Problemet med serien Sandman (som kanske är det man mest förknippar Gaiman med) är att den börjar fullkomligt uselt. Om du bara köpte första albumet skulle du säkert bli besviken. (köper du #1 och #2 samtidigt har du däremot en rätt bra start) Om jag skulle rekommendera någon ett enda Sandmanalbum att inleda sin Gaimankarriär med så skulle jag däremot föreslå #3; Dream Country. Den innehåller bara småhistorier och har ingen riktig plats i den övergripande metaplotten. Det skulle lika gärna kunnat vara det första som det sista albumet i serien. En bra sak med småhistorierna är att det är de jag tycker Gaiman lyckas bäst med. De är de mest ekonomiska, underfundiga, spännande och gripande han skriver.
Gaimans problem är annars att han gärna håller på alltför länge, och antingen blir tråkig eller försöker skriva något alldeles för stort. Han är bättre när han skriver om småsaker och när han sätter fingret på små detaljer i olika personers vardag. Boken American Gods börjar exempelvis bra, men ballar ut fullständigt mot slutet. Å andra sidan är uppföljaren; Anansi Boys lysande. Men... som sagt; det hjälper ju inte dig något. Du vill väl ogärna läsa hela American Gods bara för att sedan få kunna läsa Anansi Boys (som är bra)?
Jag skulle gärna rekommendera Violent Cases. Det är en drömsk självbiografisk serie om några händelser i barndomen som leder till en anekdot om Al Capone. Tecknare är Gaimans hovillustratör Dave McKean. Båda briljerar. Gaiman kan ibland skriva "duktiga" manus, som visserligen är tekniskt kompetenta, men som misslyckas fullständigt med att engagera läsarna (såsom i Black Orchid; alla partier utom i Arkham Asylum), men här har han hittat tonen helt rätt; berättelsen är intressant utan att vara högtravande, och tilltalet känns både personligt och vardagligt. Dave McKean å andra sidan kan ibland förlora sig själv i sin strävan att vara konstig; rätt ofta ballar han ut när han ömsom målar, ömsom syr, ömsom tecknar och ömsom bearbetar fotografier i Photoshop för att göra varje serieruta till ett eget konstverk. Här är han däremot mycket återhållsam utan att vara tråkig; det finns några helt galet experimentella rutor och sidor i det här albumet; men varje konstnärligt trick han använder känns befogat och lyfter verkligen fram känslan i vad som förmedlas. Bilderna på Gaiman själv är fotorealistiska blyertsteckningar, bilderna som berättar gangsteranekdoten är blytunga, skarpa bläckillustrationer; och trollkarlen - såsom Gaiman minns honom - tornar upp sig ur rutorna som en väldig koloss; med stjärnor och halvmånar på sin kostym som glittrar ut i luften och fyller hela rutorna med magi. Violent Cases är inte en av de fem bästa seriealbum jag läst eller något sådant, men det är ett bra album i sig självt och en bra introduktion till Gaiman. När man väl fattat vad han kan göra - då är det läge att börja ge sig i kast med Sandman.
