ödlefolk och typer med namn som är fononyma (eller vad det nu heter, som låter likadant som...) med hemska, onda saker (klassikern Mr White -> Mr Wight). Tanken är att spelarna inte någonsin ska få reda på att det varit med ödlefolk eller folk med skumma efternamn i spelade scenaria. Men någon gång har man väl inte kunnat hålla sig.

 

[Storuggla]

Jag vet inte, jag har en sak som jag medvetet sätter in och en annan, mer om den senare. Den medvetna är att jag i alla äventyr jag skriver eller spelleder stoppar in en man utklädd till kvinna eller tvärtom. Personen beskrivs aldrig som en sådan, utan det är upp till rollpersonerna att komma på det av egen förtjänst.
Min spelgrupp håller ögonen öppna och spanar numer efter denne, så jag vet inte om det gills.

Öh, och den andra. Jag är inte säker på om det gills eller ens är sant, men jag har för mig att Bearnie påstog att när jag spelleder så kommer man alltid stöta på riktiga kufar eller oddballs ur de kriminella kretsarna eller i samhällets mer extrema grupperingar. Det är inget jag gör medvetet, så jag kan inte säga varför det blir så eller vad mitt motiv är dock. Men de tär en intressant detalj som jag inte ens vet om det stämmer. Bearnie?


Storuggla, Front National-snubben kanske...?

 

[Ymir]

En grej jag antar blivit lite av mitt signum är att så gott som alla übermäktiga, övermänskliga SLP:er som blir någotsånär etablerade har någon slags patetisk quirk som kommer fram i tid och otid. En pinsam noja eller ett lite fånigt personlighetsdrag de trots kanske årtusenden av exp-samlande inte lyckats göra sig av med. Den Sauron-aktiga forntidsnekromantikern Kumbanigash är klumpig och anstränger sig kanske lite för hårt att vara grim & necro, den tvåtusenåriga ärkevampyren Hou Luwan kan karva jade som ingen annan, men är helt handfallen inför modern teknologi och vet knappt hur man använder en skruvmejsel. Krigarentiteten Ishan är blyg och totalt opåhittig, den mångtusenåriga ödlevarelsen Atargatis har alldeles för höga tankar om sin egen intelligenskvot och alldeles för låga tankar om människors, och lischen Gebashan misslyckas jämnt och ständigt med allt han företar sig eftersom han är så jävla övertygad om sin egen överlägsenhet. Den onda guden Xinu är en total slav under sina kvinnliga avatarers hedonistiska lust till köttsliga utsvävningar, och draken Verduhrakh är upp över öronen förälskad i sin alviska tjänarinna. För att inte tala om draken Khakra som är gubbsjuk, fast det var inte min idé.

Till syvende och sist är de allihop svårt överdramatiska, dessutom: 'Ingen dödlig kan besegra mig! Jag är Dödstronens herre, härskare av Dödsrikets sjunde katarakt, skuggornas betvingare, vaa!!? Sådär kan ni inte göra!". *bli knuffad utför ett stup, eller något annat lämpligt*

Så, det är väl lite spexigt antar jag...jag kan verkligen inte hålla mig från att göra sådär med alla über-SLP:er utom de allra, allra ondaste. De ska bara vara läskiga.

- Ymir, vill för övrigt inte kännas vid kreosoterna

 

[Saxifrage]

Ur arkiven...

Det är skönt när Rising flummar ur. Jag klurade vidare lite på aristokraterna.

Efter lite googlande kom jag fram till att "the Aristocrats" idag närmast verkar vara ett metaskämt, även om det från början verkar ha varit tänkt mer som ett dåligt skämt (som alltså helt hänger på framförandet). Hur som helst, det du är ute efter skulle alltså vara ett äventyr som i grunden är så simpelt att det måste vara urtråkigt (eller vulgärt?), men med rätt SL blir helt otroligt. Sådana äventyr har väl cirkulerat en del, det jag först kommer att tänka på är "Sarkath Hans gravvalv". Det äventyret måste vara bland det sämsta som har producerats, men likförbannat lär du hitta många som säger att de haft sin bästa spelupplevelse med det äventyret. Jag antar att det finns fler "epa-äventyr" som är rollspelsvärldens svar på The Aristocrats.

Hur som helst, om en Aristocrats-liknande företeelse skulle sprida sig i rollspelsvärlden tror jag inte att det skulle handla så mycket om ett skrivet äventyr, utan snarare att gamers skulle börja spela ett igenkommande scenario, tex på konvent. Antag att ett spelgäng skulle lira ett extremt simpelt äventyr (döda draken, ta skatten) och ha fantastiskt kul, fast ingen förstod varför. På nästa konvent gör ett annat gäng samma sak, och så småningom börjar "äventyret" sprida sig i spelgrupperna. Då skulle du ha någon slags "Aristocrats"-trend, fast i spelandet. Att bara skriva ett äventyr räcker inte för att starta trenden, även om det som sagt finns många äventyr som skulle kunna fylla din mall.

 

[Nightowl]

Inget av värde

Det första är en idé som Povel Ramel och Martin Ljung spånade på, om att hylla det dåliga genom att skriva världens sämsta teaterpjäs. Dåligt sminkade urusla skådisar skulle framföra ett obegripligt manus till gnisslande atonal musik på en ful teaterscen. Om det fanns någon poäng var det dels att det dåliga är värt att hyllas eftersom det gör att vi kan uppskatta det som är bättre, dels att det är svårare att vara medvetet dålig än att vara medvetet bra, och projektet stod och föll med att antingen få vädigt talangfulla artister att arbeta med, eller att hitta natur-o-begåvningar.

Nå, det andra är en anekdot från SF-författaren Spider Robinson, som handlade om en annan SF-författare som under en våt natt på ett branschkonvent svor att han skulle kunna skriva en medvetet urusel SF-roman och ändå få den tryckt, för han hävdade att det gick att lura förlagslektörerna. Så nästa morgon satte han sig och knackade ihop en usel roman, sände iväg den till förlaget under pseudonym... och fick den antagen för publicering. Och den sålde så bra att förlaget krävde att han skulle skriva en uppföljare.

Tre vänner, när de var i tonåren och väldigt fulla, bestämde sig för att spela dåligt rollspel. De skulle bara slå ihjäl monster och ta deras pengar, äventyret måste vara fullständigt absurt, och reglerna skulle vara orealistiska (det här var mot slutet av 80-talet när regler skulle vara realistiska). De bestämde sig för att spela D&D i boxformat. De tog medvetet den svenska översättningen för att de inte gillade den. De började med karaktärer på nivå tolv för på den tiden skulle man minsann alltid spela förstanivås karaktärer. De fuskade när de slog fram grundegenskaperna.

Sedan spelade de ett äventyr där de blev teleporterade till verkligheten fast den var invaderad av fantasymonster och slog sig fram längs E4-an medan SL slog fram vandrande monster. Vid ett tillfälle började en av dem prata in-character och då blev det plötsligt mer än dubbelt så många monster. Osv.

Jag tror inte jag har mer att säga. Eller så.

Erik

 

[Basenanji]

Hahahahahahaha!

Vid ett tillfälle började en av dem prata in-character och då blev det plötsligt mer än dubbelt så många monster. Osv.
Ibland leker livet! Vad jag är glad att du (och wrnu) finns!

Jag dör av skratt! Så där ska jag alltid göra i fortsättningen!

/Basenanji