Re: Mhimrätten [OT]
Jag vill här betona att Mhîmrätten tror på reinkarnation; Barhâ'a är bara ett mellanstadium, jämför tibet-buddhismens bardo, eller än hellre Rena Landet-buddhismens Sukhavati. Jag tror att vistelsen i Barhâ'a verkar som balsam på såren hos en sargad själ, stillar vånda och erbjuder inre och yttre frid en kort tid, som förberedelse för att gå med nya friska krafter in i nästa liv och dess vedermödor (men huruvida mhîmrätten har en buddhistisk eller abrahamitisk syn på livet ("det suger" kontra "det är värdefullt") är som sagt inte klart). Fåglarna verkar härvidlag som psykopomper, i det att de lotsar själar mellan liven, men det borde rimligen gå att hitta vägen på egen hand, eftersom återfödelsen är befäst av Gud, och antagligen dessutom satt i sten av Ödet (något som lär leda till en viss paradox gentemot Den fria viljan). "Every soul that is to be born up to the Day of Resurrection will be born" (lite Muhammedcitat sådär).
Det här leder till ett par frågor:
- Kommer alla själar, oavsett om fåglar äter den döda kroppen eller ej, återfödas?
Svar: Ja, alla utom heliga män, som tar expressvägen till någon mer permanent form av Barhâ'a.
- Kommer alla till Barhâ'a mellan återfödelserna, om de inte varit onda eller på annat sätt brutit mot mhîmrättens lagar?
Svar: Nej, det är nog inte garanterat att själen hittar dit - den hittar bara garanterat till ett nytt moderliv, förr eller senare (det är en öppen fråga hur lång tid det kan ta. Ett år? Ett sekel? Årtusenden? Är årtal ens relevanta? Är spöken isåfall själar fast i nån slags Bardo i desperat väntan på återfödelse, fruktlöst sökande efter Barhâ'a? Det är en spännande och vemodig möjlighet, så yeah, varför inte?
- Vad får det för effekter att återfödas utan att ha varit i Barhâ'a?
Svar: Well, möjligen skulle det kunna förklara mentala handikapp, galenskap, transsexualitet, epilepsi, och allt möjligt annat som anses avvikande och negativt utan att man har någon riktig förklaring på dess orsaker. -Vad- man återföds som är nog snarare antingen en fråga om vad som står skrivet i Guds vilja och/eller Ödet, eller baserat på hur gott man levt.
- Men står det inte i Religioner att även missdådare får förlåtelse av Mhîm efter att ha genomgått den där 'skärselden' i ökensanden, och får sitta vid hans sida?
Svar: jo, jag tror det. Men huruvida man hamnar i Barhâ'a eller ej handlar alltså om -hur- man blir begravd (=kommer fåglarna åt en?), inte om hur man levde. Missdådare som dog bra och har genomgått sitt straff får nog tillträde till Barhâ'a, antingen på samma villkor som alla andra eller som
hurier eller nån annan form av tjänarklass. Missdådare som avtjänat sitt straff men inte nått Barhâ'a blir nog antingen osaliga andar, eller återföds som värsta rangens psykopater och avskum, den typ som efter livet förmodligen inte kan se fram emot ens ökensanden, utan bara en halv evighet (jag tror inget verkligen är för evigt i Mhîmrätten 'cuz jag hatar religioner med eviga straff) i Sakâr, de gamla gudarnas förgätna och frusna rike.
- Varför har Mhîm och Himlen då gjort paradiset så svårt att nå? Är det inte orättvist mot de som har oturen att dö där fåglar inte kan komma åt dem?
Svar: Därom tvista säkert de lärde, men ett par saker kan påpekas. För det första behöver paradiset kanske skyddas mot Sovarna, och för det andra göras otillgängligt för att mänskliga andebesvärjare inte ska kunna närma sig det utan att först närma sig Gud, och förstå Den heliga texten och förnimma Den himmelska elden, och därmed vara redo och förtjänt att ta del av Det gudomliga ljuset. Det är annars möjligt att Mhîm inte är allsmäktig, och att Sharpaxis labyrint helt enkelt är ett fenomen i andevärlden som han inte -kunnat-, eller åtminstone inte haft resurser att, göra något åt. Men till syvende och sist torde det finnas en ganska enkel logik här:
Om en människa varit god och gjort sig förtjänt av vila i Barhâ'a, men stupar på en plats där inga fåglar finns eller kan nå, så kan det vara av tre skäl:
- Själen är menad att prövas genom att själv hitta vägen genom Sharpaxis labyrint.
- Personen förleddes av Ilik eller andra onda varelser, och dog därför en 'karmisk' död.
- Det hela var en olycklig slump (finns det slump? Öppen fråga).
I det första fallet var det inträffade -menat- av Gud och/eller Himlen/Ödet att ske som det skedde, och därför blir det så. I de två senare fallen kommer Mhîm däremot självfallet, förutsatt att det är hans vilja, skicka en Fenixfågel eller så att förtära kroppen och leda själen rätt. Det hela är med andra ord egentligen ett icke-problem, teologiskt sett:
om du är värdig, och
om det är Guds vilja, så
kommer du få dricka paradisets vatten, oavsett hur och var du dog. En risk är snarare kanske Gebashan Häxkonungens
"Förbannelsens fåglar", som hotar att bära iväg själen till Sakâr eller De vittrade öarna snarare än till Barhâ'a; men de är mest ett fenomen i folktron, som teologerna sällan bemödat sig med.
