Nekromanti Nischat eller generellt?

[EnGladBjörn]

Hej på er, var flera år sedan jag senast jag skrev något här och har glömt vad jag använde för användar namn. Det ser ut som att det inte är lika mycket fart på forumet som det var då tyvärr.

Nåväl, min fråga, något tillspetsad, till er är denna: vad föredrar ni, generella spel eller nichade spel som riktar in sig på en sorts spel, sysslelsättning, varelse eller vad det nu må vara och gör det inte bara i beskrivningen utan också med reglerna? Det först alternativet kan Drakar och Demoner fånga, det andra representeras nog så väl av Nobilis.

Alltså, ska man försöka hitta och begränsa sig till en nisch och försöka utveckla den så starkt som möjligt eller ska man beskriva en buffé av möjliga spelsätt i en välutvecklad värld?

 

[Lindenius]

Generellt är snellt

Mig synes det som generellt är att föredra, fast:

(här kommer klyscha nr 1)

Det beror på vad du menar med generellt…

Är Star Wars generellt? Det nichar in sig på en filmvärld, men spelmöjligheterna är stora. Åtminstone om man jämför med western, som också är nichat på en speciell plats/era, man känns betydligt mer svårvarierat.

Så svaret på frågan blir nog: generella spel, men gärna med en speciell tematik.

//erik. nödrimmar

 

[EnGladBjörn]

Re: Generellt är snellt

Star Wars är inte vad jag menar med generellt nej. Om spelet handlade om Jedi Knights i Star Wars spelvärld med regler som spegalde det då skulle det vara nischat.

 

[Gurgeh]

Alltså, ska man försöka hitta och begränsa sig till en nisch och försöka utveckla den så starkt som möjligt eller ska man beskriva en buffé av möjliga spelsätt i en välutvecklad värld?

Det är naturligtvis olika från spel till spel, men för tillfället är jag av uppfattningen att specialiserade spel är mer intressanta än generella. Spelen får gärna vara mer specialiserade än de exempel du tar upp. Nobilis eller Vampire tillåter visserligen bara att man spelar en typ av varelser, men man kan berätta vilken typ av historia som helst med de varelserna. Spel som My Life with Master eller Dogs in the Vineyard begränsar inte bara vad man ska spela, utan vad spelet ska handla om. I My Life with Master spelar man alltid de förtryckta underhuggarna till en ond mästare och varje spelomgång slutar med att man gör uppror mot mästaren. Spelet försöker inte göra något annat, utan satsar allt sitt krut på den typen av berättelse med den typen av huvudpersoner. Det känns betydligt intressantare än de generella spelen som bara beskriver en värld, en uppsättning ofta rätt karaktärslösa regler och sedan överlåter till spelarna och spelledaren att göra något av det. Det känns lite som rollspelens motsvarighet till familjeunderhållning på SVT -- det är konstruerat för att tilltala alla litegrann, i alla fall så mycket att de inte orkar byta kanal, men ingen tycker att det är riktigt intressant.

/tobias, överdriver för att få fram en poäng

 

[EnGladBjörn]

De där spelen du nämner som exempel på nischade spel var några av de spel jag tänkte på när jag valde vilket spel jag skulle exemplifiera med. De är nog bättre exempel på vad jag avser, My life with Master är precis så nischat som jag avsåg med min fråga.

Jag håller med om att hårt nischade spel som My life with Master ofta är intressantare än "öppna" spel som DoD, frågan är dock om man spelar dom en gång och så var det roliga slut eller om de håller för fler spelomgångar?

När blir spelen för snäva? Kan de bli det? bör man lämna små öppningar, små sidospår att bygga vidare på för andra sorters spel? (Tänk er en massa andra frågor i liknande stil)

 

[Rising]

Båda är bra, men av tradition så har vi sett flest breda rollspel och därför är det lite fräschare med smala sådana för tillfället.

Det tråkiga med de riktigt smala rollspelen (Nobilis är väldigt brett i jämförelse med exempelvis The Mountain Witch) är att de är lite väl ytliga. Precis som kioskdeckare så är de ämnade att vara spännande och intressanta ett tag, men de ger sällan något tuggmotstånd eller belönar spelare som dyker ned på djupet för att utmana och samverka med spelet.

Folk spelar fortfarande Dungeons and Dragons och Kult, medan många av de nya ytliga spelen har visat sig ha väldigt korta bäst-före-datum.

---

Jag gillar dock det ytliga och nischade, och skulle gärna hitta dess absoluta extrem; ensessionsrollspel. Rollspel som man bara spelar en gång, sedan finns det ingen mening med att spela dem mer. Ungefär som ett äventyr med tillhörande system, fast med lite mer sofistikerade idéer, så att det verkligen känns befogat att skriva det som ett eget rollspel och inte som ett äventyr till något befintligt rollspel.

Jag är intresserad av bådadera. Allra helst vill jag att det ska finnas någon enkel inkörsport som är tydligt beskriven och väldigt smal, medan man som läsare också känner att man kan gå vidare och utforska de andra delarna, men att det kräver mer arbete från spelledaren.

 

[EnGladBjörn]

Tittar på damerna som ser ut att vara rejält på hugget mot nordkoreanskorna så jag hoppar in kort bara.

Jag håller (naturligtvis) på med ett spel som jag gjorde att jag började fundera på dessa saker, arbetsnamnet är Draken och Demonen från UNCLE. Det är alltså ett fantasyagentspel. Tänk ett mellanting av gamla spionfilmer och agentserier i stil med Mannen från UNCLE i fantasy miljö. När jag skrev upp idéer, både för regler och världen och spelsätt så märkte jag att det blev väldigt klart centrerat runt agentspelandet. Jag är nog själv inne på att det är bra men jag blev lite fundersam när även reglerna tenderade att var specialiserade för agenteriet.

 

[Sodivra]

Oh boy, jag älskar nischade spel, jag vill spela nästan bara nischade spel, eller iallafall nischade kampanjer.

För mig är frågan snarare roll eller stämning är den intressantaste nischen. Ta till exempel Nobilis, det är nischat för att man ska spela en väldigt speciell varelse med vissa ansvar, men det är också nischat i stämning, om än inte lika tydligt. I kapitlet "How does Nobles solve their problems" tror jag att det är, så skriver författaren att allting har ett ansikte i Nobilis, man kan leta upp Åskan och prata med henne, eller försöka övertala en båt att inte sjunka. Vidare så kan ädlingar "komma tillbaka" efter döden, och man får energi av att förnedra andra. Allt detta nischar spelet till en social stämning, där man talar med andra, och försöker hitta kontakter, vänner, och förälskelser.

Bägge sorters nischer är intressanta, och jag tycker att den senare är lite mer nischad och starkare än den första. Spelar jag i den första nischen kanske jag inte väljer så fritt vad jag spelar, men jag får själv välja vilka tema jag vill utforska i min roll, så att säga.

 

[krank]

Jag vill ha generella spel. Helst såpass generella att man inte ens får en färdig värld, utan snarare en verktygslåda för att skapa sin egen variant av världen. GURPS-tillägg är skitbra på det, och det är så jag betraktar alla rollspel jag köper. Köper jag LEGO vill jag inte ha två delar som man sätter ihop och vips är det ett flygplan, jag vill ha massor emd smådelar som jag kan bygga vad jag vill med.

Jag avskyr när allting är färdigtuggat. "My life with master" och liknande är för mig totalt ointressanta. Varför i helvete skulle jag vilja berätta någon annans berättelse?

 

[EnGladBjörn]

Trots att du helst vill ha supergenerella spel så är Nobilis listat som ett av dina favorit spel?

Är det inget alls som lockar med mer genomarbetade "settings" (vad säger man på svenska? värld käns lite fel...)?

 

[EnGladBjörn]

Nobilis animism (eller vad man nu ska kalla det) skapar ju ett speciellt sätt att se spelvärlden och dess konflikter på. I just Nobilis blir konflikter och alla anledningarna till de i grunden personliga vilket bara förstärks av att rpna är gudar (i makt om än inte i namnet). Det gör settingen bred men spelsättet blir rätt nischat. Är detta bättre än det omvända, att spelet inte uppmuntrar till något speciellt spelsätt men att settingen är mycket nischad?

 

[Dimfrost]

"My life with master" och liknande är för mig totalt ointressanta. Varför i helvete skulle jag vilja berätta någon annans berättelse?

Jag vet att du avskyr synliga regler, men det gör ju inte alla. Är det då så märkligt att det finns folk som tycker att en berättelse kan bli häftigare och starkare om hela spelet fokuserar på just detta, i presentation och reglelverk?

För mig är kreativitet en av de viktigaste sakerna med rollspel, och det är ju allmänt vedertaget att kreativitet mår bra av begränsningar. När jag spelar Polaris måste jag berätta en tragisk historia om riddare vid nordpolen, det är sant, men det finns inget i spelet som tvingar mig att skapa en riddare som är hopplöst förälskad i min syster, som är bärare av en monstruös levande rustning eller som är ödesbestämd att falla ned i hålet mot jordens medelpunkt. Det är i högsta grad min berättelse.

Jag skulle även finna nöje i att berätta en exakt berättelse som definieras i spelet, men jag har inte stött på något sådant spel. Kanske skulle jag inte vilja spela det spelet men än en gång, men jag skulle definitivt vilja testa det. Även om jag visste att de närmaste scenerna måste handla om hur vi flyr från basen och konfronterar de tre helikoptrar som skickas ut efter oss finns det fortfarande möjlighet för oss att välja exakt hur vi ska utforma det hela. Större möjligheter att påverka berättelsen än i traditionella grottkrälaräventyr, även om grottan då är ny varje gång. (Sådana äventyr kan också vara kul, men då bara med ett ordentligt speligt regelsystem. Att grottkräla i DoD är bara efterblivet i min mening.)


/Dimfrost

 

[Troberg]

Generellt, eller snarare anpassningsbart. En enhetlig regelkärna med valbara bitar och massor av justeringsskruvar.

Jag är lat och upptagen, jag vill inte lära mig ett nytt system för varje miljö.

 

[EnGladBjörn]

Jag är lat och upptagen, jag vill inte lära mig ett nytt system för varje miljö.

Blir det inte lättare att då antingen köra med typ GURPS eller, vilket är vad jag då menar är en bättre lösning, med regler som är inriktade på spelstilen som eftersträvas utan en massa regler för saker som hamnar utanför "fokus" för spelet? Till exempel, i stället för 50 sidor solida, allomfattande regler så får du ett spel med 25 sidor regler som täcker in, fokuserar på det som är spelets kärna?

 

[Olle Linge]

Varför i helvete skulle jag vilja berätta någon annans berättelse?

För att övriga världen förmodligen kommer på fler coola idéer än vad du gör? Nu menar jag efter din personliga bedömningsskala, alltså. I alla fall jag tycker knappast att jag har kommit på alla berättelser som är intressanta.

 

[krank]

Trots att du helst vill ha supergenerella spel så är Nobilis listat som ett av dina favorit spel?

Det finns, såklart, undantag från regeln. Nobilis är ett specialfall, bland annat för att jag ändå upplever världen som sådan som väldigt fri och spelarnas och spelledarens möjligheter att hitta på grejer nästan obegränsade. Det är inte som "life with the master" där storyn i princip är färdigskriven.

Är det inget alls som lockar med mer genomarbetade "settings" (vad säger man på svenska? värld käns lite fel...)?

Ett exempel på alltför "genomarbetad" settings kan för mig vara Eon. Och nej, det är inget alls som lockar mig där. Kanske för att jag som spelledare egentligen ser mig som delvis spelskapare, jag spelleder helst mina egna kreationer.

 

[krank]

Jag vet att du avskyr synliga regler, men det gör ju inte alla. Är det då så märkligt att det finns folk som tycker att en berättelse kan bli häftigare och starkare om hela spelet fokuserar på just detta, i presentation och reglelverk?

Det var därför jag skrev "varför skulle jag vilja..."

det är ju allmänt vedertaget att kreativitet mår bra av begränsningar

Inte för mig.

 

[krank]

För att övriga världen förmodligen kommer på fler coola idéer än vad du gör? Nu menar jag efter din personliga bedömningsskala, alltså. I alla fall jag tycker knappast att jag har kommit på alla berättelser som är intressanta.

För mig ligger det intressanta i att få berätta mina[ berättelser, coola eller inte. Jag vill känna att det är min idé spelarna gillar. Att vara spelledare är en egokick för mig, det är sant. Men jag gillar att ställa höga krav på mig själv och sedan försöka efterfölja dem. Om det är någon annan som ställt kraven blir jag däremot bara less.

Rollspel för mig handlar om kreativitet. Det är därför jag oftast ogillar färdigskrivna äventyr också (de skriver mig på näsan angående hur äventyret ska läggas upp). Jag föredrar även där "verktygslåda"- principen.

 

[Sodivra]

Det gör settingen bred men spelsättet blir rätt nischat. Är detta bättre än det omvända, att spelet inte uppmuntrar till något speciellt spelsätt men att settingen är mycket nischad?

Hmm, ja, det tycker jag nog. En utpräglad stil på en kampanj är det som lämnar smak efter att den är slut. Men om jag frågar mig vad jag helst skulle spela, tragedi i Forgotten Realms eller Gladiatorer i Forgotten Realms, så vet jag inte riktigt. "Gladiatorer" vinner ju mycket på att jag redan associerar en viss stil, en viss känsla med gladiatorspel och gladiatorhistorier. Och jag vill att rollspel ska komma med de här sakerna åt mig.

Just Nobilis tycker jag har en väldigt, väldigt bra avvägning annars. Det finns ett typiskt tema man kan lyfta fram, men samtidigt en sådan oerhörd frihet i vad man vill engagera sig i för frågor, och var, och så vidare. Vad kampanjen ska handla om, så att säga.

Det är ett spel där man läser boken för att få en känsla för världen, och utifrån kunna stoppa in egna historier och idéer som passar konceptet, snarare än att läsa boken och få färdiga fakta och förutsättningar att bygga äventyr av. Det är nästan en sorts anti-nischning.

Gillar ditt användarnamn, för övrigt.

 

[EnGladBjörn]

My life with Master är väl nära på ett mellanting av rollspel och äventyr. Nobilis är ett stark nischat spel med en väldigt klart i spelets alla element inbyggd syn på konflikter, vilka rollpersonerna spelar och hur världen är, de exakta konflikterna och personligheten hos rpna är dock öppen.

För dig är det alltså en fråga om, inte så mycket hur genomarbetad och nischat spelet är, utan snarare på vilket sätt det är det?