Nekromanti Ni som inte spelar Apocalypse World

[Mutanten]

Jag har inte läst och inte spelat AW men jag gör som när jag recenserade böcker på gymnasiet: Tittar på framsidan av boken, läser texten på baksidan, läser någon recension som någon annan har skrivit, ser filmen och därefter skriver man en recension av boken.
Så här är min oseriösa recension av AW: Jag upplever att sex har en viktig betydelse i AW. Jag vill inte ha sex i rollspel. Kan tänkas mellan spelare men inte i spelet och definitivt inte under speltid. Och även om det inte stämmer att det är mycket sex i AW så gillar jag ändå inte röriga rollspel. Flera personer i det här forumet haft svårt att förklara hur spelet fungerar. Andra har klagat på textens utformning. Jag orkar inte läsa eller spela rollspel som är flummiga. Dessutom är det för mycket text (även om det är typ A5). Less is more för mig i rollspel. Det sägs att AW har förändrat rollspelsutvecklingen. Men tänk om det är sant som det är sagt att det var bättre förr? Då är ju AW istället något av det farligaste som har hänt rollspelsutvecklingen. Man vet vad man har innan men man vet aldrig vad man får efter AW.

 

[Godzillikles]

Detta är första gången jag hör talas om det.

 

[Tre solar]

Jag spelar inte AW för att det inte finns äventyr.
Det blir alltid så att vi enas om att det vore roligt att köra AW, men så säger nån "ska vi inte köra klart Kopparkronan" eller "du fick väl hem Horror on the Orient Express" eller "jag har köpt Warhammer Quest" eller nåt sånt och så knuffas det ner i turordningen. Jag skulle tro att AW är det spel som min spelgrupp tycker bäst om som vi aldrig kommer köra igen: den eviga trean.

 

[Rickard]

Själv spelar jag inte AW för att, när jag ser arketyperna (player books), så ser jag det coola men jag känner inte det coola. Namnen låter häftiga men de saknar gnistan såpass mycket för mig att de istället blir töntiga. Antagligen för att de försöker för mycket. Sedan är AW väldigt mycket hur man spelar traditionellt rollspel, fast sett ur ett annat perspektiv, och jag är rätt trött på tradrollspel eller andra typer som sätter karaktären i fokus. Det är ett smart designat system, fast inte något som tilltalar mig.

Det bra med AW är att det är väldigt tydligt och styrt vad sl och spelarna får göra under spel. Jag spelar inte AW för att det nästan, sällan eller aldrig är sugen på att göra just de sakerna och enbart dem. Men de gånger jag har gjort det har det vart kul.

Jag spelar inte AW för att det inte finns äventyr.
Det blir alltid så att vi enas om att det vore roligt att köra AW, men så säger nån "ska vi inte köra klart Kopparkronan" eller "du fick väl hem Horror on the Orient Express" eller "jag har köpt Warhammer Quest" eller nåt sånt och så knuffas det ner i turordningen. Jag skulle tro att AW är det spel som min spelgrupp tycker bäst om som vi aldrig kommer köra igen: den eviga trean.

Jag funderar lite på ... hur går de här två åsikterna ihop? En tycker att det är för styrt och den andra föredrar att det är styrt (måste ha äventyr). Jag frågar nu enbart Jocke och Tre solar.

 

[Jocke]

Jag funderar lite på ... hur går de här två åsikterna ihop? En tycker att det är för styrt och den andra föredrar att det är styrt (måste ha äventyr). Jag frågar nu enbart Jocke och Tre solar.

Alltså, du får ju inte bara göra nått i AW, du måste göra en move.
Oavsett om du är spelare eller spelledare så är det faktiskt bara de moves som finns som får påverka spelet. Det här gör såklart att spelt blir i samma ton och att samma sorts saker händer vid varje speltillfälle. Det är lite samma med The One Ring.
Jag tycker om hur det är att spela båda spelen, men jag blir väldigt snabbt mätt på det, ungefär tre möten efter varandra tycker jag räcker.

Jag tror att om det kom tydligare äventyr, som 3sol efterlyser, så skulle det vara intressantare att ta upp spelet, när det inte enbart handlar om fronter, eskalering och att min andra bil är en stridsvagn.

Det kommer äventyr till the one ring, och det spelar vi regelbundet, till skillnad från AW.

 

[Big Marco]

Alltså, du får ju inte bara göra nått i AW, du måste göra en move.

Kanske helt OT att ta upp, men ovanstående är en av de största felaktiga myterna om AW. AW låter en göra vad som helst, som i vilket rollspel som helst. Det vanliga felet jag upplever att ovana AW-spelare gör är att de tittar på Moves-listan och letar efter sätt att använda dem. AW fungerar tvärtom - beskriv vad du gör i fiktionen och sedan kommer SL berätta om det är ett Move eller inte, och isf vad Movet är.

Tyvärr är det en utspridd myt som jag bedömer ligger bakom mycket av frustrationen bakom AW:s regelfilosfi hos erfarna rollspelare (som är vana vid att använda det som står på sina rollformulär). Paradoxalt brukar AW-spel med rollspelsnybörjare gå "bättre" än med veteraner då nybörjarna kommer utan förutfattade meningar och baggage.

 

[Lupus Maximus]

AW fungerar tvärtom - beskriv vad du gör i fiktionen och sedan kommer SL berätta om det är ett Move eller inte, och isf vad Movet är.

Jag tror jag får uppgradera mitt svar till; rätt spelar-spelledarinteraktion för mig, men fel motor (i alla fall om man skippar "SL berätta om det är ett Move eller inte").

Så kanske att jag kommer spela det någon gång, som spelare.

 

[Ram]

För mig är det så här: Jag älskar spelet. Det har en fantastisk mekanik och ett intressant sätt att beskriva saker via fronter etc. Spelet skapar driv i sig själv och det gör det mycket bra rent mekaniskt.

Men jag har inte kul när jag spelar det. För mig blir det ointressant vad som händer med min karaktär och andras. Varje gång som jag spelar det så tänker jag bara "Detta hade varit mycket bättre om vi bara friformat det".

Därför spelar jag inte AW.

 

[tull]

Visste inte att det fanns och titeln för tankarna mot Power metal snarare än något annat.