Nekromanti [Nobilis] Månens Hemligheter

[Sodivra]

Del 18: Lucifer

Klaus har utökat Mare Arcanum till en hel vidsträckt värld, och planerar dess utformning. Han vill ha en egen himmel och ett eget helvete, och därför följer han med Xerxes till helvetet och utlyser en tävling för den demon som kan bygga det främsta helvetet åt honom. Klaus får mer än vad han bett om när demonkungen Sraa ställer upp med sitt bidrag, ett mästerverk av infernalisk smärta. Sraa är en behornad hjälm och en trasig rock utan en bärare inuti, en tyst med fruktansvärd vind sliter i rocken och en viskande röst hörs genom hjälmen.

Klaus har verkligen inte lust att släppa in den här skapelsen i sitt Locus, men Sraa vill inte förvägras sin möjlighet att bygga det bästa helvetet, och Klaus accepterar på grund av sin kod. (Integritet är den främsta principen, kompromissa aldrig med din vision)

Adriaan träffar Jen och lurar henne att gå in i en tävling: Den som först störtar Furst Entropi vinner.

(Sen händer en del jag har glömt)

Luna kräver sina ädlingars närvaro: Billy-Bob, allas skräck, befinner sig vid Beck! Xerxes, Klaus och Fumiko beger sig dit.

Väl på plats så håller Billy-Bob på att wrecka grannskapet med sin juggernaut till truck. Fredrich Dieter från Camarillan är på plats och känner inte igen ädlingarna först, men när han inser att det är dem så säger han att han lägger in ett gott ord hos Furst Entropi om de kan fixa den här situationen.

Samtidigt så anländer Sraa i Mare Arcanum med ett tåg av förvridna demoner som bär på hans byggmaterial. Adriaan stoppar honom och undrar vad fan det här är för något. Klaus uppmanar Adriaan smått paniskt att inte göra honom upprörd "Bjud honom på te!" och skickar sedan dit sitt ankare Kevin, som anländer i kåpor och en silvermask och presenterar sig som Klaus representant. Adriaan noterar detta med förtjust intresse. "Jasåååå Klaus, det häääär har du ju inte berättat om..." Sraa påbörjar Mare Arcanums egna helvete.

Samtidigt slåss de med Billy-Bob och Träpojken, Adriaan och Johanna anländer snart. Billy-Bob och hans truck förnedras och slängs bort, (Ädlingarna har ju överraskningsmomentet då ingen ser igenom deras förklädnader) Johanna rusar genom porten till det nya Eden. Xerxes och Klaus följer efter, och möter en äldre herre i sliten kavaj under ett träd. Johanna bugar och verkar nervös. Mannen hälsar på dem.

"Vad är det Johanna, varför bugar du åt den här gubben?" undrar Xerxes.

"Xerxes, varför tittar du mig inte i ögonen?"

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/iL_RbCGxqsc"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/iL_RbCGxqsc" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Johanna vädjar till Lucifer att återvända. Xerxes frågar honom om helvetets sanna kod "Det där var ju bara något jag hittade på" säger Lucifer med ett skälmskt leende. "Nu är jag tillbaka i Paradiset, och det finns inga människor här. Varför ska jag återvända? Jag kommer tillbaka om du kan bevisa för mig att jag behövs, Xerxes. Att skapelsen behöver mig och ondskan."

Xerxes gottar sig enormt. Han hade rätt! Han vänder sig till Johanna - "Gå med mig så ska vi krossa de fallna och införa vårt helvete, det sanna helvetet - Eller..." Han tar upp en nässla, redo att få Johanna att lida för hennes misslyckande.

Då tar det hus i helvete.

"Aldrig!"
"Men..."
"Ge mig den där!"

Johanna sliter tag i nässlan och river sönder, i smärta så fullbordar hon riten och hennes besvikelse och förlust sliter gudomlig kraft ur henne till Xerxes gagn.

"Ingen har makt över mig."

Beck har anlänt till platsen och djävulen konstaterar "Dig känner jag igen! Från himmelriket. Du var en bäck..."

 

[Sodivra]

Del 18-20

Nu har jag blandat ihop del 18-20 en del så här i efterhand och glömt skriva en del viktiga saker från del 18, så jag tänker räkna upp allt det jag kommer ihåg som händer innan Familia Luna ger sig ut på utflykt bortom skapelsen i del 20.

----

Furst Entropi åkallar Adriaan till en bindande cirkel och kräver att han sänder bud efter sina bröder. Entropi följer upp med att bränna originalet Nattvakten av Rembrandt. Han har också sålt rättigheterna till motivet till McDonalds, som nu har lagt in Ronald McDonald och tryckt upp det som underlag till sina flottiga burgare. Avslutningsvis så säger han åt dem att sätta igång och hitta bevis på att det var Gyorgy eller Jesùs, avvikelsernas ädling, som förgiftat vinet under deras fest.

När ädlingarna kommit tillbaka så tar Luna emot dem. Hon är nöjd med att de inte tänker tumma på sin integritet och låta sig skrämmas av Furst Entropi, och tar med dem till en hemlig plats på Asken Yggdrasil. Här samlas världens mirakel till en dagg av förunderlig kraft, små droppar av hemligheter. Luna har alltid samlat dessa för att stärka sin kraft, men nu kommer hennes söner behöva dem för att skydda sig från Furst Entropi. De ska skörda dropparna, och behålla en tredjedel, ge en tredjedel till henne och återbörda en tredjedel, så den bland människorna.

Klaus planterar en hemlighet hos en fransk skolpojke som älskar sagor men som hånas av sina kamrater, och inspirerat så skrämmer han bort dom när skolan ringer in. Xerxes lämnar en till en man som upptäcker att hans fru har varit otrogen.

För att "lösa" problemet med Furst Entropi så slår Adriaan vad med Jen om vem som kan påbörja den fjärde åldern först, och Xerxes skjuter en pil till Furst Entropi med meddelandet "Furst Entropi, fuck you and goodnight". Familjen är nu fast beestämd att påbörja den fjärde åldern, enbart för att det kommer försvaga den förhatlige Furst Entropi.

Xerxes beger sig till Drottning Natts rike för att lämna rapport från sitt spionerande på Luna, och byta hemligheter. I hennes citadell ser han ädlingar från många av de gamla gudarna: Prins Sten, Prinsessan Snö, Prinsessan Skymning... Xerxes berättar för Drottning Natt att änglarna skapar en ny Lustgård i jordens mitt och ber Drottning Natt att berätta om den fjärde åldern. Den fjärde åldern är ännu obestämd. De gamla gudarnas tid är passerad, men kanske kan Den fjärde åldern kan innebära en ny chans när verkligen defineras igen. Xerxes säger att Luna är förälskad i Furst Entropi. (Lögn). Efter en lång, lång tystnad där Natts mask inte röjer någonting så svarar hon till slut att Furst Entropi är en liten ensam pojke, satt till domare på jorden. Han har börjat lämna sitt syfte. De gamla gudarna måste mötas om det här...

Xerxes återtar kontakt med sin trolovade Mara, Drottning Natts dotter. Han följer med på hennes mardrömsverk, en svart drake av hunger och byråkrati. Helen, Xerxes ankare, faller in i en av Maras mardrömsscener, en fest där alla är väldigt vänliga... Men för vilka syften? Xerxes vill att Mara lämnar Helen ifred. Mara undrar varför han inte hört av sig. Hon, en av de gamla gudarnas dotter, förtjänar bättre än svek från en av de nya. De börjar gräla, med episk kraft. Till slut krossar Xerxes Mara: ”Du, mäktigare än mig? Jag har ett svärd som kan förinta skapelsen, och din mor tycker mer om mig än dig!” Mara stormar ut förtvivlad.

Klaus har börjat samla komponenterna till en Klocka som kommer styra tiden i hans nya rike. Han har förstått att han behöver en fjäder (för tiden flyger), ett andetag av livet och ett av döden, ett hårstrå av tiden och metallen som inte finns.

De beger sig till Fumiko i Locus Uriel (som nu är format efter Atlantis) för att ta Uriels fjäder. Fumiko hjälper Klaus, trots att det går emot hennes herres vilja. Medans Fumiko och Klaus smyger runt så försöker Adriaan distrahera Uriel med en gåva – En ihopvikt hjord av tektoniska elefanter. Uriel öppnar sin gåva, och fångar med andra handen in hjorden i en säck. En ängel går inte att överlista. Nu märker Uriel att någon tar fjädern, och skickar en hand av hav att fånga de okynniga ädlingarna. Fumiko och Klaus gömmer sig i den vrån av Locus Uriel som är konstant, Fumikos hemliga plats. ”Vi måste gömma oss här ett tag” säger Fumiko lite matt. Klaus är inte bekymrad, utan kysser henne bara.

Klaus får nästa komponent till klockan, ett andetag av döden, av Artemis. Det är hennes käraste minne (se Del 6), men hon kan skiljas från det om hon får veta vad Adriaan egentligen tycker om henne.


På ett värdshus i Mare Arcanums stad så möter Klaus sitt ankare Kevin, som rapporterar om framstegen med den nya världen. En man vid ett annat bord talar för sina vänner om att han kommer ge sig in i kuben, det sägs att den som når mitten får en önskan beviljad. Klaus blir intresserad och ger sig in i samtalet, okänt för alla att han är den här världens härskare. Mannen heter Ivo, han är en sjöfarare som rest i fjärran där Intigheten finns (Se Del 11), och funnit ”det här...” Han håller upp ett skrin som Klaus känner igen – Skrinet som Xerxes stängde in en Bane i. (Se Del 3). Klaus bestämmer sig fort för att byta en karta över kuben mot skrinet, som dock visar sig vara tomt...

Ivo dyker till slut upp i kubens mitt med karta och allt. (Till Adriaans stora förtret) Han önskar sig en sak: Att få en ny chans åt sig och sin familj. Att hans dotter inte ska växa upp på en plats där ödet avgörs av mäktigare män och organisationer och traditioner, där man är fri att leva som man önskar. Klaus börjar gilla karln och tar med honom ut i vildmarken – Enbart Staden (En gåva från Städernas Prins) i Mare Arcanum är bebodd, men Klaus tänker dela in sin nya stora värld i fyra kontinenter. En av dessa kontinenter skänker han till Ivo, till att vara den första hövdingen åt det nomadfolk han ska sätta på dess jord.

I Adriaans hemliga stad av perfekt geometri så kommer Ann på besök. Hon avslöjar, ärlig som alltid, att Furst Entropi kommer naturligtvis få veta det här. Sagornas Ädling dyker också upp och kör bort henne. Ädlingen sväljer sin stolthet och ber Adriaan om hjälp med att komma överens med Klaus. Sagorna måste ha Vandringssägner för att leva vidare, och extra viktigt är det nu inför den fjärde åldern. Sagornas Ädling visar vad han menar med subtiltiet – De åker till ett gated community i Moskva, och Sagornas Ädling grabbar tag i stängslet med vaktkur likt en piska och rammar den in i ett av husen. Omgivningen är naturligtvis förskräckt, men lugnar sig efter ett tag och pratar om det som har hänt som en saga. Det verkar som att Sagornas Ädling kan göra vad han vill utan att orsaka Dementia Animus. Alla tror att det han gör bara är en saga ändå.
Sagornas Ädling visar en föraktfull hållning mot människor i allmänhet. De är otacksamma, småaktiga och förtjänar inte sagor. Med mer och mer uppbragdhet beskriver han de elaka skolbarn som trakasserar en liten gosse han har ögonen på, med en äkta kärlek till sagorna. (Ovetandes om att Klaus har mött pojken)

Mara återvänder till slut till Xerxes, förtvivlad över att hennes mor faktiskt föraktar henne. Han tar henne till sig.

Efter att ha frågat Mara om vägen till Locus Isfahan så besöker Xerxes Skräckens Fyra Döttrar, som han föraktar, i förklädnaden av en vacker människa. Han tänker förföra dem och vända dem mot varandra i rivalitet. Deras Locus är skogar av taggar och skuggor. I mitten ligger ett vildvuxet fält. I mitten av fältet finns en nedgången gammal 1900-talsvilla. (Väldigt amerikansk skräckfilm, komplett med gungstol på verandan) Efter crazy hijinks där samtliga systrar intresserar sig för honom så tjuvlyssnar han på deras Imperator, en av de gamla gudarna, en stor grå och fruktansvärd varg. Imperatorn morrar åt sina döttrar att den fjärde åldern ska inträffa, på deras villkor, inte på Familia Lunas. Om de fortsätter misshaga honom kommer han att äta upp dem, en efter en.

 

[Sodivra]

Del 20: Bortom Skapelsen

• Hemligheter och mystik är det ädlaste eftersom vad som helst kan rymmas i dem. Man gör dem till sina egna med att fylla dem med sig själv. Månen lyser bara upp världen i ett skumt ljus som lämnar lika mycket skuggor som ljus.
• Därför finns det inget man behöver frukta förutom sig själv i det okända.
• Det enda ni behöver frukta i er själva är girigheten, som kan leda er för långt.
• Det enda ni ska akta er för är nämligen att göra något ni inte kan göra ogjort. Fastna aldrig. Håll er i rörelse. Sluta inte utforska världen.

 

[Sodivra]

Del 21: Julafton

De diskuterar situationen. Adriaan ser det som en bra sak att överge mänskliga svagheter, men hans bröder är skeptiska.

Sedan ser de källan till odjursljuden: En stad. En stad i form av ett ofattbart stort rovdjur i metall som simmar genom intigheten. En annan stad överfaller den första för att nedgöra den. Ädlingarna ger dem bägge dugligt med spö, och Klaus tar med sig den enas hjärta, gjort av en metall som motstår även Xerxes makt över metall– Metallen som inte finns. De återvänder, och Luna är förtvivlad över att Adriaan har gjort affärer med excrusier.

Ädlingarna börjar förbereda för den bästa julfesten någonsin. Hela Staden i Mare Arcanum stilas till en riktigt Dickensk julstämning med bågnande julbord uppe på zigguraten. Som gäster så anländer Fumiko, Gyorgy, Mor Tid, Jen, Kunskapens ädling, Abraham och Zahira, Artemis, Beth och Carl Rogers, samt Mara. Deras grannar, Svält, Död och Leksaker tittar in av artighet, men inte så länge för att inte göra bort sig med alla ljusädlingar. Xerxes ankare Jezebeth, den hamnskiftande demonen, och Helen är också där. Och Klaus klocka är färdig, den ska slå in det nya året.

Oannonserade så hälsar Familia Atena på: Maria Alexandrovna, en två och en halv meter frodig kvinna som omöjligt kan lägga sig av med sin ryska brytning, ädlingen av Familj. Feng Zhou, en gammal kinesisk man och ädlingen av Byråkrati. Unni Sverkerdottir, en vilsen isländsk kvinna, ädlingen av Demokrati – Sedan en vecka tillbaka. Hon är väldigt osäker på vad hon ska göra med all sin makt och sitt ansvar, om hon verkligen kan leva upp till detta.
Maria Alexandrovna berömmer Klaus för sin huslighet, och försöker para ihop Adriaan med sin syster, som både Adriaan och Xerxes hungrigt tävlar om att vinna över till sin egen ideologi. Feng Zhou är en otroligt torr man, men hittar ändå en viss gemenskap med Adriaan.

Stämningen är ganska god, med omsorgsfullt valda presenter. Janee ger Adriaan, lite nervöst, ett dockskåp i form av Kuben, komplett med Adriaans kontor. Alla kan känna den sexuella spänningen. Det verkar som Janee har blivit lite förtjust av Adriaans uppmärksamhet. Xerxes ger Harris, Svält, utgångna McDonalds-presentkort i ett svältdrabbat land, och Harris blir riktigt rörd.

När alla är upptagna med sitt så smyger sig Xerxes ankare Gor fram och överräcker en avlång ask. Däri finns Xerxes svärd, smitt av en excrusianskärva och hans trogna följeslagares själar. Metallen är helt nattsvart, men ändå speglar den Xerxes ansikte perfekt, som en spegel, när han tittar i den. Ingenting annat speglas, enbart mörker.

”Den heter Helgerån” säger sme'n. ”Det är vad den viskar.”

Nu kommer slutligen en speciell gäst, Billy-Bob, maktens ädling, förtryckare och förnedrare. Xerxes har bjudit in honom, och han vet att Xerxes hatar honom, men har ändå kommit. Han verkar undra över vad som ska komma av det här. Han vandrar försiktigt uppför trapporna och spejar sig omkring, han får en stol av Xerxes.

”Mina vänner” utropar Xerxes, ”Jag har också en julklapp som jag vill ge till hela världen!” Billy-Bob flinar och tittar sig vaksamt omkring. Xerxes drar Helgerån och stöter det i Billy-Bob som stirrar i överraskning och smärta sen i någon helt annan känsla när excrusianskärvan suger i sig hans existens och han försvinner. Det går en skälvning genom verkligheten när Makt förintas. Klockan slår. ”Nu finns det inga våldtäkter längre. Gott nytt år!” säger Xerxes.

”Nej, god ny ålder...” svarar kunskapens ädling.

 

[krank]

Re: Del 21: Julafton

Återigen blir jag bara så jävla avis på er kampanj; den verkar hur ball som helst. Precis så som en riktig Nobliskampanj ska vara. En vacker dag ska jag hitta en spelgrupp att lira spelet med.

 

[Sodivra]

Del 22: Den fjärde åldern

Adriaan nässlar Jen som bittert inser att hon förlorat sitt vad. Adriaan försvinner från Mare Arcanum, åkallad till Furst Entropis kontor, med Entropis händer kring hans hals. Furst Entropia nässlar Adriaan med sitt våld mot Rembrandt, som han hotat med. ”Hämta hit din bröder” morrar han. "Trodde ni att jag inte skulle veta?" Adriaan visar ingen rädsla alls, (Se del 20) vilket provocerar Furst Entropi ytterligare. Adriaan utmanar furst Entropi, som svarar att ”Vatten kan rosta en kniv, men också slipa en klippa sylvass. Jag gjorde det otacksamma arbete som skulle vässa mänskligheten till ett vapen mot Excrucierna. Nu har ni förstört det!”

Tystnaden i Mare Arcanum bryts av att Carl Rogers fördömmer Xerxes brott mot skapelsen. Xerxes försvarar sig med att han gjorde det som alla ville, men som bara han vågade. Han släpper svärdet för att visa att han inte tänker använda det igen.

Maria Alexandrovna bannar honom: Att han dödar Billy-Bob kan vara förståeligt, men han har också mördat en del av skapelsen. Beth vänder sig bara om går. Fumiko säger att han har gått för långt och Klaus håller med. Helen frågar klentroget vad han har gjort egentligen.

Klaus bestämmer sig för att kalla in det tunga artilleriet. Han hämtar efter Kevin, som avlägsnar sin silvermask och avslöjar sig för Helen. Han är ond på sin mor, som har övergett honom och följer en lögnaktig orm. Kommer hon inte ihåg honom, deras hem, hans frånvarande far? (Ett av Billy-Bobs trucker-ankare visar det sig, fast det får rollpersonerna aldrig veta) Helen är förvirrad, hon minns inte Kevin sen Xerxes tog hennes minne av honom, men hon känner igen honom ändå, och förstår att Xerxes har ljugit för henne. Och nu går det inte längre. Hon rusar fram och tar svärdet, riktar det mot Xerxes. ”Inga fler lögner!" Xerxes ställer sig på säkert avstånd.

Furst Entropi tar med Adriaan till Gräshoppornas Domstol, som nu har blivit en raserad ruin på en ö i atlanten. Ifall inte hans bröder anländer får han ta straffet... Hans bröder har dock fullt upp. Klaus skickar ner den delen av Zigguratten som Xerxes och Helen står på i en virvel genom riket, för att avlägsna riskfaktorerna. Xerxes rasar mot Helen och hur hon svikit honom, han river mot henne och sårar henne. Helen morrar att hon inte kan lyda någon annan, bara sig själv, även om hon kommer lida för det. Xerxes, som fram tills nu varit besluten att döda Helen hejdar sig. Han muttrar åt henne att försvinna ur hans åsyn, medans han släpar sig tillbaka till Zigguraten med blicken nedslagen. Han har insett att Helen följer hans etiska kod bättre än han själv.

Xerxes beger sig till Grässhoppornas Domstol för. Klaus skickar Kevin till domstolen. Själv tar han svärdet och beger sig till den brinnande mur som omger skapelsen, det enda som kan förstöra svärdet.

Entropi, Surolam och Ananda sitter i domstolen. Ha-Qadosh Berakha gör det ej, han har gett sig ut att leka i den nya åldern. Ängeln Zadkiel, före detta ängel av Makt, vittnar mot Familia Luna. Entropi läser från protokollet och kallar Xerxes för att föra fram ”Det första beviset”. Xerxes förstår inte vad han menar, och Entropi kallar på sin tjänare för att ta in Xerxes anteckningar. Xerxes ser framför sig en pappersbunt som han aldrig sett tidigare, ett anförande i ”helvetets sanna kod” som går ut på att hans familj har lika stor skuld i det som hände som han själv, eftersom de var för svaga för att stoppa det, och att bestraffning och lidande kommer göra dem starkare. Xerxes ser med förvåning mot domstolen.

Bredvid den irriterade Entropi så lyfter Surolam sin hand mot sitt ansikte, och lyfter undan det för en sekund. Där sitter Lucifer och vinkar förtjust åt Xerxes.

Xerxes läser upp Det första beviset med nöje, och dömer så även sina bröder.

Entropi dömer Lunas ädlingar till att för alltid vara fredlösa, jagade av domstolen, och deras nuvarande inkarnationer döms till en smärtsam död. Girig efter hämnd så reser han sig upp och grabbar tag i Kevin först. ”Vänta, jag kan ge dig svärdet!” säger Klaus genom sitt ankare. ”Jag föredrar att ta det från din döda kropp” ler Entropi och drar med nöje loss Kevins ena arm.

Klaus står vid den brinnande muren. På andra sidan, i tomheten, sitter en full excrucian på sin bleka häst, omgiven av sina Skärvor. Han är bekant för Klaus, det är den excrucien som skickade en skärva till Locus Gorzje som sedan besegrades av Xerxes och Krig, och smiddes till det svärd han har nu. Excrucien viskar till honom genom Helgerån – Skär upp muren, släpp in oss... Så kommer vi att döda Furst Entropi.

Klaus vägrar, och slänger Helgerån i elden.

I domstolens ruiner så inträder en solförmörkelse när månen täcker solen. Luna träder fram och går i strid med Entropi, väser åt sina ädlingar att fly. Xerxes, Adriaan och Kevin kastar sig i den svarta månen som speglar sig i havet. Xerxes ser att Lucifer i sin förklädnad fäller Entropi bakifrån med ett leende, för att även Luna ska komma undan Entropis vrede.

Xerxes börjar utdraget och hämndlystet lemlästa Kevin ännu mer, medans dom virvlar in i Mare Arcanum. Klaus räddar undan det som är kvar av Kevins med sin makt över Mare Arcanum. De nässlar Furst Entropi.

Slut på säsong tre.