Nekromanti När blev du fast för rollspel ?

[MrG]

Oj, kul fråga, det började nog typ 1986-7 nånting, tror det som var punkten som fick mig att fastna (efter lekt lite på olika sätt, främst med drakar) var ett Chockäventyr som blev sådär ruggat lyckat.

Sedan fastnade jag nog för att spelleda typ 1994 när Linköpingsmänniskorna introducerade mig till mer friformiga system, ändå hade jag spellett av och till sedan mitten av åttiotalet

Och fastnade för att spela/spelleda på konvent på alvar SydCon V (1996), och då inte som man kunnat tro via rollspelsbarens premiär, utan Gararismas scenario Velor, som vi först spelade och sedan var tvugna att spelleda för det var så rolig/bra.

Och så fastnade jag för en specefik rollspelare typ förra sensommaren/hösten ;-)

 

[Hjalle]

Det började med att syrran ville börja lajv,a hur hon hade fått nys om lajv vet jag inte, men jag tror att det var nån artikel med nån 13-årig boffrare i Kamratposten eller nåt, och hur som helst så fick hon höra att vår granne var lajvare.

Hon stämde träff nån dag, kom över, fick höra en massa om lajv och var helt salig, kom illbaka, berättade allt och även jag blev intresserad. Nästföljande dag var vi tillbaka, båda två den här gången, även jag var såld. Om jag inte missminner mig var förresten två av Elsas kompisar och deras respektive systrar där också. Hur som helst, så bestämde vi att vi skulle åka på Enhörningens 'Land i Fara', och vi gick hem lyckliga och nyfrälsta.

Sen kom vi tillbaka flera gånger för att planera, sy och umgås. Nån gång när vi hade lite tråkigt plockade hon fram Eon och förklarade lite vad rollspel var. (Fan, nu får jag värsta nostalgi-ont-i-magen när jag tänker på hur ballt rollspel var, hur exotiskt och coolt, vilken känsla det gav... Nu är det helt normalt, jag har alla Eonmoduler och vet allt om allt, inget speciellt med det liksom. Det är lite synd...) Vi gjorde gubbar, vill minnas att min var en blond, hjältemodig riddare med skinande rustning,,,
Nån månad senare hade jag och syrran köpt Eon, och bläddrade saliga igenon upplagan. Fantastiskt var det... O, jag minns det så väl. Vi gjorde gubbe på gubbe, fattade noll av reglerna, lärde oss mer och mer, upptäckte coola saker, dreglade över töntgänget med exempelpersonerna och hur coola det var, planerade att spela och gjorde en till gubbe.

Det var tider det... Fast tja, det dröjde typ ett halvår innan vi spelade. Det slutade i katastrof, fast var ändå kul på nåt sätt. Alla tre närvarande var helt nya första-gångare, jag hade prestationsångest och äventyret var rälsning så det skrek om det. Men hur som helst... Det var ändå rätt ballt. Och några månader senare drog jag igång en solokampanj med syrran, men hon tröttnade efter fyra spelomgångar. Det var synd... Nu tycker hon att jag är jättenördig, fan vad ägigt det var när båda dreglade över rollspel och hon tyckte det var tokballt hon med.

Stora genombrottet kom när jag upptäckte i nåt förord hemsidan neogames.se, och gick in på den. Tidigare satt jag aldrig vid datorn... Efter någon månads dreglande, och igenomläsande av allt material minst sju gånger, så hittade jag länksidan, och plöjde igenom. Jag kom efterhand till rollspel.nu, blev medlem, kom i kontakt med min spelgrupp och fick mina ögon öppnade för rollspelssverige. Det var då som jag började lira rollspel egentligen, kan man säga. Sen har det flutit på...

-Hjalle, rich rach filibombombom.

 

[haltageten]

Jag minns det som igår. Jag och min bror hade följt med våra föräldrar hem till ett par av deras goda vänner. De hade två söner, varav den ena av den var några år äldre än min bror (som är ett år äldre än mig). Min bror och den här andra killen hade satt sig ner och tillsammans och min bror lärde sig om rollspel och vad det var för något. Medan jag inte riktigt tyckte det verkade så ballt satt och spelade simcity på supernintendo brevid dem. Sen näst följande dag så hade min bror börjat göra ett eget rollspel med egna formulär. Ingen utvecklad spelvärld, utan mest det där med att ha en karaktär. Då tyckte jag det verkade ballt och vår far fick i uppdrag att kopiera de formulär vi gjort för hand. Sen efter några veckor plockade mor och far fram Drakar och Demoner -91 års upplaga. Vi blev helt saliga och kunde inte hålla våra händer i från det. En annan av våra föräldrars vänners söner hjälpte oss med reglerna. Jag var vid den här tiden nio år gammal. Vi spelade med alla våra vänner och hade jätte roligt. Några år senare, när vi växt lite så började vi undersöka spelet mer, vad fanns det som vi saknade? Det var då inhandlandet av en massa moduler startade. Vi sammlade i några år och nu har vi nästan en komplett samling. Omväxlingsvis så spelade vi lite Mutant : Chronicels. Fast efter ett tag så började vi tröttna på de båda spelen och min bror hade släpat hem grundreglerna till Eon II och några moduler till det. Ännu en gång så öppnades våra ögon eon var ju så mycket mer komplicerat än Drakar och Demoner. Vi spelade ett halvår innan jag kom i kontakt med Hjalle här på forumet. Det var min bror som tipsat mig om rollspel.nu, dessvärre vet jag inte hur han luskat reda på hemsidan. Så Hjalle och jag bestämde oss för att träffas och bekanta oss med varandra. Sen dess så har spelglädjen inte varit större och just nu håller vi på med en långkörar kampanj som är otroligt spännande.

- Jocke, sorterar gammla minnen.

 

[Dewil]

Någons storebror höll uppenbarligen på med rollspel och som vi hade hört talas om, för vi körde ett slags regellöst dungeoncrawl som vi kallade "rollspel" redan våren 1988. En person ritade en labyrint - eller nyttjade en färdig labyrint ur något ritblock - och placerade ut monster, fällor och skatter här och var. Sedan gick man omkring och hoppades på att hitta skatterna och att undvika monstrena och fällorna (för då dog man).

Sommaren eller hösten 1988 hittades i handskfacket på en skrotbil(!) ett nött exemplar av "Flykt undan mörkret" och vår korta men intensiva soloäventyrsperiod började. Efter soloäventyren införskaffades Stjärnornas Krig - uppenbarligen när det precis kommit ut - och lirades intensivt med Galactica och Imperium-boxarna i ett halvår. Sedan införskaffades det första exemplaret av DoD tillsammans med Monsterboken och en fotokopierad Monsterboken II och kompletterades snart med Expert. Snart hade gänget samtliga rollspel från Äventyrsspel och Lancelot, undantaget Chock. Vi var tack och lov begåvade med "Skandinaviens största leksaksaffär".

Nån gång 1992-93 skar det sig i gänget, folk började på gymnasiet, flyttade, skaffade sig nya intressen och gud vet vad. För min del blev det under många år rätt lite spelat, men jag och bror har lovat att bättra oss nu. Även om jag tycker att världsskapande är roligare än spel...

Dewil

 

[Björn_UBBT]

Spelade rollspel för första gången i trean eller fyran när jag spelade Nya mutant med några kompisar. Men jag började spela aktivt när jag gick i femman. Först spelade vi bara Drakar och Demoner men sedan så började vi med Chock också när spelgruppen blev lite större också. Det var då jag började läsa min brorsas gamla rollspel och så skaffade jag även mitt första egna rollspel, DoD Chronopia.

 

[Mekanurg]

1977 på första Gothcon

Jag blev krigsspelare 1974. På det första Gothcon (ifficiellt namn Konvent 77) demade Oldtimer D&D. Där fastnade jag i rollspelsträsket. 1978 köpte jag Traveller och sedan har jag inte kunnat bryta beroendet.

 

[Johan K]

Haha !

Hehe !
Det där var ju en synnerlgien rolig essä om hur man kan beskirva hur man blev fast i detta !

 

[Balderk]

Jag vet inte om jag känner att jag kommer att hålla på med rollspel tills ålderdomshemmet. Men jag fastnade fortfarande för rollspel någon gång.

Jag tror det var 95 någon gång som jag fastnade för rollspel. Tio år var jag då och det var en polare som skaffade DoD. Vi hade jävligt kul och fortsatte spela rollspel. Många av de jag spelade med då spelar jag fortfarande med. Vi hade en ganska bred grupp, så många har ju slutat också.

/Balderk, som alltså spelat i tio år nu...

 

[cogitare]

När jag var 13-14 år. Dvs. i slutet av 80-talet. Hmmm, kanske 88 eller 89.

Jag föll ganska snabbt för det men trodde faktiskt inte att jag skulle sitta 17 år senare och fortfarande tycka att det var roligt. När vi var i 20-årsåldern så brukade vi diskutera vad chanserna var att vi fortfarande höll på med rollspel när vi blivit "vuxna"(som 30-åring får man väl säga att man är det även om det bär emot). De flesta av oss trodde nog inte att vi skulle hålla på med det fortfarande. Men ack så fel vi hade

C.

 

[Pom]

Inläggsprostitution [långt]

NÄSTA!

I början av 80-talet hörde jag hur några äldre elever (de gick i högstadiet) satt i skolbiblioteket och höll på med något väldigt konstigt. En av dem var amerikansk utbytesstudent och verkade vara den som ledde det hela. Det nämndes tolkienfigurer, huruvida en figur var nära en annan, det talades om strid, tärningar rullades.

Det lät obegripligt och överjäkligt roligt.

Resten av hösten smög jag omkring i leksaksaffärer. Till jul lyckades jag övertala min bror att bli medfinansiär i inköpet av Drakar & Demoner. Han var inte alls omedgörligt, men ville veta vad det var för slags spel. Det visste jag ju inte. Det enda jag visste var att det var obegripligt och överjäkligt roligt. Jag sa i princip detta till honom och han resignerade.

Några veckor gick. Så mycket hade jag förstått av konvolutet på boxen och Spindelkonungens pyramid att man inte skulle läsa allting, för det skulle förstöra upplevelsen. Bara spelledaren skulle läsa. Och innan vi hade läst så mycket att vi förstod vad vi fick och inte fick läsa kunde vi ju inte veta om vi ville vara spelledare eller ej.

Till slut fattade vi mod och läste hela regelboken. Sedan spelade vi. Vi gjorde karaktärer, troll, alver och dvärgar (vad människor hade för värden förstod vi först senare). Vi spelade Spindelkonungens pyramid 2-3 gånger, Tvillingbergen 3-4 gånger och Bland Alfer och Troll varje gång vi gjorde en ny karaktär.
Vi gjorde nya monster, vapen, yrken, besvärjelser och ditt och datt. Vi moddade till ett levelliknande system. Vi hörde talas om att det fanns andra rollspel som var samma fast annorlunda.

Man kan väl säga att vi glödde av spellust. Men så en dag slog blixten ner och vi började brinna.

Min bror kom hem från en utflykt till Kalmar och hade med sig Dungeons & Dragons Basic Set (röda, inte urgamla).

Och det var samma och det var annorlunda och utsidan var så mycket ballare och insidans bilder var så mycket ballare och magin var så mycket ballare och det fanns hur mycket olika slags monster som helst och äventyr efter äventyr att köpa och hintar om allt möjligt som skulle komma och allt var lätt att fatta fastän det var på engelska.

Jag tog med både DoD och DnD här eftersom jag upplevde min rollspelsbörjan som en trestegsraket:

1: Höra talas om det och bli intresserad.
2: Skaffa DoD och bli glad spelare.
3: Skaffa DnD och bli orgiastisk spelare.

Så det var alltså...

DET RÄCKER!

NÄSTA!

 

[walium]

Det är ett illa känt faktum att min farbror Fabian Stüsskopf gick på Södra Latin tillsammans med Gary Gygax (och Per Ellander som numera äger en ICA-handel strax utanför Oxelösund), skaparen av D&D (och den otändbara tändstickan men det är en annan historia). De var båda hängivna figurspelare och min farbror kom sedan tragiskt nog att fastna i ett tungt missbruk av modellim, ja se den där Fabian han var en riktig skojare. Hursomhelst så kom han en dag hem med den första regelutgåvan till min farmor och farfar. Men mina farföräldrar var av den gamla, goda tyska skolan och var inte så förtjusta i Fabians obegripliga och trevande försök till rollspel. De tyckte istället att han skulle ägna mer tid åt sina studierna och och gå i sin fars fotspår och bli rasbiolog, ett hederligt yrke som släkten hade ägnat sig åt i generationer (min farfarsfarbror namngav ett antal tidigare okända folkslag i Övre Mikronesien under en forskningsresa sponsrad av Bismarcks syster). Så den lilla lådan med rollspel gömdes undan på vinden och Fabian fick ett uppfriskande kok stryk eftersom kaffet fortfarande var ransonerat. En dag, många år senare när jag och min kusin Asta sökte en avskild plats för lite tonårshångel i farmor och farfar ganska avtändande hus snubblade vi över Fabians låda. Jag förbannar än idag Asta för att hon föreslog att vi skulle testa spelet, men vad gör man inte för en vacker flickas skull? Asta är idag en gravt överviktig sjubarnsmor med träben och gift med Krister Pettersons yngre bror Reimo så kanske var det tur att vi aldrig fullföljde våra ursprungliga planer den där heta sommardagen på farmor och farfars vind? Sedan dess har jag förstås varit fast i rollspelsträsket och upplevt många underhållande spelmöten (bland annat har jag spelat med Sveriges föredetta ÖB Ove Wiktorin under min värnplikt som observationslotta på K4).

 

[Svarte Faraonen]

Mitt rollspelande började med något svenskspråkigt grottkräl som antagligen var menat som en introduktion till hur rollspel fungerade. Det bestod av en liten broschyr med glansigt papper, färgtryck och fyra färdiggjorda rollpersoner (vilka jag tror var illustrerade av Håkan Ackegård, även om jag inte visste det då). Man gick runt i en grotta och mötte bland annat en riddare och en mantikora. Är det någon annan som har spelat detta, för jag har ingen aning om varifrån det kom (förmodligen äventyrsspel, men det var helt andra regler än DoD). Detta var då jag var nio. Fastnade för rollspel gjorde jag inte riktigt förrän ett år senare, då jag köpte Chronopia och en begagnad Monsterboken 1 (Helt sanslöst! Jag bara gick in i någon butik och köpte den billig och begagnad, utan att inse att den varit ur tryck sedan tidigt åttiotal!). Snart spellede jag. Och hittade på egna världar. Och lockade in andra personer. Nu är jag en gedigen junkie.

 

[Feuflux]

Sagan om... nånting

Jag fick DoD4 i julklapp i slutet av 1992 (eftersom julen är strategiskt placerad i slutet av åren). Hade en kusin som testat rollspel och mor min hade av sin syster (kusinens morsa, hänger alla med fortfarande? ) hört talas om det hela och tyckte uppenbarligen att man kunde ge en sådan här grej till en sin 11-årige son.

Det verkade ju fasligt häftigt det där, även om jag inte alls hajjade hur tusan man skulle spela fanskapet. Ingen spelplan, inga spelpjäser, men det verkade jäkla häftigt. När ovan nämnda kusin spelade med mig och ytterliggare en annan kusin så lossnade det hela och jag fattade konceptet med spelledare osv. Insåg rätt direkt att det här var nåt jag ville fortsätta med.

Årskurs 5-7 så spelade jag med kusinerna när jag träffade dom och med klasskompisar på regelbunden basis. Sen försvann klassgänget (flytt, blev för cool för rollspel) och kusingänget tappade intresset lite i samma veva.

Och sen orkar jag inte dra mer om mitt rollspelslevnadsöde. Men jag fastnade på stört, slutade vara fast, fastnade igen (gymnasiet) osv... yada yada.

 

[King Kromm]

LOL!! [ANT]

Först läste jag, sen låg jag i sängen och grätt med krampor i magen.

Sen skrev jag. Visst, kanske inte fullt så kul, egentligen, men... Jo, den här gången!

 

[solvebring]

Det var i slutet av 2000... Då var jag tretton år - om det stämmer, är 18 i år... Vi spelade DoD med den som för en längre tid framåt var vår SL - han var nyinflyttad och spelade rollspel, vi andra hade aldrig hört talas om det, men var och är samtliga väldigt Fantasy-kåta. Jag började SL:a ett halvår efter det att jag började spela (alltså varit SL fyra och ett halvt år, spelat i nästan fem), lite väl tidigt men jag märkte hur jag nästan älskade rollspel och att jag var hur nyfiken som helst. Så vi var två spelledare ett tag och var ett stort spelgäng. Tillslut SL:ade bara jag, och blev sedan SL för spelgänget på heltid. Idag är vi några kvar från det gänget, 3-4 stycken, och jag är näst intill ständigt SL, om vi inte spelar något annat än DoD... Men det är inte ofta vi inte spelar det. Dock spelar vi inte nya DoD som många kan tro eftersom vi är av yngre födelseår och började sent. Vi spelar, eller rättare sagt jag spelledar med blandade delar av det jag finner bra från de olika äldre upplagorna samt hopar med husregler... Det var min rollspelshistoria.