Evighetsspelande ett problem?
”Nu undrar jag vad ni har för inställning till rollfigurer med HÖG nivå, något som kan tippa balnsen ordentligt i ett rollspel.”
Min uppfattning är att rollpersoner på hög nivå ofta påverkar spelet negativt. Många intressanta situationer i spelet går förlorade eftersom rollpersonerna har olika specialtricks att plocka fram. Interaktionen med många SLP blir lidande eftersom rollpersonernas överlägsenhet gör att de inte behöver ta samma hänsyn till vad omgivningen tycker. Spelledaren får svårare att sköta eventuella motståndare eftersom dessa har en större arsenal till sitt förfogande som är lurigt att få grepp om och sköta på ett sätt som förefaller rimligt utifrån den aktuelle motståndarens synvinkel.
” Hur tacklar ni det? Man kan ju inte gärna förbjuda RPna att nå höga nivåer, eftersom det är det spelet till syvende och sist går ut på (om man nu undantar förlustelsen över att spela)!”
I sann ”Bullen-anda” kan det vara läge att prata med spelarna om hur de vill att spelet ska gestalta sig. Vad är det som är kul med spelandet? Är det så säkert att de tycker att ”ju bättre rollpersonen blir, desto roligare”? Om de säger sig tycka det – ge spelarna rollpersoner med 10 000 på alla grundegenskaper och med 80 magiska föremål vardera och se om de fortfarande har samma uppfattning... /images/icons/wink.gif Försöker man analysera läget kommer man troligtvis fram till att det kan vara kul med rollpersoner som blir skickligare utifrån sina förutsättningar, men att detta bara är roligt till en viss gräns.
Det här med EP har tagits upp i tråden och om man har EP i spelet så finns en annan sak man bör titta på, nämligen ”evighetsspelande” där ständigt nya kampanjer påbörjas med samma gamla rollpersoner. En anledning till uppfattningen ”rollperson som blir bättre = roligare rollperson” tror jag är just detta. Spelar man samma rollpersoner utan att det finns någon form av slutpunkt (kan vara något som beror på vår trista verklighet t ex ”spelledaren flyttar till inre Mongoliet om två månader”, något som har med rollpersonerna att göra t ex ”när min rollperson blivit kung av Berendien och Lasses rollperson lyckats vinna Myrandas hjärta är de nöjda och lever lyckliga i alla sina dagar”, något som spelledaren bestämmer, t ex ”den här Star Wars-kampanjer tar fem-sex spelmöten, sen är det Chock som gäller!” o s v.) blir lätt ”bättre rollpersoner” ett mål för spelarna. Anledningen är att EP skapar rollpersoner som ständigt förbättras och om det blir för stor skillnad i skicklighet mellan rollpersonernas prestationsförmåga är det lätt hänt att den som har sämst rollperson tycker det blir tråkigt. Detta framförallt om gruppen spelar på ett sätt där fysiska handlingar av olika slag från rollpersonernas sida är mer eller mindre centrala i spelet.
Alltså tror jag på att tänka över det här med evighetsspelande och testa att spela fristående kampanjer där man inte använder rollpersonerna igen efter att kampanjen är slut. Eftersom spelarna då vet att de inte riskerar att ”dras med” en sämre rollperson i tid och evighet fokuserar de mindre på dess prestationsförmåga. Fristående kampanjer gör också att man i större utsträckning vågar ha lite mer speciella rollpersoner med nackdelar av något slag, en udda personlighet, annorlunda livsmål m m. Det är också lättare att skapa kampanjer som byggs kring rollpersonerna. Ska rollpersonen spelas under en icke-överblickbar tid är det lätt hänt att man inte vågar låta rollpersonen ha någon svaghet som kan göra att den riskerar att inte alls fungera/bli väldigt trist i framtida kampanjer. Givetvis kan man även i en fristående kampanj försöka få sin rollperson så bra som möjligt, men detta bör då grundas på att rollpersonen själv har som mål att bli skicklig inom ett eller flera områden, inte på att spelaren känner ”fan, jag måste få mer EP, annars kommer jag inte ha lika kul”.
Allt enligt min personliga erfarenhet ska noga sägas... /images/icons/smile.gif
Kunde förresten vara intressant att höra vad fler personer har för erfarenheter av evighetsspelande kontra fristående kampanjer. Har själv till allra största delen erfarenhet av evighetskampanjer så jag kan absolut inte säga att jag är övertygad om att fristående kampanjer löser eventuella problem.
En bra variant är kanske för övrigt att spelledaren gör fristående kampanjer, men som förlängas om rollpersonerna gör saker ”inom" kampanjen, t ex ”fan, borgruinen som vi passerade bara måste vi rusta upp” eller ”killar, vi måste stanna här tills jag lyckats ragga upp värdshusvärdens dotter”. Däremot langar spelledaren inte in några ”kampanjstartare”, t ex ”det kommer fram en man på värdshuset som erbjuder er 500 silvermynt för att...”
Arcana - som är trött men hoppas ha skrivit något ganska vettigt i a f...
