Nekromanti [Nanoapan] Drakar och Demoner 8

[Dimfrost]

Nå, var inte så ledsen. Jag ska i alla fall se till att recensera det vad tiden lider.

 

[Dimfrost]

Det är mycket möjligt att jag gör något liknande i alla fall, utan BRP-grunden och världen. Vi får se vad som händer.

 

[Dilandau]

Vill. Ha.

 

[Slartibartfast]

Hm, antar att det beror delvis på min egen status som "30+are som lirat D&D sedan blå boxen", men rollspelande i Trakorien (eller snarare: inom Granströms alster) har ett speciellt sug. Antagligen mycket nostalgi i det, men faktum kvarstår.

Intressant vad en "recension" som den här kan få för effekter

 

[Leon]

Prova "Den Fjättrade Gåsen" och "Svavelvinter", eller vänta tills DFG nr 12 kommer i butikerna snart.

Då får du även se en adaption av ett större svenskt ruskigt modernt och speltillvänt BRP-system till Granströmsk fantasy.

(Ogenerad reklam, hoppas att jag inte åker fast i censuren nu)

 

[Leon]

Mycket rolig läsning.

Det enda som kändes lite spretigt var det här med sociala regler, som kändes lite påklistrat. Vad är det egentligen som är kärnan i visionen för sådan här luddig sagoaktig Drakar och Demonerfantasy? Finns det någon sorts vildmarkskänsla? En speciell inställning till äventyr? Fyrkantiga men underfundiga karaktärsporträtt? Någonstans där borde man kunna hitta ett taktiskt element (snarare än social konflikt, som känns mer Cyrano de Bergerac). Kanske ett system som gör vildmarksstrapatser lika spännande och utmanande som strid


Löst flum...

 

[Dimfrost]

Tanken är, som jag nämnde i en kommentar på bloggen, att allt i spelet ska vara taktiskt utmananade. Vildmarksstrapatser är intressanta endast då de bakas in i eller leder fram till en annan utmaning, oftast då en strid. Och jag tycker nog att ett antal sociala situationer hör hemma i sagofantasy såväl som de flesta andra spelvärldstyper.

Men visst. Jag skulle kunna tänka mig att använda ett system som gör vildmarksstrapatser, fällor och intellektuella gåtor lika spännande som strider. Jag har bara ingen aning om hur ett sådant skulle kunna konstrueras. Och på något sätt känns det vettigt att lägga den allra största tyngden vid situationer när man har en aktiv, levande motpart.

Tack för berömmet, också.

 

[Svarte Faraonen]

Och på något sätt känns det vettigt att lägga den allra största tyngden vid situationer när man har en aktiv, levande motpart.

Bah. Vad är kortlivade människors käbbel mot den obönhörliga, uråldriga vildmarken? Att göra mänskliga konflikter intressanta är gjort -- låt oss se ett spel där allt sådant bleknar inför naturens majestät!

 

[Dimfrost]

Jag hade faktiskt tänkt att ha en tredje kategori: faror, som skulle representera vildmarksutmaningar och fällor. Man skulle ju kunna ha ett subsystem som ser ut ungefär hur som helst, eftersom strid och sociala konflikter är helt olika. Men det finns några krav: det ska vara taktiskt utmanande och alla spelare ska kunna delta (i sociala utmaningar finns en huvudsaklig talesman, men det är i alla fall sällan uppenbart vem detta ska vara, och de andra kan också vara delaktiga lite grand). Jag har i alla fall inga förslag på lösningar.

 

[Leon]

Ang. sociala regler håller jag inte med: jag tror att det måste till en väldigt speciell vision för att det skall kännas rätt. Det finns ju inget naturligare än att spela ut sådana konflikter helt regellöst, så det funkar för mig bäst i spel som fokuserar på dialogen som konflikt, hence Cyrano de Bergerac, eller kanske Shakespearedialog..

Jag tror ju att det finns många olika vinklar man kan nalkas både fällor och vildmarksutmaningar ifrån. I slutändan är de nog ändå inte så olika strid och sociala konflikter eftersom även motståndare presenterar "en grosse" och det är troligt att samma spelledarhjärna ligger bakom både verbal debatt och snöskred.

Där strid och social konflikt tar sig en mer personlig yttring, så blir vildmarksutmaningar rimligtvis mer symboliska.

Ett system som spelar på resursbrist skulle kunna locka fram riktiga taktiska och även strategiska val: vad skall prioriteras, och vad kan man undvara. Ett vildmarkssystem kan i själva verket vara änn mer gruppfrämjande än strid: till exempel genom att mankraft används som en bristresurs som måste täcka upp ett antal olika "utmaningar" (Eld och läger mot köld, vatten, föda, att undgå upptäkt etc)

 

[Dimfrost]

Ang. sociala regler håller jag inte med: jag tror att det måste till en väldigt speciell vision för att det skall kännas rätt. Det finns ju inget naturligare än att spela ut sådana konflikter helt regellöst, så det funkar för mig bäst i spel som fokuserar på dialogen som konflikt, hence Cyrano de Bergerac, eller kanske Shakespearedialog..

Vi har väldigt olika sätt att se på rollspelsregler, märker jag. Speciellt i ett taktiskt ("speligt") spel, som det handlar om här, är jag helt övertygad om att man bör ha regler för allt som är viktigt i fiktionen. Och sociala utmaningar av olika slag lär kunna vara viktiga i de flesta sorters berättelser, även pseudo-dungeon crawls.