Nekromanti Nidvattnets öde (SPOILERVARNING)

[Prokke]

Nu är vår grupp också klar med Döda drömmars grav. Det gick ganska bra... Typ...

När de kom in i förkammaren delade gruppen upp sig lite. En av de fyra spelarna gick in Väktarnas kammare och en annan gick in i gravkammaren, de två andra petar omkring inne i förkammaren och avvaktar vad som ska ske. De misstolkar resterna av Mäster Senia som att svavelkaskader inte hjälpt när Mäste Senia slagits mot vad hon nu dött av, gruppens magiker kan just bara svavelkaskad så han börjar bli lite illa till mods. Samtidigt som den ena, gruppens bästa krigare, får en lapp där det står att RP:n blivit besatt och ska försöka dricka nidvattnet tar den andra spelaren och petar lite på en av väktarna, samtidigt. När väktarna börjar vakna och attackerar stackaren som är ensam inne i väktarnas kammare, freakar en magikern ur och börjar springa ut mot kopparporten igen för att försöka ta sig ut.

På slaget hur många väktare som vaknar i slutet på rundan slår de max. RP:n som försöker låta bli att dricka nidvattnet har det ganska kämpigt, han får i sig mer och mer och mår sämre och sämre. RP:n inne i väktarnas kammare blir snart omringad av väktare som bankar ner honom till 0, varpå den sista spelaren inne i förmaket ger upp och börjar springa därifrån, tätt åtföljd av väktarna som nu ger sig på resten av gruppen.

De som flyr, springer rakt in i en stängd dörr och börjar till slut slåss mot väktarna. Då inser de att de visst kan skada väktarna börjar striden vända lite, men då är det för sent för nidvattendrickaren som blir en styggelse. RP:n som legat med 0 tålighet lyckas slå en 1:a på sitt dödsslag och börjar springa runt åt andra hållet för att öppna kopparporten utifrån. Långsamt långsamt, springer han runt samtidigt som de två stridande RP:na börjar få dåligt med tålighet. När bara 1 tålighet återstår på en av de stridande får löparen upp kopparporten utifrån och de kan smita ut från striden.

De tar sig ut, men är så pass skadade att de flyr upp till utposten med noviserna igen. Det är rätt tydligt att gruppen inte tänker försöka sig på något nytt inbrytningssförsök. Så istället får de höra av Xanatha att RP:n nu blivit helt övertagen av mörkret och setts, tillsammans med en dvärg, några väktare och skumma mumiefigurer (jag la till lite) gå till en ruin med en magisk cirkel och tagit en sjumilasteg gudvetvart.

Jag lät dem få en artefakt och dela på 20% av kakan när Ordo Magica sen kom och rensade upp det sista i området.

 

[Lilja]

@Prokke: ajajaj kärva tider i Davokar! Gott att RP fick något utav det hela, som balsam på såren.
Avseende nidvattnet; förstår jag det rätt om den arme krigaren hällde i sig majoriteten av det?

 

[Prokke]

@Prokke: ajajaj kärva tider i Davokar! Gott att RP fick något utav det hela, som balsam på såren.
Avseende nidvattnet; förstår jag det rätt om den arme krigaren hällde i sig majoriteten av det?

Ja han fick i sig det mesta. Resten av spelarna övergav honom och jag tyckte det var synd att bara låta honom försvinna, min tanke är att låta honom återkomma i något eller några äventyr framöver.

Kan tillägga att Xanatha och ett par av RP:erna kommit överens om att försöka hjälpa varandra när Xanatha väl tagit reda på vart den fallne kamraten tagit vägen och vad som egentligen har hänt.

 

[Van-Rogan]

Då var vi färdiga med Kopparkronan.. puh.

Halva gruppen; Den girige backstabbern från Fästet och den uppstudsige svartalfen mottar Xanathâs gåva, medan spjutmästaren avböjer efter inrådan från gruppens Templár.

Glada i hågen (efter giftermål med Stor-Gabbas yngsta syster) beger sig gruppen iväg mot kryptans port.
Efter spindelns inrådan beger de sig vänster mot kungsporten men kan inte motstå frestelsen att skicka in en av den nykrönte alfprinsens tappra alfkrigare till höger (Dominera) Fruktansvärda skrin ljuder genom kryptans väggar när den frustrerade Fangafa sliter honom i stycken.
RP lyssnar på behagligt avstånd från första kammaren och blir än mer övertygade om att spindelns råd stämde.

Kungsporten forceras men väl genom den så går den igen bakom dem. Moralen stiger inte.

Strid utbryter med eldväktarna i samma stund som de når gravkammaren och den store starke templáren blir besatt av Konungens ande och således börjar klunka nidvatten. Spelarens mod sjunker efter första droppen med korruption når hans svalg, men snabbt skiner han upp när andra droppen ger honom mer Styrka på bekostnad av List. Spelaren uppmanar de andra att sluta upp med att försöka dra karaffen ifrån honom. Spelaren verkar inte rädd för perm. korruption då han sett en ritual som låter honom bränna bort korruptionen...

hur som, väktarna nedgörs medelst templárens brinnande svärd och spjutmästarens frislag uppe på gravens podium (Xanathâs Trogna står och gömmer sig bak kungatronen)

Sen gör deras ärkefiender från förr entré. Odako har bestämt sig att förhandla med RP om skatterna i kammaren då hans kulitster nedgjorts i strid med återstående väktare i förkammaren. (skedde simultant med RPs strid vid graven)
Oartigheter utbyts med RP men, poängterar Odako, RP behöver honom för att ta sig ut genom kungsporten då den är stängd och han vet till skillnad från dem hur man får upp den. (Vilket såklart är lögn då det i själva verket är Rogan som tryckt upp den efter att RP desarmerat fällan) Van-Rogan får nog av allt (SL skriker för full hals: ALLT PRAT NU DÖDAR VI DOM!!!! Rogan knuffar Odako åt sidan och skall göra köttfärs av RP. Han åker ned första rundan.

En tillfällig allians uppstår mellan Odako (som varit passiv) och RP då de tillsammans hackar lös runorna från skattkammarens dörr.
Väl inne greppar de varsin godsak innan mörkret gör entré och total panik uppstår.

Alla springer iväg med mörkret i hälarna, förutom den girige tjuven (som har Xanathás beskydd och inte räds mörkret alls) och då mörkret inte verkar intresserad av honom fortsätter han gräva åt sig av godsakerna.

De andra flyr ut till sprickan i sin desperation då kungsporten är stängd varpå de ser törnedrottningen kravla sig upp ur sprickan. Strid uppstår och nu blir RP klämda mellan Fangafa och Mörkret och allting ser väldigt mörkt ut. Men tack vare att svartalfen som håller i Nidvattnet lyckas ta sig förbi Mörkret och springa mot Kungsporten i sin desperation, så sticker mörkret efter honom. Templáren och spjutmästaren lyckas överleva två rundor mot Fangafa och därtill bryta närstriden. De ger sig av efter mörkret med Templáren tappar modet i Mörkrets gravkyla och finner sig mellan mörkret och hans vänner framför.

Note: Odako sprang aldrig in i monumentrummet utan gömde sig i tumultet bakom en icke-uppvaknad eldväktare och sprang därefter mot kungsporten för att knuffa undan stenen som håller uppe porten.

Svartalfen med flyende anhang möts av synen av Odako (sty 5) som står på andra sidan kungsporten och försöker knuffa bort stenen som blockerar. Svartalfen avfyrar sitt armborst (1 skada från TT på Odako) men Odako fortsätter knuffa. Nästa att agera är tjuven som istället för att rädda sina vänner dvs kvickt oskadliggöra Odako så väljer han att lägga dubbla förflyttningar på att bara "hoppa över Odako" och ut på rätt sida om kungsporten. Sagt och gjort. Rundan efter det kommer spjutmästaren och lägger en förflyttning fram mot Odako och med sin handling stjälper han den tunne Odako bort från blockerar-stenen och de landar tillsammans på utsidan av kungsporten. Den här rundan skär tjuven halsen av Odako (då han är i övertag pga att Odako ligger på golvet efter nedvräkningen tidigare).

Svartalfen når du ensam första kammaren (där storporten ut är) där han möter Xanathâ som avkräver honom Nidvattnet. (Hon talar med en väldigt aggressivt väsande röst) och jag har aldrig sett en spelare så rädd som han var det ögonblicket. Han räcker över karaffen illa kvickt mao.

Mörkret sticker efter Spindeln ut i skogen och allt är frid och fröjd.

Så, Xanathâ har Nidvattnet.

 

[Paal]

Även hos oss var det Xanatha som kom undan med Nidvattnet. Dubbelpostar ur vår senaste spelkrönika, hela berättelsen finns här: https://www.rollspel.nu/threads/692...knande landskap med ett ytterst svårtytt öde.

 

[Tre solar]

Hos oss blev det 50/50:
Eftersom vi förstörde skallen i del två var riddar Garibaldus besatt av Hurian Lo-Apaks. Framme vid svartalfernas torn låste han in oss andra och skyndade i förväg. Innan vi andra hann fram hade Garibaldus redan druckit hälften av nidvattnet. Vad jag förstod skulle det egentligen vara nån grej med att man somnade när man drack vattnet, men det körde vi såklart inte med. Jag lyckades dock slå perfekt på bända vilja, och med detta slag i ryggen tvingande jag Hurian att lämna vår numera övermänskligt starke riddare ifred. Istället bosatte han sig i svartalfen Marek.

Marek hade precis som vi andra stött på spindeln. Eftersom hon i vårt spelmöte var en sorts spindel-kentaur bjöd hon inte på ett bett utan erbjöd oss att lapa ur ett stort fat med spindelmjölk vilket såklart äcklade alla hederliga rollpersoner något gravt men inte störde svartalfen en smula. När så den nyligen övergivna riddaren Garibaldus riktade sin nyfunna styrka mot att rocka sönder dörren till skattkammaren och därmed locka dit alla monster, valde Marek att fly ut ur kumlet för att kunna halsa det kvarvarande nidvattnet i lugn och ro. Utanför blev han dock infångad av spindelkvinnan och lyckades med ett lyckat slag välja lojaliteten till henne framför sin egen törst.

Så kom det sig att riddar Garibaldus drack hälften, medan spindelkvinnan fick den andra hälften, vägvisaren fick skatterna och jag strök med.

 

[Sopbil]

Nu har även min spelgrupp klarat av Döda Drömmars grav.

Då mina spelare tog Baumelo/Odako levande och lämnade över honom till Lestra tillsammans med konungaskallen i Vilddjurets märke, så lät jag Landela vara en svartkappa som blivit lurad (visioner från Prios) av skallen och tagit sig till graven för att hämta nidvattnet.

Rollpersonerna hade två uppdragsgivare: Ordo Magica som via Bartolom ville att dom skulle ta reda på vad som hänt Senias expedition och Lestra som ville rädda sin kollega och vän Landela.

Lestra slog följe med rollpersonerna för att med hjälp av ett bryta länk pergament eventuellt kunna bryta skallens inflytande på Landela (och för att jag tyckte att dom behövde lite förstärkning i form av en helare).

Gruppen (minus Lestra som inte ville förhandla med "styggelser") gjorde en deal med Xanathá om information och beskydd mot nidvattnet.

Efter att ha haft en väldigt bråkig strid mot kultisterna (slåss mot Van-Rogan och samtidigt försöka ta hand om Landela utan att skada henne blev komiskt komplicerat) så var det dags för graven.

Rollpersonerna kunde inte läsa runorna, men vägrade tro att det skulle krävas våld för att få upp Kungsporten, så där blev dom sittandes i timmar medan den ena efter den andra planen grusades.

Till slut blev det till att yxa till trädstammar och kila fast dessa mellan golv och tak över springorna för att stoppa klingorna och helt "enkelt" pressa upp porten som sedan ställdes på glänt med ännu en trädstam.

Då dom blivit varnade av Xanathá för mörkret och Fangafa så tänkte dom göra sig kvitt dessa hot först, så när dom märkte att dom glödande väktarna aktiverades när man steg in i gravvalvet så sprang gruppens häxa in och tog nidvattnet (Huran-Lo Apak misslyckades med att besätta henne) och sedan sprang gruppen ut ur graven med väktarna hack i häl.

Sedan följe en paniksprint genom skogen nattetid med Mörkret och Fangafa efter sig, Xanatha mötte dom halvvägs tog vattnet och gav sig av. Rollpersonerna gömde sig och hoppades att monstren skulle följa vattnet, vilket också skedde.

Sedan gick dom tillbaka till graven för att lista ut hur dom skulle ta sig förbi väktarna och eventuellt kunna hitta några överlevande från Ordo Magica även om dom inte trodde att det skulle finnas några.

Väktarna besegrades till största delen genom att gruppen byggde en bro av stockar liknande den som fanns tidigare över ravinen i monumentkammaren som dom nu vågade sig in i, med skillnaden att gruppen band ihop bortre delen av stockarna med en löpknut som dom kunde lösa upp från sin sida, när väktarna kom tågandes ut på bron löste dom upp knuten som höll ihop stockarna...

Detta tog hand om alla utom fyra av väktarna som mestadels besegrades med avståndsvapen och magi.

Efter att ha bränt Hurians förtorkade kropp och konstaterat att inga överlevande fanns så tog dom ut kropparna från skattletarna och Senias expedition och begravde dom i skogen och lät Lestra välsigna gravarna, det blev långa diskussioner om dom skulle ta sig in genom runporten (Gruppen har svurit sig till Järnpakten och lovat att inte plundra gravar eller hantera korrupta artefakter). Till slut kom man fram till att om inte gruppen öppnade och kontrollerade vad som doldes där bakom så skulle garanterat Ordo Magica eller gravplundrare göra det nu när det inte fanns något försvar längre.

Så runorna hackades sönder och graven plundrades, rollpersonerna behöll Reselaboratoriet, silverskrinet (hälften av mynten "donerades" till Lestra/kyrkan och hälften behöll gruppen) och Fullangras träskrin.

Resten av artefakterna grävdes ned i en glänta där rollpersonerna tidigare mött järnpakten och rollpersonen med Vernams ring kontaktade alverna via en dröm och visade dom gömstället. (Till Lestra och Landela sade man att det var allt för farligt att bära med sig så mycket korrumperade artefakter så man grävde ned dom så att kyrkans representanter kunde hämta dom senare, Lestra anar att detta är en bluff, men lät det passera då dom räddat hennes liv tidigare i äventyret samt räddat Landela.)

Användningen av Fullagras skrin förvånade mig trots att jag är van vid deras osjälviskhet.
Jag använde mig av äventyret Nidingsnatt på väg till graven och rollpersonerna stoppade där Nattklinga från att bränna ned Jakads hjärta, Nattklinga togs levande och ombads förklara sitt agerande.

Hennes historia om press från sin adelsfamilj om att ständigt prestera i kombination av strider mot fiender som aldrig tycktes ta slut höll på att knäcka henne, när hon sedan hittade svärdet Svartgåva så slog det slint och hon förlorade kampen mot mörkret inom sig.

Rollpersonerna tyckte synd om henne och ville egentligen inte lämna över henne till lagens länga arm/kyrkan, men tyckte inte att det fanns så mycket annat att göra. hon bakbands och försågs med ögonbindel och låstes in i Värdshusets källare. Koldra ombads se efter henne tills gruppen kom tillbaka från graven.

När gruppen nu frigav Fullangra och och denne i sin tacksamhet erbjöd sin befriare att rensa dennes korruption (Permanent korruption från att ha "Skapa Bjära" ritual utan att kunna häxkonster) så bad dom henne istället att använda sin gåva på Nattklinga.

Sagt och gjort så blev Nattklinga av med all sin korruption och föll gråtandes ned på knä framför sin befriare och lovade denne sin vänskap och trohet som tack för sin andra chans till ett liv. Hon lystrar numera till namnet Ania Silverklinga.


TLDR: Xanathá fick nidvattnet.

 

[davalt]

Nu har VOLK spelat färdigt Döda Drömmars Grav. Det blev ett minst sagt rafflande spelmöte där rollpersonerna låg en hårsmån från döden från första stund. Ni som följt Dendaers välskrivna krönika över spelgruppens strapatser vet att det föregående spelmötet avslutades med att vännerna precis öppnat Kungaporten och blir då anfallna av Van-Rogan och Odako med anhang. Det blir kärvt för RP när de glödande väktarna vaknar mitt i striden och börjar anfalla allt som rör sig. Samtidigt anfaller Van-Rogan med vild frenesi och en RP blir besatt av Hurian Lo-Apaks ande.

Tillslut lyckas de nedgöra alla fiender, inklusive Van-Rogan och de glödande väktarna. Gruppens teurg utför en exorcism på den besatta rollpersonen och kungens ande fördrivs slutligen för alltid. Nidvattnet finns kvar, ingen har druckit så mycket som en droppe. Rollpersonerna vilar en stund och ger sig därefter på dörren till skattkammaren. De kvarvarande glödande väktarna nedgörs och dörren slås upp.

Så fort mörkret väller in kastar sig samtliga RP efter artefakterna inne i kammaren. De får med sig fyra olika artefakter och springer ut. Det blir en livsfarlig jaktscen där de desperat försöker ta sig förbi såväl mörkret som Törnefurstinnan. Efter att furstinnan golvat två av dem med sina attacker lyckas samtliga RP mirakulöst nog (efter örtkurer och extrem tur med slagen) fly med Nidvattnet.

De flyr förbi Törnefurstinnan in genom skrevan och ned i underjorden. Där stöter de slutligen på Xanatha som skiner upp grottsalarna med sitt vita ljus. Hon kräver att få Nidvattnet. De trötta och så gott som utslagna rollpersonera (nästan alla har 1 i Tålighet kvar) väljer att göra som spindeln vill och ger den mörka artefakten till henne och hon försvinner iväg.

Sammanfattningsvis: Xanatha fick Nidvattnet.

Spelarna var chockade över hur extremt farligt det var i Davokar. De sa bland annat följande:

- Det var ett utav de farligaste spelmöten som Järnringen någonsin utsatt oss för, och det är inklusive hela Undergångens Arvtagare.

- Ska det vara såhär farligt i hela kampanjen?

 

[sodcactus]

Min grupp spelade klart Döda Drömmars Grav igår så här kommer en snabb sammanfattning (TL;DR längst ner):

Gruppen bestod av en Adelsman med en Rese-livvakt (de två är numera SLPs pga avhopp), en Magiker, en Häxjägare, en Pánsar samt en Krigare som jobbar som livvakt till högstbjudande, råkar även vara den enda med medicinsk träning.

Efter Vilddjurets Märke var en av rollpersonerna besatt av Lo-Apaks ande då de krossade skallen istället för att ta med den. Den besatta personen var adelsman och bekostade således en expedition till graven med hjälp från Ordo Magica. Hans otrevliga personlighet var inget ovanligt så ingen av de andra rollpersonerna misstänkte något eller vågade iaf inte säga något då adelsmannen sällan gick någonstans utan sin rese-livvakt.

Efter de kommit fram till gravfältet och fått en del information från noviserna i utposten så tog de sig in till ruintornet. De noterade också med viss oro de breda svarta stråk av död växtlighet de passerade då och då.

När de kom fram till tornet lyckades de med diplomati och kroppspråk få en audiens hos Storlabba och de lyckades mycket väl med att charma honom. De fick även träffa Tonsel som de inte fick mycket ur och de undersökte de döda kropparna och lyckades koppla ihop kropparnas tillstånd med de svarta stråk de sett innan. De hjälpte även svartalferna med trollproblemet i källaren och fick på det sättet hjältestatus hos stammen.

De tog med sig liken från den föregående expeditionen och begravde dem vid utposten. Under natten försvann adelsmannen rakt ut i skogen vilket resten av gruppen upptäckte vid morgonbestyren. Teorierna handlade mest om adelsmannen försökte komma till skatten själv för att slippa dela med sig även om häxjägaren muttrade något om att han säkert var besatt av en ond ande.

Gruppen gav sig nu iväg till svartalferna igen (dock utan resen som vägrade gå utan sin "vän") för att försöka fråga om de visste var graven låg någonstans. Storlabb hade bara en svag aning men han beordrade sin bästa spejare att följa med gruppen och hjälpa dem.

Efter vissa vedermödor kom de fram till graven och tog sig in, dock utan svartalfspejaren som vägrade kliva in i graven. Gruppen kom in i det första rummet och under tiden de undersökte liken och rustningen i det rummet hördes ett svagt skrapande från den vänstra gången. De samlade ihop sitt mod och tog sig ner och samtidigt som de svängde runt hörnet såg de hur dörren i rummet gled igen, med adelsmannen innanför, hållandes en lykta.

Då ingen (mot all förmodan) hade Mästare i Lärd så hade de det rätt svårt med att ta sig igenom dörren. Med hjälp av anteckningsboken kunde de tolka vissa av runorna ovanför dörren och de märkte även att vissa av dessa runorn saknade damm. De vore dock inte äventyrare utan att ha en hälsosam dos av paranoia så de sökte såklart efter fällor. Då den vaksamma Magikern lyckades rulla först 20, följt av en 18 så upptäckte han fällan framför dörren, tyvärr genom att utlösa den. Tre svärd av fyra träffade vilket effektivt slog ut honom och endast ett lyckat Medicus höll Magikern vid liv.

Nu var de nere på tre stycken äventyrare. Häxjägaren använde sin Häxsyn och kunde på så sätt se att området framför dörren var kopplat till att öppna dörren på något sätt, lite grubblande fick sedan Pánsaren att inse att man borde knäböja efter att man dragit fingret i rätt runor och dörren gled upp framför dem! De tog sig sedan försiktigt in, när de kommit in ett par meter hör de till sin förskräckelse hur dörren glider igen och de har inte blockerat den... De upptäcker rätt omgående att de är instängda så nu har de även målet att hitta en väg ut, förutom att hitta skatter och adelsmannen (i den ordningen).

De kommer in i förkammaren och hittar liket efter Senia. De står och tittar på de två olika öppningarna från rummet och ser även varningstavlan ovanför ingången till gravvalvet. När de står och tittar in så ser de ett svagt ljus därinne och plötsligt hör de ett vrål av smärta! De inser att adelsmannen är därinne och stormar med dragna vapen framåt. De kan se hur adelsmannen står med karaffen i högsta hugg och väntar på att ytterligare droppar av den sirapssega vätskan skall rinna ut. Adelsmannen hinner dricka ytterligare en droppe innan de kommer fram. Pánsaren slänger sig mot karaffen som adelsmannen släppte då han slet åt sig Ramarans Bane ur Lo-Apaks händer och de andra två anfaller adelsmannen. En kort men intensiv strid utbryter där både Krigaren och Häxjägaren ådrar sig skador men de lyckas ränna ett svärd genom Adelsmannen som kollapsar vid tronens bas. Pánsaren lyckas hitta proppen till karaffen och stänger igen den med ett lyckat Viljestark, önskan att smaka på vätskan var mäktig men viljan var starkare.

Nu hör de dock ett taktfast trampande bakom dem och de kan se hur rustningar med flammor slåendes ur ögonspringor och alla leder taktfast marscherar mot dem. Krigaren (som nu går in i bärsärksläge) attackerar urskillningslöst och lämnar sina kompanjoner bakom sig. Han ådrar sig otaliga hugg men hans rustning sviker honom inte, den är svedd och det luktar bränt men han är oskadd. Pánsaren och Häxjägaren ansluter till striden och de kämpar ner en av rustningarna, dock så kommer det nu fler inmarscherande och gruppen börjar inse att det börjar se illa ut. De vet att dörren ut är stängd så den enda väg de har kvar att prova är den mindre gången från förkammaren. De slår ner ytterligare en rustning och flyr sedan ifrån gravkammaren. Modet sjunker dock då de upptäcker att det är från den lilla gången som rustningarna kommer gåendes. Omringade av rustningar så faller de en efter en och Häxjägaren som är den sista som dör ser sedan hur de överlevande rustningarna marscherar tillbaka in i gången.

Magikern som låg dödligt skadad vaknar upp tillbaka hos svartalfsstammen. De sköter om honom tills han kan ta sig tillbaka till utposten där en av de inhyrda vägvisarna fortfarande väntar. De lyckas med minsta möjliga marginal ta sig tillbaka till Tistla Fäste där Magikern kan avrapportera till Ordo Magica om de två expeditionernas öde.

TL;DR "Alla" dör - ingen får Nidvattnet. Det är fortfarande kvar i graven. Gruppen stöter inte på Xanathâ, då de inte besöker slukhålet. De bryter inte runorna så Mörkret kommer inte in och de tog aldrig vägen förbi Fangafa. I min värld så slutar det dock iaf med att Xanathâ får Nidvattnet då hon lurar kultisterna till att gå in och hämta det och sedan fångar dem i nät och flyr fältet.

Kommentarer efter att äventyret var slut:

"Det här är inte en dungeon crawl, det är en tragedi där alla dör" (Inte nödvändigtvis dåligt dock, kräver bara en annan inställning enl. samma spelare)

"Om kampanjen kommer vara så här dödlig är jag inte säker på att jag vill spela. Har ingen lust att byta rollperson var femte speltillfälle"

"Stötte vi inte ens på de farligaste motståndarna!?"

En erfarenhet man kan ta med sig är att även "svagt" motstånd är svårt när man är i underläge 4:1

?/Henrik

 

[Lilja]

Summerar läget från Van-Rogan och framåt; Xanathâ ser ut som en vinnare!

"En erfarenhet man kan ta med sig är att även "svagt" motstånd är svårt när man är i underläge 4:1"
Ajaj, ja det är sannerligen inte så roliga odds i Symbaroum, särskilt om terrängen innebär att alla RP blir omringade av fyra fiender var som alla får anfalla varje runda...
För nyskapade RP skulle jag rekommendera strid mot (RP antal) svaga fiender ledda av en ordinär ledare för en relativt enkel strid.
För en svår men möjlig strid är (RP antal) ordinära fiender, eller (RP+2) svaga fiender ledda av en ordinär ledare, eller en utmanande fiende en bra utgångspunkt, illa fall i våra egna speltest.

 

[Rabastes]

Sent skall syndaren vakna!

Till sist har också min vänner tagit sig ner i Döda drömmars grav. Xanatha fick vattnet med Mörkret i hälarna!

 

[Michael Michaelsson]

För att statistiken ska bli korrekt, Mörkret fick vattnet. RP tvekande inte en sekund på att offra vattnet...

 

[Pappagris]

Under ett 17 timmarspass igår så avslutade vi Kopparkronan. Fangafa fick mörkret då de var tvungna att gena genom hennes rum för att lyckas ta sig ut. Vi vara nära två dödsfall, men samtliga i gruppen överlevde förutom teurgens skyddshelgon.

 

[PjåtrimKaj]

Min grupp insåg faran med att stiga in i tronrummet och beslutade därför att inte göra det. De var alla mer eller mindre döda, och de hade ju faktiskt fått reda på vad som hänt med Mästaren, så uppdraget var slutfört. De enades om att komma tillbaka vid senare tillfälle, men spelgruppen gick skilda vägar efter det. Så nidvattnet? Antingen fick Odako tag på det, men ärligt talat tror jag han skulle falla inne i tronkammaren. Min chansning är att Nidvattnet är kvar där, orört. Så, en poäng till... ingen?

 

[Ydram]

Ny spelgrupp: Xanatha fick det igen.

Tror iof det är lite viktat åt hennes håll. Eftersom det är en farlig artefakt som än större monster är ute efter så blir hon en räddare i nöden. Mina spelare har än så länge alltid varit skiträdda för Mörkret och ingen har tagit vägen förbi Fangfa. De har sällan haft några problem att någon får i sig Nidvattnet mer än någon enstaka droppe. Sedan när Van-Rogan kommer så är ju han knappast ett alternativ.

Så om de inte känner att de hinner till Ordo Magica för undersättning är Xanatha det enda logiska valet. Det andra är att de dör. Eller att de hoppas att nått drar efter det, utan att det kommer tillbaka för att bita dem senare.

Inte mig emot iof. Jag gillar Xanatha.

 

[Karlakarlen]

Vi har inte kommit så här långt än men jag funderar över nidvattnets dubbelförmågor, dvs det finns en tabell för vad som händer när den besatte dricker och sen en artefaktförklaring för hur man kan använda vattnet. Hur har ni gjort? Funderar på att köra bara med xp för korruption grejen, det ska vara lockande att dricka sig i fördärvet. Övriga förmågor kommer jag kanske stryka och låta det vara en grej som förblir mystisk och endast något som gamla gudar och liknande kan hantera på ett sätt som visar vattnets sanna värde.

 

[Karlakarlen]

Det blev Xanatha för oss också, Så här i efterhand känns det som det var det enda valet, om mörkret eller Lo-Apak kniper vattnet innebär det troligtvis att en eller fler rp har dött. Fangafa är inte ens med i tävlingen trots att jag möblerade om lite och lät henne sitta uppe i rummet i stället för nere i källaren. Jag tror dock jag gjorde fel då jag såg henne som ett trönesnår som satt fast och inte en tumbleweed som hon faktiskt är(?). Sen visst, rp eller Odako kan ta vattnet men båda de grupperna har en helt annan agenda när de anländer och jag har svårt att se att de skulle fatta vad det handlar om inte spindlen sagt nåt.

En grej som funkade bra var att jag lät kultisterna vara i Lo-apaks sal när rp anländer dit, Odako är besatt av Hurian och rp måste hindra honom från att dricka upp allt vatten som de lovat hämta åt Xanatha. Van-Rogan lät jag i slutändan springa iväg in i Fagnafas rum, spelarna antar att han är uppäten, vilket han kan vara tills jag får användning för honom Jag gjorde såhär för att jag kunde inte riktigt bestämma mig hur jag ville göra med effekten av att dricka nidvatten, att låta gruppens kraftkarl få mer styrka till kostnad av listig är mest som en win win för honom.

Angående att bli immun från mörkret när man blir biten av spindlen tyckte jag förtar paniken när mörkret bryter igenom, så jag lät bettet vara en "vanlig" blodspakt med en spindelgud där rp lovar att hämta vattnet i utbyte mot att X inte äter upp dom / räddar dom undan mörkret genom en skjuts ner till stranden spidey style.

 

[dolphz]

Spelarna hamnade mellan Fangafa och Mörkret och försökte i panik ta sig igenom. Karaktären som höll nidvattnet lyckades inte ta sig förbi Fangafa och i panik bytte han hamn till falk men under förvandlingen tappade han behållaren som föll i backen. Både Fangafa och det krypande mörket får i sig en hel del nidvatten medans de överlevande lyckas få en planka över klyftan och fly över den. Katastrofen är ett faktum. Hamnskiftaren klandrar sig så mycket för sitt misslyckande att han väljer att pensionera sig och bli eremit.

 

[Järven]

I vår spelgrupp så slutade det med att ett par vettskrämda äventyrare kastade ner de få droppar nidvatten som återstod till Törnefurstinann. Merparten av den oheliga drycken hade gruppens svartalv (som var besatt av konungaranden) hällt i sig/spillt ut dessförinnan. Hals över huvudet flyendes från mörkret kastade de sedan ner flaskan till Fangafa och smet ut ut kryptan medan mörkret och Törnefurstinnan slogs om vad som fanns kvar.

En rolig detalj var att gruppens religiöse rese tog Xanathas telepatiska kommunikation som en uppenbarelse från Prios. Samme Rese lyckades få med sig skrinet med alla silvermynten från skattkammaren. Övriga gruppen ville så klart dela pengarna men den fromme resen (som också är överlägset störst och starkast) vägrade konsekvent någon form av uppdelning och valde istället att donera bytet till en minst sagt förvånad fader Elfeno vid hemkomsten till Tistla Fäste.

Roligt äventyr! Och också roligt att läsa hur det har gått för alla andra grupper! =)

 

[secondFANFARE]

Xanathâ!

Hurian hade lyckats besätta en av gruppens medlemmar redan under "Vilddjurets märke" och hann dra i sig några droppar innan gruppen var tvungna att fly för sina liv från gravkumlet för att undkomma det krypande mörkret. Väl därute mötte de kultisterna, Xanathâ, Fangafa som krossat kumlet och tagit sig ut samt det krypande mörkret som långsamt kommit ikapp dem. Omringade av alla dessa fyra grupper valde de snabbt att ge Xanathâ nidvattnet och flydde platsen med de skatter de lyckats säkra. Då inte allt nidvatten konsumerades av den besatte så blev Hurian kvar i den kroppen, nu tvungen att skapa en ny plan för att återupprätta sitt konungarike.

Då de bordade båten för färd via Malgomor mot Kurun skymtade de Xanathâ i skogsbrynet - nu med svarta stråk i den bländvita kroppen.