Re: Mhim och Fata'a
Det är en bra fråga, som jag inte har någon tydlig uppfattning i (än). (Edit: Jo, det hade jag visst, se citat nedan).
Spontant tänker jag väl att mhîmen har makten att godta, sponsra eller förbjuda keralor, dvs -tolkningar- av Fata'a. Till grejen hör ju att Fata'a är jävligt flummig, och därför lämnar fältet öppet för en fantasiljon olika mer eller mindre motstrida keralor.
Detta motsvarar emellertid väldigt väl koranens roll i islam, då med det, förvisso mycket signifikanta, undantaget att muslimer också har sunna som auktoritet, utöver koranen. Kalifen förväntades, i grund och botten, förvalta koranen och sunna; inte ändra dem, och sharia förväntas på samma vis bygga på koranen och sunna. Sedan var praktiken givetvis en helt annan, men men.
Frågan blir alltså; har Mhîmrättens rätts- och morallära några andra utgångspunkter än Fata'a? Jag vet inte. Att ha sunna baserad på vad Stamfadern sade och gjorde blir alldeles för islam, och borde vara redunant eftersom Stamfadern -var- gud och finns kvar i himlen, och därför borde kunna rådfrågas via divination.
Det är tydligt att Mûhads samhällsnormer bygger lika mycket på gammal zhanisk tradition samt arvet efter Edron som på Mhîmrätten, men det är lite besides the point här, hmm...
jag antar att frågan är avhängig exakt vilka de teologiska premisserna runt Gudahärskaren är. Är han -Gud-? Nej, det är inte möjligt, eftersom Gud är Mhîm Stamfadern och residerar i himmelriket, och bevisligen borde ha spektakulära magiska krafter och teotropisk själ.
Är Gudahärskaren helig? Ja. Han besitter kwarenah, det gudomliga ljuset, i högre grad än någon annan levande (åtminstone supposedly), och borde därför, återigen supposedly, vara mer upplyst, mer rättfärdig, och stå närmare gud än någon annan dödlig. Han borde därför, återigen supposedly, ha auktoriteten att uttolka religionen efter eget huvud utan att bli ifrågasatt, eftersom han är mest upplyst av alla levande. Han är en bodhisattva, en Shia-imam; han har -rätt-.
Problemet här är "supposedly". Gudahärskarna har genom historien bevisat sin förmåga att ha och göra fel så till den grad att bara tokiga religiösa fanatiker borde kunna acceptera premissen att Gudahärskaren är ofelbar, och även då endast med nöd och näppe. Antagligen finns, som i islam, en idé om "rättledda" gudahärskare, och att det finns människor som fått titeln på felaktiga grunder, -utan- att verkligen besitta det heliga ljuset, eller åtminstone utan att besitta det i den grad de borde ha gjort. Helt enkelt; en gudahärskare kan vara ovärdig. I sådana fall är det folkets uppgift att beröva honom hans himmelska mandat, och sätta en rättledd Gudahärskare på tronen.
Hmm...faktum är, jag har visst redan skrivit något om detta:
Himlens gunst
Traditionellt i Mûhad är Mhîmer den högsta religiösa auktoriteten, med gudomligt sanktionerad befogenhet att tolka Guds ord, godkänna eller förbjuda [[Keralor]], och på alla vis utöva sin makt. Samtidigt är det inte så enkelt, eftersom även en gud på jorden fortfarande bär ansvar inför Mhîm i himmelen; det är [[Kwarenah]], Mhîms nåd, som ger de världsliga Mhîmerna deras [[De Upphöjda|upphöjdhet]]. Fornzhaniska filosofer som [[Tarluk]] talade om Himlens nåd, hur en härskare kunde förlora sitt mandat, och detta är tankar som i någon mån levt vidare genom årtusendena. Det hela kokar ned till ett enkelt faktum, beskrivet bland annat i [[Tawhârkeralan]]: Mhîm är ofelbar, och skulle Mhîm av någon anledning visa sig felbar, måste han därför förlorat sitt mandat att härska. Vad detta innebär i praktiken är att många Mhîmer varit oroliga för att misslyckas i olika sammanhang - myten om deras gudomliga makt och härlighet har ofta nått sådana proportioner att det vore en katastrof för deras anseende om de förlorade ett krig, misslyckades med en reform, eller gjordes till åtlöje utan att kunna straffa den skyldige. Av detta skäl har det blivit närmast praxis att Mhîmer håller en tillbakadragen profil och drar diskret i samhällets trådar; det finns Mhîmer som lyckats bygga upp oerhörd makt och härskat aktivt och oinskränkt, men lika många har begått någon fadäs, förlorat anseende, och blivit störtade av andra som lustat efter [[Sar'whid|Den gyllene tronen]] - rentav sina egna söner. Fadermord anses generellt vara ett hemskt brott, men om man tar tronen från någon som bevisligen gjort sig oförtjänt av den är det enkelt att rättfärdiga sig - så skedde till exempel när den nuvarande Mhîmen, [[Matruk Wolani]], tog tronen från sin farbror [[Ashak Wolani]] efter en kort men våldsam statskupp. Mhîm Ashak begravdes bland sina anfäder i [[Tabîmbergen]], och de flesta av hans anhängare erkände fort att han förlorat himlens gunst efter det misslyckade kriget mot [[Ansale-Idon]], och tog den nye härskarens parti. Detta innebar inte att Mhîm Ashaks själ inte var högt upphöjd och välkommen vid Mhîms sida i paradiset; men han hade förlorat sin rätt att härska på jorden, och förmåtts att lämna den.
Med detta sagt är det givetvis inte så att Mhîmer som begått ett misstag alltid blir störtade, långt ifrån. Idén om himlens gunst är framförallt ett slagträ som användas av usurpatorer och erövrare för att motivera sin rätt att besitta den gyllene tronen, och misskreditera störtade Gudahärskare. Så länge en Mhîm de facto sitter säkert på sin tron, kommer få, om någon, öppet våga ifrågasätta hans himmelska mandat, om de inte besitter en stark önskan att dö en långsam och plågsam död.
Det korta svaret är alltså: Mhîmen har alltid rätt. Om han av någon anledning inte skulle ha rätt, så var han aldrig värdig att vara Mhîm.
Edit: För att svara mer direkt på din fråga, Evokee: Mhîmen står, liksom alla Upphöjda, över -Folklagarna-, men förväntas fortfarande lyda de heliga Härskarlagarna i Fata'a. Mhîmen kan sponsra de mest konstiga tolkningar av Fata'a och hävda att de är sanna, men han kan inte förklara Fata'a i sig illegitim. Radikala religiösa reformer kan och har genomförts; Mûhadinsektens ledare Gurigan-i-Mûhad basically designade om hela religionen när han kom till makten, och kastade ut allt som uppfattades som innovationer och förvanskningar, i synnerhet då fornzhaniska och edronitiska influenser på den rena läran.
Edit igen: hmm...jag har brottats med vad mûhadinernas (alltså sektens) doktrin egentligen går ut på, men nu slog det mig att de antagligen, enligt logiken i det jag sade ovan, borde underkänna Ilik, alltså djävulsgestalten i Mhîmrätten, eftersom han är en av de gamla gudarna. Detta borde signifikant ändra en hel del religiös praktik, och det man fruktar blir då i högre grad Sovarnas kliffotiska korrumperande inflytande, än det mer konkreta hot som Iliks ondska traditionellt anses utgöra.